Med bergen åt ena hållet, havet åt det andra, horisonten under och solen över, Neapel runt hörnet och ett par dagar i Rom både bakom och framför… så slår det mig att jag aldrig sa hej innan jag klev ut genom fönstret och försvann.

Nu är det väl inte som att en slumrande blogg är det allra mest publika stället att kompensera bristande uppfostran på, men det får vara som det vill med det. Det är sent på jorden, Sveriges parlament har kidnappats av högljutt livrädda, och för min del är det den tiden av året igen: jag stämplar ut ur grottekvarnen, tar väskorna och flyttar till ljuset.

På tv debatterar gamle hälsoministern Umberto Veronesi bevisen för guds ickeexistens (Auschwitz, cancer) med kyrkans män, i tidningarna skriver de om maffians grepp om det offentliga i Rom, min lokala klubb vände toppmötet mo Juve Stabia igår och är på väg upp i Serie B igen, och som senkommen ursäkt tänkte jag berätta om Europas mest ikoniske lågligesupporter det gångna året.

Har ni hört om the Wealdstone Raider?

Den 9 mars 2013 spelade Wealdstone FC toppmatch i engelska seriepyramidens sjunde serie, the Isthmian Non League Premier. De åkte till serieledarna Whitehawk, fick 1–1, och under dagarna som följde spreds bilder från matchen över det världsomspännande nätet.

Eller… matchen och matchen. Det var en halvminutslång filmsekvens från sidlinjen som fick virala vingar, av inget annat skäl än att fotbollsfolk förälskade sig i en supporter som snabbt döptes till the Wealdstone Raider.

En liten, skinntorr och svintaggad gubbtjyv stod där över räcket, med en pint i ena näven, en cigg i den andra, och representerade. Wealdstonetröja på, alla reglage i topp. Han behövde inte mer än en knuff för att gå igång, och knuffen kom:
– Fuckin’ Hawks are playin’ well, huh?

Om Whitehawks spelade bra?! The Wealdstone Raider tänkte inte ta emot sånt skitsnack utan strid.

Klippet visade hur han gick igång.
– What a shithole. You got no fans. You got no ground.
– You want some? You want some? You want some, or what? Ni spelar som skit. Ni har inga fans. Vill du ha så ska du få.

Det var ju inte bara det att han hade rätt (Whitehawk hade lägst publiksnitt i serien, deras arena är ett enda stort ingenting, mitt i ett ännu större ingenting), utan nätpubliken älskade såväl engagemanget, David vs Goliat-feelingen som never-say-die-attityden.
– Jag hade väl tagit några öl, förklarade Gordon Hill (han heter så) efteråt.

Snöbollen hade börjat rulla på nätet, och även om man verkligen kan tycka vad man vill om en tid där människor inte längre äger rätten att själva avgöra om de vill vara med i en global form av vardags-Big Brother så tycktes det som att folk tog antihjälten Mr Hill till sina hjärtan.

Youtube-klippet där han sträcker upp en näsvis motståndarsupporter klockar när som helst in på fyra miljoner träffar. Frasen ”You got no fans, you got no ground, you want some?” blev bevingad i fotbollskretsar, och Gordon Hill själv verkar njuta av uppmärksamheten. Nu för tiden tar han betalt av fans som vill ta bilder med honom (två pund per bild, han har samlat in tiotusentals kronor till välgörande ändamål), och i dagarna har han inlett en pubturné runtom i England.

Det har spelats in en samplingslåt till hans ära (”it’s brilliant” tycker Hill själv), meme-lavinen rullar vidare med stormstyrka, det finns en facebookgrupp som hyllar honom, twitterkontot ”Wealdstone Raider” har närmare 50 000 följare, och i helgen hände två saker som säkert gjorde honom i alla fall smånöjd.

Den ena – att PEC Zwolle slog Den Haag i nederländska Eredivisie, med en speciell banderoll på klackläktaren.

Den andra – att Wealdstone FC tog tre tunga poäng mot Staines Town.

Gordon Hill står mitt i skärningspunkten mellan den nya tidens nätkultur och den gamla tidens fotbollskultur. Därifrån kan han se både gott och ont. Medan Zwolle och Wealdstone vann i lördags gick det ju inte att låta bli att notera att Whitehawk samtidigt gnetspelade hem en trepoängare mot Gosport Borough. Inför sina skitfans. På sin skitarena.

Jag drar ner rullgardinen nu, ger mig ut i den syditalienska solen, tar en aperitivo och litar på att det humanistiska, öppna Sverige står kvar när jag är tillbaka.

Att fotbollen gör det vet jag ju. Så länge som det finns gubbar som hänger på sidlinjesstaketet så kommer den att överleva.

Sköt om er nu. Vi ses på andra sidan. You want some, or what?

/Simon Bank