Always on a plane or a fast train. Åker tåg genom engelska fotbollstabeller (jag börjar skriva när vi tuffar förbi Coventry) för att ta mig upp till Birmingham och en Champions League-semifinal som är en match på fotbollsliv och fotbollsdöd för Tyresö FF.

Allt väsentligt om den matchen, och de kluvna känslorna som man ofrånkomligen har inför fenomenet TFF, finns att läsa på annat håll. Så medan tågtiden tillåter kan vi väl ägna oss åt oväsentligheter? Storpolitik, nationella maktstrukturer och sån skit?

Häromdagen kom det ett mejl från kulturdepartementet, där det berättades om att Lena Adelsohn Liljeroth ska ge sig ut på bokbussturné tillsammans med Tyresö-stjärnorna Caroline Seger och Marta för att få idrottsrörelsens barn och unga att läsa mer. Ett suveränt och behjärtansvärt projekt.

Adelsohn Liljeroth kan en del om idrott och är genuint intresserad, precis som med kulturen fast tvärtom. Hur som helst så slog det mig att det ju  faktiskt är ganska intressant, det här med att Sverige har en ministerportfölj där idrottsområdet får samsas med kulturområdet.

Framåt, stolta AIK.

Vad säger det egentligen om oss? Om Sverige? Om någonting över huvud taget?

Tja, vi kan ju alltid jämföra med alla andra. I den här delen av bloggvärlden är ju idrott = fotboll, så låt oss undersöka hur ansvarsfördelningen ser ut i resten av EU, och se om det går att utläsa någonting alls av det.

I korthet: Vilken minister bestämmer över fotboll? Och vad säger det oss?

I Sverige har vi alltså en kombinerad kultur- och idrottsminister, vilket i praktiken inneburit att vi har en minister som tycker att kultur är typ som fotboll, snarare än att fotboll är typ som kultur.

I Belgien kan vi konstatera att den nationella identitetsproblematiken manifesteras dundertydligt även på idrottsområdet. Det finns ingen statlig idrottsminister alls, utan två delansvariga: en i den flamländska delen av Belgien, en i den vallonska. Ministär som splittring.

I Danmark kan vi utläsa en syn på idrotten som fostrande och lekfull, barn- och utbildningsministern Christine Antorini har ansvar även för idrotten. Känns… olagerbäckskt.

I Irland har Leo Varadkar en portfölj där idrotten samsas med transport- och turismområdet. Toklogiskt. Travelling supporters måste ha någon som kan styra upp infrastrukturen – hur ska annars den där gröna läktararmén kunna resa till Polen, dricka öl, sjunga, förlora alla matcher och åka hem igen? Man måste ju ha nån som fattar problematiken.

I Italien har ansvaret n-a-t-u-r-l-i-g-t-v-i-s studsat fram och tillbaka mellan olika departement, men just nu ligger det logiskt nog hos regional- och autonomiministern Graziano Delrio. I ett land där fotbollen föddes i sin moderna form utifrån en (fascistisk) strävan att ena landet styrs den idag av regionalministern.

I spelbolagens Malta styr arbetsmarknadsministern sporten, i Nederländerna kopplar man idrotten till välfärden, och i Portugal, håller samordningsministern i sportmakten – kan han fixa Sporting?

Najat Vallaud-Belkacem. Lady in red is dancing with PSG. 

Att spanjorerna klumpar ihop idrott med kultur och utbildning ligger, som GW skulle säga, i farans riktning – liksom att britterna insett att det inte går att prata om sport utan att samtidigt prata om media. Maria Miller är kultur-, medie- och idrottsminister.

”El fútbol es educativo!”

I särklass mest nöje bereder det mig däremot att meddela att den centraleuropeiska synen på vad idrott egentligen är för något, politiskt sett, har sin oomkullrunkeliga logik.

I Ungern bestämmer HR-ministern Zoltán Balog. I Tyskland styr Thomas de Maizière över sporten – han är inrikesminister, det ger onekligen en viss tyngd åt idrotten.

Och i Österrike… har man sedan 2009 det briljanta ämbetet försvars- och idrottsminister. DET MÄRKTES JU INTE NÄR KIM PASSADE ZLATAN I 90:E, OM MAN SÄGER SÅ.

Hur som helst. Nu går jag på fotboll, ni återgår till påskäggen, och här finns hela EU-listan över var vi hittar dem som har det yttersta ansvaret för idrottspolitiken. Det är möjligt att det finns någon skavank här och var, i så fall får vi korrigera det ihop. Jag kan agera samordningsminister.

Belgien:
Ingen idrottsminister federalt, utan en ansvarig i den flamländska respektive vallonska delen.

Bulgarien:
Mariana Georgieva, ungdoms- och idrottsminister.

Cypern:
Kyriakos Kenevezos, utbildnings- och kulturministern.

Tjeckien:
Marcel Chládek, utbildnings-, ungdoms- och idrottsminister.

Danmark:
Christine Antorini, barn- och utbildningsminister.

Estland:
Urve Tiidus, kulturminister.

Finland:
Paavo Arhinmäki, kultur- och idrottsminister.

Frankrike:
Cyril Rool, etik- och idrottsminister.

Grekland:
Panos Panagiotopoulos, kultur- och idrottsminister.

Irland:
Leo Varadkar, transport-, turism- och idrottsminister.

Italien:
Graziano Delrio, regional- och autonomiminister.

Kroatien:
Zeljko Jovanovic, vetenskaps- utbildnings- och idrottsminister.

Lettland:
Ina Druviete, utbildnings- och vetenskapsminister.

Litauen:
Dainius Pavalkis, utbildnings- och vetenskapsminister.

Luxemburg:
Romain Schneider, välfärds- och idrottsminister.

Malta:
Evarist Bartolo, utbildnings- och arbetsmarknadsminister.

Nederländerna:
Edith Schippers, hälso-, välfärds- och idrottsminister.

Polen:
Andrzej Biernat, idrotts- och turismminister.

Portugal:
Luis Marques Guedes, samordningsminister.

Rumänien:
Remus Pricopie, utbildningsminister.

Slovakien:
Dusan Caplovic, utbildnings-, forsknings- och idrottsminister.

Slovenien:
Jernej Pikalo, utbildnings-, vetenskaps- och idrottsminister.

Spanien:
José Ignacio Wert, utbildning-, kultur- och idrottsminister.

Sverige:
Lena Adelsohn Liljeroth, kultur- och idrottsminister.

Storbritannien:
Maria Miller, kultur-, medie- och idrottsminister.

Ungern:
Zoltán Balog, HR-minister.

Tyskland:
Thomas de Maizière, inrikesminister.

Österrike:
Gerald Klug, försvars- och idrottsminister.

/Simon Bank