Om ni vill veta vad det var som primalskrek när C-Ron vann priset för världens styvaste staty alldeles nyss så var det jag som skrek, av besvikelse.

Dels för att jag höll på Manu Neuer, dels för att jag redan hade slafsat ihop en uppdaterad variant av ett inlägg som aldrig blev publicerat under VM i somras. Jag tänkte där och då gett en liten bakgrund kring Neuers spelrevolution, men eftersom jag inte hade tid att andas i Brasilien hade jag än mindre tid över att färdigställa vidlyftiga bloggambitioner.

Nu råkade jag snubbla över en 90-procentsfärdigt text, och tänkte att jag lika gärna kunde dynga ut den om vi nu fick en målvaktskväll.

Det var därför jag skrek.

C-Ron fick guldballen, och här satt jag med ett inlägg som inte borde läggas ut. Men… eftersom Neuer är intressant med eller utan guldboll, och eftersom jobbet redan är gjort och eftersom… ja, utan minsta skäl egentligen, så tänkte jag att jag lika gärna kunde ge er lite måndagsläsning.

Dagens glosa: ukroni. Det där som vi brukar kalla om-inte-om-vore. Om Manuel Neuer blivit bäst i världen hade jag skrivit ungefär så här (ja, eller det hade jag ju bevisligen gjort även om han inte blivit det):
•••
När vår tids störste lille spelargud hittat en ny sorts position som lyft honom tillbaka till olympen, när det rests stenhårda statyer över fenomenet Cristiano Ronaldo – då krävs det förstås något alldeles extra för att en målvakt ska kunna kalla sig bäst i världen.

Men Manuel Neuer kan alltså göra det, och jag tycker att det är väldigt roligt. Att det känns fint att guldbollen för en gångs skull höjer statusen på den ultimata försvarspositionen är en välkommen effekt, men inget giltigt argument.
Däremot är det relevant att låta ett pris gå till en spelare som mer än någon annan i modern tid förändrat sättet att se på en arbetsbeskrivning i den här sporten.

Varför det här är en tid för Manu Neuer har jag skrivit om förut, den här gången tänkte jag semesterskriva lite om varför det borde glädja även hans läktarfiende.

Neuer är ju inte den förste som sprängt den mentala muren som går vid straffområdesgränsen. Han är inte den förste som gjort det i Bundesliga. Han är inte ens den förste som gjort det i München.

Det här är alltså en ytterst lämpad dag för att applådera en åldrad gammal superserb.

2015 är 1860 München ett skämt, en trasig klubb som slafsar runt vid nedflyttningsstrecket i 2. Bundesliga. För femtio år sedan var de bäst i Tyskland. De hade gott om utespelare som gjorde dem till en maktfaktor på planen, och de hade en målvakt som gjorde dem till en popfaktor utanför sidlinjen.

Petar Radenkovic var långt före sin tid, på precis alla sätt ni kan tänka er. George Best hade inte blivit popstjärna, fotboll var fortfarande en sport där det förväntades att spelare skulle vara spelare och att målvakter skulle stå i mål.

En spenslig grabb från Belgrad brydde sig bara inte.

Petar Radenkovic ville – precis som Lev Jasjin – alltid bära svart när han stod i mål, han skrev böcker (”Planen är mitt kungadöme”), han tog modelluppdrag, han sjöng in skivan Bin i Radi, bin i König (”Jag är Radi, jag är kung”, pappa Rasa var en av 30-talets mest älskade jugoslaviska sångare) som sålde i 400 000 exemplar och låg på femte plats på försäljningslistorna i Tyskland.

Kung Radi älskades av fansen, allra oftast älskades han av sina tränare också.

Men inte jämt.

När han kände sig understimulerad såg han ju till att omdefiniera sitt uppdrag. Han kunde ge sig av på dribblingsräder på offensiv planhalva, eller bryta uppspel långt utanför sitt straffområde. För att han hade lust, och för att han tyckte att det var så en målvakt borde spela.

– Jag spelade då som Manuel Neuer spelar idag, berättade han i en intervju med Die Welt.
– Han var tjugo år före sin tid, en pionjär, har legendaren Sepp Meier förklarat.

Efter karriären gjorde Radi klassiska fotbollsspelarmisstag, han gav sig in i restaurang- och barbranschen och spekulerade bort en del pengar. Nu för tiden bor han i Belgrad med sin hustru och pendlar till München ett halvdussin gånger per år för att hälsa på den ena av sina två döttrar, se matcher och gnälla på förfallet i 1860.

I höstas fyllde han 80, och Abendzeitung såg till att göra en stor intervju med en gammal hjälte.

– Jag fick alltid höra att ”grabben, stå kvar i straffområdet och ta det du ska”, men jag gjorde alltid något annat, förklarade han.

Petar Radenkovic är och förblir ett 1860-lejon, men det hindrar ju inte att han var väldigt nöjd med att se hur en Bayern-målvakt förnyade sporten i VM förra sommaren.

Manuel Neuer stod inte kvar i straffområdet och tog det han skulle. Han spelade som Radenkovic.

– Det gladde mig mycket att se att Tyskland äntligen fått fram en modern målvakt, myste han. Tyska tränare har under femtio års tid misslyckats med att få fram en sådan målvakt. Det är lysande att Jogi Löw låter honom spela sitt spel. Tränarna har alltid brytt sig mer om att inte förlora. Nio utespelare i eget straffområde, en utanför. I den sortens system finns ingen plays för en modern målvakt.

När Radi var kung i Bundesliga brukade han le snett och utnämna sig själv till ”världens bäste målvakt”. Det var han inte, det skulle dröja 50 år innan det var möjligt att spela långt utanför sitt straffområde och ändå vara bäst av alla.

I kväll kom fotbollshistorien ikapp. Världens bäste står i mål i München. Det är lite synd att han inte kan sjunga bara.

/Simon Bank