En helg till då den moderna engelska fotbollen kan få se en klubb ta ett stort steg mot en omvälvande framgång.

Liverpool? Nah, dom får ni ju läsa om överallt annars.

Så här långt är Premier League-erans mest bekanta fiskmåsar de där som Eric Cantona pratade om efter att ha kungfusparkat en Palace-supporter, men nu tänkte jag skriva ett stycke eller ett par om ett gäng måsar som skriva om historien (och som inte skulle ha något emot att kicka Palace de heller).

Brighton & Hove Albion spelar mot Yeovil Town ikväll, de ligger på kvalplats till Premier League och har alltså fortfarande en högst verklig chans att gå upp, bara ett drygt årtioende efter att de var ett par minuter ifrån att lämna hela ligafotbollen.

Det finns såklart massor att skriva om Brighton för den som har lust. Om snabbresan uppåt, om den modernt spanofona eran med Poyet och Óscar som tränare, om Skint Records och Fatboy Slims supporterskap, och om det enda diehard Seagulls-fans jag känner: Carl Jenner, Sarah Sjöströms tränare.

Men jag tänkte inte skriva om det. Jag tänkte skriva om bögarna.

Brighton är Englands San Fran, en stad med ett vibrerande gayliv, med pride-festivaler och, enligt de senaste mätningarna, landets största andel av samkönade hushåll.

Stan har dubbats till ”Europas gayhuvudstad”. Och fotbollsklubben? Jo, man kan ju säga att de tvingats lära sig vad alla andra tänker om det. I en kultur där man letar efter svagheter hos motståndare har det inte gått att missa att det här med bögeri ju absolut ses som en vek punkt att utnyttja, något att bespotta, något som de förväntas skämmas för.
– Does your boyfriend know you’re here?
– You’re just a town full of benders!
– We can see you holding hands! 

Under förra säsongen bestämde sig Brightons supporterklubb för att göra något åt det. I samarbete med Gay Football Supporter’s Network (GFSN, en paraplyorganisation med 850 medlemmar) noterade de alla gånger de möttes av homofobiska sånger eller ramsor under matcherna.

Facit? Böghån från 72 procent av motståndarklubbarna.
– Brighton-fans har stått ut med hån om stans gay-grupp så länge som många av oss kan minnas, suckade Sarah Watts, sekreterare i supporterklubben.
–  Man skulle inte kalla det skämt om ramsorna och sångerna handlade om hudfärg, då hade man gjort något åt det.

Men nu är Brighton ett par steg från Premier League, från den stora scenen där allt syns och märks mycket mer. Och engelsk fotboll har också tagit steg mot att ta fajten mot homofobi på allvar.

För bara två veckor sedan fälldes Colin Kazim-Richards för att ha gjort homofobiska gester mot Brighton-klacken. Han har spelat för klubben förut, var medveten om vad fansen brukar få höra – och när han kom tillbaka för att möta Brighton med Blackburn tröttnade han på att hånas av hemmaklacken.

Kazim-Richards böjde sig framåt, gjorde en obscen gest mot röven – och anmäldes. Rättsfallet är det första i sitt slag, Kazim-Richards fälldes och ska böta åttatusen kronor.

– Det var vidrigt. Jag har säsongsbiljett, och fattar att spelare får ta emot en hel del gester och kommentarer från fans, men det var chockerande att se en spelare göra den sortens gest ute på planen, sa supportern Darren Hastings.

Kazim-Richards själv medgav att han gjort en obscen gest, men absolut inte att den varit homofobiskt menad. Han har själv varit ambassadör för  Kick It Out-kampanjen mot diskriminering, han säger att han är emot all form av diskriminering. Det som hände mot Brighton? Ömsesidig retsamhet, tyckte han.

Nyligen sände Channel 4 en nyhetsdokumentär om klimatet på engelska läktare, om rasism och homofobi. De fokuserade på den polisiära aspekten, vilket så klart är en rimlig fråga (ska poliser eller matchvärdar stå passivt vid sidan om när det skanderas uppenbart rasistiska eller homofobiska ramsor?), men kulturfrågan är en både intressantare och mer framkomlig väg. Jag gillade inte riktigt anslaget i den där dokumentären.

Första steget mot att sluta kränka någon är att förstå att man kränker någon. I England har en ny supporterrörelse dykt upp de senaste åren. HBTQ-grupper ställer sig upp och säger att de finns på fotbollsläktarna, att de är fans och att de inte förstår varför de inte ska kunna vara det utan att behöva lyssna till en massa skit.

Dave Raval är fotbollsdomare, Arsenal-supporter och bög. Det är inte okomplicerat.
– Det är som om du är en outsider. Du känner dig som en Gooner, du känner att du är en del av fotbollsfamiljen, men så hör du homofobiska ramsor eller häcklande, och så känner du plötsligt att du inte alls hör hemma där.
Raval var med och grundade Gay Gooners för två år sen. Nu finns liknande, officiella supporterklubbar i Norwich, Man City, och för bara ett par veckor sedan presenterades Tottenhams första officiella HBTQ-supportergrupp, Proud Lilywhites.
– En stor förändring är på väg, den här rörelsen har verkligen tagit fart, säger Leviathen Hendricks.

Ett av de stora målen är att få HBTQ-fobi att tas på samma allvar som rasism i samband med fotboll. Förakt som förakt, förtryck som förtryck.

FA har ändå varit med och finansierat flera olika projekt med målsättningen att slå in garderoben och göra upp med föråldrade förhållningssätt när det handlar om sexualitet. Med Brighton i Premier League skulle de få svårt att gömma undan den frågan igen.

Går det att få bort allt fördomsfullt från fotbollsläktarna? Nej.
Går det att få igenom en utveckling där homofobi ses som en lika allvarlig kränkning som rasism? Jo. Och det vore inte en dag för tidigt.
Utvecklingen går långsamt, men den går framåt. Fatboy Slim kan en del om evolutionen, i kväll kan han se nästa steg av revolutionen.

Push the tempo. /Simon Bank

Källor: The Guardian, Football vs Homophobia, Footytube, GFSN, BBC,