There’s a good tradition of love and hate, det behövde inte Tanita Tikaram berätta för mig.

Ni är ju fotbollsfolk, ni vet vad det innebär. Vägen som leder mot ljuset är vägen som går genom mörkret. Att älska ett fotbollslag är ofelbart också att emellanåt hata det fotbollslaget.

Det finns strängt taget bara en fotbollsspelare jag med intellektuell heder i behåll kan säga att jag avskyr, helt och fullt och utan reservationer. Sol Campbell är ett undantag, jag avskyr honom så mycket eftersom jag tyckte så mycket om honom. Man måste förtjäna sitt hat.

Annars är det som det är för de flesta: det är mycket vanligare att man svär åt sina egna än de andra.

I helgen avslutar den franska fotbollen sin seriesäsong. Det har varit bra och dåligt. Förra helgen var jag i la Paillade och såg Paris säkra ligatiteln, de är en klubb som står för det mesta som är otäckt i den moderna fotbollen, men med spelare som står för mycket som är lätt att tycka om; den dundersympatiske dynamon Matuidi, konstnärssjälen Pastore, den 360-gradiga elegansen hos Thiago Silva, den cyklotomiska svängigheten hos Ådi-karaktären David Luiz. Vi har fått en Gazelec-saga från Korsika, fenomenala prestationer från OL:s ungdomsbrigad, och även om Zlatan Ibrahimovic kanske inte ens hade fått plats i min säsongselva (Bekir, Lacazette, Payet har alla gjort bättre helhetssäsonger) så har han varit överlägsen när han väl varit hel.

Men nu säger vi tack och hej till ligan.
Och nu säger vi tack och hej till Dédé.

André-Pierre Gignac gör sin sista match för Marseille imorgon, han lär väl samla rubelmiljoner (Moskva?) eller bli en desperatsatsning för en Serie A-klubb framöver, men för mig kvalar han för alltid in som en A-spelare i en kategori ni alla känner igen:

Love and hate.

Man ska inte använda öknamn om folk, det är inte väluppfostrat, men Dédé Gignac har tryckt på varenda sådan knapp jag har i min (73-kilos)kropp. Det har knappt gått en match utan att jag skrikit åt honom.
Ena gången:
– Men din jävla tjockis!
Andra gången:
– Men underbara jävla tjockis!
Jag utgår inte ifrån att jag på något enda sätt är unik här. Jag förmodar att ni också har spelare som ni skulle offra en arm för, samtidigt som det vid minst hälften av de där tillfällena inneburit att ni skulle offra den enbart för nöjet att kunna använda den som ett basebollträ att slå spelaren i nacken med.

Precis som David Ginola gled rakt in i Tottenhams DNA-själ av dysfunktionell elegans så gled Gignac rakt in i Marseilles. Han är född OM-supporter, han blev en perfekt OM-spelare. På ena skon bad han hela stans förhoppningar, på den andra alla klubbens brister. Enorm talang, otrolig kraft, komplett lynnighet.

I fem år har han varit formidabelt urstark, briljant oprofessionell, han har av och till varit ostoppbar och han har av och till varit… ja, tjock.

Deschamps skickade honom på bantningskur i det där mytologiska Merano, vilket läckte ut och fick Frankrikes alla fotbollsläktare att skratta högt:
– Un Big Mac pour Gignac! En Big Mac till Gignac! (vilket fick köttclownskonkurrenter att smida medan järnet var varmt.
I en fotbollsvärld som strävar uppåt, framåt, mot klinisk perfektion, har han varit allt annat. Ingen har kunnat ifrågasätta hans ovillkorliga kärlek till sporten, han har bara inte alltid kunnat styra den helt rätt.

OM möter Bastia i sista omgången på lördag kväll. De måste vinna för att ha en minimal chans att ta tredjeplatsen som leder till Champions League-kval. De har gjort ett par Bielsa-briljanta matcher på slutet, när det ändå är för sent, och de kommer naturligtvis inte att lyckas ta den där tredjeplatsen. Det har ändå varit en essenssäsong, driven till sin spets av Bielsas brister och styrkor. Det har varit roligt att följa med, på samma sätt som jag antar att det är roligt att fullfartsköra Formel 1 utan säkerhetsbälte, naken, med Jerry Seinfeld och Tina Fey sittande i bilen.

Nu ryktas det om att Paco Jémez kan vara på väg in, jag antar att klubbledningen tröttnat på cynisk defensivfotboll.
(Haha)
Hur som helst. Dédé.
När l’Équipe häromdagen skulle summera André-Pierre Gignacs tid i Marseille pekade de på en händelse från mars i år. När han ombads komma till en välgörenhetsmatch mellan gamla OM-stjärnor och fängelsefångar i Luynes för att slå en symbolisk avspark och ge lite stjärnglans åt arrangemanget så sa han att okej, det kunde han väl göra, men på ett villkor:

Han ville inte bara vara symbol. Skulle han komma dit ville han spela.

Marseille jagar fortfarande en CL-plats som skulle vara helt avgörande för klubbens närmaste framtid, men förra torsdagen drog han iväg och spelade en amatörturnering med sina polare. De gick till kvartsfinal, sedan var Dédé tvungen att dra iväg – OM hade ju träning också.

Gignac är en fin fotbollsspelare, Frankrikes första romskättade landslagsman någonsin, en stor målskytt (en av fyra spelare som gjort hundra ligamål på 2000-talet, bara fyra av Gignacs mål har kommit på straff), men mer än något annat har det alltid känts som att han är alldeles för mycket människa för att bli den fotbollsstjärna han skulle kunna bli som bäst. Han lirar med polarna, han plockar sina lagkamrater, han härmar sin tränare, han slår kepsen av sin tränare, han gör mål, han spelar som en supporter, med hjärtat utanpå, han tjänar för mycket, han äter för mycket, han blir tjock.

Gamla lagkamrater har berättat om hur Dédé som ung och lovande lånades ut till Pau, hur han som debutantsång sjöng Petite Marie medan han trummade på en Perrier-flaska eller hur han på bussresorna hem plockade upp stora korvar ur väskan och skar upp dem med kniv.

Marseille har alltid haft ett omvittnat komplicerat omklädningsrum med en hård mentalitet, om de kunnat välja mellan bråk eller harmoni har de reflexmässigt valt bråkvägen. Nu försvinner en stor del av klubbens DNA, André Ayew – pojken vars pappa var planbäst när Tapies OM blev europamästare – ska lämna och är väl historiskt sett en större del av den här klubben. Kapten Mandanda kan mycket väl säljas i sommar. Men om jag ska välja en typ som ligger närmare hur OM (den enda klubb i världen där frågor som ställs på spanska översätts till… spanska) fungerar så är det Gignac.

Det är inte viljan det är fel på, inte kunnandet heller. Han både kan och vill. Problemet, när det funnits ett, har mer varit att han råkat vara en vanlig grabb i en värld som inte riktigt är lämpad för vanliga grabbar.

Han kom, han såg, han bantade. Jag hatar att jag älskar honom, jag älskar honom så mycket att jag hatar mig själv.
Ni känner igen känslan. Säg att ni gör det?

/Simon Bank

Idag blev det Zlatan-debatt.

Fyra matchers avstängning (egentligen tre, en av dem fick han för sin stämpling mot Hamouma tidigare under säsongen), och den allmänna reaktionen i Sverige, i alla fall den som märks i pressen och på sociala medier, är att det är orimligt hårt. Det pratas om sårad fransk stolthet, att han minsann straffades för det där han sa om att Frankrike är ett skitland, en del hävdar att fotbollen som känsloidrott är hotad, andra att själva yttrandefriheten är hotad (Je suis Charlie!) i sina fundament.

Pah-lease. S’il vous plaît. Snälla.

Men okej. För all del. Låt oss tala lite om rimlighet.

Det som hände var följande: ett ovanligt svagt PSG var ett par minuter ifrån att förlora en skräpmatch mot Willy Sagnols ocharmiga Bordeaux. Efter en Paris-foul spelade en Bordeaux-back hem bollen till målvakten Cédric Carrasso. Carrasso tittade upp mot domaren, slog ut med händerna, fick en signal som sa att ”jo, du kan ta upp den”. Domaren Lionel Jaffredo lät alltså udda vara jämnt, han gav Bordeaux fördel av bollen, och det var förstås ett korkat beslut.

PSG-spelarna blev upprörda, eftersom de inte förstod exakt hur han tänkt. Det såg märkligt ut, och det var ett märkligt domslut även om det på sätt och vis var moraliskt rättvist.

Att PSG-spelarna blev upprörda var rimligt. Att de kritiserade Jaffredo var rimligt. Som det alltid är, fotboll är en känslosport, man måste få reagera. Jag förstår så klart Zlatans ilska, det är ingen som ens har diskuterat hans rätt till den, det är inte det saken handlar om.

Det var inte detta disciplinnämnden diskuterade. De accepterade till fullo frustrationen, de köpte de argumenten. De tog över huvud taget inte upp biten om skitlandet Frankrike. Känslosporten eller rätten till spontanitet hotas självklart inte av att man markerar mot långa långt-över-gränsen-haranger flera minuter efter ett misstag. Det är bara fjantigt att påstå det. Om du tacklar någon våldsamt bakifrån stängs du också av – det betyder inte att det hotar fotbollen som kontaktsport, bara att vi sätter gränser för hur spelet ser ut.

Enligt regelverket hade disciplinnämnden att ta ställning till om det som Zlatan Ibrahimovic efteråt säger, när den omedelbara spontanrätten blåst över, rakt i fjärdedomarens ansikte var ”olämpligt” (vilket hade gett två matchers avstängning), ”sårande” (tre matcher) eller ”kränkande” (fyra matcher). Det fanns ett tydligt prejudicerande fall. Häromåret, under en match mot Nice, spekulerade Jérémy Ménez i vad domarens kvinnliga släktingar jobbade med, och fick fyra matchers avstängning. Den här gången fastnade nämnden för mittenalternativet. Tre matchers avstängning, plus den tidigare villkorliga.

Rimligt? Let’s go there. Jo, vi borde verkligen prata om vad som är rimligt.

I Frankrike har det funnits en färsk diskussion kring domarnas arbetssituation. Ute i regionerna har man på sina håll fått ställa in fotboll på grund av att säkerheten inte kan garanteras. Av de fall av våld och verbalt våld som rapporteras (mörkertalet är så klart mycket större) riktas 42 procent mot domarna, en grupp som utgör en knapp hundradel av alla som är involverade i sporten fotboll.

Vi kan kanske vara överens om att det är en utsatt grupp, att vi kanske borde fundera på vad vi kan göra för att förstärka respekten för deras roll, utan att för den skull låta dem gå fria från alla former av kritik och granskning.

Zlatan Ibrahimovic är ett otvivelaktigt geni, en fantastisk symbol och en maktfaktor helt i egen rätt. Han skriver sin egen historia, är sin egen unika urkraft, jag älskar honom härifrån till evigheten. När kungen kommer till Paris skulle det vara ett större problem för monarkin än för Zlatan om ett möte framför kamerorna ställdes in. Så stor är hans kraft. Han står över oss journalister, över sina tränare, över sina lagkamrater, över i princip alla auktoriteter som finns. Det är egentligen bara ute på planen som han stöter på en yrkeskår som har auktoriteten att döma honom precis som alla andra.

Efter domartabben i Bordeaux ställer han – en spelare med en veckolön som är ungefär tre gånger så hög som Lionel Jaffredos årslön, det är ett faktum som är relevant och irrelevant – sig framför en fjärdedomare och spelar ut hela registret av förolämpningar och härskartekniker. Det är rövhål dit, skitland dit, så att alla kan se det.

Och här sitter vi och diskuterar om det är rimligt att det får konsekvenser… för Zlatan.

Vi skulle kunna diskutera det rimliga i att fotbollen förvandlats till en tävling om vilken hel- eller halvkriminell oligark eller shejk som köpt vilken klubb.

Vi skulle kunna diskutera det rimliga i att rättvisan i idrotten satts i pant för längesedan. Vi skulle kunna diskutera det rimliga i att proffsfotbollen i länder som England förvandlats till en äggkläckningsmaskin för psykopatiska beteenden.

Vi skulle kunna diskutera det rimliga i att Paris Saint-Germain bytt ut sin arbetarklasspublik mot en borgerlig publik med repression och höjda priser.

Vi skulle kunna diskutera det rimliga i att Zlatan Ibrahimovic ens tar risken att bli avstängd i en period när hans lag- och lagkamrater behöver honom mer än någonsin.

Vi skulle, för all del, kunna diskutera det rimliga i att Zlatan (rättmätigt) hyllas för en kampanj mot världssvälten samtidigt som han är en av de viktigaste reklampelarna för Qatar, en nation som dagligen och stundligen tar livet av fattiga människor genom ett cyniskt slavsystem.

Men för all del. Låt oss inte göra det. Zlatan Ibrahimovic har ju blivit avstängd i ett par matcher.

För många blir slutsatsen av Zlatan-gate att Frankrike är ett fisförnämt och känsligt land som inte tål kritik. För mig blir det mest ytterligare en förklaring till vad det är som provocerar oss så mycket med fotbollsdomare i den moderna fotbollsvärlden.

De står där ute på planen med sina rimliga löner, sina rimliga krav, sina i stort sett rimliga frisyrer, och de gör sitt bästa för att stå för ett rättvist system för alla. Kanske är de rentav de enda rimliga människorna i en värld som för länge sedan slutat förstå vad rimlighet är för något.

Men det får man väl inte säga, dans ce pays de merde.

/Simon Bank

PS. För den som inte orkar läsa en moraltants moralrant så finns resonemanget numer även som talbok.

Orkar ni med en text till om Frankrike, integrationen, utanförskapet?

I så fall. Jag har semester, jag orkar hur mycket som helst.

Jag vet inte om ni hört talas om en gigantisk manifestation i Paris, där upp mot två miljoner fransoser sluter upp bakom banderoller med budskap som inleds med ”Nous sommes Ch…”?

Säkert. Men jag syftar nu inte på Charlie-demon. Jag tänker på en scen ur Michel Houellebecqs skandalroman Soumission, som ni läst om de senaste veckorna.

Det finns ett par sammanträffanden i den där boken som framkallar rysningar. Som när berättarjaget för första gången ställs inför ett slags hotande närvaro utanför sin arbetsplats på universitetet, och det är ”två nordafrikaner och en svart”. Eller den där demonstrationen mitt under valet 2022, när Front National och deras sympatisörer sluter upp i hundratusental bakom en slogan. Det står inte ”Nous sommes Charlie” på skyltarna, det står ”Nous sommes chez nous”, ”Vi är hemma hos oss”.

Det pratas om terror, islam, satir, säkerhet nu. Man pratar om den franska identiteten.

Och vi som ägnar våra arbetsliv åt fotboll kan peka på att vårt område ju faktiskt är ett av få där, låt säga, en ung, nordafrikaättling från Paris förorter eller från la Castellane i Marseille, faktiskt kan ställa sig framför alla världens tevekameror och prata medan folk lyssnar.

Ibland är det verkligen värt att lyssna också, jag ska återkomma till det. Först tänkte jag bara skriva lite om Afrikanska Mästerskapen som ju är i full gång.

Det är ett mästerskap som bryter på franska, det vet ni redan. Elva av sexton deltagande länder är fransktalande, tio förbundskaptener är det, fem av dem är fransmän. Lilla Metz har fler spelare med i mästerskapen än vad hela den sydafrikanska ligan har.

Enligt en sammanställning i Le Monde är det bara 20 procent av spelarna i AM som till vardags spelar i landet de representerar. Var femte spelare i mästerskapen härjar i fransk fotboll, i ett lag som Algeriet hade 16 av 23 spelare lika gärna kunnat spela för ett annat landslag; i nästan samtliga fall Frankrikes (jag skrev en del om betydelsen av det under VM).

Det finns historiska och ekonomiska skäl till att fransk fotboll fortfarande har en särställning i Afrika – handelsavtal, kolonierna, traditionen. Men det finns också en levande diskussion kring spelare med dubbla, fransk-afrikanska pass.

I vulgärfallet blir det som när Bordeaux-tränaren Willy Sagnol gör debila uttalanden om ”typiska afrikaner” som är starka, fysiska men inte särskilt tekniska eller intelligenta.

I andra fall blir det till en debatt om ett annat Frankrike, som inte är så fritt och jämlikt som det skulle vara.

För ett par timmar sedan talade premiärministern Manuel Valls – som varit det här landets motsvarighet till Jens Stoltenberg dagarna efter Utöya: intelligent, intellektuell, verbal, empatisk – till pressen i Paris.

Valls har slirat i andra frågor förut (i diskussionen kring romer har han tangerat rasism), men nu pratar han om solidaritet och självkritik.
– De senaste dagarna har understrukit många av de sjukdomar som plågar vårt land och de utmaningar vi står inför. Bland dem finns sprickorna och spänningen som funnits här för länge och som vi bara pratar om då och då.

Valls pratade om strukturella problem:
– En apartheid som handlar om områden, som är social, etnisk… diskrimineringen för att någon har fel namn, fel färg, eller är kvinna.

Valls understryker att det inte handlar om att hitta ursäkter (ansvaret för ett terrordåd är terrorismens, terroristernas), men om ett ansvar för att hitta förklaringar till ett utanförskap som bara kan leda åt fel håll.

Vad är egentligen Frankrike? Vad betyder ”Hemma hos oss”?

Fotboll spelas av unga människor, ibland innebär det att världen lyssnar på dem som normalt ingen lyssnar till. Häromdagen publicerade L’Équipe en lång intervju med Sofiane Feghouli, det lilla geniet som föddes i Paris men som spelar för Algeriet. Han hade inte varit någon självklar landslagsman om han valt Frankrike, men han hade av och till funnits med i diskussionen. Så varför valde han som han valde?

– Mina föräldrar är algeriska. Jag är född i en Paris-förort, men jaghar vuxit upp med algerisk kultur hemma. Den tillhörigheten kom naturligt. Visst, jag är även fransk, jag har dragit nytta av en superb fransk utbildning, men jag har genom livet lärt mig de två ländernas historia och det jag känner går utöver fotbollen. Med allt vad jag upplevt känner jag mig inte helt integrerad i det franska samhället. Algeriet är mitt hjärtas val. Jag känner mig helt enkelt algerisk.

Feghouli fortsätter:
– När jag ser tillståndet i det franska samhället och allt som händer… jag behöver inte gå in på detaljer… vi ser problemen som finns gentemot nordafrikaner, afrikaner. Våra far- och morföräldrar har stridit för Frankrike, men jag upplever ingen tacksamhet. Vi måste alltid göra det dubbla eller trippla för att kunna hoppas på att uppnå något. Det finns mängder av problem som hindrar mig från att känna mig helt integrerad och nöjd i det franska samhället.

Feghouli pratar, precis som Benzema och Anelka gjort förut, om att en lyckad fotbollsspelare (som Zidane) blir ett omfamnat föredöme och en integrationsikon, men att det är undantag.
– Jag hoppas att den femte eller sjätte generationens invandrare kommer kunna känna sig helt integrerade och att de får samma möjligheter som alla andra. Och inte bara inom fotbollen, utan också på arbetsmarknaden, i politiken, på tv. Men idag finns en blandning av orsaker som gör att jag känner att Frankrike har stora problem med de som har dubbla nationaliteter. Jag skulle älska att leva i en bättre värld, där även jag som invandrare kan vara ett föredöme för samhället. Jag skulle vara det med glädje.

Algeriet är storfavorit till att bli afrikanska mästare, de hackade sig fram till vinst mot Sydafrika i premiären igår.

I dag pratar premiärministern om integrationsproblemen, dagen före kunde vi läsa en ung fotbollsspelare som gjorde det. Efter att ha funderat över vad Frankrike är pratas det om vad Frankrike borde bli.

Ibland är det värt att lyssna på vad unga män med fotbollsskor säger. Intervjun med Sofiane Feghouli publicerades i ett land som är chockat av ett terrordåd och som försöker förstå. Men intervjun är inte ny, när L’Équipes reporter slog sig ner med Feghouli var det den 19 december 2014.

Ingenting hade hänt. Allt var precis som vanligt.
 /Simon Bank

Det är kanske rimligt att det skaver lite i halsen – jag är konkret nu, inte bara metaforisk, mansförkylningar tar ingen hänsyn till ledighet – dagar som dessa.

Det är så mycket som måste ut, lager efter lager diskussionsstockar sig, det kommer att dröja länge innan det här landet, den här kontinenten, den här världen är klar med frågorna om terror, fria ord, extremreligion eller makt.

En geografisk och tankemässig positionsbestämning en onsdag i januari: Jag sitter i solen i Frankrike, läser Houellebecqs roman, växlar till att läsa l’Équipe, Aftonbladet Kultur och Kvinnogeniets text om Dieudonné, lyssnar på en långintervju med Lena Andersson.

Och även en begränsad högerback kan känna när det finns luckor att sticka i.

Det här med att vara Charlie var ju inte så självklart, många påpekade att Charlie Hebdo lika ofta kunde vara platta provokatörer som briljanta pk-utmanare, och i vågorna efteråt tvingades fler än publicister ut i svallet för att ta ställning.

Fotbollen? Den var inget undantag.

Den franska ligaföreningen fattade snabbt, snyggt och självklart beslut om att manifestera mot attentatet i Paris, att visa sympati med offren och omfamna maningarna till solidarisk enhet. Under förra ligaomgången hölls tysta minuter, jag var själv och såg Nice–Lorient där båda klackarna slöt upp bakom banderoller om att ”Nous sommes Charlie”, där spelarna värmde upp i tröjor med samma budskap och spelade med svarta sorgband om armen.

Frankrike har varit en rysning längs ryggraden den här veckan. Men alla har inte velat ställa sig helt rakt i de där leden, vare sig på gräsmattorna eller gatorna.

Idag skriver L’Équipe en artikel under rubriken ”Pas complètement Charlie, les footballeurs?”, ”Inte helt Charlie, fotbollsspelarna?”. De berättar om hur flera muslimska spelare inte burit t-shirts med Charlie-tryck.

Montpelliers Abdelhamid el-Kaoutari visade ingen tröja. Toulouse-målvakten Ali Ahamada bar inget sorgband (och skälldes rättmätigt ut av klubbpresidenten Olivier Sadran). Ingen ur Valenciennes-trion Adama Coulibaly, Kenny Lala och Lamine Ndao ville ställa sig bakom just den sortens markering som Charlie-tröjan innebar.

I de fall där det pratats om bakomliggande skäl så har de tangerat det som Carina Rydberg skriver om i Aftonbladet idag, att det är en självklarhet att ta ställning för offren och mot terrorn, men inte självklart att ta ställning för en tradition av karikatyrer som man upplevt som en kränkning eller ett sätt att slå neråt.

Går det att prata om karikatyrerna utan att prata om makt och position?

Lena Andersson blåste med sin briljans under en diskussion om makt i relationer. Carina Rydberg skriver om behovet av kontext – en Muhammed-karikatyr betyder inte nödvändigtvis samma sak om en dissident i Saudiarabien publicerar den som när ett vänsteretablissemang i centrala Paris gör det, det betyder inte samma sak när en vit kallar en svart för Nigger som när en svart rappare gör det, det betyder inte samma sak om två homosexuella polare drar bögskämt som om heterokillar gör det i ett omklädningsrum.

Måste man stå bakom allt Charlie Hebdo gjort för att stå emot ett vidrigt, islamistiskt terrordåd? Måste fiendens fiende helt och fullt alltid vara din vän?

Johanna Frändén skriver om det idag, när hon tar upp den antisemitiske dyngspridaren/provokatören/rebellen Dieudonné.

– Synen på mig är densamma som synen på Coulibaly, trots att jag snarare är Charlie, skrev komikern på sin Facebook-sida.

För fyra år sedan skrev jag om två andra franska rebeller som hade kunnat skriva under, som inte ville ställa upp på alla sorters fransk enhet, i alla fall inte utan att komplicera den lite: Nicolas Anelka och rapparen Booba.

Det var 2010, det var i spåren efter Knysna och en fransk spelarrevolt, jag skrev:

I veckan som gick styrde det franska musik/popkulturmagasinet Les Inrockuptibles upp ett möte mellan två unga, arga fransmän som mest av allt är arga på Frankrike. Den ene heter Booba och är rappare. Den andre heter Nicolas Anelka.

Båda är rebeller, båda lämnade Frankrike som tonåringar (Booba drog till Detroit, Nico till Arsenal), båda har krigat med medierna i åratal… och båda kommer från förorten.

Anelka:
– Det är framför allt det, att vara den förste spelaren som kom från förorten och som hade en Ferrari som ställde till det i huvudet på folk. Jag har aldrig fattat varför. Jag var i Madrid, jag var 20 år, jag hade pengar, jag köpte en Ferrari. Och folk höll det mot mig.

Booba:
– Det är för att du kommer från le banlieu. Ingen snackade om att Johnny Hallyday åkte med helikopter. För många fransmän är grabbarna från förorten, de har problem. Man är van att se svarta som städar gatorna, som jobbar som sopåkare, som passar de rikas barn. Eller sjunger Saga Africa. De svarta går barfota, de dansar. Men om du börjar göra affärer… oh, la la…

Boobas raplyrik är rätt rå, inte minst när den handlar om Frankrike. På nya skivan, Lunatic, rappar han om att ”la patrie n’aime pas les négros”, ”fäderneslandet gillar inte svartingarna” och travesterar nationalsången.

Anelka:
– I landslaget har jag aldrig velat sjunga la Marseillaise, jag har aldrig kommit på tanken. Och om de hade bett mig göra det så hade jag vägrat, jag hade slutat.

Booba och Anelka pratar från andra sidan, undersidan, avigsidan. Anti-patriotismen, en berättelse som inte har ett dugg med den tacksamma 98-bilden av ett enat, svart-vitt-brunt Frankrike. Varför skulle de stå upp och vara stolta över ett land där förortens unga trakasseras av polisen? Där de måste visa upp papper så fort som de rör sig i Paris?

De tar upp den manifesterade rasismen, som när den populäre sångaren Florent Pagny nyligen förklarade att han flyttat till Miami för att han inte vill att hans barn ska ”komma hem från skolan och plötsligt börjat prata rebeu (arabiska)”, de pratar om mode/parfymgiganten Guerlain som i tv berättade att han ”jobbat som en neger… om nu negrer någonsin jobbat så hårt…”.

– När jag skriker ”Fuck you, fuck la France, fuck Domenech” i låten Ceasars Palace så säger man åt mig att ”okej, men inte fuck France väl?”. Men det är därför jag säger det. För 2010 kan Guerlain säga det han sa. Tänk om det varit jag. Hur tänker du att jag ska vilja leva i Frankrike? Jag har upplevt massor av situationer där jag lidit av att vara svart. Som när jag söker lägenhet. Det är min mamma, som är vit, som får gå dit då. Hon säger åt mig: ”Visa dig inte”. Voilà, det är min mamma, säger Booba.

Anelka kommer aldrig att spela för Frankrike igen. Han har egentligen aldrig gjort det. Och enligt honom var allt det där vi såg i somras, i Sydafrika, inte ett sammanbrott. Det var bara Frankrike.

– Vi såg Frankrikes sanna ansikte. I svåra tider ser man vad folk egentligen tycker. Man sa ”Ribéry har slagit Gourcuff. Den gode fransmannen Gourcuff, muslimen Ribéry”. Det har gått för långt. När vi inte vinner pratar Frankrike direkt om religion och färg.
•••
Jag kan inte säga att jag sympatiserar med Nicolas Anelka. Jag har aldrig gjort det, eftersom jag aldrig sett honom som en spelare som förstår att fotboll handlar om något mer än honom själv (han kan, till exempel, missa en straff i en Champions League-final utan att verka bry sig särskilt mycket).

Men jag sympatiserar ännu mindre med tom patriotism. Det finns inte ett Frankrike, lika lite som det finns ett Sverige. Anelka och Booba pratar om en nationalsång som inte är deras, och det är lika starkt och relevant som när Patrice Evra stod och grät under samma sång i somras. Jag förstår att de hellre håller käft under la Marseillaise (Nico) eller trasar sönder den (Booba). Och utan att dra någon parallell mer än de som rimligen kan dras: Jag tänker på den där upprördheten som pyser fram här och var när Zlatan Ibrahimović tuggar tuggummi under Du gamla, du fria.

Zlatan har många gånger pratat om hur stolt han är i landslaget. Men han har också pratat om att hans väg dit hade varit enklare om han hetat Svensson i efternamn.
•••
För ett år sedan gjorde Anelka Dieudonnés quenelle-gest för att fira ett mål för West Bromwich, och straffades med all rätt för det. Det var en provokativ, symbolladdad och för många kränkande markering, men helt i linje med hans resonemang i den där Inrocks-intervjun.

Manifestationerna den senaste veckan har varit tydliga ställningstaganden för humanism, för hänsyn, för ett fritt samhälle. Men den sortens samhällen är också skyldiga att diskutera makt och positioner.

Om den här mansförkylningen ger med sig tänkte jag dra till Marseille i helgen och se OM spela fotboll. På läktarna där kommer jag att se tusentals unga fransoser med muslimsk bakgrund, jag kommer att se stora supportergrupper (som South Winners) vars själva ideologiska bakgrund är antifascism och antirasism, och det går att anta att många som står där skulle ha lika svårt att, utifrån sin vardagserfarenhet, omfamna muslimhån  som de skulle ha lätt att sluta upp bakom motståndet mot islamistisk extremism.

Olympique Marseille mötte Montpellier i fredags. Deras spelare bar sorgband under matchen, de sörjde gemensamt under den tysta minuten. Dessförinnan värmde de upp i sotsvarta sorgetröjor. Utan tryck.

/Simon Bank

Om ni vill veta vad det var som primalskrek när C-Ron vann priset för världens styvaste staty alldeles nyss så var det jag som skrek, av besvikelse.

Dels för att jag höll på Manu Neuer, dels för att jag redan hade slafsat ihop en uppdaterad variant av ett inlägg som aldrig blev publicerat under VM i somras. Jag tänkte där och då gett en liten bakgrund kring Neuers spelrevolution, men eftersom jag inte hade tid att andas i Brasilien hade jag än mindre tid över att färdigställa vidlyftiga bloggambitioner.

Nu råkade jag snubbla över en 90-procentsfärdigt text, och tänkte att jag lika gärna kunde dynga ut den om vi nu fick en målvaktskväll.

Det var därför jag skrek.

C-Ron fick guldballen, och här satt jag med ett inlägg som inte borde läggas ut. Men… eftersom Neuer är intressant med eller utan guldboll, och eftersom jobbet redan är gjort och eftersom… ja, utan minsta skäl egentligen, så tänkte jag att jag lika gärna kunde ge er lite måndagsläsning.

Dagens glosa: ukroni. Det där som vi brukar kalla om-inte-om-vore. Om Manuel Neuer blivit bäst i världen hade jag skrivit ungefär så här (ja, eller det hade jag ju bevisligen gjort även om han inte blivit det):
•••
När vår tids störste lille spelargud hittat en ny sorts position som lyft honom tillbaka till olympen, när det rests stenhårda statyer över fenomenet Cristiano Ronaldo – då krävs det förstås något alldeles extra för att en målvakt ska kunna kalla sig bäst i världen.

Men Manuel Neuer kan alltså göra det, och jag tycker att det är väldigt roligt. Att det känns fint att guldbollen för en gångs skull höjer statusen på den ultimata försvarspositionen är en välkommen effekt, men inget giltigt argument.
Däremot är det relevant att låta ett pris gå till en spelare som mer än någon annan i modern tid förändrat sättet att se på en arbetsbeskrivning i den här sporten.

Varför det här är en tid för Manu Neuer har jag skrivit om förut, den här gången tänkte jag semesterskriva lite om varför det borde glädja även hans läktarfiende.

Neuer är ju inte den förste som sprängt den mentala muren som går vid straffområdesgränsen. Han är inte den förste som gjort det i Bundesliga. Han är inte ens den förste som gjort det i München.

Det här är alltså en ytterst lämpad dag för att applådera en åldrad gammal superserb.

2015 är 1860 München ett skämt, en trasig klubb som slafsar runt vid nedflyttningsstrecket i 2. Bundesliga. För femtio år sedan var de bäst i Tyskland. De hade gott om utespelare som gjorde dem till en maktfaktor på planen, och de hade en målvakt som gjorde dem till en popfaktor utanför sidlinjen.

Petar Radenkovic var långt före sin tid, på precis alla sätt ni kan tänka er. George Best hade inte blivit popstjärna, fotboll var fortfarande en sport där det förväntades att spelare skulle vara spelare och att målvakter skulle stå i mål.

En spenslig grabb från Belgrad brydde sig bara inte.

Petar Radenkovic ville – precis som Lev Jasjin – alltid bära svart när han stod i mål, han skrev böcker (”Planen är mitt kungadöme”), han tog modelluppdrag, han sjöng in skivan Bin i Radi, bin i König (”Jag är Radi, jag är kung”, pappa Rasa var en av 30-talets mest älskade jugoslaviska sångare) som sålde i 400 000 exemplar och låg på femte plats på försäljningslistorna i Tyskland.

Kung Radi älskades av fansen, allra oftast älskades han av sina tränare också.

Men inte jämt.

När han kände sig understimulerad såg han ju till att omdefiniera sitt uppdrag. Han kunde ge sig av på dribblingsräder på offensiv planhalva, eller bryta uppspel långt utanför sitt straffområde. För att han hade lust, och för att han tyckte att det var så en målvakt borde spela.

– Jag spelade då som Manuel Neuer spelar idag, berättade han i en intervju med Die Welt.
– Han var tjugo år före sin tid, en pionjär, har legendaren Sepp Meier förklarat.

Efter karriären gjorde Radi klassiska fotbollsspelarmisstag, han gav sig in i restaurang- och barbranschen och spekulerade bort en del pengar. Nu för tiden bor han i Belgrad med sin hustru och pendlar till München ett halvdussin gånger per år för att hälsa på den ena av sina två döttrar, se matcher och gnälla på förfallet i 1860.

I höstas fyllde han 80, och Abendzeitung såg till att göra en stor intervju med en gammal hjälte.

– Jag fick alltid höra att ”grabben, stå kvar i straffområdet och ta det du ska”, men jag gjorde alltid något annat, förklarade han.

Petar Radenkovic är och förblir ett 1860-lejon, men det hindrar ju inte att han var väldigt nöjd med att se hur en Bayern-målvakt förnyade sporten i VM förra sommaren.

Manuel Neuer stod inte kvar i straffområdet och tog det han skulle. Han spelade som Radenkovic.

– Det gladde mig mycket att se att Tyskland äntligen fått fram en modern målvakt, myste han. Tyska tränare har under femtio års tid misslyckats med att få fram en sådan målvakt. Det är lysande att Jogi Löw låter honom spela sitt spel. Tränarna har alltid brytt sig mer om att inte förlora. Nio utespelare i eget straffområde, en utanför. I den sortens system finns ingen plays för en modern målvakt.

När Radi var kung i Bundesliga brukade han le snett och utnämna sig själv till ”världens bäste målvakt”. Det var han inte, det skulle dröja 50 år innan det var möjligt att spela långt utanför sitt straffområde och ändå vara bäst av alla.

I kväll kom fotbollshistorien ikapp. Världens bäste står i mål i München. Det är lite synd att han inte kan sjunga bara.

/Simon Bank

En onsdag i Frankrike. Semester, morgonlöpning, vi skulle gå ut och promenera en sväng genom butikerna under den första dagens vinterrea. Solen skiner, havet ligger blankblått därute, allt är som det borde.

Och nu vet vi att inget är det längre.

Terrorattentatet i Paris går som en jordbävning genom ett ostadigt land, just idag släpps provokatören Michel Houellebecqs ultrakontroversiella bok Soumission, en dystopisk bok om ett islamistiskt styrt Frankrike som skapat enorm debatt. Och just idag höll satirtidningen Charlie Hebdo sitt veckomöte, den enda tidpunkt då större delen av redaktionen var samlad på kontoret.

Raketgevär. Automatvapen. Två svartklädda män som i kallt blod mördade allt de såg. Vi sitter och ser nyhetsbilderna rulla från Paris nu, Martin Boudots ofattbara film från taket på redaktionen, den iskalla avrättningen av en liggande polis. Skriken, skräcken, analyserna, den efterföljande tvärsäkerheten som kommer för tidigt.

Det här är alltså det största terrorattentatet på fransk mark sedan kriget, och innan vi vet mer vet vi för lite. Jag är en fotbollsskribent, och vet mindre än de allra flesta, men jag begriper att det här kommer att öka polariseringen i ett redan sönderslitet land, att det kommer att göras osmakliga politiska poänger av en tragedi och att det därute finns ett krig som aldrig kommer att kunna vinnas – om vi inte är beredda på att offra allt vi är – med mindre att det bedrivs brett mot antihumanismen och klyftorna och spetsigt mot våldsmännen och deras vapen.

Jag tycker ändå att det finns en poäng i att prata, och medan jordbävningen ännu skakar i marken här tänkte jag påminna om tidigare perspektiv på andra händelser med andra följder men med samma vidriga förtecken.

För tre år sedan skrev jag om ett annat terrordåd i Frankrike, och om kartan som ledde hit. Ett halvår före det skrev jag om ett terrordåd i Norge och om varför satiren är det farligaste hot som extremister känner till. Idag fortsätter Frankrike i en riktning som skrämmer mig mer än allt, jag vet inte hur mycket vi kan förstå av det här och nu men det här är ett försök att försöka. Två gamla texter i ett nytt, otäckare ljus, i en ny, hemskare värld. Läs dem om ni vill, medan Paris sörjer och räknar liv som inte längre finns.

Idag kommer ett nytt nummer av Charlie Hebdo ut. På förstasidan syns en karikatyr, som vanligt. Motivet är en elakt avbildad Michel Houellebecq. Jag önskar att gud fanns. Vi skulle behöva honom nu.

Den 26 juli 2011:

Sex dagar senare. Det har inte känts så relevant att skriva om fotboll de senaste dagarna.

De spelade ju fotboll på Utøya också. I torsdags, dagen före skjutningarna, var utrikesministern Jonas Gahr Støre med och spelade, det skulle vara en av veckans höjdpunkter. Det finns inga små eller stora gester som hjälper eller läker eller lindrar. Jag tänker på en scen i tv-serien West Wing, när president Bartlett ska ringa och beklaga sorgen hos en anhörig som förlorat sin make, och han frågar sin assistent Charlie Young:
– När din mamma sköts ihjäl, fick du ett sånt här samtal då?
– Ja, säger Young.
– Gjorde det att du mådde bättre?
– Nej… Men det gjorde att jag kände mig stolt.

Är det futtigt att referera till fiktionen för att förstå? Ja, antagligen. Men det är väl det vi har kvar när verkligheten går sönder. Jag har naturligtvis tänkt och känt som alla andra svenskar de här dagarna. På skräcken och sorgen, på närheten, på om det varit vi, på alla mina norska vänner, på hur världsbilden i terroristens manifest ekat runt oss i vår vardag i flera år, på hur man mäter avståndet mellan orden här och handlingen där.

När omvärlden närmar sig Norge med sin omtanke hjälper det inte, det varken läker eller lindrar. Men när ett litet öppet land de senaste dygnen, mitt i sorgen, manifesterat sin stolthet över att vara just ett litet öppet land kan omvärlden kanske förstärka den stoltheten.

Jag vet inte. Jag hoppas det. Den otrolige, artikulerade Alexander Dale Oen grät som ett barn i lördags och vann VM-guld i går, sedan pratade han om att röra sig framåt, att gå vidare. Här ska vi skriva om fotboll och jag hade verkligen inte tänkt att skriva något om Norge alls. Det känns fel, nästan skamligt, att ens snudda vid det från den här horisonten. Vill ni läsa vad en fotbollstyckare tycker om fotboll så bläddra ner en bit istället.

Annars, en parentes bara: I juli i fjol skrev jag här om ett inlägg som aldrig blev skrivet. Det skulle handla om satir.

Grunden var en rapport som den engelska tankesmedjan Demos (politiskt obunden och oberoende, men med rötter i vänstern) precis hade kommit ut med. Jamie Bartlett leder en del av Demos som arbetar med att studera de strukturer och radikala tankesystem som ligger bakom våldsam extremism och terrorism.

Demos forskar kring islamisk extremism och dess rekrytering i väst, och vad de kom fram till genom intervjuer med unga och profiler av kända terrorister var en bekräftelse av en teori om vad det är som gör att unga män dras till radikala idéer och våld:

Att det är romantiskt.

”En allt viktigare del av Al-Qaidas lockelse i väst är dess farliga, romantiska och kontrakulturella egenskaper” hette det i rapporten. De som vände sig till terrorism karaktäriserades av en kultur av ”våld, grupptryck, en intern hederskodex där våld är en väg för att få status”.

Enligt Demos hade terroristerna – vad gäller tankestrukturer, naturligtvis inget annat– mer gemensamt med exempelvis fotbollshuliganer än med andra muslimer.

Rapporten handlade om extremismens tänkande, men rekommenderade också ett preventivt motvapen, ett sätt att luckra upp lockelsen och dragningskraften:

Satir, att skratta åt dem.

Inte Jyllands-satir som hånar islam, utan satir som driver med våldsmekanismerna, som vädrar ut romantiken och spänningen kring de våldsideologiska kulterna. Avståndstagande och förbud fungerade bara kontraproduktivt, förstärkte bara dragningskraften. Men vem vill vara en del av en kultur som är löjlig?

Jag tänker på det där när jag läser tidningarna, om Oslo-mördaren som vill försvara sig i uniform, som omsorgsfullt snickrat ihop en hel liturgi och mytologi för att motivera både ett massmord och sin egen existens. Han gjorde sig själv till riddare i blank rustning i ett eget, makabert Drakar & Demoner. En ensam, pappalös pojke som misslyckats med att vara människa och istället ville vara övermänniska.

Han har tagit eller förstört tusentals liv, men han är inte spännande. Det finns ingen romantik eller lockelse i hans fantasier, de som nu återberättas och reproduceras i världens alla tidningar och tv-kanaler. Hans idéer är så löjliga att han var tvungen att fästa den ofattbara tyngden av 40, 50, 60 unga liv vid dem för att de skulle betyda något över huvud taget.

Massmördaren, terroristen är ett mörker, han lämnar efter sig en sorg som är för oerhörd för att ta in. Det är hans gärning. Men hans person, hans mytologi, hans manifest, hans påhittade uniformer, är inte värda varken fascination eller fruktan.

Lille Napoleon. Om vi inte grät skulle vi skratta åt dig.

30 mars 2012:
Hemma igen, efter en snabbtur till ett Frankrike som tänkte på annat än fotboll. Dels för att Marseille slutat spela just fotboll, dels för att det ju faktiskt fanns annat att tänka på.

Vi brukar ju prata om fotboll här, så låt oss prata om de två franska spelare som det skrivits allra mest om de senaste veckorna.

Den ene var reservmålvakt i FC Castelmaurou utanför Toulouse, en ung, fransk kille med algeriska rötter. Han dyrkade Zinedine Zidane, hans tränare beskrev honom som ”den lugnaste av alla i laget”, en tyst kille som inte sa något ens när han fick en rejäl utskällning.

Den andre killen, även han med algerisk bakgrund, spelade ytterback i US Meyzieu, utanför Lyon. En hårdjobbande försvarare som inte kunde få nog av fotboll. Han höll på Lyon och älskade Karim Benzema, Real Madrid-stjärnan som växte upp i grannbyn.

Det finns mer som förenar de där två livsödena än fotbollen. Pojkarna var lika gamla, båda kom från rätt ruffiga omständigheter, båda hade sina algeriska föräldrar, båda var födda i Frankrike.

De hette till och med samma sak: Mohammed.

Ja, och nu vet ni ju att deras livsöden hängde samman mer intimt än så.

Den 15 mars, för två veckor sedan, spände Mohammed Merah en kamera över bröstkorgen, satte sig på sin moped, tog sikte på två fallskärmsjägare som råkade stå vid en bankomat. Sedan skrek han ”Allahu Akbar”, ”Gud är stor”, och sköt ihjäl dem. Den ene soldaten hette Abel Chennouf, den andre hette Mohammed Legouad och var ytterback.

Två killar, födda samtidigt, med samma intressen och likartad bakgrund, förenas genom att de står i varsin ände av en pistolkulas färd genom luften. Ni kan fortsättningen – Mohammed Merah mördade totalt sju människor; franska soldater, judiska barn och vuxna, och skickade Frankrike rakt in i en landssorg och diskussioner om vilket land det är och vilket land det ska bli.

De är ju mitt i en presidentvalskampanj, och frågor om invandring, islamism och säkerhet bränner avgrundsdjupa hål i varje liten debatt. De senaste tio åren har över 900 islamister gripits av fransk säkerhetstjänst, men det här var det första terroristattentatet på fransk mark sedan 1996. Mohammed Merah hade gjort flera studieresor till känsliga områden i Mellanöstern, men ingen av de tolv utländska säkerhetstjänster man frågat i samband med dåden hade sett honom som ett allvarligt hot.

Nu pekar Marine Le Pen, Jean-Marie Le Pens dotter och Front Nationals nya ledare, på terroristen och efterlyser ett annat Frankrike.

– Hur många Mohamed Merah, förklädda till flyktingar, finns det på de båtar och flygplan som varje dag kommer till Frankrike?

Den alternativa frågan, hur många Mohammed Legouad som finns på de där båtarna och planen, ställer hon inte.

Målvakten Mohammed lämnade sitt lag, klubben hade inte hört ett ord från honom under de sista två månaderna före morden. Ytterbacken Mohammed lämnade Lyon och fotbollen för att ta värvning i armén och arbeta för Frankrike.

Mohammed Legouad beskrivs som en troende muslim och som en varm och generös pojke som älskade fotboll. Mohammed Merah växte upp utan pappa, åkte in och ut i fängelse (snatterier, rån, småbrott) och beskrevs som något annat.

– Jag har känt två olika Mohammed Merah. Fram till han var 16-17 var det en pojke som hade behov att bli omtyckt och som gjorde små hyss som alla andra, berättar en av hans gamla vänner för L’Express.

Sedan kom islamismen, den radikala lösningen, den vidriga extremismen, resorna. Sedan kom morden.

När tidningar och tv rapporterade om hur en islamistisk seriemördare med algerisk bakgrund mördat franska soldater och barn fanns det en del som ifrågasatte själva grundterminologin.

Den algeriska fotbollstidningen Le Buteur, som är mycket läst i Frankrike, kände igen diskursen från sin planhalva, från idrotten.

I en ledare (som, lågintelligent nog, vänder sig mot etnocentrisk rasism samtidigt som den ylar om ”den judiska lobbyns inflytande på franska medier”) pekar de på vad en fransman kan göra för att inte längre vara fransk:

Yannick Noah var fransman när han vann Franska Öppna, men fransman med kamerunskt ursprung när han förlorade matcher. Zinedine Zidane var fransman när han vann VM, men fransman med algerisk bakgrund när han skallade Materazzi.

”Mohammed Merah och alla de unga invandrarna i förorterna är lika mycket franska som Zinedine Zidane, Brahim Asloum, Mehdi Baala, Mahiedine Mekhissi, Karim Benzema, Samir Nasri, Adil Rami. Om de första inte är ‘okej’ får ni inte ta de andra heller”.

Två pojkar med algerisk bakgrund växte upp i franska förorter, de var lika gamla, hette samma sak och älskade samma sport.

Mohammed Legouad mördades av Mohammed Merah, han begravdes under överinseende av president Sarkozy. Merah begravdes idag, som seriemördare och terrorist, och under stora protester.

Ett franskt samhälle har så oerhört många problem att diskutera innan de går vidare; segregationen, rasismen, omsorgen, säkerheten. Åtminstone en liten del av tiden borde de ägna åt att lyssna på vad Karim Benzema, Mohammed Legouads idol, har att säga om hur det är att leva i Frankrike och se ut som Karim Benzema.

– I stort är det så att när jag gör mål är jag fransman, men om jag inte gör mål eller om det är något problem, då är jag arab.

/Simon Bank

Med bergen åt ena hållet, havet åt det andra, horisonten under och solen över, Neapel runt hörnet och ett par dagar i Rom både bakom och framför… så slår det mig att jag aldrig sa hej innan jag klev ut genom fönstret och försvann.

Nu är det väl inte som att en slumrande blogg är det allra mest publika stället att kompensera bristande uppfostran på, men det får vara som det vill med det. Det är sent på jorden, Sveriges parlament har kidnappats av högljutt livrädda, och för min del är det den tiden av året igen: jag stämplar ut ur grottekvarnen, tar väskorna och flyttar till ljuset.

På tv debatterar gamle hälsoministern Umberto Veronesi bevisen för guds ickeexistens (Auschwitz, cancer) med kyrkans män, i tidningarna skriver de om maffians grepp om det offentliga i Rom, min lokala klubb vände toppmötet mo Juve Stabia igår och är på väg upp i Serie B igen, och som senkommen ursäkt tänkte jag berätta om Europas mest ikoniske lågligesupporter det gångna året.

Har ni hört om the Wealdstone Raider?

Den 9 mars 2013 spelade Wealdstone FC toppmatch i engelska seriepyramidens sjunde serie, the Isthmian Non League Premier. De åkte till serieledarna Whitehawk, fick 1–1, och under dagarna som följde spreds bilder från matchen över det världsomspännande nätet.

Eller… matchen och matchen. Det var en halvminutslång filmsekvens från sidlinjen som fick virala vingar, av inget annat skäl än att fotbollsfolk förälskade sig i en supporter som snabbt döptes till the Wealdstone Raider.

En liten, skinntorr och svintaggad gubbtjyv stod där över räcket, med en pint i ena näven, en cigg i den andra, och representerade. Wealdstonetröja på, alla reglage i topp. Han behövde inte mer än en knuff för att gå igång, och knuffen kom:
– Fuckin’ Hawks are playin’ well, huh?

Om Whitehawks spelade bra?! The Wealdstone Raider tänkte inte ta emot sånt skitsnack utan strid.

Klippet visade hur han gick igång.
– What a shithole. You got no fans. You got no ground.
– You want some? You want some? You want some, or what? Ni spelar som skit. Ni har inga fans. Vill du ha så ska du få.

Det var ju inte bara det att han hade rätt (Whitehawk hade lägst publiksnitt i serien, deras arena är ett enda stort ingenting, mitt i ett ännu större ingenting), utan nätpubliken älskade såväl engagemanget, David vs Goliat-feelingen som never-say-die-attityden.
– Jag hade väl tagit några öl, förklarade Gordon Hill (han heter så) efteråt.

Snöbollen hade börjat rulla på nätet, och även om man verkligen kan tycka vad man vill om en tid där människor inte längre äger rätten att själva avgöra om de vill vara med i en global form av vardags-Big Brother så tycktes det som att folk tog antihjälten Mr Hill till sina hjärtan.

Youtube-klippet där han sträcker upp en näsvis motståndarsupporter klockar när som helst in på fyra miljoner träffar. Frasen ”You got no fans, you got no ground, you want some?” blev bevingad i fotbollskretsar, och Gordon Hill själv verkar njuta av uppmärksamheten. Nu för tiden tar han betalt av fans som vill ta bilder med honom (två pund per bild, han har samlat in tiotusentals kronor till välgörande ändamål), och i dagarna har han inlett en pubturné runtom i England.

Det har spelats in en samplingslåt till hans ära (”it’s brilliant” tycker Hill själv), meme-lavinen rullar vidare med stormstyrka, det finns en facebookgrupp som hyllar honom, twitterkontot ”Wealdstone Raider” har närmare 50 000 följare, och i helgen hände två saker som säkert gjorde honom i alla fall smånöjd.

Den ena – att PEC Zwolle slog Den Haag i nederländska Eredivisie, med en speciell banderoll på klackläktaren.

Den andra – att Wealdstone FC tog tre tunga poäng mot Staines Town.

Gordon Hill står mitt i skärningspunkten mellan den nya tidens nätkultur och den gamla tidens fotbollskultur. Därifrån kan han se både gott och ont. Medan Zwolle och Wealdstone vann i lördags gick det ju inte att låta bli att notera att Whitehawk samtidigt gnetspelade hem en trepoängare mot Gosport Borough. Inför sina skitfans. På sin skitarena.

Jag drar ner rullgardinen nu, ger mig ut i den syditalienska solen, tar en aperitivo och litar på att det humanistiska, öppna Sverige står kvar när jag är tillbaka.

Att fotbollen gör det vet jag ju. Så länge som det finns gubbar som hänger på sidlinjesstaketet så kommer den att överleva.

Sköt om er nu. Vi ses på andra sidan. You want some, or what?

/Simon Bank

Det går att sätta fingret på de minuter då det blev uppenbart att inget i eller runt Sjachtar Donetsk någonsin skulle kunna fortsätta som förut.

I slutet av februari skulle de spela en Europa League-match mot Viktoria Plzen. Tiderna var turbulenta. Stridsröken efter de kataklysmiska protesterna runt Majdan-torget i Kiev hade precis skingrats. Nu skulle de döda kropparna räknas och ett nytt Ukraina ta form.

Sjachtar deklarerade att matchkvällen skulle inledas med en tyst minut för offren i Kiev. De flesta av dem sades ha blivit ihjälskjutna av Berkut, den störtade regimpolisens fruktade specialstyrka. Det blev inte mycket till tyst minut. Tystnaden bröts av talkörer som istället skanderade ”Berkut, Berkut”, som demonstrerade att långt ifrån alla i Donetsk delade historieskrivningen västerifrån. ”Berkut, Berkut”. Era bödlar, våra hjältar. Hur många som egentligen vrålade? Omöjligt att säga, och det var liksom det som var poängen. Den hypernationalistiska ultrasgruppen bakom det ena målet hade deklarerat sitt stöd för proteströrelsen, och buade tillbaka. Det här var en djupt splittrad arena, och den här gången handlade det liksom inte om något gnabb om en bengalpolicy eller en transfersituation.

Det här var världssyn mot världssyn, en föraning om en verklighet som snabbt skulle slita sönder en av Europas stora fotbollsklubbar.  Det blev inte en tyst minut för de som redan fallit – det blev en tyst minut som visade att fler skulle dö framöver. Knappt ens en vecka efter matchen mot Viktoria Plzen hann gå innan den första Sjachtar-supportern mördades, några gator från Lenin-torget i Donetsk.

En dryg månad senare intog en stor grupp separatister den stora statliga administrationsbyggnaden i Donetsk. De deklarerade sig självständiga från Ukraina, utropade istället Folkrepubliken Donetsk. Det storskaliga skjutandet dröjde ytterligare några dagar, men det här betecknas numera som startskottet för det regelrätta inbördeskriget.

Neutralitet var inte längre ett alternativ för en fotbollsklubb. För Sjachtar kom det avgörande vägvalet i mitten av maj. Det var då klubbens president – hyperrika oligarken Rinat Akhmetov – arrangerade en manifestation på hemmaarenan för att öppet proklamera sitt stöd för ett enat Ukraina.
– De som kallar sig för ”Folkrepubliken Donetsk” – vad har de gjort för vårt land? De går runt på våra gator och sprider terror med sina gevär och granatkastare, de plundrar och kidnappar. Är det att kämpa för vår region och våra rättigheter? Nej. Det är att kämpa mot vårt folk, att föra oss närmare ett folkmord i Donbass.

Utspelet var oväntat. Utifrån har Sjachtar Donetsk alltid setts som en ryssvänlig klubb från en ryssvänlig regio, och Akhmetov har uppfattats som en man trogen den traditionen. Att han valde att ge sitt stöd till de västvänliga krafterna i Kiev gjorde många människor – många Sjachtar-supportrar – både förvånade och besvikna. Några dagar senare samlades tusentals separatistiska demonstranter utanför Akhmetovs gods. Hundratals av dem var beväpnade.
– Akhmetov, folkförrädare, skanderade de.
Rinat Akhmetov var dock inte hemma, och skulle knappast återvända. Det fanns inte längre någon väg tillbaka till Donetsk för honom, och det blev snabbt allt mer omöjligt för hans fotbollsklubb att stanna kvar.

När sommaren kom hade inbördeskriget brutit ut med full kraft, och kvar inne i Donetsk fanns knappt några av dem som öppet deklarerat sitt stöd för ett enat Ukraina. Undantagen? Några av Sjachtar Donetsks administratörer, men framförallt Sjachtar Donetsks ultras. De hade inte bara visat sina lojaliteter öppet – de hade slagits för dem, till och med dödat för dem. Nu var de plötsligt omringade av fiender i en krigförande stad där alla visste vilka de var.

I mitten av juli vägrade ett halvdussin av Sjachtars sydamerikanska stjärnor att återvända till Donetsk efter ett träningsläger i Schweiz. Deras oro var både begriplig och missriktad på samma gång. Ingen i klubbledningen hade själv någon som helst intention att åka tillbaka. Hela klubben omlokaliserades. Den nya basen blev Opera Hotel i Kiev, den nya hemmaarenan EM-stadion i Lviv. Sjachtar Donetsk var officiellt en fotbollsklubb i exil.

I staden som en gång var deras egen har Sjachtar Donetsks klubbmärke bitvis fått samma sorts funktion som Davidsstjärnan hade i 1930-talets Tyskland. Ni har säkert hört nyheterna om gamla spelarbostäder attackerade av artilleri, en arena träffad av granater, en sönderbombad träningsanläggning och ett klubbkontor invaderat av beväpnade män. Däremot har ni knappast hört historierna om de ultras som blev kvar; de som systematiskt misshandlats på gatorna, kidnappats från sina hem och avrättats på fälten där de en gång spelade fotboll. Delvis beror tystnaden runt dem på deras egen mediepolicy och det rådande informationsläget – delvis beror den nog på att de själva är väldigt svåra att sympatisera med. I augusti meddelade Sjachtar Donetsks ultras att en stor del av dem tagit värvning i Azov-bataljonen, ett brutalt gäng nazistflörtande legosoldater sanktionerade av den ukrainska armén.

De senaste månaderna har vänner blivit fiender och fiender förvandlats till vänner. Sjachtars ultras har hamnat i konflikt med sin egen kapten, efter att Darijo Srna ilsket uppmanat dem att lämna sina politiska sympatier utanför arenorna, hävdat att de bara är några hundra medan klubbens vanliga fans går att räkna i tiotusental. Samtidigt har samma ultras givit stående ovationer till en av ärkerivalernas största symbolspelare. Det var efter cupfinalen som Dynamo Kievs 90-faldige landslagsman Oleg Husiev släntrade över till Sjachtar-kurvan. Efter att ha slängt käft lite vänskapligt ropade så Husiev upp mot läktaren:
– Slava Ukrayini!
Sjachtar-fansen svarade omedelbart:
– Heroyam slava!
En gång till, och sedan ännu en. Ära till Ukraina, ära till hjältarna. En gammal militärhälsning, som Majdan-revolten etablerade som ett stridsrop för vår tid.
– Jag vet hur svårt de där supportrarna har det i sin egen region nu. När jag inte kunde få någon av deras egna spelare att gå bort till dem så gjorde jag det själv, förklarade Husiev för ukrainsk tv.

Vad står för Sjachtar Donetsk för idag? Det går inte att säga, det är omöjligt att besvara entydigt. För många av människorna i Donetsk har dagens lag överhuvudtaget inget med klubbens traditioner att göra, utan ska enbart betraktas som en illegitim utbrytarfalang. För andra är det en symbol för motståndskraft, ett bevis för att det inte går att stoppa fotbollar med gevär.

Ikväll spelar i alla fall Sjachtar en stor Champions League-match mot Porto. Klubben som en gång i tiden hade ansiktet vänt mot Moskva spelar numera i Lviv, staden som allra tydligast präglas av gulblå ukrainsk nationalism. I de östra delarna av landet råder det officiellt vapenvila numera, men människor fortsätter ändå dö i striderna. Senast igår rapporterades det om tre döda och fem skadade efter en artilleriattack i Donetsk, samtidigt som Sjachtars ultras gick ut och vädjade om nya donationer till Azov-bataljonen.

Arenan i Lviv sägs vara utsåld. Några tusen av åskådarna kommer säkert från Donetsk-diasporan, de som av en eller annan anledning känt sig tvungna att fly västerut från sin gamla hemstad. Majoriteten av de 35 000 i publiken lär dock vara nyfikna Lviv-bor, såna som egentligen har vuxit upp med att avsky den rysktalande gruvarbetarklubben bortifrån öst.

Det är en annan klubb nu, ett annat land.

I Donetsk är det separatisterna som styr numera, och inget tyder på att det kommer att förändras under den närmaste tiden. Naturligtvis finns det folk kvar i staden som fortfarande håller på laget för gamla tiders skull – men de lär knappast våga visa det. Om Sjachtar gör i mål ikväll kommer inte Donetsk att jubla.

/Erik Niva

Även om vi själva är värdelösa på att rösta ska vi inte förvägra andra den rätten.

Det är ju brytningstider på väldigt många håll i Europa. Katalonien ska eventuellt rösta om självständighet i november. Skottland ska definitivt göra det i övermorgon. Och fotbollen? Fotbollen är naturligtvis närvarande på ett högst påtagligt sätt.

Såg ni matchen mellan Barcelona och Athletic i lördags så såg ni ju en enda stor självständighetsmanifestation. Två dagar efter den katalanska nationaldagen spelade Barcelona i de katalanska färgerna, medan Athletic ställde upp i de baskiska. Folk skanderade som vanligt om ”independencía”, och en 46×45 meter stor tifoflagga högtidlighöll de 300 år som gått sedan belägringen av Barcelona, 1714.

På läktarna fanns både blockbokstäver som bildade budskapet ”Serem Lliures” – ”Vi kommer bli fria” – samt en drös av skotska flaggor för politiskt släktskaps skull.

Inget konstigt med det. I grundläget har vi kommit att ta för givet att fotbollsklubbar bygger sin identitet på den egna staden eller regionen, att de fungerar som flaggskepp för sitt eget närområde.

Men så enkelt är det ju inte i Glasgow. Så enkelt är aldrig någonsin något i Glasgow.

Medan Barcelona-anhängarna hade sitt frihetsparty på Camp Nou stod en stor skara beslutsamma Rangers-fans på en kortsida i Raith och sjöng samma sång som de envetet upprepat hela hösten:
– You can stick your independence up your ass.

När det skotska landslaget var nere i Tyskland förra helgen så var det gott om kiltar, säckpipor och självständighetssånger i Dortmund – däremot var det väldigt glest med fans från landets två särklassigt största klubbar.

Det här med Skottland har aldrig varit någon särskilt stor sak på vare sig Ibrox eller Celtic Park. De senare har alltid utgått från sitt irländska arv, medan de förstnämnda har lyft fram sin brittiska identitet. Celtic har vänt sig mot Dublin, Rangers mot London.

I Barcelona är Camp Nou självständighetsrörelsens hjärta. I Glasgow fyller fotbollen inte alls samma funktion.

Det har visserligen förekommit självständighetsmanifestationer på Celtic Park, men det har handlat om enstaka små försök, som inte alls engagerat en grönvit supporterrörelse som i stora stycken är ganska misstänksam gentemot de politiska motiven.

På Ibrox är det synliga engagemanget långt mycket större. Här har det varit stora tifon mot självständigheten, och här har det faktiskt buats åt den inofficiella nationalsången ”Flower of Scotland”.

Sedan många år tillbaka hänger det ett porträtt på Drottning Elisabeth i hemmalagets omklädningsrum här, och före varje säsongspremiär genomförs det en rituell skål till den brittiska monarkens ära. Varje år hedras också den brittiska militären med en sorts temadag på Ibrox. ”Union Jack” används som en klubbsymbol, och fansen sjunger regelbundet både ”Rule Britannia” och ”God Save the Queen”. Klubblegendarer som Alex Ferguson, Walter Smith, Ally McCoist och Barry Ferguson har alla offentligt deklarerat sitt motstånd mot självständigheten, att de vill att Skottland ska förbli en del av Storbritannien.

Frågan om fotboll och identitet är dock inte entydig, och samtidigt som de politiska sångerna blivit högre på Ibrox har också fler ifrågasatt dem. Måste man vara lojalist och unionist bara för att man håller på Rangers? Medför det verkligen ett obligatorium att rösta nej till självständighet? Vad händer om man tycker annorlunda?

I boken ”Down the Copland Road” sammanfattar författaren Ronnie Esplin:
– I teorin så tycker alla att det är helt okej med tankar som är mot monarkin och för självständighet, men de diskussionerna hålls i så fall långt ifrån Ibrox. Fans som inte har de konventionella politiska åsikterna ”Rangers-style” gör bäst i att vara tysta.

Huvudpoängen i den helt färska boken ”Born Under a Union Flag” är också att Rangers-supportrar har olika åsikter om i stort sett allt, förutom vilket fotbollslag de håller på. Redaktören Alasdair McKillop redogör för sin syn på saken:
– Utgångspunkten för alla diskussioner om vår klubbkultur borde vara ett erkännande av vad det betyder att vara Rangers-fans: att stötta de elva spelarna i blått på Ibrox. Allt annat är öppet för debatt. Eller borde i alla fall vara det.

Teori är en sak, verklighet ofta en helt annan. I övermorgon går skottarna till valurnorna för att bestämma över sin egen framtid. I kväll spelar Rangers cupmatch hemma på Ibrox. På läktarna kommer det garanterat att finnas en hel del människor som kommer att rösta ja till självständighet på torsdag, men i dag kommer de inte att höras.

I kväll kommer Ibrox återigen låta meddela att det där med skotsk självständighet, det är något ni kan köra upp i röven.

/Erik Niva

Vad säger ni? Vi kan väl inte gå igenom en hel VM-turnering utan ett enda blogginlägg?!

Just det.

När vi skriver om reklam i det här forumet så brukar det uteslutande röra sig om att Erik Niva gör reklam för Erik Niva, och det är väl helt i sin ordning. Det är ju som det är med reklam och fotboll, att det borde vara världens allra mest perfekta äktenskap (känslor och lojalitet och berättelser finns, det är bara att klistra dit ett varumärke) betyder inte att det är ett förhållande som inte gnisslar.

Men ibland så.

När vi kliver över tröskeln till finalen för en månads maniskt mästerskapsmanglande så vänder jag mig till reklamvärlden för att berätta om folk och fotboll genom att skriva om senast det spelades VM-final i den här delen av världen. Argentina 1978 var på inget sätt en okomplicerad miljö, det var verkligen inte hemmanationens guld heller, men det innebär ju inte att det inte spanns fantastiska historier kring det.

Jag var bara tre år 1978, och har inga som helst realtidsminnen från den turneringen. Precis som alla andra i min generation har jag fått uppdatera mina visuella minnen efter hand; konfettiregnen, Mario Kempes tjurskallemål, de orange tröjorna på andra sidan.

Och fotbollshistoriens mest omskrivna kram.

Victor Dell’Aquila var bara tolv år när han var med om en olycka, en elchock från en lyktstolpe, ett svårt fall. Läkarna lyckades rädda hans liv, men inte hans armar. När han vaknade upp visste han inte om han ville vakna upp.
– Jag frågade läkaren ”varför lät ni mig leva?”. Han svarade att ”du måste återvända till ditt gamla liv”, det hjälpte mig psykologiskt.

Victors gamla liv var fotbollen. Boca Juniors. Spelandet med kompisarna på småplaner i Buenos Aires. Så han fortsatte spela, utan armar.

När Argentina spelade final stod han längst ner på läktaren, när de vann var det han som vann, och han hade helt enkelt inte kraft att stå emot. När vakterna var upptagna med annat stormade han, liksom många andra, planen för att dela ögonblicket med spelarna.

Vänsterbacken Alberto Tarantini stod på knä och gjorde korstecknet över bröstet, målvakten Ubaldo Filliol sjönk ner bredvid honom och höll om honom. Argentina var världsmästare, det var en militärdiktatur som fick reklam men också ett folk som just vunnit över hela jävla världen.

Åtta år innan Argentina vann matcher med Guds hand sprang en kille utan armar fram och såg ut att krama om två världsmästare.
– Ärmarna på min tröja åkte fram, just som fotografen tog sin bild. Det såg ut som att vi om vi omfamnade varandra.

Det var El Gráficos legendariske fotograf Ricardo Alfieri (det var hans son som elva år senare tog bilderna som avslöjade Chile-målvaktens rakbladsfusk i den där avgörande kvalmatchen mot Brasilien) som tog bilden. Den blev känd som El abrazo del alma, själens omfamning, läst som ett folks ställföreträdande kärleksförklaring.

Bra reklam är reklam som fångar upp den sortens berättelser och gör något med dem. Inför VM såg producenten av det som min kompis Natanael brukar kalla ”imperialismens bruna kiss” till att sammanföra Filliol, Tarantini och en åldrad farbror utan armar.

Låt det vara reklam om det vill. Det var lik förbannat ett ögonblick som kändes.
/Simon Bank