Andreo Unosoli, ja, honom hade jag ju lovat att skriva om.
Mannen som reste lika mycket i jobbet som Niva.

Om honom står att läsa i Bo Strömstedts mäktiga bok om Expressen, en bok vi alla fick som jobbade där, åtminstone då maken och jag var anställda där på 1990-talet. Andreo Unosoli finns med där i en av alla fantastiska beskrivningar av tidningsmakar-världen.
Och visst var mycket roligare förr. Därmed inte sagt att det var bättre.

Andreo Unosoli (har för mig att det var namnet, har ju inte boken här för att kolla) var en fingerad korrespondent. Redaktionen på Expressen uppfann honom som en kul grej och snart var han på väg kors och tvärs över världen för att skriva artiklar om allt ifrån krig till galaceremonier (dock inte fotboll). Han reste med en fart och rörlighet som ingen kunde efterapa.
På Aftonbladet  visste man att det var en fejk och gnisslade tänder ända tills någon en natt kom på den geniala idén: ”Vi tar livet av karljäveln”.
Nästa dag stod att läsa i Aftonbladet att den berömde Expressen-korrespondenten Andreo Unosoli tragiskt förolyckats osv..:”
Allt detta ska alltså verkligen ha ägt rum.
Briljant och väldigt annorlunda mot i dag. Naturligtvis var det fel, rent etiskt, men samtidigt också ett tecken på en galen kreativitet som i dag ofta saknas.
Dessutom skulle grejen i vårt skvallriga internet-samhälle varit ute på bloggar och i branschmedier på nolltid.

Om den här historien står i alla fall också att läsa i Jan Guillous ”Det stora avslöjandet” som han skrev delvis när han satt i fängelse efter IB-affären. Guillou har ett annat namn på den fingerade korren men berättar storyn väldigt målande.
Överhuvudtaget är ”Det stora avslöjandet” en oerhört rolig bok,  med en intressant inblick i det 70-tal som i alla fall inte jag har mer minnen av än barndomens tidigaste. Boken handlar om hur Guillou får jobb på en herrtidning, mer eller mindre av en slump, och skildrar sen journalistbranschen, både på redaktioner och krogar och i sovrum på ett elakt och väldigt roligt sätt. Allt självupplevt.

/Jen

En ny mild dag i Milano och jag börjar med att lägga ut utlovade länk från i fredags;
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3564214.ab

Gårdagskvällen blev precis så bra som en ledig kväll i Milano kan bli. Gick från lite trött och betänksam till att känna livet i mig, utan att det egentligen hände något särskilt. Trevligt och precis som förr bara.
Började med en aperitivo på baren i hörnet på Via Moscova, strax intill redaktionen, med tre killkompisar från Corriere della Sera, som sitter i samma byggnad som Gazzettan. Trots kvällstimmen var det så varmt att man kunde stå ute och smutta på Negronin och prata finanskris, Inter och journalistik kryddat med lite simpelt skvaller.

Så tvingades de till sist återvända till plikten och jobbet medan jag stod kvar en stund och hamnade i samspråk med barägaren och en kille som visade sig vara Fabio Macellari, tidigare spelar i Inter, Cagliari, Lecce och Bologna och som nosat på Gli Azzurri. Han var med om när Helsingborg slog ut Inter ut ur CL och vi pratade en stund om det och sen om dagens Inter, en viss Zlatan och den då stundanden matchen nere i Rom.
En match som jag senare såg i sällskap av goda vänner  och tortelloni al chianti med Zlatans mål och spel som superb smakhöjare.

Nu är det dags att ta sig an Milano  innan Miss Modin landar och vi ska börja jobba.

/Jen

Senast jag såg Roma live var i Manchester för ett och ett halvt år sedan. 7-1 blev det.

Efter 0-4 på Olimpico funderar jag nu på om jag ska vara skonsam mot de rödgula och ge mig själv ett Roma-embargo – men bestämmer mig för att avstå. Deras fans är nämligen alldeles för bra för att jag ska kunna hålla mig borta.

På Old Trafford sjöng de ”RomaRomaRoma” så att ljudet fyllde hela arenan, och då hade Man United precis gjort sitt sjätte mål. I kväll så lät Curva Sud aldrig högre än då den dundrade iväg en fem minuter lång ”Que sera, sera” vid 0-4.

Bland Europas bästa fans.
***
På grund av annorlunda omständigheter såg jag matchen från vanlig åskådarplats, snarare än från pressläktaren.

Den här gången var platsen så pass bra att skillnaden var rätt obetydlig, men en grej fascinerade mig. Min biljett hade distribuerats av ett av de här företagen som sysslar med idrottsresor, vilket innebar att jag hamnade mitt i Olimpicos förmodligen märkligaste sektion.

Mitt sällskap var långt ifrån unikt. På den här sektionen talades betydligt mer svenska än italienska. Där var de blågula landslagströjorna minst lika många som de rödgula Roma-tröjorna, och där stod folk och jublade när Zlatan sprang in sina mål.

Jag har svårt att ha några rätt-eller-fel-åsikter om detta – utan nöjer mig med att stilla konstatera att ”Fotbollsturism” är ett ord som borde in i nästa upplaga av SAOL.
***
”Ibra”? Resonemanget får ni i tidningen – eller på länken som säker finns här bredvid någonstans, snikna gnidare – målen får ni här och här.

/Erik Niva

Söndag eftermiddag, flödande oktobersol mot mitt hotellrums fönster,  inne i rummets skuggor Napoli som hyllas på min tv i RAI Sport medan Panucci, tre zapp bort, intervjuas i Canale 5, i ett underhållningsprogram.

Neapel och Juventus, ja, apropå hyllningarna och en viss ung man som gjorde debut för Juventus.
”Ha una bella testa”. Han har ett vackert huvud, alltså en bra personlighet.
Så säger Claudio Ranieri om Albin Ekdal. Jag förde ett resonemang kring detta redan i  inspelningen av senaste Laul Calling där jag deltog på länk då jag inte kunde vara med i studion. Jag pratade också  om hur högt Mellberg står i kurs hos Ranieri.Men tyvärr är programtiden begränsad, det klipptes bort.
Just beträffade den biten föredrar jag morgonsoffan i SVT där vi kör direktsändning och man vet att det man säger, det kommer med. Vi har en kvart och kör kort, komprimerat och konkret.
Nå, med tanke på att Ekdal gjorde debut i går kändes Ranieris ord extra intressanta.
Jag är inte förvånad. Alla hemma i Bromma, med BP-koll, säger ju dessutom samma sak. Därmed inte på något sätt sagt att Ekdal är en man (yngling) för Juves startelva än, men varje inhopp är förstås ett viktigt steg på vägen.

Juventus åkte dock på en ny förlust, mot Napoli, och kommer allt annat än stärkta i självförtroendet mot Real Madrid i övermorgon. Ligan är dock en sak, CL en annan och spanska lag har historiskt haft svårt att slå Juve på hemmaplan. Ja, inte bara spanska lag för den delen…
Själv har jag i alla fall fått ackreditering, fick beskedet av Juves pressavdelning i går. Ibland lönar det sig att vara besvärlig och inte ge sig. Eller, vad säger jag? Ibland? Alltid.

Den andra goda nyheten är att Jenny Modin kommer ner i morgon för att göra web-tv.  Även om jag har många vänner här och dessutom själv är här för att jobba, inte roa mig, så är det inspirerande att miss Modin kommer. Vi kan göra bra jobb och det är roligt med någon som kan bidra till att jag ser min italienska vardag med nya, hungriga  ögon.

Det kan behövas. Själv sitter jag i skrivande stund på det hotell där jag bor i Milano då jag inte bor hos vänner. Första gången jag övernattade här var våren 2002 och om jag blir sömnlös i natt kan jag ju ligga en stund och fundera på hur många nätter jag sovit här totalt. Hur som helst är det ett bra hotell, i trendiga Brera-området. Centralt och bara ett inkast från Gazzetta dello Sports redaktion dit jag nu ska gå om en stund. Simon Bank är bara en av alla kollegor jag introducerat till detta hotell och jag minns att vi sen frossade loss i just Brera, med shopping och italiensk lunch.

Annars är Milano som vanligt. Taxifärd från Linate där jag aldrig kan landa utan att minnas flygolyckan som jag hårdbevakade hela hösten för exakt sju år sen.
Slarv och vanskötsel och sen är allt för sent; 118 döda och sju år av sorg, en sorg som aldrig tar slut, för de som blev kvar.

Nu: Viale Corsica in mot stan, de brandgula spårvagnarna, solglasögonprydda, söndagsflanerande milanesi, de välbekanta reklamskyltarna, musiken på radion, barerna, gathörnen, piazzorna, alla fulla av mina minnen av möten med kollegor, intervjuobjekt, vänner, män.
Såg Eriks ord om trattorior och liknande, men sådan uppenbara turistfällor har aldrig varit mitt Italien. Visa mig en gatumusikant och jag håller för öronen. För mig är Italien fotbollprogrammen som nu går på min hotell-tv, lukten av en viss sorts rengöringsmedel, det speciella diset över Milano soliga höstdagar som denna, den vassa dialekten hos baristan där jag tar två små kaffe på raken, i uppvärmd kopp, som sig bör.

Det är lustigt hur man aldrig riktigt är i fas med livet. När cheferna säger ”du får vara hur mycket i Italien som du vill i höst och vinter” så är det ett underbart erbjudande i teorin och omöjligt för mig i praktiken att nappa på. Som att få en stor portion tiramisu men sitta med munkavel. Hade det kommit för sju, åtta år sen däremot när man var fågelfri… Nå, jag är så nöjd som det är, men just bara fascinerad av att erbjudanden, vad de än gälla månde, nästan aldrig kommer när man vill ha dem eller kan ta dem.

Som tur är har vi Niva som snart är i dateline-klass med Andreo Unosoli (en historia för nästa blogginlägg) men som dock i motsats till Unosoli verkligen existerar och är på plats.
Att Erik är i min gamla hemstad Rom, dit jag som sagt tyvärr inte hann åka i denna omgång, gör i alla fall att jag har en ledig kväll i Milano. Få se vad det blir av den, börjar i alla fall med ett besök på redaktionen och slutar gärna med gnocchi (uttalas njokki, inte gnotchi som många svenskar säger, sagt i all välmening) på Pizzeria al Teatro om någon har tid att hänga på. Annars får jag dra med Jenny dit i morgon kväll.

/Jen

Får lov att bli en snabb genomdragning den här gången. Mest sevärt igår var när succéegyptiern Amir Zaki och Dirk Kuyt tävlade i akrobatiska volleys på Anfield.

Alla ser ju att Zaki vann kampen klart – men samtidigt går det inte att blunda ifrån att det var Kuyts mål gav tre poäng.

Chelsea gjorde fem på Teeside, och vi kommer att minnas ännu ett av de här långskotten som Juliano Beletti har förmågan att trolla fram.

Spanien? Precis som vanligt gjorde Real Madrid mål efter bara några sekunder på Calderon, men det var inte det som var det anmärkningsvärda. Det var i stället att Ruud van Nistelrooy gjorde mål från utanför straffområdeslinjen.

I Man United tog det fem säsonger och 137 mål innan han lyckades med detsamma. Jag hittar inte någon länk på det målet från The Valley –  det var rätt fult i alla fall – men jag hittar en gammal holländsk rackare som bevisar att Van Nistelrooy faktiskt har förmågan att göra vackra långdistansmål också.

En snabb liten uppvisning i bollkontroll och dribblingsförmåga, till sist. Yoann Gourcuffs glödheta formperiod fortsätter.

/Erik Niva

Position?

Latitud: 41,54 grader, nord.
Longitud: 12,129 grader, ost.

Och det innebär alltså… Rom. Är nere med ett gäng glada laxar som briljerat i Aftonbladets Drömelvan-tävling, och ska bland annat se Roma-Inter i morgon.

Det var ju inte så att jag spelade harpa när klockan ringde klockan fem i morse, men nu när jag väl sitter här en tvärgata från Termini-stationen och det är 23 soliga grader varmt så känns det… helt okej ändå.

Trattorior, tavernor och Trastevere-romantik får ni fullt tillräckligt med ändå – både på den här bloggen och i ett medie-Sverige översvämmat av Italien-missionärer – och eftersom jag precis bara kommit fram väntar jag lite med att pälsa på mig den där röd-grön-vita peruken.

Det var ju inte så att jag jojkade över den där mellanlandningen i München heller, men det gav mig i alla fall chansen att köpa det senaste numret av Europas kanske bästa fotbollsmagasin, 11 Freunde.

I det konstateras det att Per Nilsson vann när sensationsalget Hoffenheim höll en intern fäktningsturnering för att bättra på fotarbetet.
– Det här är en idrottsform som kräver taktik. Du måste tänka mycket, förklarar Bergeforsens Beckenbauer.

I övrigt noterar jag ett reportage om Terek Groznyj som jag önskar att jag skrivit själv, en text om det tyska parlamentets eget fotbollslag ”Der Grünen Tulpe” – och att Rudi Völler äntligen talar ut om det där fylleslaget efter VM-semin 1986 som sägs ha kostat Västtyskland titeln.
– Det var Felix Magath, Thomas Berthold, Matthis Herget och jag, och vi hade all anledning. Efter matchen så satte vi oss förklädda i hotellobbyn och beställde champagne. Det höll på till tidiga morgonen, det stämmer. Ett bra party.
* Men finalen skulle ju spelas strax därefter?
– Dit var det ännu några dagar.
* Det var inte på grund av er fest som ni förlorade finalen 1986?
– Nej, vi var spelmässigt sämre i finalen, men bättre fysiskt. Argentinarna sjöng på sista versen, och hade vi tagit matchen till förlängning hade vi knutit ihop säcken. Det är jag rätt säker på.

Och hur ska då jag själv få ihop den här bångstyriga tysk-romerska säcken? Inga problem. Den gamle Roma-coachen Rudi Völler har nämligen själv varit i stan under veckan, bland annat siktad på ett café inte alls långt härifrån.
***
Middlesbrough-Chelsea, 0-5, varsågod och skölj.

Den blå maskinen tycks ostoppbar – en före detta målmaskin i rött har kört fast totalt. Såhär börjar en Independent-intervju med Afonso Alves i dag:
– Afonso Alves is supposed to be an unstoppable goal machine but when we meet on Teesside he looks about as mobile as Middlesbrough’s mascot, Roary the Lion, and less popular.

Det var tänkt som ett skämt, men ligger obehagligt nära sanningen. Rekorddyra Afonso har bara gjort ett mål den här säsongen, och fick bara 25 minuter från bänken idag.
***
Förresten, en handuppräckning – finns det någon enda engagerad fotbollssupporter därute som tycker att den här idiotiska idén om att Barcelona ska starta en MLS-gren är en tilltalande tanke?

Hojta till i så fall. Jag är genuint nyfiken.

/Erik Niva

Äntligen dags för en liten Italien-tripp.
Fick i går ett mejl från en läsare vid namn Janne, i och för sig trevligt och även med beröm i, men han undrade varför jag skriver så mycket om bara Italien, då jag ju bott och jobbat även i andra länder och följt andra ligor.
Svar: för att det är min specialitet och det tidningen vill att jag gör.
Men jag ser även bortom den italienska horisonten. Som i Nedslagen och på min sida på fredagar. Länk kommer senare till dagens.

Nåväl, nu bär det i alla fall av till Milano och Turin. Ser fram emot att dyka ner i min gamla italienska vardag, träffa alla vännerna och så, inte minst, se superb fotboll.
Skulle först till Rom också, för Roma-inter söndag kväll, men valde sen att bara åka direkt till Milano, hinner inte med Rom i denna sväng. Det blir italiensk tv på Via Solferino på söndag kväll i stället.
Apropå Roma-Inter, ni minns väl nedanstående:

http://www.youtube.com/watch?v=8Ugd3KkEWXA&NR=1.

Mer om Roma-Inter och annat italienskt, i morgondagens tidning, i Europa Calling på papper.

Nu hoppas jag bara att det löser sig med ackreditering till Juventus-Real Madrid. Har haft intensiv kontakt med Juves pressavdelning. Ackrediteringen är ju journalistens biljett till pressläktaren och det som ger access till mixad zon och presskonferenser efteråt.
Eftersom Juve just nu inte är på Stadio delle Alpi (ska bli skönt när allt är klart) har man bara Turins Olympiastadion som bekant och pressläktaren där är liten.
När sen Uefa-folket väller in tar de många platser.
Lägg därtill att de spanska journalisterna är otaliga. Så de har det svettigt på Juves presskontor nu med att fördela platserna…
Pratade med mina italienska kollegor och de har fått färre platser än vanligt. Vi är glada om vi får en, har aldrig hänt mig förr att jag inte fått någon.
Jo, en gång vid ett Rom-derby, men då var det mitt eget fel, var för sent ute.

/Jennifer

En kväll när man är så restrött att man helt enkelt inte orkar skriva mer finns bara ett alternativ – hänvisa till saker som man redan tidigare skrivit.

I förrgår fick jag äntligen några timmar över att skriva undan ett par intervjuer som jag lovat att svara på, och här är resultaten. Anglofil.se är en extremt läsvärd sajt med inrikting på brittisk fotbollskultur, och de undrade om både det ena och det andra. Medan SvenskaFans Spurs-redaktion undrade om… Spurs.

Svarade på ett par Fuera de Juego-frågor om spansk fotboll också, men där utmärker jag mig mest genom att slarvigt missuppfatta den första frågan så illa att jag ger ett helt horribelt konstigt svar.

Sedan var det någon Bayern München-intervju också, men den har jag inte ännu sett publicerad.
***
Vi spelade även in det senaste avsnittet av Laul Calling i eftermiddags, och personligen gjorde jag rätt blekt och såsigt ifrån mig.

Programmet som sådant är det verkligen inget fel – det blir bara bättre och bättre och egendomligt nog har Laul någon form av burdus programledargen som faktiskt fungerar – men jag har själv hittills haft rätt svårt att anpassa mig till formatet.

Jag vill ju gärna berätta rejäla historier – vilka vissa gillar och andra tycker är helt vedervärdigt – och när tilltalet inte riktigt är gjort för den typen av storytelling blir jag lite… vilsen.

Den värsta typen av idrottstyckare är de som hejvilt kastar ur sig åsikter, utan att bry sig om att motivera dem eller att ge ståndpunkterna någon bakgrund. Men passar man sig inte – är man lite slapp med förberedelser och formuleringar – så sitter man ju snabbt själv där och är en av dem.

Och åt andra hållet, drar man långa skrönor utan att få till någon punch och någon hopknuten säck – då blir man omedelbart sövande tråkig.

Men vafan… Efter 46 timmar utan sömn blir man väl dels lite slö i huvudet, dels lite hårdare mot sig själv.

Insatsen var väl ingen totalkatastrof, och oavsett vilket så klarar sig programmet som helhet alldeles utmärkt ändå. Tolv i morgon är det väl som det går ut på nätet?! Check it.

Nu ska jag jävlar i mig sova.

/Erik Niva

Eftersom grabbarna redan kört stora målsvepet hoppar jag till något helt annat. Italiensk tv.
Ronaldinho gör nu debut där, i klassiska underhållningsprogrammet Paperissima. Programledare är äldre herren Gerry Scotti och yngre söta damen (naturalmente) Michelle Hunziker, Eros Ramazottis ex.
”Han kom till oss med stor vilja att roa sig”, berätta Hunziker om Ronaldinho.
Superbrassen deltar bland annat i en sketch i en säng, med Sandra Mondaini. (där mannen bredvid i original-sketchen är Raimondo Vianello), där Dinho läser Gazzetta dello Sport i  sängen. I morgon kväll 21.10 på Canale 5 kan man se hela härligheten.

Själv ska jag, apropå tv, medverka i Laul Calling via Skype om några timmar, kan inte närvara i studion i dag. Funderar på att muta någon av sminköserna som gör ett så fint jobb med en på SVT, att följa med till LC. Det kunde vi alla behöva inte minst nu när man blir allt glåmigare i takt med att vädret grånar.

Men tillbaka till italiensk tv.
Hur ett land som genom århundradena producerat genier som Dante,  Michelangelo, Boccacio, Botticelli, Dario Fo mfl mfl, kan göra så dålig tv är och förblir ett av universums mest välförborgade mysterium.
Med undantag för lysande tv-serier som Bläckfisken och vissa bländande dokumentärer så är det tutt-tv och trams-tv dagarna i ända. (ja, och många ändor också).

När Silvio Berlusconi (som ni vet mäktig mediemogul, Milans ägare samt premiärminister, lite nätt maktkoncentration)  på allvar tog över allt mer inom italiensk tv så sägs det att en av hans strategier var just att ta bort samhällskritiska program som granskade makten och ösa på med lättsam underhållning.
Med brudar, fotboll och trams skulle ”vanligt folk” mättas, romarnas bröd och skådespel i ny tappning, och folket strunta allt mer i att ifrågasätta makthavarna och bli allt mer fördummat och ytligt.
Det finns större konspirationsteorier kring det här, att detta skulle vara något världsomspännande och med tanke på den deprimerande utvecklingen av tv-mediet som helhet så är jag för en gång skull böjd att tro på sådant.
Svensk tv är ju inte heller höjden av finlir nu för tiden, om man säger så, även om sexismen inte är alls lika utbredd.
(Och ska vi vara självkritiska gäller detta inte bara tv. Men den diskussionen tar vi en annan gång).

Ni som är intresserade av de här teorierna kan läsa mer under olika länkar om bland annat P2 (Propaganda due, frimurarlogen som hade målet att ta kontrollen över medierna  och styra deras innehåll som en punkt på sitt program).

Hur som helst blev det succè när Berlusconi i Mediaset lanserade ”Non è la RAI” (det här är inte RAI, statstelevisionen).
Jag bodde och pluggade då i Italien och minns ännu nedanstående vinjett:

http://www.youtube.com/watch?v=K35wb3jXanY&feature=related
Lättklädda tjejer var något tämligen vågat, då i början av 1990-talet i det tidigare strikt katolska Italien. I dag höjer ingen på ögonbrynen när en silikonbystad blekt blondin vinglar runt i högklackat  i svampskogen i ett barnprogram.
Alla fotbollsprogram är fulla med tjejerna som kallas ”veline” eller ”letterine” och som drömmer om att gifta sig med en fotbollsspelare, a match made in heaven.
I kombination med usla komiker och självupptagna pompoösa äldre herrar i kostym är det rätt outhärdlig tv.
Om Ronaldinho kan göra det bättre är väl tveksamt, men vi får se.

Jag var en gång med bakom kulisserna när ”Quelli che il calcio..”, det stora fotbollsunderhållningsprogrammet som går på matchtid i RAI på söndagarna, spelades in, skrev om det för Expressen Kultur. Det var en mycket minnesvärd dag och afton. Men det får bli en annan berättelse.

/Jennifer

Och vem fan vill se mål när vi kan få se missar?

Portugal huffade och puffade, Cristiano Ronaldo filmade och nickade, Teli åkte ut och Almeida prickade stolpen – men likafullt och likafast står det där i kvalskrift.

Portugal-Albanien: 0-0.
***
Annars en kväll för små, nätta sologenombrott. Jag gillade Iniestas rullning mot Belgien, jag gillade Arsjavins genombrott mot Finland – men allra bäst gillade jag nog Rooneys sätt att låta bollen göra arbetet i Minsk.

Långskotten finns ju alltid där. Milos Krasic satte fart på ett serbiskt party i Wien, och Piotr Trochowski sänkte till sist ett tappert Wales i Mönchengladbach.

Men vad sjutton säger vi till vårt ärade, ugrade brödrafolk i Finland då? Jo, att Pasanens självmål inte var något vidare, att Lampis var ännu värre – men att kvalkvällens värsta blooper nog ändå kom i Bratislava.

Polen var ju bara minuter ifrån ännu en blytung kvalseger när Artur Boruc – ”The Holy Goalie” – tappade tummen med både makterna och bollen. Och två minuter senare var 1-0 förvandlat till 1-2.
***
Från Sydamerika är det mest anmärkningsvärda att Argentina envist fortsätter inse att de borde vara världens bästa lag. Stryk mot Chile den här gången.
– Chile var som en maskin. Det verkade som att de hade 15 spelare på planen, stånkar Argentinas förbundskapten Alfio Basile.
***
I svenskväg har vi Zlatan Muslimovic och hans två mål för Bosnien (nedre klippet). Jag hade dessutom hemskt gärna velat länka till hur Gif Sundsvall-garvaren Ali Gerba höll på att sänka Svennis och hela klippet från hur Vitryssland sydde ihop 23 passningar i följd innan de kvitterade mot England, men de länkarna är inte tillgängliga ännu.

Jag skriver det här ifrån mitt nya vardagsrum – transithallen på Atatürk-flygplatsen i Istanbul – och klockan är väl typ 06.30, svensk tid. Turkarna har blockerat Youtube (”Access to this web site is banned by ”TELEKOMÜNİKASYON İLETİŞİM BAŞKANLIĞI” according to the order of: Ankara 1. Sulh Ceza Mahkemesi”), och jag kommer i stort sett bara åt portugisiska sidor när jag ska leta klipp. Under de dryga sex timmar som jag redan varit uppe har jag hunnit ta mig hit från Tbilisi, och nu ska jag ägna ytterligare sju restimmar åt att ta mig till en studio på Östermalm för att låta Robert Laul häckla mig i web-tv.

Simon Bank får komplettera klippkanonaden – jag får ta mig en funderare på vafan jag egentligen sysslar med.

/Erik Niva