Om han någonsin tänkte tanken på att ge upp? Många gånger. Mest hela tiden faktiskt.
”En gång i halvtimme ringde jag doktor Tavana och sa: ”Doktorn, det räcker nu. Det är slut. Alla dör bara hela tiden på det här sjukhuset. Jag är rädd. Försök inte bota mig längre. Lämna mig ifred”. Jag är hemsk att ha att göra med när jag är deprimerad. Det är omöjligt för någon annan att få mig på andra tankar. Men sen tittade jag på min son och sa till mig själv: ”Forza Anto, ge inte upp. Fortsätt för hans skull”. Jag ändrade mig. Men sedan ändrade jag mig igen”.

Det var ingen bra vår för en fotbollsspelare att ligga i en sjukhussäng, att följa omvärlden på omstånd och fundera på livet. Och döden.
”Jag gick igenom en lyckad operation och fick hoppet tillbaka. Men sen såg jag vad som hände med andra idrottsmän. Jag såg vad som hände med Muamba. Jag såg Bovolenta och Morosini plötsligt falla ner och dö mitt under matcher, och jag kände hur mörkret sänkte sig över mig igen. När Morosini dog stängde jag av min hjärna, och levde i komplett tystnad i 24 timmar. Jag var chockad, totalt inkapabel att fatta några självständiga beslut. Min fru var så orolig, för det enda jag gjorde var att sitta där och stirra in i väggen. Jag ville sluta med fotboll. Jag sa: ”Det är slut. Jag tänker inte chansa med mitt liv”.”

En dag i april spelade Milan en direkt avgörande Champions League-kvart mot Barcelona på Camp Nou. Ändå var det inte det viktigaste som hände runt klubben den dagen.
”Doktor Tavana valde att stanna med mig, snarare än att åka med laget till Barcelona för säsongens mest betydelsefulla match. Det var dagen då jag skulle få beskedet om jag kunde spela fotboll igen eller inte. Han var med mig genom hela den här perioden, upplevde alla mina humörsvängningar. Han var min skyddsängel. Vi klarade av det här tillsammans. Vi vann tillsammans. Jag grät när läkarna sa till mig att jag kunde börja spela fotboll igen. Och jag kommer aldrig att glömma ögonblicket då jag återvände till planen. Milan-Fiorentina. Allegri sa åt mig att göra mig redo. Mina ben skakade som de aldrig tidigare gjort, inte ens när jag debuterade i Serie A. Det var min återkomst till livet, och jag kände mig som världens lyckligaste människa”.

Har han förändrats? Har han blivit en annan människa, såhär på andra sidan? Både ja och nej.
”Om mitt tillfrisknande var ett mirakel? Om gud gjorde något? Jag vet inte… Men det är något märkligt som har hänt. Jag är själv inte troende, och tidigare brukade jag svära hela tiden. Det var inget jag gjorde medvetet; det är bara sådan jag är. Men efter sjukdomen är det som om något har hänt inne i mig. Nu kan jag inte svära längre. När jag försöker är det som om min röst plötsligt blir blockerad, som att jag börjar kvävas. Jag vet inte varför. Jag dricker inte, jag röker inte och jag tar inga droger. Jag har gjort en del dumma grejer, men jag är ingen dålig människa. Nu vill jag bara spela fotboll tills mina ben inte längre bär mig”.

Den 30 oktober 2011 åkte Antonio Cassano ambulans till sjukhus, utan att kunna röra sig, utan att ens kunna prata. Ikväll går han ut på en gräsmatta i Gdansk för att leda det italienska anfallet i matchen mot världsmästarna från Spanien.

Titta på hans bollbehandling, studera hans speluppfattning. Njut av hans gåvor till fotbollssporten. Det var väldigt nära att vi förlorade honom.

/Erik Niva

Fyra år har gått sedan turneringen som förändrade Mario Gomez liv.

EM 2008 var en framgång för Tyskland, men ett misslyckande som gränsade till personlig tragedi för Mario Gomez. I premiären mot Polen missade han öppet mål. I den andra matchen mot Kroatien var han dålig. Och i den tredje matchen mot Österrike missade han öppet mål igen, bara ännu mycket grövre än han hade gjort den första gången.

När slutpelet började hade han inte bara blivit det tyska folkets hackkyckling – han hade dessutom förlorat sin plats i den tyska startelvan. Egentligen var det väl inte förrän ikväll han verkligen fick tillbaka den.
– Jag var väldigt ung – hade bara varit proffs i två år – och kunde inte riktigt hantera hela EM-situationen. Det gick dåligt i första matchen, och sedan blev det för mycket för mig. Jag kunde inte hålla huvudet klart. Fotboll är enkelt, bollen ska från A till B. Men för mig hade det plötsligt blivit svårt.

Så sent som förra våren hade Mario Gomez fortfarande den tyska landslagspubliken emot sig. När han gjorde ett 25-minutersinhopp i kvalmatchen mot Kazakstan blev han utbuad av hemmafansen i Kaiserslautern
– Det gjorde ont, det var en hemsk känsla. Jag tror att anledningen helt enkelt var det som hade hänt i EM. När jag spelade för landslaget sågs jag som blindstyret från Wien, fåntratten som inte ens kunde göra mål från en meter. Hade jag vunnit skytteligan i VM hade jag kunnat spela fem gånger så dåligt, men ändå ha fansen i ryggen. Nu är det upp till mig att göra så många mål som möjligt i EM, att bygga samma förtroendekapital i landslaget som jag skapat i min klubb. Då skulle jag stå stadigare.

Tyskland gjorde ju ingen särskilt bra match ikväll. Portugal stängde deras spelytor, bromsade farten hos Özil, Podolski och Müller. Och uppriktigt sagt – i 70 minuter var vi rätt många som ännu en gång mest såg nackdelarna med att ha Mario Gomez på planen. Tyskland blev för stationära. Man saknade Miroslav Kloses kvickhet, i både löpningar och beslut.

I den 72:a minuten kom så det definierande läget. Det var inte den svåraste chansen Mario Gomez nickat i nät, men i vissa lägen av en fotbollskarriär är det ju inte självklart att få bollen från A till B på det sätt man tänkt sig. Den här gången gick det. Den här gången gick bollen just precis som den skulle ner mot den bortre stolproten.

Han gjorde 41 mål för Bayern München den gångna säsongen. Jag tror inte att något av dem gick upp mot det här.

Tyskland redde ut en rejäl portugisisk slutforcering, och krånglade sig ur dödsgruppens förstarunda med en seger. De kommer att bli bättre ju längre turneringen pågår – väldigt mycket bättre – och de kommer att ha väldigt stor nytta av en skyttekung som slipper landslagsgrubbla framöver.

/Erik Niva

För en dryg vecka sedan kallade Bert van Marwijk upp Klaas Jan Huntelaar till sitt hotellrum. De visste båda vad som skulle sägas, men det skulle ändå bli sagt.

Huntelaar skulle inte få plats i den holländska EM-elvan. Sammanlagt hade han gjort 48 mål för Schalke 04 under den gångna säsongen. Han hade vunnit den tyska skytteligan, men när det nu skulle spelas mästerskap skulle han ändå få kliva åt sidan och lämna plats för Robin van Persie.

Tänker man enbart på hur van Persie spelat under sitt senaste Arsenal-år är det svårt att se den uttagningen som kontroversiell, men för att förstå frågans laddning måste man ha klart för sig att Huntelaar alltid varit ett säkrare landslagskort.

Han har ett snitt på 0,59 mål per match för Holland. Van Persie kommer bara upp i 0,41, och lyckades dessutom med konststycket att underprestera kraftigt i den senaste VM-turneringen, trots att Holland gick hela vägen till final. Alla opinionsmätningar som gjorts visar också att en majoritet av det holländska folket faktiskt hade föredragit Huntelaar.

– Själv tycker jag att Orange är starkare med mig i laget – och det har jag sagt till van Marwijk –men vad kan jag göra? Jag har tränat på bra med positiv attityd, men det här var avgjort på förhand. Det finns ju en risk att man blir uppgiven när det är såhär. Jag vet inte vad mer jag hade kunnat göra för att få förtroendet att spela nia för Holland.

Under dagarna som föregått dagens premiär har Huntelaar fått samma frågor gång efter gång, ända till den punkten då han själv kände att det fick räcka.
– Jag har redan sagt att jag är arg och besviken. Nu finns det ingen vits med att fortsätta upprepa det. Nu är det bättre att hålla käft och fortsätta träna hårt istället.

Huntelaar har goda historiska skäl att resonera som han gör. Det finns ett parallellfall att utgå ifrån – en historia som började med att en skicklig holländsk anfallare kände sig orättvist behandlad, och som slutade med att han blev den största kungen en EM-turnering någonsin skådat. Med avbytarens tröja nummer tolv på ryggen.

Dagarna före holländarnas första EM-match 1988 gick Johan Cruijff ut och mullrade på sedvanligt Johan Cruijff-manér.
– Marco van Basten borde lämna truppen. Det vore bättre att han åkte hem i stället för att slösas bort på bänken.

Cruijff visste precis samma sak som alla andra visste. Van Basten sågs bara som tredjeval i det holländska anfallet.
 Den unge anfallaren hade haft en tung säsong i Milan efter att vristen gav vika hösten innan. Opererad i oktober, sedan inte en minuts spel på fem månader. Han erkände senare att han gått igenom en mental svacka strax innan turneringen.

Men samtidigt sågs ju van Basten som den naturlige efterträdaren till Cruijff på den holländska fotbollens tron. Det var många som inte förstod hur förbundskaptenen Michels ens kunde tänka på att ställa över Europas kanske allra mest begåvade forward.

Men det gjorde han. Cruijffs farhågor besannades. EM började, Vasilij Rats dunkade in 1-0 för Sovjetunionen i premiären och Marco van Basten satt vid sidlinjen och tittade på.

 Med en halvtimme kvar fick han chansen, men matchen hade redan runnit ifrån Holland.

Kanske turneringen också. 1988 hade aldrig någonsin ett lag förlorat sin första match och sedan vunnit EM. För den delen har inget land gjort det efter 1988 heller.

Slutsignalen gick. Holland var besegrat. Van Basten hade varit medioker de minuter han spelat.
 Johan Cruijff ägnade de närmaste dagarna åt att stånka frustrerat i pressen.

Några dagar senare var Holland piskade att besegra England. Om de misslyckades var det bara att packa ihop prylarna.
I anfallet startade Marco van Basten.
 Han hade inte följt Cruijffs råd. Han hade bitit ihop och stannat kvar. Framförallt hade han gjort något ganska unikt – han hade hållit tyst. 
Inom holländsk fotboll har det ju alltid hört till att en petad spelare ska skälla och gnälla, men van Basten hade brutit mot traditionen och hållit frustrationen inom sig. Visst hade han funderat på att packa trunken och åka hem – han vore inte holländare annars – men han hade valt att ventilera saken med målvakten Hans van Breukelen snarare än med journalisterna.
– Jag hade bara spelat några få matcher före EM och var egentligen inte i bra form. Någonstans fanns det en viss logik i att andra gick före mig. När jag var ärlig mot mig själv insåg jag att det bästa var att vänta på min chans.

Han väntade på sin chans. Han tog sin chans. En match, tre mål och en hjälte var född.
– Allt vände i den matchen mot England. Från den stunden var allt positivt. Den var mycket viktig för hela min karriär, faktiskt.


Strax efter matchen fick tv-reportern Kees Jansma tag på Rinus Michels.
 Å ena sidan var den hårt prövade förbundskaptenen stundens segrare, å andra var han tvungen att erkänna att han haft fel om van Basten.
– När spelare bevisar att jag har fel genom att göra tre mål har jag absolut inget emot det, sa Michels.

En revansch var tagen. Fler skulle följa. Den andra revanschen var mer än van Bastens egen – den var hela Hollands.
 Ett sent mål mot Irland hade tagit de orangea till semifinal. Mot Västtyskland.

Efter 14 års väntan fick de äntligen ge igen för förlusten i VM-finalen 1974. Många såg det dessutom som en revansch för hela andra världskriget.

 Van Basten – som vid den här tiden fortfarande vägrade prata tyska i intervjuer, trots att han behärskar språket – avgjorde med två minuter kvar.

Är man inte holländare ur en viss generation är det svårt att begripa hur mycket målet betydde.
Nio miljoner – mer än halva befolkningen – drog ut på gatorna för att fira. Leidseplein i Amsterdam döptes tillfälligt om till ”van Basten-plein”. Folk kastade upp cyklar i luften och tjoade ”Hurra, vi har fått tillbaka våra cyklar”. Tyskarna hade nämligen konfiskerat många under kriget.
 Dagen efter fanns nytryckta t-shirts till försäljning över hela landet: ”Andra världskriget: 1940-1988”.
– Det holländska folket… var nog lite mer än bara lyckliga, summerar van Basten med en av sina vanliga underdrifter.

Fotbollsspelares psyken fungerar olika. En vanlig spelare tar en smäll och går ner. En bra fotbollsspelare tar en smäll och slår tillbaka. Van Basten tog en smäll och slog tillbaka. Och slog tillbaka. Och slog tillbaka. Under EM tog han revansch tre gånger om.

Finalen innebar att cirkeln slöts på det mest perfekta sätt. Precis som i premiären skulle Holland nämligen möta Sovjetunionen, och den här gången fick van Basten spela från början.
Det var en match som de helt enkelt inte kunde förlora.
– Vi hade ett sånt flyt, ett sånt självförtroende. I början av turneringen var vi ängsliga och rädda för att förlora, men inför finalen var vi inte ens nervösa. Vi var så säkra på oss själva, säger van Basten.

Han började med att nicka fram Gullit till 1-0-målet, men det är ju det som hände i den 54:e minutern som alla minns.
 Egentligen var det knappt ens en målchans. Arnold Mührens crossboll till van Basten var alldeles för lång.
– Alla säger att det är mitt bästa inlägg någonsin, men det är nonsens. Marco fick en dålig passning att se väldigt bra ut. Jag trodde att han skulle försöka ta ner den, men han satte den direkt. Jag har aldrig sett något liknande, säger Mühren.

Skottet som Marco van Basten sköt gav inte bara Holland ett EM-guld – det förändrade fotbollen. Numera jämförs alla volleyskott automatiskt med detta. Nästan 25 år har gått, men så fort en spelare gör mål på volley heter det att han gjort ett Van Basten-mål.

Egendomligt nog behöver det inte heller påminna det minsta om det överskruvade loopskott som utgjorde förlagan. Lågt som högt, från långdistans eller nära avstånd, utifrån kanten eller mitt framifrån… Volleymål? Van Basten!
– Det är märkligt hur det har blivit. Egentligen var det ju bara en lyckträff. Mest försökte jag bara göra det enkelt för mig. Jag var ganska trött, och hade jag tagit ner bollen hade jag varit tvungen att fortsätta anfallet. Om jag bara drog till på chans skulle jag inte behöva göra mer.

Lyckan står den djärve bi. Slumpen gynnar den tålmodige. Den som studerar Marco van Basten och hans uppträdande 1988 kan dra fler lärdomar än hur man skjuter på volley.

/Erik Niva

Det är ett Andrej Arsjavin-lag, det här. Ännu tydligare än det var 2008.

Inte bara för att han är lagkapten och spelförare. Minst lika mycket för att det här är ett lag som präglas av precis samma lynniga temperament som sin ledare.

Titta in Andrej Arsjavins ögon. Försök lista ut vad som rör sig i hans huvud. Du kommer inte att lyckas. Och inte heller kommer du kunna säga hur det ryska landslaget tänkt sig att spela den kommande kvarten.

De pendlar mellan storhetsvansinne och mindervärdeskomplex. Ena stunden ser de ostoppbart geniala ut – och Arsjavin själv rullar iväg en såndär nonchalant genomskärare som omedelbart slår ut sex motståndare – i nästa matchsekvens framstår de som avmätt ointresserade.

Till största delen handlar det om ett svåranalyserat kynne, men i någon mån handlar det också om taktik. Ryssland blir aldrig så bra som när det andra laget fått känslan av att de är dåliga. När motståndarna vädrar tillräckligt mycket blod för att flytta fram med några extra mannar – då ställer ryssarna om med rena basketkontringar, svepande anfall som kan förflytta bollen från ena änden av planen till den andra på fem, sex sekunder.

Den här matchen visade ju mestadels upp ryssarna från sin allra vackraste sida. Under två längre perioder – en i varje halvlek – var de oemotståndliga, ostoppbara. De hade lurat in tjeckerna i precis den fälla där de ville ha dem, och strimlade dem sönder och samman. Fyra mål hade kunnat vara sex, sju, åtta om bara Aleksandr Kerzhakov satt rätt sko på rätt fot.

Till sto del är ju det här laget en fortsättning på det som charmade, men i ännu högre utsträckning är det en tillkryddad variant av det Zenit St Petersburg som precis sprungit hem med den ryska ligan ännu en gång.

Fem av de sex offensiva spelarna kommer från Zenit, vilket givetvis hjälper till för att få anfallsspelet sådär underbart telepatiskt automatiserat.

Den sjätte är Alan Dzagoev från Nordossetien, och honom och hans bakgrund ska jag skriva mer om vid ett annat tillfälle, då det lämpar sig bättre.

Nu ska jag istället tacka alla ryska spelare för en fantastisk uppvisning, en sån där som återigen fått mig småförälskad i deras landslag. Jag tänker njuta av den här stunden, verkligen suga på briljansen hos en Arsjavin och en Pavljutjenko. Och så tänker jag minnas att de förlorade sin premiärmatch med just 4-1, den där förtrollade ryssommaren 2008. De är och förblir ett sånt lag. Nästa gång vaknar de väl på fel sida, struntar i att dyka upp till match och får mig att dunka pannan i läktarstolen i frustration.

/Erik Niva

Först och främst, gemensamt tackar vi alla er som fått den här bloggen att återigen vinna den däringa Guldskölden.

Och då menar vi faktiskt inte i första hand er som röstat – även om vi sannerligen uppskattar ansträngningen – utan er som bidragit. Utan reaktionerna, reflektionerna, funderingarna och korrigeringarna i kommentarsfältet hade inte den här bloggen varit vad den nu än är. Utan den dimensionen hade den inte vunnit några Guldsköldar. Förmodligen hade den inte ens fortsatt att existera.

Tack än en gång.

Nu går vi vidare, fortsätter våra strövtåg in i en fotbollsvärld där Cristiano Ronaldos frisparkar visserligen är viktiga – men där den polska nationens komplicerade förhållande till sitt landslag är minst lika viktig.

Det var nämligen det jag tänkte skriva om nu, såhär några timmar före en speciell EM-premiär.

Jag var inne på diskussionen redan för fyra år sedan, men den har fortsatt prägla den polska fotbollsvardagen ända sedan dess. Då hade det polska landslaget adopterat en brasse som heter Roger Guerreiro inför EM. Jag åkte till ett ställe som heter Jastrzebie-Zdrój och träffade en gammal fackföreningskämpe som var så förbannad över utveckligen att han tänkte returnera sina tapperhetsmedaljer till staten.

Nu sitter jag i Warszawa och följer spekulationerna kring premiärelvorna. Förmodligen startar Polen med fyra ”utlänningar”, spelare som är födda och/eller fostrade i ett annat land. Där finns ”fransmännen” Damien Perquis och Ludovic Obraniak, och där finns ”tyskarna” Eugen Polanski och Sebastian Boenisch.

Då som nu finns det gott om folk som rasar över detta faktum.

Gamla stormålvakten Jan Tomaszewski är parlamentsledamot numera, och han har gått ut med så våldsam kritik att han blivit avstängd av sitt eget parti.
– Det här är inte ett polskt landslag. Det här är ett lag som vanhelgar den polska örnen de bär på sina tröjor. Det hade varit mycket bättre att ta ut unga killar från polska klubbar. I en turnering på hemmaplan hade de varit beredda att dö för saken. De kanske inte hade vunnit, men de Fhade spelat med stolthet. De skulle inte ha varit med bara för att de inte platsade i de tyska och franska landslagen, och därför bestämde sig för att komma hit.

Vad utgör ett land? Vad representerar ett landslag?

Frågorna kring nationell identitet blir inte enklare bara för att det ska spelas fotbollsmästerskap, snarare tvärtom. Fackföreningsmannen Czeslaw Klosek och missnöjespolitikern Jan Tomaszewski utgår från motsatt ände av det politiska spektrat, men delar samma motvilja mot ett Polen som försöker importera framgång, snarare än att grundligt bygga upp den underifrån.

Och för den delen – hur bygger man fotbollslag?

Den polska EM-uppladdningen skakades om rejält i måndags, då det sipprade ut citat från en intervju som Ludovic Obraniak gjort med det franska magasinet Surface. Han kände sig inte som en del av gruppen. Han kände sig inte välkommen i omklädningsrummet. Han kände sig inte integrerad.

Uttalandena fungerade som en detonator i en krutdurk. Folk som tidigare känt sig kluvna i frågan ilsknade nu till rejält. Inte nog med att de här spelarna kommer hit och plockar åt sig en EM-plats – nu har de dessutom mage att gnälla. Ludovic Obraniak blev tvingad att hålla presskonferens, där en polsk journalist uppmanade honom att sjunga nationalsången på stående fot.

Det blev inget sjunget, men det blev i alla fall en lång avbön som framstod som innerlig. Obraniak ansåg sig felciterad, och menade att han bara försökt beskriva de känslor han hade under de allra första samlingarna med sitt nya landslag.
– Jag kände ingen, och höll mig på min egen kant. Då kände jag mig lite ensam, men det handlade mest om språkbarriären. Jag låtsas inte heller vara 100 procent polack, likadan som alla andra. Jag föddes inte här och växte inte upp med den lokala kulturen, så jag kommer aldrig att bli fullständigt kulturellt acklimatiserad.

Obraniak spelade tidigare för det franska U21-landslaget. Hans farfar var polack, men själv hade han inte ens semestrat i landet då han först ansökte om medborgarskap för tre år sedan. Han pratar i stort sett ingen polska – en väldigt viktig symbolfråga för många här – men på den kritiska presskonferensen gjorde han i alla fall en rejäl ansträngning.
– Jestem tutaj od dwie lata i dzisiaj czuję się Polakiem. Ja lubię Polskę, ja lubię Polacy i ja lubię moich kolegów, rabblade han. Jag har varit här i två år, och idag känner jag mig som en polack. Jag älskar Polen, jag älskar polackerna och mina lagkamrater.

Då applåderade de polska journalisterna.

Nu tänkte jag gå och titta på en EM-premiär. Sedan kanska jag sätter mig och skissar på en EM-elva enbart bestående av spelare som är födda i Afrika.

/Erik Niva

Och dyk.

Efter en ganska trögflytande skrivperiod har jag hoppat med huvudet före ner i EM-bassängen, och nu har jag inte för avsikt att komma upp på en knapp månad eller så.

Framme i Warszawa. Framme bland baggagekaos och byggmaskiner. Framme i en del av världen där historien är ännu mer närvarande än den är på andra håll.

Alla landslag förutom Ukraina och Sverige har valt att ha sina basläger här, och det glädjer mig att se att vissa av dem insett att det faktiskt går att styra spelarbussen till några andra platser än fotbollsplaner och hotell.

De tyska, holländska och italienska landslagen har alla besökt koncentrationslägret i Auschwitz, och många av spelarna tycks även ha uppskattat det.

Rafael van der Vaart, Dirk Kuijt och Khalid Boulahroz är några av de som har twittrat om sina intryck, men frågan är om inte Mario Balotelli varit den som blivit allra mest berörd.

Vi har sett honom med stora hörlurar i öronen förr, men vi har sällan sett honom med samma allvarstyngda ansiktsuttryck som under rundturen genom koncentrationslägret. Den här gången lyssnade han inte på hiphop, utan på en berättarröst som förflyttade honom tillbaka till förintelsen.

Han fick höra en historia som på vissa sätt är hans egen.

Förmodligen kände ni inte till det, men hans mormor är judinna, uppvuxen i närheten av Auschwitz.

Inte hans biologiska mormor, men den mormor han kallar sin egen, från den familj som fostrat honom. Själv flyttade hon från Wroclaw när hon förälskade sig i en italiensk pilot, men hennes familj stannade kvar ända tills de försvann in i ett av mänsklighetens allra mörkaste hål.

Alla andra dog i koncentrationslägren. Pappan. Mamman. Den 19-åriga systern.

Mario Balotelli har vuxit upp i ett hem där det alltid funnits en kista med gamla brev under sängen. Det är brev som skickats från koncentrationslägren, brev sönderhackade av överstrykningar från den nazityska censurapparaten. Mario Balotellis mamma har visat dem för honom, berättat om sin egen släkthistoria och om människans förmåga till grymhet.

Som ensam färgad pojke i en norditaliensk stad har han fått alldeles för många egna erfarenheter av vardagsrasism, men när han nu pratar om att döda den som kastar bananer efter honom och att gå rakt av planen ifall någon gör apljud mot honom under EM – då är det inte bara hans egen vrede som talar.

Man kan aldrig fly från det förflutna. Polen vet det. Mario Balotelli vet det.

I november gjorde han sitt första landslagsmål för Italien. Han gjorde det i Wroclaw, staden hans mormor kommer ifrån.

/Erik Niva

Och vi tycker att det är träligt att Johan Elmander måste köra rehabträning och att Mikael Lustig har en enveten känning?!

I själva verket borde vi dansa skadedansen varv efter varv runt regnpölarna som lagt sig över Sverige. Jämförelsevis har vi ju en helt osannolik tur på tombolan.

Ni vet ju redan att Ukraina saknar sina tre bästa målvakter och sin försvarsgeneral. Ni vet att Frankrike tvingas klara sig utan Sagna, Kaboul, Rémy, Ábidal och kanske M’Vila, och ni har hört om alla de engelska vedermödorna.

Men för att skjuta in sig på det sistnämnda – har ni reflekterat över hur omfattande de faktiskt är?

England kommer att sopa ihop sina rester och få ut ett dugligt och konkurrenskraftigt lag mot Sverige, jadå. Men på fullaste allvar menar jag att det engelska lag som inleder EM-turneringen skulle förlora mot ett engelskt lag enbart bestående av de skadade, avstängda och petade.

Trolig premiärelva:

Joe Hart
—
Glen Johnson
Gary Cahill
John Terry
Ashley Cole
—
Scott Parker
Phil Jones
—
Theo Walcott
Steven Gerrard
Ashley Young
—
Andy Carroll

Bänk: Green, Lescott, Jagielka, Milner, Oxlade-Chamberlain, Welbeck.

The outcast XI

Ben Foster
—
Kyle Walker
Micah Richards
Rio Ferdinand
Kieran Gibbs
—
Paul Scholes
Jack Wilshere
—
Aaron Lennon
Frank Lampard
Adam Johnson
—
Wayne Rooney

Bänk: Carson, King, Dawson, Carrick, Barry, Sturridge, Holt.

Okej, sämre målvakt och sämre vänsterback – men klart mycket bättre center, starkare mittfält, rivigare högerback, bredare bänk och fullt jämförbart i övrigt.

2-1 till de skadeskjutna.

Eller?

/Erik Niva

Ur led är sannerligen fotbollstiden.

Så sent som inför EM 2004 skrev jag ett längre reportage om supporterkulturen runt det svenska landslaget, eller snarare avsaknaden av den. Jag kanske lägger ut den här på bloggen ifall intresse finns, men på många sätt är det en text hämtad från en helt annan historisk period.

Det var innan José Alvalde-stadion gungade till ”Du gamla, du fria” samtidigt som Marcus Allbäck prickade in 5-0 mot Bulgarien. Och det var framförallt innan Olympiastadion i Berlin utsattes för en av hela fotbollshistoriens mäktigaste supporterinvasioner.

Sommaren 2012 har nu de svenska landslagsfansen förvandlats till inofficiella Europamästare.

Engelska Independent publicerar idag en lägesrapport av biljettförsäljningen inför EM – och konstaterar att Sverige sålt klart flest biljetter av alla jämförda nationer.

Jag tror visserligen att vi kan vänta oss en riktigt rejäl rysk närvaro i Polen – och töskar ä töskar – men svenskarna som åker österut kommer i alla fall att vara fler än både holländarna, fransmännen, spanjorerna, italienarna och irländarna.

De tycks dessutom faktiskt bli fler än engelsmännen, dessa eviga titelhållare i bortaresande.

Svenska fotbollförbundet har sålt nästan tre gånger så många biljetter som FA, och även om många britter föredrar att komma över plåtar på andra sätt så får de nog finna sig i att vara i minoritet i Kiev den 19 juni.

Det är ett på alla sätt historiskt skifte.

Jag växte upp med att titta västerut med avundsjuka ögon – med att bokstavligen talat skämmas för det blågula stödet – men i takt med att supporterkulturen runt det engelska landslaget har monterats ner har den vuxit fram kring det svenska.

Många mästerskapsfans kommer visserligen från en annan kategori än vecka-ut-och-vecka-in-fansen, och visst finns det fortfarande saker jag är obekväm med när det kommer till vårt landslagssupport. Plasthandskar, clownhattar och löshår kommer aldrig att bli mina fotbollsattribut – oavsett vem som producerar dem – och sångrepertoaren är alltjämt undermålig.

Men vafan, det är randanmärkningar, och hur mycket fotbollselitist jag än är så hoppas jag aldrig bli så snobbig att jag fnyser åt folk som är beredda att campa i Ukraina för att delta i ett bollsparkarparty.

Sverige går in i EM som favoriter att vinna läktarkampen.

Såg ni någonsin en landskamp på Råsunda under 1980-talet förstår ni hur otroligt jävla anmärkningsvärt det är.

***

Sålda EM-biljetter:

Sverige: Nästan 8000 per gruppspelsmatch
Irland: 6000
Tyskland: 6000
Holland: 4000-6000
England: 3000
Portugal: 2700-3800
Danmark: 2500-3500
Spanien: 2000-4000
Italien: 2000-4000
Frankrike: 1800-1900

/Erik Niva

Och vafan har jag gjort på sistone då?! Ja, inte har jag skrivit särskilt mycket på bloggen och inte har jag varit på landslagsläger på Gotland heller.

Sörjt och svurit över Tottenham Hotspur FC?

Ja.

Mellan bannorna har jag även rest runt i Europa, och utan att gå händelserna i förväg kan jag väl avslöja att jag samlat material till en reportageserie som ska publiceras under EM.

Det börjar bli dags nu.

Matcher ska spelas och texter ska publiceras. Historia ska både skrivas och berättas.

Jag har visserligen märkt att jag har börjat överdosera på den här sortens skrivande i gränslandet mellan fotbollen, livet och döden – jag skyller på föräldrarollen – men när jag återigen sjunker in i sagan om den danska EM-sommaren 1992 kan jag inte låta bli att återberätta den.

Det var ju den som började en solig majdag, då Henrik Larsen, den 26-årige mittfältaren från Lyngby, bläddrade i en dansk tidning och skakade på huvudet. Rubriken var hård, på gränsen till osmaklig. ”Den enes bröd – den andres död”.
– Det vore oerhört tråkigt om Danmark kommer med på det här sättet.

Men med kom de. Den 30 maj 1992 tog FN:s säkerhetsråd det definitiva beslutet. Allt idrottsutbyte med Jugoslavien skulle upphöra på grund av det blodiga inbördeskriget. Federationslandslaget stoppades från EM i Sverige.

Med mindre än två veckor kvar till premiären var Danmark plötsligt klart för turneringen.

Själva hade de helst velat slippa. Hur cynisk världen än hunnit bli finns det nog ingen idrottsman som vill dra nytta av att andra människor dödar varandra.

Och så hade de ju sina semestrar att tänka på.

Henrik Larsen hade redan bokat sin. Den 19 juni skulle han och flickvännen Lotte flyga till Kreta. Nu var det i stället match mot Frankrike på Malmö stadion den 17 juni. Larsen visste inte vad han skulle tycka. Han hade blivit ratad av sin italienska proffsklubb Pisa, och sågs som en oprövad reserv som inte skulle få spela en minut.

Ärligt talat skulle han nog hellre sitta på en bänk på ett soligt Kreta än i ett kyligt Malmö,­ men å andra sidan skulle han ju faktiskt hinna till semestern när laget åkte ut efter gruppspelet. De oförberedda danskarna skulle ju inte ha en chans mot de samtrimmade och namnkunniga motståndarna.

Henrik Larsen åkte till Sverige –­ men behöll semesterbiljetterna.

Dagen före matchen mot Frankrike gjorde mittfältaren Kim Vilfort den omvända resan, från Malmö till Köpenhamn. Han hade helt enkelt inget val. Hans enda dotter Line, 7, var kroniskt sjuk i leukemi och nu hade tillståndet hastigt försämrats.

Vilfort var pappa i första hand och fotbollsspelare i andra. Han var bara deltidsproffs i Bröndby, och hade både en historielärarexamen och en hönsfarm att falla tillbaka på. Inför turneringen hade han varit drivande i ett pengabråk med det danska fotbollsförbundet. Vilfort krävde att en del av överskottet för EM-turneringen skulle skänkas till nödställda i det före detta Jugoslavien. Människor som behöver hjälp ska få den, resonerade Vilfort.

Nu var det hans egen dotter som behövde all hjälp hon kunde få. I ilfart fördes hon till sjukhus. Det danska fotbollsförbundet släppte ett pressmeddelande: Kim Vilfort hade lämnat truppen och skulle inte komma tillbaka.

”Den enes död –­ den andres bröd”, skulle det kanske hetat om någon riktigt osmaklig tabloid gjort en rubrik av händelsen. Med Vilfort borta fick plötsligt en reserv chansen. Henrik Larsen.

Hittills hade inte Danmark gjort ett enda mål i EM, men tack vare en poäng mot England hade de ändå chansen att nå semfinal. Nu tog det bara nio minuter, sedan hade Henrik Larsen spräckt nollan. Frankrike kvitterade visserligen, men Danmark slog tillbaka, höll undan, och vann med 2-1.

Dagen efter ringde Larsen till en resebyrå och avbeställde sin resa till Kreta. Han hade skjutit bort sin egen semester.

På Rikshospitalet i Köpenhamn hade samtidigt tillståndet för Line Vilfort stabiliserats. Kims hustru Minna övertalade honom att åka tillbaka till Sverige och fotbollen. Trots allt skulle den kommande semifinalen mot Holland bli en chans som aldrig skulle komma tillbaka.

Kim Vilfort tänkte om. Dagen före match var han tillbaka i det danska högkvarteret i Stenungsund.

Reserven Henrik Larsen petade han inte längre, men hans plats i laget var ändå given. Och tur var väl det. Larsen gjorde två mål, Vilfort spelade fram till det ena.

Ändå forcerade jättefavoriten Holland fram straffar ­ och nu hade väl ändå Danmarks underlägsenhet till slut sprungit ifatt dem? Inte då. Den vänsterfotade Larsen tryckte in den första straffen med högern.

Marco van Basten, däremot, blev nervös och missade. Pressen var ju enorm –­ i alla fall för alla utom en man som dagligen levde under betydligt värre tryck. Kim Vilfort placerade in Danmarks fjärde straff, och ytterligare några minuter senare var de röde och vite klara för en fullständigt sensationell EM-final.

Dagen efter åkte han tillbaka till sjukhuset i Köpenhamn.
– Jag försöker koncentrera mig på fotbollen, men i bakhuvudet finns alltid Lines sjukdom.

Historien skulle få ett lyckligt slut, ett sådär riktigt sagolyckligt slut. I alla fall verkade det så. Danmark slog Tyskland i finalen, och den största skrällen i modern fotbollshistoria var ett faktum.

Spelarna som egentligen ville fira semester var bäst i Europa. Henrik Larsen gick från avbytarbänken till att vinna skytteligan. Och vem som avgjorde finalen? Kim Vilfort, naturligtvis. Ännu en gång hade han kommit tillbaka dagen före matchen, och när tyskarna låg på som värst med drygt tio minuter kvar rullade han in 2­-0 via Bodo Illgners vänstra stolpe.

Han jublade. Över fotbollen, över livet. Några nätter tidigare hade han fått besked att man äntligen, efter många fruktlösa försök, hittat en person i Frankrike som kunde donera den ryggmärg som Line behövde för att kunna bli frisk.

Nu hade han satt punkt för EM.

Det var det mest romantiska slutet på en av tidernas mest romantiska matcher. Dagarna efteråt firade både Vilfort, Larsen och alla de andra tillsammans på Rådhustorget i Köpenhamn.
– Fantastiskt. Fantastiskt. Jag vet inte vad som är roligast; att vinna EM:s skytteliga eller att se 100 000 vifta med dannebrogen, sa Henrik Larsen.
• Vad ska du göra nu?
– Ta den semester jag aldrig hann med i juni. Det var visst något som kom emellan där, om jag inte minns fel.

Här hade historien kunnat sluta.

Här borde egentligen historien ha slutat, för då hade den slutat lyckligt.

Men den gör inte det. Vi börjar med Larsen. Efter EM tvingades han tillbaka till sin italienska klubb Pisa ­ trots att de åkt ner till Serie B och reglerna inte tillät några utlänningar i den serien. Han hamnade i ett ingemansland. Först försökte han få åka hem till Danmark, men släpptes inte av italienarna. I stället lånades han ut till Aston Villa, utan att lyckas. Sedan dumpades han på fotbollens bakgård, i tyska division två-klubben Mannheim. Hans karriär blev aldrig densamma igen.

Tråkigt –­ men ändå bara fotboll.

Kim Vilfort hade viktigare saker att tänka på. En dryg månad efter EM-finalen försämrades återigen tillståndet för hans dotter. Trots kraftig cellgiftsbehandling vägrade tumören i magen att ge med sig. Benmärgstransplantationen hann aldrig bli av.

Den 1 augusti 1992 orkade Lene Vilfort inte längre. Hon blev bara sju år gammal.

Söndagen efter begravdes hon i stillhet utanför Köpenhamn. Schmeichel var där. Kim Christofte var där. Återigen stod vinnarna från Nya Ullevi sida vid sida. Det hade då bara gått fem veckor sedan EM-finalen.

Historien förtjänade att sluta annorlunda.

/Erik Niva

München har klätt upp sig. 

Rött och vitt, överallt. Det bor drygt 2,5 miljoner människor här, och precis varenda en verkar ha dragit på sig sina bästa matchkläder och sedan dragit in till centrum för att skråla några sånger och häva ett par bier.

Hade inte Philipp Lahm varit rätt bra på fotboll hade han garanterat varit här någonstans – med lederhosen och en såndär lustig joddlarmössa – men istället ska han nu göra något som ingen annan människa gjort på nästan 30 år.

Han ska leda ett lag med möjlighet att bli Europamästare i sin egen hemstad.

I dagens tidning nämner jag hur det gick för den senaste som befann sig i samma situation, mest i förbifarten. Man Agostino Di Bartolomei ska inte avhandlas i förbifarten.

Den 30 maj 1984 möttes Roma och Liverpool i en Europacupfinal som spelades på Olympiastadion i Rom. Lagkaptenen för Roma hette Agostino Di Bartolomei, en tvättäkta romanista från bakgatorna i stadens sydvästra förorter.

Han hade levt hela sitt liv för den här matchen, den här möjligheten.

Förlust var inte ett alternativ, men förlust blev det. Bruce Grobbelaar clownade sig på linjen, och Liverpool vann på straffar.

Agostino Di Bartolomei hade blivit lagkapten genom att kräva mycket av de runtomkring honom, men ännu mer av sig själv. Han var skoningslös i sin självkritik och självrannsakan. Misslyckandet var ett trauma för hela det rödgula Rom, men ingen annan tog det lika hårt som honom. Hans änka Marisa de Santis berättar:
– Jag vet inte hur många sömnlösa nätter han hade efter den där finalen, men det var många. En enorm smärta byggdes upp inne i Ago, och han var en sådan person som inte klarade av att dela sin smärta med andra.

Den 30 maj 1994 vaknade Agostino Di Bartolomei tidigt. Han var 39 år gammal. Han tog aldrig på sig sina kläder, utan drog bara på sig sin morgonrock och gick barfota ut på balkongen. Där rengjorde han noggrannt sin Smith&Wesson-revolver, innan han riktade den mot sitt eget hjärta och tryckte av.

Det var precis på dagen tio år efter den förlorade finalen.

Agostino Di Bartolomei led av en svår klinisk depression, och tog givetvis inte livet av sig enbart på grund av en förlorad fotbollsmatch. Än idag vet ingen ifall det var en slump att han begick självmord på precis det här datumet, eller ifall det var ett högst medvetet val. Men han lämnade ett brev efter sig, där han berättade om hur han upplevde det som att han blivit alltmer utestängd från fotbollsvärlden med åren, utestängd från den enda värld han verkligen kände till och kände sig hemma i.

Några få veckor efter den förlorade Europacupfinalen gjorde sig Roma av med honom. De lät honom flytta till Milan utan att ens begära en övergångssumma. Hans spelarkarriär återhämtade sig aldrig, och när den väl var över fick han inga erbjudanden om tränarjobb.
– Jag är i en tunnel utan slut. Fotbollsvärlden vill inte veta av mig längre, skrev Di Bartolomei i sitt självmordsbrev.

Det har nyligen kommit en dokumentärfilm om Agostino Di Bartolomei – ”11 Metri” – och för några år sedan publicerades boken ”L’Ultima Partita” om hans öde.

Den inleds med ett förord skrivet av Agostiono Di Bartolomeis son, Luca, som är direkt smärtsamt att läsa. Luca var elva år gammal då hans pappa försvan.
– Jag saknar dig, pappa. Du får förlåta mig om jag börjar gråta över att du var så självisk att du berövade oss på våra bästa år tillsammans. Tonåren. De första flickvännerna, min första egna lägenhet, tiden då jag flyttade hemifrån för att läsa på universitetet. Fotbollsmatcherna tillsammans.

Texten fortsätter, förbi deras sista kväll tillsammans. En middag hos släkt och vänner. Allt helt normalt. En ung son på sin pappas axlar. Sedan slog almanackan om till den 30 maj.
– Sista gången jag såg dig var i en trång korridor, där du låg i en kall, hård zinkkista. Jag var elva år gammal, pappa, och för mig hade du alltid varit oövervinnerlig. Jag trodde att det var förutbestämt att du skulle återvända, att vi skulle träffas på den stora arenan och att fansen skulle sjunga i bakgrunden: ”Oooo, Agostino. Ago, Ago, Agostino Gol”.

Luca Di Bartolomei är 28 år gammal idag. En stor del av hans fotbollsintresse försvann under tonåren, och han utbildade sig istället till jurist.
– Varför, pappa? Jag vill inte tro att din sjuka hjärna tänkte på en förlust i en korkad fotbollsmatch i det där ögonblicket. Du stod inför det mänskliga livets storhet, inför kärleken från din fru och dina två barn – inte kunde väl en dum fotbollsmatch någonsin vara större än det?

Ikväll spelar Bayern München och Chelsea en fotbollsmatch. Jag hoppas att det går bra för Philipp Lahm, kaptenen som ska leda sitt lag i sin hemstad.

Jag hoppas att det går bra för dem alla.

/Erik Niva