En enskild vettvilling, sa polisen. Hade inget med matchen att göra, en olycklig slump. Arrangörens säkerhetsfolk låg inte i förhandlingssituation med Napolis ultras. De har varit tydliga med allt det här.

Men när dimmorna skingrats kring Tor di Quinto i Rom ersattes de bara av andra dimmor. Alla hade ju sett vad alla kunde se.

I lördags spelades cupfinal i Rom, och på läktarna satt de på rad. Den politiska makten, den sportsliga makten, den idrottspolitiska makten.

Och de hade inte längre någon makt alls.

Daniele De Santis greps, misshandlad men misstänkt för mordförsök. Han kallas Gastone, har under tjugo års tid varit en av de tyngre i Romas Curva Sud. Han sköt mot napolitani, en av dem sköt han halvvägs till döden. Upploppen hakade i varandra. Inne på arenan gick Napoli fram till sina ultras för att informera om läget, myndigheterna garanterar att det inte handlade om att förhandla. Oavsett: I Curva Nord tronade Mastiff-capon Genny ’a Carogna, son till en camorra-boss och klädd i en t-shirt som propagerade för ett frisläppande av Antonino Speziale, mannen som fälldes för att ha dödat polisen Filippo Raciti utanför Stadio Massimino 2007. Det var honom man talade med, det var han som syntes på bilderna, han som representerade supporterkollektivet.
Kanske är det en bild som diskuteras, snarare än en realitet, men bilden är stark: Premiärminister Matteo Renzi? Maffiajägaren och senatordföranden Pietro Grasso? Italienske idrottsbasen Giovanni Malagò? Fotbollspampen Giancarlo Abete? Della Valle? De Laurentiis? De satt på läktaren och såg på.

La Repubblica skriver: Il collasso è vicino. Sammanbrottet är nära.

Nu får vi en debatt om fotbollen och säkerheten igen. Nu skriks det, som alltid, på hårdare tag. På avstängningar, på att camorrans söner ska stängas av, snarare än att vara de som står där med makten i curvorna. Och ja. Nä. Att det finns en fotbollskriminalitet i Italien är ju inget nytt fenomen, och inget de kommer att bota med ett par snabba hugg.

Under lång tid har inrikesministeriet valt repressionen för att få ordning på läktarna och fotbollen i spåren av Sandri, Raciti, skandalerna. Supporterkorten, kontrollerna, och allt det där som mest av allt är ospetsiga papperstigrar och låtsad handlingskraft, projekt som ställer till det för vanliga tifosi som vill se på fotboll utan att känna sig kriminaliserade. Problemen försvinner ju inte, inte ilskan heller.

Jag har stått i kurvorna i Catania, Palermo och Rom. Varit där när ultras stormar biljettkassorna och tar sig in utan biljett, sett fascister härja, sett arenor som är ett hån mot säkerheten. När det regnar i Palermo ställer sig supportrar på decimeterbreda stålbalkar under läktaren, tjugo meter över marken utan minsta skydd.

I Frankrike har de också valt repression. De senaste åren har flera olika supportergrupper upplösts av regeringen, de har förbjudits och splittrats. Mest av allt har det lett till att männen som vill slåss och jävlas blir svårare att kontrollera, eftersom de inte längre är organiserade på samma tydliga sätt.
Häromvintern såg jag Nice-ultras misshandla en vakt i Monaco. Det komplexa Brigade Sud upplöstes till slut av regeringen, de skrev ett öppet brev som avslutades med en sarkasm:
”Lycka till med att hitta någon att föra en dialog med nu, lycka till med att hitta några som kan lugna ner läktarna”.

Vi har haft debatten hos oss också, länge nu. Det finns – efter det rent polisiära arbetet, jakten på kriminella – två tydliga typvägar att gå, den totala konflikten (Premier League) och repressionen, med slutmålet att byta ut publiken mot en välordnad och mer konsumtionsduglig läktarklass. Det är en osympatisk stöld av en sport, men intellektuellt är det en gångbar och tydlig väg – ett val, att genomföra steget till det där som läktarna kallar modern fotboll och som inte ens de breda lagren (contro il calcio moderno) vill tänka sig.

Den andra hållbara vägen är en dialektisk dialog; samtal, ömsesidiga närmanden och eftergifter. Förbättring av infrastrukturen och logistiken. Å ena sidan: läktarna. Å andra sidan: staten, ordningsmakten, klubbarna, medierna. Det är ingen större skillnad på utmaningen utanför arenorna och den innanför.

En absolut förutsättning för dialog är alltid ett förtroende. Problemet i Italien är att det inte finns, att det knappt ens finns ett bord att slå sig ner vid.

I kurvorna finns kriminella ultrà med stor makt, utanför finns politiker som gör skenmanövrar som mest av allt ökar avståndet till den sunda delen av supporterkulturen – och till en polis som ingen har förtroende för.

Klubbar pressas av brottslingar. Gastone, han som sköt i lördags, greps redan på nittiotalet för att ha varit en av curva-bossarna som hotade och utpressade Romas klubbledning, med Sensi i spetsen, för att få biljetter.

Nu sköt han mot napolitani. Ciro Esposito, 30 år, segnade ner, och reflexreaktionerna efteråt var en problembeskrivning i sig. Esposito kommer från Scampia, den hårt nergångna och knarktyngda stadsdelen i Neapel som Roberto Saviano skildrar i sin reportagebok Gomorra. Nu pratar hans vänner och familj i tv, för att ge sin bild.
– De sa att han är en gangster bara för att han kommer från Scampia. Det är tvärtom, han  är en bra grabb som jobbar från morgon till kväll i  familjens biltvätt, säger vännerna.
– Jag känner mig förödmjukad och kränkt eftersom medierna direkt pratade om maffiabakhåll bara eftersom vi kommer från Scampia, säger mamma Antonella.

Hon säger att Ciro är ”en vanlig grabb som älskar livet, som älskar musik, som är förlovad”.

Avståndet mellan dem där uppe och de där nere, mellan de som har makten och de som inte har den. De som har hopp och de som saknar det. Och med vanligt folk som kläms i mitten mellan små och stora skurkar. I går kväll spelades derby i Milano. Ett halvdåligt Milan slog ett sämre Inter med 1–0, vi fick inte ens säga hejdå till Javier Zanetti. Jag vet inte om ni noterade koreografin som Milans Curva Sud visade upp före avspark, men den sa en del om utgångsläget som finns för ett land som antingen vill slåss mot våldet eller samtala bort det.

I röd text på svart botten skrev de: Vergogna! Skam! En applåd för mammorna till offren som förnedrades av polisfacket.
Inters Curva Nord hade en egen banderoll: I nostri applausi per Federico, Våra applåder är för Federico. Curvorna applåderade gemensamt, supportrarna skanderade:
– Federico con noi! Federico är med oss.
Det handlade inte om fotboll, men i Italien förstod alla referensen. För nio år sedan var artonårige Federico Aldrovandi på väg hem efter en utekväll hemma i Ferrara, när han blev stoppad av polis. Han var säkert stökig och bråkig, fyra poliser tog till övervåld för att kontrollera honom. Aldrovandi fick handfängsel, han överöstes med smällar, sparkar och batongslag. När sjukvårdspersonal hittade honom var det redan för sent, hans liv gick inte längre att rädda.

Poliserna som misshandlat honom – tre män, en kvinna – dömdes 2012 för dråp, men behövde inte avtjäna mer än ett halvår i fängelse. Tidigare i våras var de tillbaka i arbete, i veckan deltog tre av dem när Sap, Italiens näst största fackförening för poliser, höll årsmöte i Rimini.

När de kom in i salen möttes de av rungande, stående ovationer från kollegorna.

Det är i den kontexten, med den bilden av klyftan mellan stat, ordningsmakt och folket, som italiensk fotboll ska välja konflikt eller dialog. Är våldet ett alternativ? Är dialogen det?

Napoli vann cupfinalen i lördags. På läktaren satt den politiska makten, den sportsliga makten, den idrottspolitiska makten, och de hade ingen makt alls. La Repubblica skrev: En mardrömskväll i ett ociviliserat land, under näsan på dem som är satta att styra det.

Ciro Esposito har opererats nu, han fortsätter slåss för sitt liv.
– Jag har inga ord, säger hans mamma Antonella till tv-mikrofonerna.
– Det han (som sköt) har gjort är fruktansvärt. I mitt hjärta har jag redan förlåtit honom, men jag kan inte förstå det han gjort. Jag kanske har fel, men jag hatar honom inte. Vi är väl italienska syskon, så vad är det här för något?

Där har makten sin problemformulering. Vad är det här för något? Egentligen?

/Simon Bank