Sådär ja. Kalmar är Svenska Mästare 2008. Om än bara i teorin, men självklart blir det så.
Kanske får de fira redan i morgon kväll.

Några som inte firar är Romas fans.
”Här kommer spelarna”, sa supportrarna som samlats utanför Trigoria i fredags när en skock får kom förbi träningsanläggningen. Vad de, fansen alltså, inte fåren, säger efter förlusten mot Juventus återstår att se…

Rivalen Lazio fortsätter däremot att vinna, även om segern mot Catania hemma på Olimpico i dag satt hårt inne. I toppen tappar Udinese  fart efter bara 2-2 mot Genoa i en dock mycket välspelad och underhållande match, enligt sammandrag på italiensk tv och rapporter där nerifrån.

Återstår att se i kväll vad Napoli klarar i kväll mot Milan.

/Jennifer

PS. Någon läsare som mejlade menade att om det är några som alltid håller med varandra i alla lägen, i slutna forum, så är det vi journalister.
Eeeeh… NEJ. Det finns nog få yrkerskårer där man debatterar och kritiserar varandra så mycket som bland journalisterna. Pressetiska debatter hålls hela tiden och även internt på redaktionerna diskuteras varje dag dagens tidning, ofta mycket självkritiskt.
Vi har dåliga sidor, som alla yrkeskårer, men är det något man är bra på så är det att tillåta debatt med högt i taket.

Minns ni Lotto-Åke? Han som i en reklamfilm för ett antal år sen bad chefen dra och gjorde grimaser efter en storvinst.

http://www.youtube.com/watch?v=bZj5O3hviDw

I en tidning interjvuades, i samband med att Lotto-Åke var som hetast, några chefer som fick frågan om vad de skulle göra om en medarbetare ballade ur så.
Några, bland annat Amelia Adamo, var chefer på olika redaktioner. Samtlga av dem som basade över journalister menade att det här var vardagsmat:
”Som chef över journalister blir du utskälld och ifrågasatt hela tiden, det är helt accepterat att säga kuken till chefen”.

Så är det. Helt enkelt därför att grunden för journalistik är att man ifrågasätter auktoriteter, de som har makten. Då måste vi kunna göra det även internt och det kan vi, i alla fall på de stora tidningar jag jobbat på.
Oerhört viktigt och bra. Men bevare mig väl för att vara chef för journalister.
Det är nog till och värre än att vara förbundskapten… Få se vad Lagerbäck och Roland säger om det på Guldbollen-middagen i morgon kväll, kanske kan vara ett potentiellt samtalsämne.

Det är inte lätt att vara José Mourinho.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3671079.ab

Inter slog sen som ni väl såg Reggina i går kväll, mycket välbehövligt.
Men Mourinho undkom ändå inte kritik på presskonferensen efteråt.
Anledningen: han anklagades för att ha givit ett mynt till ett handikappat barn på arenan, en gest som sågs som ”förolämpande”.
Borgmästaren i Reggio Calabria, Giuseppe Scopelliti, reagerade direkt och kritiserade Mourinho som försvarade sig efter matchen:
”Han sa att jag givit barnet ett mynt men i själva verket var det ett krucifix som min fru givit mig och som jag haft i fickan på mig de senaste tre, fyra åren. Även när jag vill göra gott får jag tydligen kritik”.

Borgmästaren fick sen krypa till korset (krucifixet) och be Mourinho om ursäkt men vad det lilla debaclet visar är, återigen, att den positiva, närmast beundrande, attityd som The Special One möttes med då han tog över i Inter nu är borta.
Därför är händelser som den i går något som i längden kan få inverkan även på spelet i serie A och CL. Om det är till det bättre eller sämre går däremot att diskutera. Mourinho har ju även förut, i Chelsea inte minst, varit duktig på att skap en ”vi mot världen”-känsla.

Snart avspark i Italien, men även i Kalmar. Och eftersom jag är i tjänst, om än inte fullt frisk än, blir det Kalmar på tv, tyvärr inte på plats.

Men nu, en försiktig promenad, väl påbyltad, i frostig sol.

/Jennifer

Det känns som att det var ett tag sen som några svenskar uträttade något utanför Holland – men igår fick vi i alla fall en trio minnesvärda insatser.

Rasmus Lindgrens rush och chip för Ajax visar på kvaliteter som vi kanske inte brukar förknippa med honom. Markus Rosenbergs mål var väl inte det vackraste, men fick i alla fall honom tillbaka på målspåret. Och Zlatans framspelning till magnifike Maicon var ju geometriskt avvägd och vinklad.

Okej, och bortom svenskarna?

Jo, i samma matcher som vi just sett klipp från fanns ju dessutom riktiga delikatesser. Diegos lobbvolley mot Hertha är enorm, och att Reggina lyckades med en hederlig hörnvariant mot ett José Mourinho-Inter är ju anmärkningsvärt.

Vill även puffar för fina frisparkar av adelsmän som Xavi och Del Piero, och en tyngdlagstrotsande lobb från PSV:s centerank Danny Koevermans. Och orkar ni trycka fram till 3.50 av det här klippet har ni en avgörande klack från Real Salt Lakes armenier Yura Movsisyan.

Rätt bleka mål från England, men Hayden Mullins spin´n´shoot-slägga mot Boro förtjänar ju att visas.

And the Spurs go marchin´ on.

Lite tid över på söndagen? För den som vill ha något mer än bara snygga mål finns det ju gott om intressanta matcher att fördjupa sig i:
* Arsenal sjunker ner i någon sorts kris i Stoke.
* Hull fortsätter att utmana de stora, utan att räcka riktigt ända fram.
* Serieledande Hoffenheim bjuder återigen på målfest.
* Oavgjort i det våldsplågade Sofia-derbyt.
* Och River Plate ligger nu bisarrt nog allra sist i den argentinska tabellen.

/Erik Niva

Drygt tolv år efter hans sista suparvända gör i dag den nyktre alkoholisten Tony Adams hemmadebut som Premier League-manager.

I dagens tidning skriver jag om hans livsfarliga seglats genom mörka vatten, om blindskären han stött på – och om hans ambition att slutligen lägga till i en hamn med namnet Arsenal (rättelse: i morgondagens tidning, någon redaktör tyckte att det var en bra idé att spara artikeln).

Jag ska lägga av med båtmetaforerna nu, och i stället berätta om ett framtidsscenario som jag faktiskt tror kan vara realistiskt om sisådär… tio år.
* Manager för Man United – Roy Keane.
* Manager för Liverpool – Jamie Carragher.
* Manager för Arsenal – Tony Adams.

Det är inte bara en fundering jag har, utan givetvis också en förhoppning. En sån här lösning vore ju ett steg på vägen för att bevara själen i Englands tre största klubbar.
***
Vad har vi mer inför lördagens fotboll då? Liverpool kommer till The Lane, och det alla snackar om är hur Robbie Keane kommer att bli mottagen. Hyllad eller utbuad?

Själv ligger jag väl mitt emellan. Karln har visserligen förverkat sin rätt till ovationer, men har samtidigt inte förtjänat någon Sol Campbell-behandling.

Appropå den sistnämnda så har ju debattvågorna gått höga kring den hatsång som delar av White Hart Lane-publiken sjungit mot Campbell de senaste åren:
– Sol, Sol, wherever you may be, not long now ´til lunacy,
And we won´t give a fuck, when you´re hanging from a tree
You Judas-cunt with HIV.

Jag köper ju att sången passerar gränsen, även om det är märkligt att FA försökt stämpla den som rasistisk på felaktiga grunder, men struntat i att den är homofobisk. Nu kan jag dock meddela att Spurs sångsmeder (vilka är de här personerna – jo, det kan jag tala om eftersom jag har skrivit om dem) kommit fram till en ny version som jag inte har några problem med:
– Sol, Sol, wherever you may be, not long now til lunacy
And we don´t give a fuck, if your black or gay,
We’ll hate you til your dieing day.
***
Och jag vet ju att det finns folk ibland er som tycker att vi inte ska skriva ett ord om det som händer utanför sidlinjerna – vare sig på läktare eller gator, i hotellrum eller hem – men när jag skummar igenom de europeiska tidningarna är det ju än en gång de historierna jag fastnar för.

Jag kan ju till exempel inte låta bli att roas av tyska tabloiden Bild, och deras extremt överdrivna spionbevakning av rensa luften-mötet mellan Tysklands lagkapten och förbundskapten.

Efter att ha läst Bild kan jag nu meddela att Joachim Löw gick ner för en trappa klockan 19.02. Att Michael Ballack klättrade ur en Mercedes M-Class klockan 19.40. Och att han sedan bordade ett plan – iklädd svarta jeans och svart läderjacka, med en svart väska – exakt klockan 19.47. Och missa inte bildspelet.
***
Det jag fastnar för i Italien är intervjun med Francesco Tottis fru Ilary, som är omslagsflicka på senaste numret av italienska Vanity Fair. Här är det italienska originalet, och här är ett översatt utdrag:

* Do the soccer fans affect your love for Francesco?
– Yes… I admire their passion. Even if I still haven’t properly understood their passion. I don’t see Totti the idol.
* The shirt he wore that said, “you’re the one” – who was that dedicated to – you or the fans section in the stadium?
– Are you crazy? Me.

Och ja, om ni nu frågar – missa inte bildspelet.
***
Spanien då? Jo, här tycker jag att en klassisk, hederlig, renhårig fotbollsgranskning är dagens behållning. Katalanska Sport tar ett nytt grepp på Barcelonas hyllade ungomsutveckling La Masia – som enbart i dagens a-lag fostrat Valdes, Puyol, Xavi, Iniesta, Krkic, Busquets och Messi – och gör vinkeln om exportfabriken.

24 spelare från La Masia spelar i dag i andra högstaligor över hela Europa, och Sport pratar bland annat med Arnau Caldentey i Falkirk och berättar om David Sánchez i FC Timisoara.

/Erik Niva

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=846162

Dagens Croneman. Huvudet på spiken och se där, Lagerbäck, fina DN:s tunge tyckare tycker som vi…

Kan bli en intressant middag när vi sammanträder med Guldbollen-juryn på måndag; Lagerbäck, Simon, jag och ett gäng till..
Jag har dock aldrig haft svårt för personer som inte tycker som jag, tvärtom. Det finns inget värre än folk som drar följande slutsats: du tycker inte som jag=du är dum och du är dålig.
Att tycka olika är bra, det finns inget farligare än  när konstant konsensus råder.
Det är därför det är bra med olika personer på arbetsplatser, till exempel redaktioner: olika åldrar, kön, etnisk och social bakgrund osv.
Farligast är slutna forum där alla tycker lika och därmed har tolkningsföreträde. Man håller med varandra, dunkar rygg och tror sig sitta på Sanningen. Den som inte håller med har fel och är dum.

Så mer debatt, inte mindre.

Just det,  många av er som mejlat och skrivit har haft full koll:
Käre gamle Zbigniew Boniek var det som kallades ”bello di notte”, han som var vacker om natten, ”nattens skönhet”.
Smeknamnet fick han av legendariske Juventus- och Fiatbossen Gianni Agnelli eftersom Boniek var så bra i de sena kvällsmatcherna.

Nedan, mindre stiligt, mot Liverpool:

http://www.youtube.com/watch?v=B93cE6ZgycE

Då är de här två finare:

http://www.youtube.com/watch?v=L8lcaqy3NXA&NR=1

Många tycker att David Beckham kastar sten i glashus när han nu, då allt blivit klart för Milan-gästspelet, klagar på de höga lönerna i fotbollen. Och visst klirrar det runt honom. Det innebär dock inte att han inte kan ha rätt.

Till sist, dagens:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3666607.ab.

Har redan hunnit få mejl, bland annat från en läsare som vill ha fler referat. Honom svarade jag såhär:

Hej Martin,
tack för mejl och synpunkter.
Det kommer att bli allt mindre referat i tidningen. När vi är ute till försäljning har folk läst på nätet, hört radio, sett tv, sett web-tv. Då kan vi inte fylla sidor med referat. Det blir krönikor men även nyhetsvinklar för att gå vidare. Att ett halvt dygn efter match berätta vad som hände på planen är journalistik värdig 50-talet, innan tv slog igenom
mvh, Jennifer

Trevlig helg.

Jag ska bespara er länksamlingen på gamla klipp den här gången. För de flesta av oss är bilderna alldeles för färska ändå. Det är omöjligt att se videon som visar hur Rubén de la Red kollapsar utan att tänka på Puerta, Foé, Fehér och alla andra hjältar som lämnat oss för tidigt.

Oerhört obehagligt.
***
Jag vet inte om ni följt det, men i Italien pågår ett besläktat kämpande mot en otäck fotbollssjuka.

Under de senaste åren har ett halvdussin spelare drabbats av det som kallas Lou Gehrig-syndromet, på medicinspråk Amyotrofisk lateralskleros. Gianluca Signorini, Adriano Lombari och Stefano Borgonovo är bara några av de som har drabbats. Och gemensamt för dem alla är att de spelade i Serie A under en särskild period på 80- och 90-talen.

Teorierna om orsak är många – allt mellan för intensivt nickande till giftiga linjer på planen till systematisk dopning – men verkan är sorgligt nog densamma. Lou Gehrig-syndromet leder till nervförtvining och till slut förlamning.

Häromveckan arrangerades en välgörenhetsmatch för Borgonovo. Baggio, Gullit och Baresi spelade. Gamla Fiorentina-anfallaren Borgonovo rullades in i rullstol, och pratade med en datorgenererad röst.

Bilderna är lika gripande som skakande, och fungerar som ytterligare en påminnelse om hur fotbollen måste bli bättre på att ta hand om de sina, även efter att strålkastarna slocknat.
***
Lite matchbilder till sist. Skrällarna har varit rejäla i den spanska Copa del Rey i veckan.

Att ett Real Madrid – med bland andra Guti, Diarra, Metzelder, Heinze, Saviola och Higuaín – föll mot baskiska division tre-laget Real Unión kan vi möjligen förklara med att laget tappade fokus efter De la Reds kollaps.

Men att tredjedivisionslaget Poli Ejido slog Villarreal med 5-0?? Vad handlade det om?

/Erik Niva

En stilla ursäkt till er som håller på Arsenal – eller till er som bara struntar i Spurs – men jag bara måste hänga kvar i det här en vända till.

Som ni kanske förstått var det här en… ganska emotionell match för oss som verkligen var engagerade – och jag bara måste låta er dela en del av känslorna.

Först har vi Phil Thompson, en tv-expert som ni kanske känner som Liverpools gamle assisterande manager. Inga Spurs-känslor, alltså – bara en äkta fotbollsman som inte kan låta bli att svepas iväg av ögonblicket.

Sedan har vi radiokommentatorn Danny Kelly. Han är en av Englands mest kända journalister, men samtidigt också passionerad Tottenham-anhängare. Om han någonsin försökt dölja sin passion bakom en slöja av distanserad objektivitet så rämnade det igår kväll: ”I Love Football, Stan!!! I Love It!!!”.

Och sist men absolut inte minst – de riktiga fansen själva. SkySports har ett forum där en supporter från varje sida får kommentera matcherna, och så här såg det ut under gårdagskvällens berg-och-dal-bana. Jag tror till och med att den mest förhärdade Arsenal-anhängaren drar lite på smilbanden då Spurs-killen försöker bestiga sin rival efter kvitteringen.

Egentligen hade jag velat länka till David Bentleys smått Gazza-lika eftermatchen-intervju också – ”I´m buzzing, that´s what I play football for, I´m so excited, I could fly home, I feel like Superman” – men den finns inte tillgänglig på nätet ännu.

Det om det. Onwards and upwards.

/Erik Niva

Gladare dagar i Neapel nu än då vi gjorde reportaget för fyra år sedan…

http://www.youtube.com/watch?v=0H-MKURfays

Napoli i ligaledning tillsammans med Udinese, den perfekta hälsningen till Maradona.
Bäst av allt är ändå kommentatorns ord om Denis och dennes trippel :
”Bellissimo di notte”. (Underbart vacker om natten.)

Ni minns väl alla vem det var som kallades ”bello di notte?” och varför?

/Jennifer

Vilken fullständigt fenomenal fotbollskväll.
Och det säger jag faktiskt långt ifrån bara för att jag var personligt engagerad i säsongens match där säsongens mål gjordes – det säger jag för att vi fick se extraordinära prestationer över hela Europa.

Vilka mål som gjordes.

Själv kommer jag såklart att försvara Bentleys egen Matt Le Tissier-uppgradering in i döden, men jag förstår ju de som har andra favoriter som kvällens mål.

Tidigare har jag tjatat om hur jag tycker att vi ser för få lobbar nuförtiden, men Lampard´s felfotschipp uppe i Hull är ju bara Frank-Tastic.

Och That Boy Dimitar stod för ett så magnifikt litet dribblingsnummer mot West Ham att den där kortsidan på Old Trafford inte sett något liknande sedan Fernando Redondo förnedrade Henning Berg.

Eller är det rappa, direkta passningskombinationer som får er båt att flyta? Då har ni det här zick-zackandet från Blackburn på Villa Park att njuta av (50 sek in i klippet).

Kanonskott? Då var Frankrike stället för er igår kväll. Rémi Maréval stod för en helt vansinnig bomb mot OM, och även om lille Koné gjorde sitt för att svara upp så var det förstås omöjligt. Närmast kanonjärkronan kom väl i stället Karim Benzema med sin klappare – eller möjligen EM-hjälten Semih Sentürk nere i Turkiet, där Fener äntligen sprattlade till.

Bortom denna uppräkning har jag väl svårt att se några rimliga utmanare till titeln som kvällens målskytt – även om jag håller med om att Nedveds raid mot Bologna var sevärd – men jag kan säkert ha missat något.

Det här var ju en sån kväll när drömmålen regnade in från alla världens hörn, en sån här kväll då vi förstår varför vi älskar den här sporten så mycket som vi gör.

/Erik Niva