Orkar ni med en text till om Frankrike, integrationen, utanförskapet?

I så fall. Jag har semester, jag orkar hur mycket som helst.

Jag vet inte om ni hört talas om en gigantisk manifestation i Paris, där upp mot två miljoner fransoser sluter upp bakom banderoller med budskap som inleds med ”Nous sommes Ch…”?

Säkert. Men jag syftar nu inte på Charlie-demon. Jag tänker på en scen ur Michel Houellebecqs skandalroman Soumission, som ni läst om de senaste veckorna.

Det finns ett par sammanträffanden i den där boken som framkallar rysningar. Som när berättarjaget för första gången ställs inför ett slags hotande närvaro utanför sin arbetsplats på universitetet, och det är ”två nordafrikaner och en svart”. Eller den där demonstrationen mitt under valet 2022, när Front National och deras sympatisörer sluter upp i hundratusental bakom en slogan. Det står inte ”Nous sommes Charlie” på skyltarna, det står ”Nous sommes chez nous”, ”Vi är hemma hos oss”.

Det pratas om terror, islam, satir, säkerhet nu. Man pratar om den franska identiteten.

Och vi som ägnar våra arbetsliv åt fotboll kan peka på att vårt område ju faktiskt är ett av få där, låt säga, en ung, nordafrikaättling från Paris förorter eller från la Castellane i Marseille, faktiskt kan ställa sig framför alla världens tevekameror och prata medan folk lyssnar.

Ibland är det verkligen värt att lyssna också, jag ska återkomma till det. Först tänkte jag bara skriva lite om Afrikanska Mästerskapen som ju är i full gång.

Det är ett mästerskap som bryter på franska, det vet ni redan. Elva av sexton deltagande länder är fransktalande, tio förbundskaptener är det, fem av dem är fransmän. Lilla Metz har fler spelare med i mästerskapen än vad hela den sydafrikanska ligan har.

Enligt en sammanställning i Le Monde är det bara 20 procent av spelarna i AM som till vardags spelar i landet de representerar. Var femte spelare i mästerskapen härjar i fransk fotboll, i ett lag som Algeriet hade 16 av 23 spelare lika gärna kunnat spela för ett annat landslag; i nästan samtliga fall Frankrikes (jag skrev en del om betydelsen av det under VM).

Det finns historiska och ekonomiska skäl till att fransk fotboll fortfarande har en särställning i Afrika – handelsavtal, kolonierna, traditionen. Men det finns också en levande diskussion kring spelare med dubbla, fransk-afrikanska pass.

I vulgärfallet blir det som när Bordeaux-tränaren Willy Sagnol gör debila uttalanden om ”typiska afrikaner” som är starka, fysiska men inte särskilt tekniska eller intelligenta.

I andra fall blir det till en debatt om ett annat Frankrike, som inte är så fritt och jämlikt som det skulle vara.

För ett par timmar sedan talade premiärministern Manuel Valls – som varit det här landets motsvarighet till Jens Stoltenberg dagarna efter Utöya: intelligent, intellektuell, verbal, empatisk – till pressen i Paris.

Valls har slirat i andra frågor förut (i diskussionen kring romer har han tangerat rasism), men nu pratar han om solidaritet och självkritik.
– De senaste dagarna har understrukit många av de sjukdomar som plågar vårt land och de utmaningar vi står inför. Bland dem finns sprickorna och spänningen som funnits här för länge och som vi bara pratar om då och då.

Valls pratade om strukturella problem:
– En apartheid som handlar om områden, som är social, etnisk… diskrimineringen för att någon har fel namn, fel färg, eller är kvinna.

Valls understryker att det inte handlar om att hitta ursäkter (ansvaret för ett terrordåd är terrorismens, terroristernas), men om ett ansvar för att hitta förklaringar till ett utanförskap som bara kan leda åt fel håll.

Vad är egentligen Frankrike? Vad betyder ”Hemma hos oss”?

Fotboll spelas av unga människor, ibland innebär det att världen lyssnar på dem som normalt ingen lyssnar till. Häromdagen publicerade L’Équipe en lång intervju med Sofiane Feghouli, det lilla geniet som föddes i Paris men som spelar för Algeriet. Han hade inte varit någon självklar landslagsman om han valt Frankrike, men han hade av och till funnits med i diskussionen. Så varför valde han som han valde?

– Mina föräldrar är algeriska. Jag är född i en Paris-förort, men jaghar vuxit upp med algerisk kultur hemma. Den tillhörigheten kom naturligt. Visst, jag är även fransk, jag har dragit nytta av en superb fransk utbildning, men jag har genom livet lärt mig de två ländernas historia och det jag känner går utöver fotbollen. Med allt vad jag upplevt känner jag mig inte helt integrerad i det franska samhället. Algeriet är mitt hjärtas val. Jag känner mig helt enkelt algerisk.

Feghouli fortsätter:
– När jag ser tillståndet i det franska samhället och allt som händer… jag behöver inte gå in på detaljer… vi ser problemen som finns gentemot nordafrikaner, afrikaner. Våra far- och morföräldrar har stridit för Frankrike, men jag upplever ingen tacksamhet. Vi måste alltid göra det dubbla eller trippla för att kunna hoppas på att uppnå något. Det finns mängder av problem som hindrar mig från att känna mig helt integrerad och nöjd i det franska samhället.

Feghouli pratar, precis som Benzema och Anelka gjort förut, om att en lyckad fotbollsspelare (som Zidane) blir ett omfamnat föredöme och en integrationsikon, men att det är undantag.
– Jag hoppas att den femte eller sjätte generationens invandrare kommer kunna känna sig helt integrerade och att de får samma möjligheter som alla andra. Och inte bara inom fotbollen, utan också på arbetsmarknaden, i politiken, på tv. Men idag finns en blandning av orsaker som gör att jag känner att Frankrike har stora problem med de som har dubbla nationaliteter. Jag skulle älska att leva i en bättre värld, där även jag som invandrare kan vara ett föredöme för samhället. Jag skulle vara det med glädje.

Algeriet är storfavorit till att bli afrikanska mästare, de hackade sig fram till vinst mot Sydafrika i premiären igår.

I dag pratar premiärministern om integrationsproblemen, dagen före kunde vi läsa en ung fotbollsspelare som gjorde det. Efter att ha funderat över vad Frankrike är pratas det om vad Frankrike borde bli.

Ibland är det värt att lyssna på vad unga män med fotbollsskor säger. Intervjun med Sofiane Feghouli publicerades i ett land som är chockat av ett terrordåd och som försöker förstå. Men intervjun är inte ny, när L’Équipes reporter slog sig ner med Feghouli var det den 19 december 2014.

Ingenting hade hänt. Allt var precis som vanligt.
 /Simon Bank