Ska jag berätta för er när man känner sig som en riktigt sjaskig människa?

Nu kan ni förstås invända att jag inte har samma sorts breda förstahandserfarenhet som Erik Niva, men jag kan ju tänka mig. Riktigt sjaskig måste man känna sig när man ägnat tid, pengar och ett helt livs känslokapital åt att följa en fotbollsklubb, med spelare, tränare och titlar som aldrig kommer – och sedan märka att den här nya fotbollsvärlden inte verkar tycka att det är värt ett skit.

Jag tänkte att vi skulle tänka lite på Bari.

Ikväll spelar AS Bari med kniven på kvalstrupen igen. De möter Cittadella som de brukar ha lätt för, om de vinner är de uppe över kvalstrecket. De har vant sig vid att vara tvungna att vinna för att hålla Serie A-drömmen vid liv. De har spelat för det i månader nu.

Och det intressantaste spelet sker ju inte längre innanför sidlinjerna.
Bari är en sydklubb, med en sydklubbs kvalitéer och problem. Har ni följt Antonio Cassanos resa från gatugränderna till Bernabéu och bakelsebagerierna så har ni en lika schematisk som symbolisk bild av avståndet mellan möjligheter och svårigheter som präglar il calcio nel sud.

I går avslutades Serie A-säsongen med historier som trängde sig hela vägen genom bruset från större och smartare arenor. Såg ni Cercis missade straff såg ni också en rebells hela karriär sammanfattad i en brinnande sekund. Såg ni Parmas glädje såg ni en hundraårsjubilerande klubbs lyckade kamp mot oddsen.

Ser ni Serie B den här våren så ser ni faktiskt något som är minst lika starkt.

I 34 års tid ägdes AS Bari av byggarfamiljen Matarrese. Lillebror Antonio, politiker och maktspelare, var president i slutet av 70-talet, storebror Don Vincenzo Matarrese tog över ett par år senare och styrde klubben från Serie C till Serie A.

De fick några fina år där. Det dansades på San Nicola, arenan var ny och modern, man hade råd att köpa stora namn och fylla på ur talangbanken underifrån. Men det var då och nu är nu, och eftersom Bari aldrig lyfte mot toppen så började de sjunka mot botten.

Matarrese-familjen var inte längre en kraft för klubben, de sålde mer än de köpte och fick kritik för sin brist på närvaro. Ingen tvivlade på att de ville föreningens bästa, men alla kunde också se att de inte visade det.

Supportrarna vände sig mot ägarna. Ägarna svarade sällan eller inte alls, och säsong efter säsong spekulerades det i en försäljning som aldrig blev av.
– Det där har varit en följetong ända sedan jag spelade där, säger Daniel Andersson, som spelade fyra säsonger i Bari och var Fascettis kapten, trots att Daniel knappt ens fyllt 20.

Bari gjorde sånt. De hittade unga diamanter överallt, och sålde dem vidare. Och för bara fem år sedan såg det ut som att de äntligen var på väg att bli något annat, ett av de där definierande ögonblicken som den moderna fotbollen kryllar av kom och knackade på hemma hos San Nicola. Antonio Conte hade kört ett ungt I Galletti som en Ferrari genom Serie B. De spelade positiv fotboll, hade spännande spelare, Perinietti som sportchef och en kokande Curva Nord. Äntligen verkade dessutom en ny ägare komma med ambitioner om att göra klubben mäktig.

Texas-entreprenören Tim Barton skulle starta stora projekt där nere i syd, och han var visionär på i alla fall en punkt: Han såg att det började röra sig kring Serie A, att en ny sorts ägare var på väg in med nya pengar.

1500 jublande baresi (Bari är traditionellt en vänsterklubb) mötte cowboy-miljardären när hans privatplan landade på flygplatsen.

Conte lämnade Bari för nya utmaningar, spelare såldes, och även om gubbtjyven Giampiero Ventura gav klubben en bra säsong i Serie A så hade vindarna vänt.

Affärerna kraschade först, klubben kraschade sen.

Jag vet inte hur länge jag sett Baris ultras efterlysa nya ägare. När Vladimir Putin gjorde statsbesök och besökte Bari våren 2007 möttes han av banderoller med ett budskap att ta med sig till sina kompisar, tifosi hade till och med skrivit det med kyrilliska bokstäver:
Ryska företagare, kom och köp!

De senaste åren har krisen gått från djup till avgrundsdjup. Bari har plågats av en spelskandal, åkt ur, och när Matarrese till slut avgick, sommaren 2011, så fanns det inga vettiga händer att lägga klubben i.

Det gör det fortfarande inte.

När den här säsongen var halvvägs låg Bari ett andetag över nedflyttningsstrecket. De hade vunnit fem av sina inledande tjugo matcher, spelarna verkade ha gett upp och publiken hade tröttnat. Om ingen nu älskade dem, varför skulle de då älska klubben?

I våras förklarades klubben i förvaltning, ett snäpp från konkurs. Plötsligt var Baris existens på allvar hotad, om det fanns en botten så var de väldigt nära att nå den, med en smäll.

Är Bari värt att rädda? Vad är en klubb värd?

Å ena sidan finns det siffror som pekar på skulder på 300 miljoner, och på det faktum att prislappen sänkts från 40 till 30 och nu till 20 miljoner utan att någon ny ägare tagit över. Flera olika konstellationer har klivit fram, förre domaren Gianluca Paparesta underkändes men jobbar vidare för att få igenom affären. Företagaren Franco Spagnuolo har, under uppropet ”la Bari siamo noi” (”Vi är Bari”) försökt dra ihop pengar från supportrar och småföretagare för att kunna ta över, och de senaste dagarna har italienska medier rapporterat om intresse från både Franco Ghirardini (som redan äger Martina Franca i Lega Pro) och Giorgio Armani (det vore nåt).

Baris spelare har gått ut på klubbens facebooksida med lappar som frågar ”Någon som vill ha oss?”, och de senaste veckorna har ett upprop gått som en löpeld genom sociala medier:

Comprate La Bari! Köp Bari!
Gamla baresi som Ranocchia och Bonucci har fört uppropet vidare, och om ni såg Parmas ödesmatch mot Livorno så noterade ni kanske att Antonio Cassano tog av sig sin matchtröja när han lämnade planen. Parma krigade för en historisk Europa League-plats, men Peter Pan hade viktigare saker att tänka på.

Är Bari värt att rädda? Vad är en klubb värd?

Det tydligaste svaret på den frågan har man trots allt kunnat se på San Nicola de senaste månaderna. När klubben rasade halvvägs ut i tomheten bestämde sig staden, spelarna, laget för att inte gå tysta ut i natten.

På de tolv senaste matcherna har Bari tagit 29 poäng, av de sju senaste har de vunnit sex. Publiken har börjat vallfärda till San Nicola igen; 25 000, 30 000. De har en Serie A-plats att slåss för, men framför allt har de en klubb att rädda.
– Det kanske kan vara början på något nytt. Jag tänker på Fiorentina efter Cecchi Gori. De hade en annan plattform, men Bari har en fin tradition, säger Daniel Andersson.

Jag slog en signal till den gamle lagkaptenen, han följer alltihop på avstånd, via tidningarna, han hoppas på det bästa.

Ikväll spelar Bari mot Cittadella, de spelar med en fot i graven men med den andra på läktarna. De är värda tre poäng, framför allt är de värda att få fortsätta finnas.
 /Simon Bank