Så, nu har jag äntligen hunnit med ett ordentligt nyhetssvep, även av sådant utanför sportens värld.
Bland nyheterna kunde jag läsa om bland andra Roberto Saviano, som jag ju skrivit om här på bloggen tidigare. Författaren till maffia-boken Gomorra ni vet.
Det är farligt att avslöja makten och brottsligheten, många journalister riskerar sina liv för det. Saviano är en av dem. Nu rapporteras att polisen trappar upp utredningen av alla hot mot Saviano som redan lever under polisbeskydd på hemlig ort.
Maffiaklanen Calesi lovar att Saviano ska vara ”död före jul”.

Andra fina nyheter är WHO:s rapport om att 60 miljoner kvinnor varje år föder barn för mänsklighetens fortlevnad utan någon som helst läkarhjälp eller smärtlindring.

Och i Afghanistan ökar våldet, hittills i år har 3800 personer dött.

Så grazie Dio, för fotbollen.  Tröst och glädje  och motvikt till det svarta i vår värld. (och det är just därför fotbollsvåld gör mig galen, men det tänker vi bort nu).

Få saker kan ge sådan lycka som fotbollen, få kärlekar kan vara starkare och vackrare än den till sporten och till laget.
Fråga bara Davide Matteini. För tre år sen gjorde den då 23-årige anfallaren mål för Pescara mot Avellino. Han firade med att dra av sig matchtröjan och sen sätta på den.
 Nej, inte sätta på den på det vanliga sättet. Han lade tröjan på marken och fingerade en kärleksakt med den.
”Jag gjorde bara det vackraste man kan göra i världen och jag visade min flickvän att den enda jag skulle kunna bedra henne med är denna tröja”, sa Matteini efteråt.

Så tala om att älska matchtröjan i dubbel bemärkelse.

/Jennifer

Matteini och hans älskade.

Impensabile. Otänkbart. Det är det med en förlust eller oavgjort för Italien som i kväll tar emot Montenegro på Stadio Via del Mare (havets väg, tjusigt namn) i syditalienska Lecce.
Lippi har ju kallat in Quagliarella i stället för avstängde Toni. Q får dock troligen inte starta utan det lär bli Pepe, Gilardino och Di Natale på topp.
Italien fick som bekant, precis som Sverige, bara 0-0 i lördags. Inte fy skam mot Bulgarien borta, men inte heller nog för att mätta de italienska fotbollsgamarna och stilla deras pennor.

Apropå VM-kval så minns ni väl vad Zlatan sa om Mourinho förra veckan: ”jag har lärt mer av mig av honom på två månader än under de senaste fem åren”.
Rapporterade om det där till Italien där Zlatans ord fick stort genomslag. En av  de som reagerade var Ivan Cordoba. Ni som inte redan läst om hans reaktion får den här:
”Jag respekterar allas åsikter men Ibra ska minnas att under Mancini fick han spela och under Mancini vann han. Men det finns aldrig en tränare som passar alla spelare för oss spelare passar aldrig någonting”.
Sanna mina ord, Cordoba…

Samtidigt beklagar sig den av Zlatan så hyllade Mourinho, i en intervju med Tg5, nyheterna på Canale 5:
”I Italien finns det inte så mycket respekt för mig. Jag måste anpassa mig men tänker inte ändra mig”.

Nå, det räcker att Mourinho gör vad han värvats till Inter för: vinner. Då kommer respekten fullt ut.

/Jennifer

Sedan måste jag ju bara dra den här sjuka skrönan också.

Klassiska Rosario Central – en av de 5-6 största klubbarna i Argentina, Che Guevaras favoritlag – hotas just nu av nedflyttning.

Och det accepterar minsann inte klubbpresidenten Horacio Usandizaga.

I det här brandtalet påstår han att spelarna kräver en miljon dollar för att undvika nedflyttning – och hotar dem därför kort och gott till livet.
– De vill ha en miljon dollar – jag har aldrig sett en miljon dollar i mitt liv. Vi ska ta oss ur det här, annars kommer jag att döda dem allihop. Spelarna, tränarna, alla andra.

Urgamle förbundspampen Julio Grondona var en av alla dem som inte trodde sina öron:
– Det här är sånt som bara inte går att förstå. Passionen och kraven runt dagens fotboll har vuxit bortom alla proportioner.

Jo, det kan man säga.

/Erik Niva

Om det är en fördel vet jag inte, men tidsskillnaden gentemot Georgien gör att det jag som åker på det här morgonpasset då lösa trådar ska knytas ihop och rester ska samlas ihop.

Simon har ju redan trummat in magnituden av Finlands triumf sent igår kväll, så allt jag kan göra är att länka till de viktigaste målen och räddningarna.
– Voi saakeli, ska tydligen HBK-Sparv ha pustat efter matchen. ”Vad ska man säga?”.
Till sist hittade han i alla fall orden:
– Det är helt sjukt. Det går inte att beskriva. Vi har känt varandra och spelat tillsammans sedan vi var femton.

De där citaten lånade jag från Hufvudstadsbladets matchrapport, skriven i minst sagt exalterad ton. Inte nog med att skottet som gav Finland en reducering beskrivs som ”fördomsfritt” – say what? – triumfen refereras också till som ”en av den finländska fotbollshistoriens sötaste segrar”.

Spanien är förresten också klara för EM-spel i Sverige, och i teorin innebär det att både Cesc och Bojan kan komma till Helsingborg. Theo Walcott också – då England också släpade sig vidare. Även här satt det rejält långt inne. Spurs tjockis Tom Huddlestone tofflade visserligen tidigt in en frispark – men allt vi kan göra kan de göra bättre. Arsenals underbarn Aaron Ramsey vräkte in ett drömmål strax efteråt, och efter det var det faktiskt Wales som hade initiativet och var nära att vända Englands 3-2-ledning från första mötet.

Med 25 minuter kvar stod det 2-2 – då blev Huddlestone utvisas. Till sist var Wales bara ett stolpskott i slutminuten ifrån förlängning. Ni får inte riktigt hela dramat på det här klippet, men ni får i alla fall målen. Nästan 25 000 var på Villa Park för att se på. Lika många på Örjans Vall till sommaren?
***
I Paris spelade Frankrike mot Tunisien i ett gammalt kolonimötet också. Tunisiens ledningsmål länkar jag egentligen enbart till eftersom Simon Bank gillar att frossa i Jean-Alain Boumsongs uselhet – men Henrys kvittering påminner om fornstora dagar och Benzemas punktering är ännu en varning om vad som komma skall.
***
Några sevärda eftersläntrare från helgen också. Med blixtsnabba helikopterfinter och en 25-metersslägga gjorde Alfredo Moreno ett tv-spelsmål som på egen hand bygger på myten om Azteca-stadion.

Och det är inte bara Zlatan som kan klacka i Italien. Livorno kämpar ju sorgligt nog nere i Serie B numera – men lite lindras kanske smärtan när Fausto Rossini plötsligt klackar in hörnor i nättaket som en sentida Roberto Mancini.

/Erik Niva

Lite av ett diktatursstim nu, och då är minsann inte jag mannen att bryta av.

En rapport från Kina, alltså, landet med ett styre som tycks vara på god väg att kombinera Stalinismens och hyperkapitalismens alla nackdelar.

Jag antar att ni snappade upp hur det kinesiska förbundet häromveckan stängde av den förre landslagskaptenen Li Weifeng i åtta matcher efter lite tufft spel? För folket runt klubben Wuhan Guanggu blev det stråt som knäckte kamelens rygg. Tiotusentals supportrar protestmarscherade på gatorna – en väldigt ovanlig syn i Kina – och laget drog sig självmant ur den professionella fotbollen.

Och inte nog med det. Klubbena allra mest välkände anhängare – ja, hela Kinas mest berömda supporter – Mei ”Järntrumpeten” Nansheng har nu blivit så desillusionerad av fotbollen att han beslutat sig för att lämna sporten helt.

Först kinesiska landslagets VM-kvalfiasko, och sedan soppan runt hans Wuhang Guanggu. ”Järntrumpeten” hade fått nog.
– Båda mina två söner har dött nu, både landslaget och klubblaget, så ni kan bara föreställa er hur det smärtar mig, säger Nansheng.

Och vad gör man när man inte ens kan tro på fotbollen längre? Jo, ”Järntrumpeten” sa upp sin lägenhet, packade ihop sina tillhörigheter – och styrde mot buddhisttemplet.

Han har sett tillräckligt av det här livet. Nu ska han bli heltidsmunk.
– Jag åker till Shaolin-templet för att leva ett fridfullt liv.

/Erik Niva

Så, vad bloggar man om när man är ute på reportageresa och vill spara uppgifter och upplevelser till det riktiga skrivandet?

Jo då, man gräver ner sig i den tyska tabloiden Bild, och deras kulturhistoriska välgärningar. Den här fullständigt legendariska kompilationen av tyska fotbollsfrisyrer (använd pilknapparna en bit ner på sidan) är visserligen några veckor gammal, men väl värd att påminna om.

Dessutom har Bild nu försökt upprepa tricket. De schweiziska fotbollsfrisyrerna håller visserligen inte alls samma standard som de tyska, men de är också värda ett besök.
***
Gårdagen tillbringade jag hur som helst i georgiska Gori, staden som för bara några veckor sedan var helt ockuperad av ryska armén.

Nu har kriget försvunnit – men Stalin-statyerna står fortfarande kvar. Den gamle tyrannen kom ju just ifrån Gori, och på något egendomligt sätt känner staden stor stolthet över detta.

När jag frågade en av föreståndarinnorna på det stora Stalin-muséet om det stämde att de delvis skulle förändra inriktningen till att handla om det sydossetiska kriget (Wikipedia påstod det) så tittade hon på mig som om jag inte var klok:
– Kommer inte på fråga.

Annars upphörs jag aldrig att förundras över det georgiska alfabete som inte är släkt med något annat. Här nedanför har ni en typisk skylt – att någon enda människa kan förstå vad det står på den är för mig helt obegripligt.

/Erik Niva

Jo, det är ju bara att konstatera att Kakás 1-0-mål på Venezuela i natt påminner extremt mycket om Zlatans gamla klassiker mot Ungern.

Riktigt vad Robinhos uppföljare påminner om vet jag inte – men jag vet att det också var förbaskat grant.
***
And now for something completely different. Brukar ni inte undra vart de tar vägen, de här champagneflaskorna som delas ut till ”The Man of the Match” i de engelska och skotska högstaligorna?

Nej, egentligen brukar inte jag heller det – men nu när jag fått reda på svaret så bara måste jag dela med mig av det.

Jag hade ett fullspäckat schema här i Kaukasus igår, med en heldags grävande i den georgiska fotbollens alla skrymslen och vrår. Frampå den sena eftermiddagen hade jag så tagit mig till ett garage i Tbilisis västra utkanter.

Där stod Nodar Khizanisvili och rörde om i några gigantiska vinbunkar. Själv vann han bland annat Cupvinnarcupen med sitt Dinamo Tbilisi, men numera är Nodar mest känd som pappa till Zubar Khizanisvili, som nu spelar i Blackburn efter flytten från skotska Rangers.

Pappa Khizanisvili gick i alla fall runt i ett par Rangers-byxor, påtade med sina olika manicker, visade och bjöd. Här i Georgien kallar man det han höll på med i garaget för vinproduktion – hemma hade man väl klassat det som gammal hederlig hembränning.

Och så plötsligt stod den bara där i en dammig hylla, Moët-flaskan som sonen vunnit efter någon av sina stormatcher för Rangers på Ibrox.

Tycker ni inte den bilden är hysteriskt rolig är ni helt enkelt av att helt annat virke än mig.

/Erik Niva

Ett tillägg till mitt förra inlägg.
Det finns naturligtvis en massa man inte har koll på även om man jobbar på Sportbladet. Ödmjukhet är A och O!
Dock vet man landslagsspelarnas namn och kan skilja på nyss nämnda lag….

Alla har också olika specialiteter.
Det är inte meningen att alla vi som jobbar här ska kunna allt om allt, följa alla ligor etc.
Överhuvudtaget är det viktigaste inte för en journalist att kunna rabbla spelare, namn, årtal, medaljer etc.
Det viktigaste är att ha egenskaper som att: kunna skriva, ha nyhetsnäsa, vara driven, självgående, kunna ta folk, hantera stress och press, gärna kunna något språk, ha erfarenhet av livet och människor etc etc.
Detta gäller för all journalistik.

Men när det gäller att ha koll och veta vad man kan så är det så att med åren inser man att ju mer man vet desto mer vet man hur lite man vet.
Fullärd blir man aldrig och man ska alltid titta på de äldre, rutinerade, de som jobbade när man låg i vaggan eller innan man var född. Av dem kan man lära. Jag är så glad över att exempelvis ha fått jobba med folk som Kadhammar och Lindström.

Efter femton år i yrket är jag precis bara i början. Man har så mycket mer kvar att lära sig. Det är underbart, att veta att man alltid kan bli bättre. I morgon: en ny tidning.
varje en dag: en ny tidning.
Varje dag: en chans att bli bättre, att lära sig något nytt.

Tillbaka vid datorn efter ett Nedslag JW & JW  på något helt annat än herrfotboll. Givande och stimulerande, omväxling förnöjer som bekant.

I dag skrev jag att Olof Majstorovic gjort en bra landskamp. Naturligtvis vet jag att karln heter Daniel. Började skriva 00.20 i natt, så jag kan bara skylla på stress och trötthet. Sen har tyvärr varken nattchef eller redigerare (den som ritar sidan, lägger in bilder, sätter rubriker etc) sett det heller och ändrat, tyvärr.
Sånt som händer.

Det bästa i den vägen var när en kollega skrev fel på Makelele och Makondele. Och det sämsta vara alla de läsare som slängde sig på mejlen och inte fattade att det var ett skrivfel utan trodde att han inte hade koll. Tro mig, jobbar du på Sportbladet vet du vad Majstorovic heter i förnamn och kan skilja på Gefle och Chelsea.

Jag har överhuvud taget alltid förundrat mig över dessa felsökare. Samma typ av människor som sätter upp lappar i den allmänna tvättstugan…

I övrigt har landslagsledningen ett delikat problem under uppsegling om de inte vågar ta diskussionen med Zlatan och hans roll mot medierna om han blir permanent lagkapten. Det är en sak att representera bara sig själv, en helt annan att  representera Sverige.

/Jenni

Okej, dags att samla upp skärvorna, komplettera Simon Banks nattliga länkfiesta och sorgset konstatera att han missat alla de riktiga godbitarna.
Först och främst måste vi ju ifrågasätta den förhastade utnämningen av Yoann Gourcuffs känga till ”kvällens bästa skott”.

Jag tvingas detaljgranska repriserna – sedan lyfter jag ändå definitivt upp Katsouranis Kanon till den obestridbara förstplatsen. Det är ytterskruven och exaktheten som gör det. Lika god tvåa blir Honduras polskbaserade krigare Carlo Costly. Den här distansmissilen mot Kanada hade ju toppat de allra flesta dagar.

Ett annat långskott som ska nämnas är svävaren från Bolivias grek Ronald García mot Peru. Och jag vete fan vad jag ska kalla detta från Salvador Cabañas – men ett distansskott är det, svävar gör det och det gav i alla fall Paraguay en meriterande bortaseger mot Colombia.

På Jamaica sjöng mexikanarna nationalsången som bara de kan – och Svennis såg på med en sensationellt syltig min – men tvingades ändå konstatera att Usain Bolts bäste kompis Ricardo Fuller gjorde enda målet. Och då antar jag att det är kris för Svennis.

Och från mitt perspektiv – ni får Levan Kobiashvilis kvitteringsmål för Georgien mot Cypern, det som i alla fall gav någon liten gnutta stolthet tillbaka till ett folk som nyss tvingats ner till botten och vända.

/Erik Niva