Det var lite knappt tre år sedan, och jag gjorde en vecka i London. På måndagskvällen skulle high-flying Tottenham Hotspur möta ett Portsmouth som var i kris, både resultatmässigt och moraliskt.

För att häva trenden hade Pompey-ledningen gjort något otänkbart. De hade anställt Harry Redknapp – den ryggradslöse tränaren som året före hade deserterat klubben för värsta rivalen Southampton.

Jag och Simon Bank hade en egen liten tyckarspalt i Sportbladet på den här tiden, där vi ställde frågor till oss själva om ämnen som vi ansåg aktuella. Nu gällde en av frågorna Harry Redknapp: ”Visar han mod eller idoti?”.

Såhär svarade jag:
– Idioti från en idiot. Harry Redknapp är en föråldrad dinosaurie med storhetsvansinne. Egentligen hade det gått att sätta punkt där, men jag vill passa på att vidga bilden. Jag har alltid haft svårt för det här snacket om att det är precis som vilket yrke som helst att vara fotbollsspelare eller tränare. Rätt eller fel, patetiskt eller inte – miljoner människor lever för sina fotbollslag. Att utnyttja deras lojalitet i ena ögonblicket och lämna dem för lokalrivalerna i nästa är att spotta fansen i ansiktet. Och som den store Jock Stein sa: Football without fans is nothing.

Allt det där gäller än idag.

När jag vaknade igår låg Tottenham Hotspur på sista plats i Premier League. När jag vaknade i morse låg de kvar på exakt samma plats. Skillnaden är att vår manager numera heter Harry Redknapp – och att jag själv inte varit såhär desillusionerad med min fotbollsklubb sedan den dagen de utsåg George Graham.

Tottenham Hotspur har fortfarande en egen identitet. Vi står för vissa saker, vissa värderingar. Harry Redknapp – en skrupelfri, morallös wheeler-and-dealer från West Ham-land i The East End – står för värden som i praktiken är totalt motsatta.

Vad som än händer framöver: Jag hade mycket hellre åkt ner i andradivisionen med Martin Jol än slutat femma med Harry Redknapp.

/Erik Niva

Okej, titta först på det här målet. Stan Cummins gjorde det i april 1980, och det innebar att Sunderland vann hemmaderbyt mot värsta rivalen Newcastle.

Sedan tittar ni på det här, från i eftermiddags. Kieran Richardson vräker in en frispark i krysset, och det innebär att Sunderland vann hemmaderbyt mot värsta rivalen Newcastle.

Mycket hade hunnit hända med världen mellan april 1980 och oktober 2008 – men fram tills det att Richardson klev fram mot bollen hade Sunderland inte slagit sina arvfiender från Tyneside på hemmaplan en enda gång.

Efter 2-1 mot Newcastle är den nu äntligen bruten – ”The Curse of Cummins” – och Sunderland är bäst i nordöst.
– Du måste vara nästan 40 år gammal för att minnas målet jag gjorde, och lyckas vi inte den här gången har det gått nästan 30 år sedan dess. Det är en skrämmande tanke. 30 år. Det är en hel generation fans som har svultits på den där speciella känslan av att vinna ett hemmaderby, sa Cummins inför matchen.

Passionen för fotboll i Sunderland är väldokumenterad. I onsdags kväll var flera hundra supportrar tvunga att vända i dörren när Sunderland mötte Wigan. I en reservlagsmatch. Kenwyne Jones gjorde comeback efter sin skada – och reservlagsarenen vid Eppleton Colliery Welfare rymde bara 3 000 fans.
***
Övriga noteringar från en engelsk eftermiddag? Hull fortsätter sin otrolig marsch – smått hjälpta av en Jonas Olsson som kom helt fel vid Tigrarnas svepande 2-0-mål – och Evertons nya bjässebelgare Marouane Felliani, 20, ser precis ut som den fysiske innermittfältare som Tottenham hade behövt mer än något annat.

/Erik Niva

Precis färdig med morgondagens EC till papperstidningen. Missa inte vårt uppslag där, med de tre bloggmusketörerna.

Nu är det helg som gäller och träning, städning, Halloween-fest med mera, med mera.

Dock får ni lite fredagsgodis här. Magnus Söderberg på webben var vaken och lade ut följande länk, Nivas recension. Håll till godo och trevlig helg!

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/sportmagasinet/article3614867.ab

/Jennifer

Min sida i dag. Ingen Niva i sikte, otroligt stilla och TGI-stämning på redaktionen.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3614384.ab

En kortis, apropå betyg i skalan 1-10.
Här ser ni hur Gazzettans läsare rankar CL-spelarna efter senaste omgången.

1) Del Piero 65.318
2) Messi 52.956
3) Aguero 50.549
4) Van Nistelrooy 38.631
5) Llorente 31.650
6) Bojan Krkic 27.493
7) Gerrard 23.068
8) Ibrahimovic 17.495
9) Culio 17.286
10) Giovinco 11.950

Svaren har varit många.
Men bara en hade rätt.
Gott folk, vi har en vinnare: Sebastian Keta.

Han visste att Diego Armando Maradona fått betyget 10 av Gazzetta dello Sport. För briljant spel.
Även Scarpi har också fått det, för att han tillsammans med Udineses klubbläkare räddade livet på Gianluca Grassadonia som fått en smäll i huvudet och inte andades längre.
Dessutom har Baresi fått 10, för ”lång och trogen tjänst”.

Jag måste dock lägga i en brasklapp här, för trots att jag prata med en rad personer på Gazzettan under veckan, inklusive arkivet, så finns ingen som med hundraprocentig säkerhet kan säga att det inte finns någon mer.
Alla, allt i från Candido Cannavò, chefredaktör i 19 år för Gazzettan, utrikeschefen och tidigare fotbollschefen Edi Signati till krönikör Luigi Garlando (som jag kallar Gazzettans Simon Bank eftersom han är så duktig och dessutom en så bra person) som jag pratat med tror att det är så här det ser ut, men ingen vågar garantera det.

Då de flesta dock bara svarat Maradona och någon Scarpi, några andra Baggio, så är Keta vinnaren, dessutom med en bra motivering.

Jag hoppas innerligt att jag får komma ner och träffa dig samt se Gazzettans redaktion. Min seriösare motivering är att jag skulle njuta av varje sekund i högborgen och att rundturen skulle ge mig så oerhört mycket i min resa mot att bli fullfjädrad sportjournalist. Den litet tuffare motiveringen är att jag skulle njuta av varje sekund när jag får chansen att skryta om att jag såg finalen 2006 på plats i Berlin, något som definitivt inte hela rosa gänget gjorde. Jen, pick me. 

Benvenuto, Sebastian.
Tack alla som deltagit.

Globen nästa, skriva Europa Calling till i morgon.
Sen är det fem dagar ledigt eller nåja, fyra och en halv, den här ryker ju lite.
Men snart dags att logga ut.

/Jennifer

Jag länkade häromdagen till förra veckans fredagssida där jag skrev om en annorlunda, fin fotbollsbok ”En massa planer”.
Apropå idrottsböcker är kvalitén ofta högst skiftande. Vad som säljer en bok med fokus på sport eller en idrottspersonlighet är också högst varierande, det vet jag efter tre sådana böcker. (nästa blir om något helt annat, lovar).

Nå, i alla fall så kom jag att tänka på den i särklass bästa idrottsboks-recension jag läst någonsin. I alla fall roligaste. Det var i S, vårt eminenta sportmagasin, och jag tror att det var för fem år sen, till julen 2003. Kollega Niva hade recenserat de tio sämsta sportböckerna och det fruktansvärt rolig läsning.
Kommer ihåg att vi läste den högt hemma vid köksbordet i barndomshemmet vid julfirande (hela familjen är intresserad av såväl sport som litteratur). Vi skrattade så vi grät, bara bröt ihop, hela gänget.

Kanske har Niva kvar texten och kan slänga ut den… Jag ska in till tidningen nu, trots ledig dag, så jag får väl höra med honom när jag ser honom, om han nu inte hunnit bege sig till en match i Ulan Bator eller annorstädes.

/Jennifer

De senaste veckorna har ju inte varit något vidare för den brasilianske Panama-Ungraren Kevin Kuranyi, som fått höra att Joachim Löw aldrig mer kommer att ta ut honom till det tyska landslaget.

Liten revansch igår mot PSG i Uefa-cupen. Först satte Kuranyi ett rappt skott i närmsta krysset, och sedan stod han för cupkvällens verkliga delikatess – en spin-and-move klackchip fram till Halil Altintop.

I en annan del av Tyskland hamrade Marko Pantelic in ett märkligt skott mot Benfica, som nästan måste ha tagit på backen för att få den banan?!

Fina frisparkar fick vi längst nere i sydväst (Aguiar för Braga mot Portsmouth) och högst uppe i nordväst (ossetiska superlöftet Alan Dzagoev för CSKA mot Deportivo).

Dessutom fortsätter Pippo Inzaghi att vara så mycket Pippo Inzaghi som bara Pippo Inzaghi kan vara.

Harry Kewell var däremot så lite Harry Kewell som Harry Kewell kan vara, när han helt plötsligt fick för sig att han kunde nicka bollen (!) och därmed avgöra det… livliga turk-grekiska derbyt mellan Galatasaray och Olympiakos.

Och det var Uefa-cupen, det.

/Erik Niva

Det är klart att det är lite surt för en skribent att erkänna, men ibland säger ju faktiskt en bild (eller i alla fall två minuters rörliga bilder) mer än tusen ord.

Signaturen Sebbe tipsar om en länk bland kommentarerna, och ni förtjänar att få se den. Det var precis den här stämningen från Calderón som jag försökte förmedla i min krönika, men de här bilderna av sann supporterförbrödning gör ett mer effektivt jobb.

Tilläggas bör att de alltså är filmade ett bra tag efter slutsignalen. Liverpool-fansen hölls kvar – av missriktade säkerhetsskäl – och hundratals Atléti hängde kvar för att sjunga sånger och älska fotboll tillsammans.

/Erik Niva

Hemma igen efter rätt lite sömn men en effektiv dag då jag först hann medverka i Laul Calling på Skype från flyplatsen och sen skrev min fredagssida på flyget.
Resten av resan gick ovanligt fort eftersom jag satt bredvid Henrik Strömblad och vi pratade fotboll, journalistik och annat trevligt, non stop.

Tack för alla fina och roliga mejl, ni är många som delar min passion för Italien och det är inspirerande.

Till den som tyckte att det var dumt att skriva om Zlatan ”i dag igen”.
Eh… Jo, vi skulle förstås ha skrivit om Anorthosis högerback och det otroligt upphetsande spelet och struntat i Mourinhos snack och den betydelse det även har för vårt svenska landslag…
Yeah, right… Nej, där var nog nattchef, jag och samtliga inblandade helt överens om vad som var intressant.
För övrigt är det aldrig så att vi bara skriver vad vi har lust om, som om vi skulle kunna odla våra privata preferenser i tidningen. Allt handlar om journalistiska beslut som tas i samråd.

Nu är det privatlivet som gäller. Alla önskas en fin kväll.

/Jennifer