Som ni kanske har snappat upp så hade vi en kortare diskussion om journalistik i det senaste avsnittet av ”Snillen spekul”… flåt, ”Laul Calling.

Ni kan tycka vad ni vill, vi kan säga vad vi vill – vi kommer ändå aldrig att nå upp till de höjder som den här journalistiska diskussionen når.

Snabbsummering: Adam Smith är en fanatisk Aston Villa-supporter som åker på bortamatcher och bloggar om klubben. Han är dessutom en journalist på Birmingham Mail som enligt tidningens egen hemsida tidigare arbetat som sopgubbe och Burger King-biträde – och som är utsänd till USA för att bevaka valet.

Problemet är bara att Adam Smith är lite packad.

Så vafan… när en holländsk reporter ska skildra hans arbete passar han på att säga att han hade kunnat åka till en Swingstate, men valde ointressanta Miami eftersom det är där brudarna finns. Att han egentligen bara klipper-och-klistrar från BBC, men att han gillar PSV Eindhoven. Och när han ändå är igång så passar han på att säga upp sig från tidningen, samtidigt som han gör några fuck off-tecken mot sin chef.

Dagen efter är Adam Smith smått bakfull, aningen ångefull och lite förlägen. Och tycks vara ett jobb fattigare – även om kärnan var i historien egentligen var att han och 65 andra kollegor redan blivit varslade.

That´s the journalism we all should be aiming for.

/Erik Niva

http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/laulcalling/article3717756.ab

Dagens program. Där vi bland annat pratar sportjournalistik och domare och gör  ett besök hos min italienska arbetsgivare.

/Jennifer

Trevlig i går kväll med Laul Calling-gänget, om än rätt stillsamt för min del, drog vid 23.30.

Nu ska jag skriva Europa Calling till tidningen i morgon, sen fixa med lite annat, en stressig helg väntar. Tvingades just tacka nej till Sportsnack i radio i morgon, tyvärr. Det är alltid givandetatt vara med där då det är ett bra program där man hinner utveckla sina resonemang och där nivån på samtalet är hög utan att vara pretentiös.

Det kommer ett längre inlägg, om en klubb som förtjänar det, lite senare.

Tills vidare bjuder jag på min sida:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3719026.ab

Nu är det också dags för er att klicka er in på senaste avsnittet av LC.
Enjoy, fredagens nya höjdpunkt.
Även om det inte är i klass med vad man serverades på fredagarna förr i världen. Vissa av er kanske minns:
http://www.youtube.com/watch?v=SiFKZysBKaQ

Klassiker med porrstjärnan som blev politiker. Och som på den här ironi-sajten för några år sedan pekades ut som Juventus nya tränare:
http://www.giuda.it/archives/200405/juventus-sar-cicciolina-il-nuovo-allenatore.html

/Jennifer

San Siro har sett större europeiska cupkvällar. Igår mötte ett lojt Milan ett slätstruket Braga i Uefa-cupen. Knappt ens 10 000 hade orkat masa sig ut för att titta på. Och två minuter in på stopptiden stod det fortfarande 0-0.

Då gjorde Ronaldinho vad Ronaldinho kan göra, molnen skingrades, himlen log och det här med fotboll var plötsligt ganska roligt igen. Han har fortfarande den effekten på både folk och sport, den där brassen med buckliga tänder. Fotbollsvärlden behöver honom.

Vad har vi mer att hämta från Uefa-cupen? Robinho skruvade in ett sagolikt mål på Eastlands när Steve McClaren återvände till Manchester och Nancys målvakt Bennaro Bracigliano schabblade in en frisparkslyra i Poznan.

Darren Bent visade upp sin allra mest kliniska hattrick-sida och Tom Huddlestone gjorde ett drömmål efter hörna as the Spurs go marchin´ on.

För svenskarna var de blandad pott. Dorsin och Lustig startade för ett Rosenborg, men brasilianske forwarden Ilan var bara en som gjorde lite som han ville när trönderna kapitulerade i St Etienne. Oscar Wendt och Mikael Antonsson hade det roligare. Och när vi summerar FCK:s superstronga 1-1 nere i Valencia så räknar vi väl in Aílton, Atiba Hutchinson och kvitteringsskytten Cesar Santín i svenskkvoten också.

Som kvällens profil räknar jag dock Standard Lièges kongolesiske gudatackare Dieumerci Mbokani. Häromdagen höll han på att bli halvt halshuggen på ett nöjesfält – nu sänkte han Sevilla med matchens enda mål då Standard fortsätter imponera i Europa.

/Erik Niva

Ett av de reportage som gjort djupast intryck på mig är ett jag skrev om nordirländsk fotboll i samband med att Sverige skulle spela EM-kval på Windsor Park. Jag tillbringade en knapp vecka i Belfast och Derry, tittade på muralmålningar, korsade fredslinjer, hängde med folk från båda sidor av den socio-religiösa konflikten och ansträngde mig för att förstå en region som långsamt försökte läka ihop sina djupa sår.

Alla jag träffade hade sin historia om perioden som irländarna själva kallar ”The Troubles”, men som i praktiken var ett inbördeskrig. Det var Derry City-spelaren som fått sin morbror skjuten under ”Bloody Sunday”, och supportern till samma lag som sett sin farbror kidnappas och sprängas i luften med ett dynamitbälte runt midjan. Det var Donegal Celtic-funktionären som fortfarande gick runt med kulhagel i benet, och landslagskaptenen som tvingats sluta spela för Nordirland efter alla mordhot.

Men mest av allt var det en skara fantastiska människor, som numera alla gjorde de kunde för att gå vidare från sånt det egentligen inte gick att gå vidare ifrån. Och som tillsammans – faktiskt – tyckte vara på god väg att lyckas.

I förrgår möttes så protestantiska Linfield och katolska Cliftonville i Nordirlands eget Old Firm. Underhunden Cliftonville vann överraskande med 2-1 – men det var efter slutsignalen som vi tvingades inse att klyftan mellan de två sidorna fortfarande är långt ifrån läkt. Linfield-fans bombarderade de jublande Cliftonville-spelare med allt de kunde hitta att kasta. Cliftonville-supportrar svarade med att avlossa en raket som träffade Linfield-backen Conor Hagan.

Det gör mig ont att Hagan träffades så svårt att han hade tur som överlevde – och det gör mig sorgsen att konstatera att jag inte kan hitta ett enda videoklipp av händelsen som inte förpestas av hat åt ena eller hållet.

Den ultimata ironin är dessutom att Conor Hagan var en av väldigt få katolska spelare som någonsin korsat den religiösa avgrunden för att spela för Linfield.
***
On a lighter note – här har ni min nominering till årets utmärkelse som världens dummaste fotbollsspelare.

Botafogo-backen André Luís nöjde sig inte med att ställa till med så mycket bråk att han arresterades på planen tidigare i år – i går så var han så missnöjd med att bli varnad att han helt enkelt slet åt sig domarens gula kort och försökte slita sönder det. Och blev utvisad i stället.

Bra tänkt, Luís.

/Erik Niva

”Jag mår bra, jag är bara lite sömnig”.

Del Pieros ord vid den bejublade hemkomsten till Turin. Store lile Ale säger också att en seger i CL vore större än en i serie A för Juventus just nu.

Det var allt för nu. Körig dag med Laul Calling-inspelning, sen en snabb men trevlig italiensk lunch med Laul, Niva och Bank. Sen något så väsenskilt som utvecklingssamtal på förskolan och nu skriva min sida.
Sen väntar utgång i Hammarby Sjöstad med LC-gänget.

Buona serata, god kväll till alla.

/Jennifer

Hade du på förhand fått höra att de som satte frisparkar i går var Juninho, Del Piero och Anders Due – vilket mål hade du då helst velat se?

Du hade valt fel.

Juninhos frispark var en 100-procentig målvaktstavla, Del Pieros en 75-procentig – medan bolltrollaren från Lolland bjöd på ett riktigt mästerkverk.

Anders Dues stora idol förresten? Alessandro Del Piero.

Det är lätt att förstå varför när man ser ”Pinturicchios” första mål mot Madrid. Hade det inte varit för att Leo Messi varit så övermänsklig hade ju Del Piero varit hela höstens spelare i Europa.

Bortom frisparksskyttarna gjorde Adrian Mutu kvällens snyggaste mål, Scott McDonald det näst därefter.

Och sedan ska vi såklart nämna Ålborgs första mål mot Villarreal också. Inte för att Andreas Johansson var inblandad i förspelet, inte ens för den kvicka lilla klacken som följde – utan för Jeppe Curth och hans sätt att bara vräka in bollen utan att fundera en extra gång.

Och det var den Champions League-kvällen.

/Erik Niva

 Mhm, undrar vad de säger nu, de som sagt och skrivit att Mellberg inte har något att göra i Italien och Juventus…

Jag nöjer mig med att säga godnatt och konstatera att Italiens främsta nyhetsbyrå skriver att Mellberg var som ett ”lejon” i försvaret tillsammans med Legrottaglie och Chiellini.

”In difesa Legrottaglie, Mellberg e Chiellini sono apparsi dei leoni in fase di chiusura”

/Jennifer

För två veckor sen stod jag och pratade med honom i den mixade zonen vid Olympiastadion i Turin. Han stod där i kostym och gymnastikskor och ville på sitt vanliga, stillsamma vis, inte prata så mycket om sig själv och sitt makalösa mål.
Alessandro Del Piero.

Nu har han just gjort två mål till mot Real Madrid. Borta på Bernabeu.
Alessandro Del Piero.
34 år på söndag.

Gång på gång på gång bevisar han sin storhet.

/Jennifer

”Vi blev rädda”.
Så säger Massimo Moratti efter blott 3-3 borta mot Anorthosis.
Starkt av cyprioterna, än en gång. Men att Inter för tillfället inte är det starka blåsvarta tåg man förväntade sig på förhand är tydligt. Eller så är det lite tillfälligt gnissel i maskineriet.
Att så mycket bygger på och kretsar kring Zlatan (fan, vilken frispark!) är förstås oerhört imponerande vad gäller honom, han är större än störst just nu. Men det gör också Inter mycket sårbart om han skulle (gud förbjude) skada sig.

Desto roligare med Romas 3-1 mot Chelsea. Inte för att jag är giallorosso men för att det var så oehört välbehövligt med en seger för Roma.
Och så fick Curva Sud äntligen sjunga igen.
Spallettis förklaring till segern:
”Vi började spela fotboll igen”.

Hett i Madrid i kväll. Jag såg Juventus-Real Madrid i Turin för två veckor sen och blir returen lika bra så kan det bli en kul kväll. Ledig dessutom.
Ranieri, han säger apropå segern med 2-1 mot Real och den fina perioden därefter:
”Den matchen frigjorde oss från vår mentala blockering”.
Få se vem som frigör vem i kväll på Bernabeu.

/Jennifer

PS. Missa inte Laul Calling på fredag, i morgon inspelning. Ni får bland annat en inblick bakom rubrikerna på Gazzetta dello Sport i Milano dit jag släpat med Jenny Modin och hennes tv-kamera.