Startsida / Inlägg

The Stars Were Bright, Fernando.

av Simon Bank

När är fotbollen som starkast?

Efter en helg i Lissabon är det ju lätt att slira lite på det där svaret, att börja prata om längtan och dramatik eller stora titlar.
Men efter en helg som den här går det också att svara något helt annat.
Som: fotbollen är som allra starkast när vi själva är som allra svagast.

Jag tänker på Fernando Ricksen, jag vet inte hur noga ni följt honom det senaste året. Under en tjugoårig proffskarriär var han sinnebilden av den gamla sortens urspårade urkraft till fotbollsspelare. När han i fjol satte sig ner för att skriva sin självbiografi tillsammans med journalisten Vincent de Vries var det för att summera ett liv och yrkesliv han kallade ”en berg- och dalbana” som började i hjärteklubben Fortuna Sittard, fortsatte via AZ, Rangers och Zenit, innan vagnen saktade in.

Ricksens berättelse är den klassiska om en ung grabb som gillar det hårda livet på planen och det ännu hårdare utanför. Han söp, han drogade, han kraschade och reste sig igen, han tacklade hårdare än alla, slet hårdare än de flesta, och låg runt mer än alla.
gersI självbiografin Vechtlust (Kampvilja) tar han upp allt det där, den traditionella romantiserade bilden av macholivet. Om nätter med glammodellen Jordan, om uppvaknanden bredvid någon tjej som undrat om han vet var han är (det vet han inte, men när hon drar undan gardinen ser han, Rangers-spelaren, Celtic Park utanför), om otrohet och frestelser och ekonomiska problem, om fyllekörning, om hur han kastade Rangers ordförande i en bassäng eller sparkade in en hotelldörr efter en ovanligt hård utekväll med landslaget (det låg en strippklubb vid hotellet, han var dyngrak när han kom hem).

Fernando Ricksen var den där sortens spelare som verkade gjord just för den skotska fotbollen (Ally McCoist: He totally grasped what it was about to play for the club and what was expected when you pulled on the jersey. He grasped that as well as any foreigner that I’ve seen), han spelade med hjärtat i handen och vek aldrig ner sig.  En hård jävel, ingen ro i kroppen. Han levde snabbt, tog svängarna som de kom.

Så småningom körde han också i diket. Under tiden i Rangers blev han alkoholist. Under åren i Ryssland hade han svårt att hantera ensamheten, och fyllde den med droger och sällskap. Ett tag bodde han ihop med fyra gogo-dansöser från en klubb. Ett par gånger funderade han på att ta livet av sig.
– Jag föll ner i ett djupt svart hål. Min fru ville skiljas, mitt bankkonto var tomt. Jag hade ingen fotboll, inga pengar, ingenting. Den enda utvägen var droger, eller att hoppa från balkongen, har han förklarat.

Istället saktade han ner. Flyttade hem. 2010 skrev han på för sitt Fortuna igen, och hjälpte dem hänga kvar i holländska andraligan. Ekonomiskt hade han hamnat illa till, men de andra bitarna började trilla på plats. Han gick upp vid åtta på morgonen, drack kaffe och läste tidningen, tränade med a-laget på förmiddagen och tränade pojklaget på eftermiddagen. Började utbilda sig till tränare, tillbringade lediga helgdagar hemma med sin nya fru Veronika.

I intervjuer berättade han att han trivdes med det nya livet, även om folk runtomkring tyckte att han var trist.

Han kunde till och med tänka sig att bilda familj.
– Vi får se vad som händer, sa han när Voetbal Centraal ställde barnfrågan häromåret.
– När jag spelade ute i Europa var jag borta fyra-fem dagar och tillbringade halva livet på hotell. Jag tänkte så här: Om jag har barn så vill jag se dem växa upp också.

Fernando Ricksen fick barn till slut, han och Veronika fick dottern Isabella, jag antar att han kände sig redo för det till slut, att kaoslivet var över och att han hade lugnet som krävs för att se ett barn växa upp.

I fjol satte sig Fernando ner för att berätta sin historia, och den hade kunnat vara som alla andra sedelärande historier om sprit, fotboll och brudar om det inte vore för en sak. Hans Isabella är två år nu, men inget vet hur länge han får se henne växa upp.

När Fernando Ricksen satte sig i tv-sofforna för att presentera självbiografin blev det tydligt för alla att något hänt. Han såg ut som förut, rörde sig som förut, men han hade problem med talet, behövde hjälp att uttrycka sig.
ricksen37 år gammal hade han drabbats av Amyotrofisk lateralskleros (ALS), en kronisk nervsjukdom som gradvis bryter ner musklerna. Det finns bromsmediciner men inget botemedel, en majoritet av dem som drabbas avlider inom ett par år. För Ricksen började allt med att han förra sommaren märkte att han hade svårt att tala, att munnen inte lydde längre.
– Jag gick till doktorn och han gjorde sina tester. När jag kom tillbaka sa han det direkt, ”du har ALS”. Rätt upp och ner. Han sa att mina muskler kommer att sluta fungera, att det börjar med munnen, sedan benen och armarna. I början var det svårt att acceptera det, berättade han för BBC.

När han berättat om sin sjukdom strömmade hälsningarna in från fotbollsvärlden. På läktarna i St Petersburg, Alkmaar och Glasgow syntes banderoller, hördes applåder. På sin hemsida skrev Ricksen och tackade för allt stöd.
– Det är fantastiskt, jag fick en klump i halsen, sen kom tårarna. Till och med Celtics fans har visat sitt stöd och sin sympati, det betyder mycket.
– Det finns en sak jag inte vill ha. Jag vill inte att folk tycker synd om mig. Jag kommer att fortsätta kämpa. Jag har sagt det förut, någon måste vara den förste som kämpar mot den här svåra sjukdomen och vinner. Låt mig bli den personen. Jag kommer att vara samma fajter som jag alltid varit. Det kan ni lita på.

Fernando Ricksen slåss mot ALS, men han vet också hur den kampen slutat för alla andra. Han har redan anslutit till informationskampanjen ”Ik ben inmiddels overleden” (”Jag har dött nu”), där ALS-patienter talar till läsaren från andra sidan döden.

Det har nu gått ett drygt halvår sedan Fernando berättade för världen om sin sjukdom, och igår spelade han fotboll igen. Fortuna Sittard arrangerade en hyllningsmatch, gamla lagkamrater som Ronald de Boer, Mark van Bommel, Gio van Bronckhorst och Roy Makaay kom för att spela och ställa upp.

Bakom ena målet, på ståplatsläktaren som nu döpts efter honom, vecklade man ut en overhead-banderoll med texten ”Fernando Ricksen Our Legend”, publiken sjöng hans namn, de sjöng You’ll Never Walk Alone och ”We love you Ricksen, we do”. Ricksen har hyllats på Ibrox förut, men det här var speciellt, det här var ett avslut.

Mark van Bommel var lagkamrat med Ricksen redan i Fortunas ungdomslag, han var med i den sista matchen också.
– Fotboll förenar. Det märktes här idag. Det är många som kommit hit för Fernandos skull, han förtjänar det för sitt spel och för sin karaktär. Han har levt för sporten och älskat den, sa han till Voetbal Centraal.

Matchen slutade 5–2 till Team Fernando, sista målet var en straffspark som gick in alldeles extra enkelt.
bommelFernando Ricksens muskler slåss mot en sjukdom som ingen slagit, han försöker samla ihop pengar åt en familj som han kanske måste lämna snart, men när han pratar i intervjuer är han hela tiden noga med att lyfta fram vad han vunnit snarare än vad han är på väg att förlora. Ett stilla liv, en fotbollsgemenskap, en familj, en liten tjej att hänga med på dagarna.
– Jag ville aldrig ha egna barn, men nu är jag så glad att hon finns. Att leka med henne. Göra allt med henne. Jag såg inte mig själv som pappa, men nu är jag lyckligare än jag någonsin varit. Jag är väldigt, väldigt lycklig.

ricks/Simon Bank

  • Tjänstgörande sportredaktör: Fredrik Pettersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB