Även om vi själva är värdelösa på att rösta ska vi inte förvägra andra den rätten.

Det är ju brytningstider på väldigt många håll i Europa. Katalonien ska eventuellt rösta om självständighet i november. Skottland ska definitivt göra det i övermorgon. Och fotbollen? Fotbollen är naturligtvis närvarande på ett högst påtagligt sätt.

Såg ni matchen mellan Barcelona och Athletic i lördags så såg ni ju en enda stor självständighetsmanifestation. Två dagar efter den katalanska nationaldagen spelade Barcelona i de katalanska färgerna, medan Athletic ställde upp i de baskiska. Folk skanderade som vanligt om ”independencía”, och en 46×45 meter stor tifoflagga högtidlighöll de 300 år som gått sedan belägringen av Barcelona, 1714.

På läktarna fanns både blockbokstäver som bildade budskapet ”Serem Lliures” – ”Vi kommer bli fria” – samt en drös av skotska flaggor för politiskt släktskaps skull.

Inget konstigt med det. I grundläget har vi kommit att ta för givet att fotbollsklubbar bygger sin identitet på den egna staden eller regionen, att de fungerar som flaggskepp för sitt eget närområde.

Men så enkelt är det ju inte i Glasgow. Så enkelt är aldrig någonsin något i Glasgow.

Medan Barcelona-anhängarna hade sitt frihetsparty på Camp Nou stod en stor skara beslutsamma Rangers-fans på en kortsida i Raith och sjöng samma sång som de envetet upprepat hela hösten:
– You can stick your independence up your ass.

När det skotska landslaget var nere i Tyskland förra helgen så var det gott om kiltar, säckpipor och självständighetssånger i Dortmund – däremot var det väldigt glest med fans från landets två särklassigt största klubbar.

Det här med Skottland har aldrig varit någon särskilt stor sak på vare sig Ibrox eller Celtic Park. De senare har alltid utgått från sitt irländska arv, medan de förstnämnda har lyft fram sin brittiska identitet. Celtic har vänt sig mot Dublin, Rangers mot London.

I Barcelona är Camp Nou självständighetsrörelsens hjärta. I Glasgow fyller fotbollen inte alls samma funktion.

Det har visserligen förekommit självständighetsmanifestationer på Celtic Park, men det har handlat om enstaka små försök, som inte alls engagerat en grönvit supporterrörelse som i stora stycken är ganska misstänksam gentemot de politiska motiven.

På Ibrox är det synliga engagemanget långt mycket större. Här har det varit stora tifon mot självständigheten, och här har det faktiskt buats åt den inofficiella nationalsången ”Flower of Scotland”.

Sedan många år tillbaka hänger det ett porträtt på Drottning Elisabeth i hemmalagets omklädningsrum här, och före varje säsongspremiär genomförs det en rituell skål till den brittiska monarkens ära. Varje år hedras också den brittiska militären med en sorts temadag på Ibrox. ”Union Jack” används som en klubbsymbol, och fansen sjunger regelbundet både ”Rule Britannia” och ”God Save the Queen”. Klubblegendarer som Alex Ferguson, Walter Smith, Ally McCoist och Barry Ferguson har alla offentligt deklarerat sitt motstånd mot självständigheten, att de vill att Skottland ska förbli en del av Storbritannien.

Frågan om fotboll och identitet är dock inte entydig, och samtidigt som de politiska sångerna blivit högre på Ibrox har också fler ifrågasatt dem. Måste man vara lojalist och unionist bara för att man håller på Rangers? Medför det verkligen ett obligatorium att rösta nej till självständighet? Vad händer om man tycker annorlunda?

I boken ”Down the Copland Road” sammanfattar författaren Ronnie Esplin:
– I teorin så tycker alla att det är helt okej med tankar som är mot monarkin och för självständighet, men de diskussionerna hålls i så fall långt ifrån Ibrox. Fans som inte har de konventionella politiska åsikterna ”Rangers-style” gör bäst i att vara tysta.

Huvudpoängen i den helt färska boken ”Born Under a Union Flag” är också att Rangers-supportrar har olika åsikter om i stort sett allt, förutom vilket fotbollslag de håller på. Redaktören Alasdair McKillop redogör för sin syn på saken:
– Utgångspunkten för alla diskussioner om vår klubbkultur borde vara ett erkännande av vad det betyder att vara Rangers-fans: att stötta de elva spelarna i blått på Ibrox. Allt annat är öppet för debatt. Eller borde i alla fall vara det.

Teori är en sak, verklighet ofta en helt annan. I övermorgon går skottarna till valurnorna för att bestämma över sin egen framtid. I kväll spelar Rangers cupmatch hemma på Ibrox. På läktarna kommer det garanterat att finnas en hel del människor som kommer att rösta ja till självständighet på torsdag, men i dag kommer de inte att höras.

I kväll kommer Ibrox återigen låta meddela att det där med skotsk självständighet, det är något ni kan köra upp i röven.

/Erik Niva