Idag blev det Zlatan-debatt.

Fyra matchers avstängning (egentligen tre, en av dem fick han för sin stämpling mot Hamouma tidigare under säsongen), och den allmänna reaktionen i Sverige, i alla fall den som märks i pressen och på sociala medier, är att det är orimligt hårt. Det pratas om sårad fransk stolthet, att han minsann straffades för det där han sa om att Frankrike är ett skitland, en del hävdar att fotbollen som känsloidrott är hotad, andra att själva yttrandefriheten är hotad (Je suis Charlie!) i sina fundament.

Pah-lease. S’il vous plaît. Snälla.

Men okej. För all del. Låt oss tala lite om rimlighet.

Det som hände var följande: ett ovanligt svagt PSG var ett par minuter ifrån att förlora en skräpmatch mot Willy Sagnols ocharmiga Bordeaux. Efter en Paris-foul spelade en Bordeaux-back hem bollen till målvakten Cédric Carrasso. Carrasso tittade upp mot domaren, slog ut med händerna, fick en signal som sa att ”jo, du kan ta upp den”. Domaren Lionel Jaffredo lät alltså udda vara jämnt, han gav Bordeaux fördel av bollen, och det var förstås ett korkat beslut.

PSG-spelarna blev upprörda, eftersom de inte förstod exakt hur han tänkt. Det såg märkligt ut, och det var ett märkligt domslut även om det på sätt och vis var moraliskt rättvist.

Att PSG-spelarna blev upprörda var rimligt. Att de kritiserade Jaffredo var rimligt. Som det alltid är, fotboll är en känslosport, man måste få reagera. Jag förstår så klart Zlatans ilska, det är ingen som ens har diskuterat hans rätt till den, det är inte det saken handlar om.

Det var inte detta disciplinnämnden diskuterade. De accepterade till fullo frustrationen, de köpte de argumenten. De tog över huvud taget inte upp biten om skitlandet Frankrike. Känslosporten eller rätten till spontanitet hotas självklart inte av att man markerar mot långa långt-över-gränsen-haranger flera minuter efter ett misstag. Det är bara fjantigt att påstå det. Om du tacklar någon våldsamt bakifrån stängs du också av – det betyder inte att det hotar fotbollen som kontaktsport, bara att vi sätter gränser för hur spelet ser ut.

Enligt regelverket hade disciplinnämnden att ta ställning till om det som Zlatan Ibrahimovic efteråt säger, när den omedelbara spontanrätten blåst över, rakt i fjärdedomarens ansikte var ”olämpligt” (vilket hade gett två matchers avstängning), ”sårande” (tre matcher) eller ”kränkande” (fyra matcher). Det fanns ett tydligt prejudicerande fall. Häromåret, under en match mot Nice, spekulerade Jérémy Ménez i vad domarens kvinnliga släktingar jobbade med, och fick fyra matchers avstängning. Den här gången fastnade nämnden för mittenalternativet. Tre matchers avstängning, plus den tidigare villkorliga.

Rimligt? Let’s go there. Jo, vi borde verkligen prata om vad som är rimligt.

I Frankrike har det funnits en färsk diskussion kring domarnas arbetssituation. Ute i regionerna har man på sina håll fått ställa in fotboll på grund av att säkerheten inte kan garanteras. Av de fall av våld och verbalt våld som rapporteras (mörkertalet är så klart mycket större) riktas 42 procent mot domarna, en grupp som utgör en knapp hundradel av alla som är involverade i sporten fotboll.

Vi kan kanske vara överens om att det är en utsatt grupp, att vi kanske borde fundera på vad vi kan göra för att förstärka respekten för deras roll, utan att för den skull låta dem gå fria från alla former av kritik och granskning.

Zlatan Ibrahimovic är ett otvivelaktigt geni, en fantastisk symbol och en maktfaktor helt i egen rätt. Han skriver sin egen historia, är sin egen unika urkraft, jag älskar honom härifrån till evigheten. När kungen kommer till Paris skulle det vara ett större problem för monarkin än för Zlatan om ett möte framför kamerorna ställdes in. Så stor är hans kraft. Han står över oss journalister, över sina tränare, över sina lagkamrater, över i princip alla auktoriteter som finns. Det är egentligen bara ute på planen som han stöter på en yrkeskår som har auktoriteten att döma honom precis som alla andra.

Efter domartabben i Bordeaux ställer han – en spelare med en veckolön som är ungefär tre gånger så hög som Lionel Jaffredos årslön, det är ett faktum som är relevant och irrelevant – sig framför en fjärdedomare och spelar ut hela registret av förolämpningar och härskartekniker. Det är rövhål dit, skitland dit, så att alla kan se det.

Och här sitter vi och diskuterar om det är rimligt att det får konsekvenser… för Zlatan.

Vi skulle kunna diskutera det rimliga i att fotbollen förvandlats till en tävling om vilken hel- eller halvkriminell oligark eller shejk som köpt vilken klubb.

Vi skulle kunna diskutera det rimliga i att rättvisan i idrotten satts i pant för längesedan. Vi skulle kunna diskutera det rimliga i att proffsfotbollen i länder som England förvandlats till en äggkläckningsmaskin för psykopatiska beteenden.

Vi skulle kunna diskutera det rimliga i att Paris Saint-Germain bytt ut sin arbetarklasspublik mot en borgerlig publik med repression och höjda priser.

Vi skulle kunna diskutera det rimliga i att Zlatan Ibrahimovic ens tar risken att bli avstängd i en period när hans lag- och lagkamrater behöver honom mer än någonsin.

Vi skulle, för all del, kunna diskutera det rimliga i att Zlatan (rättmätigt) hyllas för en kampanj mot världssvälten samtidigt som han är en av de viktigaste reklampelarna för Qatar, en nation som dagligen och stundligen tar livet av fattiga människor genom ett cyniskt slavsystem.

Men för all del. Låt oss inte göra det. Zlatan Ibrahimovic har ju blivit avstängd i ett par matcher.

För många blir slutsatsen av Zlatan-gate att Frankrike är ett fisförnämt och känsligt land som inte tål kritik. För mig blir det mest ytterligare en förklaring till vad det är som provocerar oss så mycket med fotbollsdomare i den moderna fotbollsvärlden.

De står där ute på planen med sina rimliga löner, sina rimliga krav, sina i stort sett rimliga frisyrer, och de gör sitt bästa för att stå för ett rättvist system för alla. Kanske är de rentav de enda rimliga människorna i en värld som för länge sedan slutat förstå vad rimlighet är för något.

Men det får man väl inte säga, dans ce pays de merde.

/Simon Bank

PS. För den som inte orkar läsa en moraltants moralrant så finns resonemanget numer även som talbok.