Jaha.

0-0, alltså. Själv har jag inte kunnat se en enda minut – trots några fåfänga försök till streaming från Boris Paichadze-stadion i Tbilisi – men om jag förstått Live-Leifby korrekt så borde Johan Elmander ha spräckt nollan ett par gånger.

Cheer up, ”Påven”. Hur illa du än missat har du i alla fall inte missat lika sinnessjukt, sanslöst illa som Chris Iwelumo.

Skottlands läge påminde en hel del om Sveriges, hemmplan mot en av huvudmotståndarna efter en halvknackig start. Efter en dryg timme kom så Chansen – Gary Naysmith ryckte sig loss på vänsterkanten och serverade nyinbytte debutanten Chris Iwelumo helt öppet mål.

Jag ser den från en vinkel, jag ser den från en annan, jag ser den uppspeedat och jag ser den i slowmo – det är ofrånkomligen en av de allra värsta missar jag någonsin har sett.

– I´m obviously gutted. I had a big chance and I should put them away, säger Iwelumo.

Well, indeed.

Själv såg jag ju Georgien-Cypern, en pampig patriotisk manifestation som dubblerade som fotbollsmatch och som jag skriver mer om i ett kommande reportage i Sportmagasinet.

1-1 blev det i alla fall. Målen därifrån – och de mest sevärda målen från alla andra VM-kvalgrupper – lägger jag ut när jag vaknar i morgon bitti.

/Erik Niva

UPPDATERAD. Och genast messar en stingslig Simon Bank (borde inte han jobba med Sverige?) att han minsann redan lagt ut en Iwelumo-länk (borde inte han jobba med Sverige?).

Men dels är ju uppkopplingen häröver alldeles för skral för att jag ska kunna kontrollera om han bygger på sina inlägg, och dels var ju bildkvaliteten på hans klipp så unken att det omöjligt kan räknas.

Och den som länkar till något kan ju som bekant inte heller länka för ofta.

Alltså, jag var tvungen att fysiskt kämpa mig in i hissen för att komma undan då hotellets egen säkerhetsman (!) insisterade på att jag behövde damsällskap för kvällen.

Georgien var det. Stereotypes are funny because they´re sometimes true.

Hur som, jag har haft några rader om det här i tidningen, men jag vill ändå trumma in budskapet här eftersom ni helt enkelt får missa den här chansen att begripa er på Pepe Reinas – dubbelbottnade – storhet.

Efter att Spanien vann EM-guldet i somras dominerade han ju firandet totalt med några helt sanslösa shower som ni bara måste checka ut.

Häromdagen kom förklaringen. Varje spanska spelare belönades nämligen med sin vikt i öl av förbundssponsorn Cruzcampo. En överförtjust Pepe Reina var tyngst i truppen med sina knappt 96 kilo – och det är väl ingen enda människa som inte inbillar sig att han inte snott åt sig rätt många av de där 96 öllitrarna i förskott.
***
Från den brittiska fotbollskulturen måste vi notera några hyperviktiga frisyrförändringar.

Först och främst har ju Wayne Rooney gått och rakat huvudet. Och med tanke på att hans hårfäste onekligen krupit högre och högre, med tanke på att han kallas ”Bobby Charlton” av sina egna lagkamrater – har ”Wazza” tagit det definitiva Fredrik Ljungberg-steget redan som 22-åring?

Och inte nog med den här monumentala skiftningen. När en paparazzipraktiserande David Ginola – vad handlar det om? – själv blir paparazzad så kan vi konstatera att den gamla schampoo-modellen gått all Ravanelli on us.
 
Herrejösses. Den sång vi sjöng på White Hart Lane till Ginolas ära i slutet av 90-talet hade ju till och med ordet ”L´Oreal” som viktig komponent.

Ni har väl inte glömt hur sinnessjukt bra Ginola var säsongen 98-99, förresten? Det var då Man United vann trippeln – och den här fransmannen ändå blev dubbel Footballer of the Year. Jag fixar länksamlingen sedan någon gång.
***
Och till sist – några tankar till Geoff Horsfield, som måste avsluta sin karriär på grund av sin nyligen upptäckta testikelcancer.
– Jag vill inte se några tårar. Med er hjälp kommer jag att vinna min karriärs största match, sa han till sin familj.

Horsfield var ju ingen stor spelare, men han var det de brukar kalla för en ”honest professional” där över, en utmärkt representant för det utdöende släktet av klassiska centertanks.

Wish him luck.

/Erik Niva

Zlatan är ett kontroversiellt val som lagkapten.
Ändå tycker jag att det var rätt.
Jag skrev redan för flera månader sen att jag ville se Zlatan i kaptensrollen. Han är en spelare på en helt egen nivå och han har störst respekt internationellt.
Nu hoppas jag att han växer med uppgiften och tar det ansvar man kan förvänta sig
av en kapten, pushar de sina och hela tiden sätter laget framför sig själv.
Jag hoppas också att både han och landslagsledningen inser att lagkaptenen för vårt största landslag måste prata med alla medier.
Så kan vi se framåt, alla parter. Det tror jag också är vad alla egentligen vill, även Zlatan.

/Jennifer

Fyra år sen  senast, drygt. Men i eftermiddags blev det ett nytt möte med Cristiano Ronaldo. Portugals klarast lysande stjärna satt vid podiet på Råsunda och jag fick ställt en fråga efter att de portugiska medierna ställt sina 324 stycken.

I morgon får ni läsa mer om mötet.

Efter presskonferensen var Portugals träning öppen i tjugo minuter och vi satt och såg Ronaldo med vänner jogga runt, stretcha och jonglera lite.
Sen stängdes portarna om Portugal och här sitter vi nu, datorn och jag, tillsammans igen.
Men snart är det i alla fall dags för en paus för indisk middag på stan.

Åh, när jag mötte Ronaldo första gången? EM 2004, först när Portugal besegrat England och sen när man förlorat finalen mot Grekland. Intervjuade ”Ronaldo i tårar”.
I morgon kväll får vi se vem som skrattar sist…
Cristiano Ronaldo säger i alla fall att oavggjort inte skulle vara ett dåligt resultat.

/Jen

Klockan är drygt tre på morgonen när jag landar i Tbilisi. Ändå är den nya flygterminalen öppen, inbjudande, glänsande och mer modern än det mesta jag sett i Västeuropa.

Att ryssarna bombade det här stället för mindre än två månader sedan – eller om det nu var Tbilaviamsheni-fabriken alldeles här bredvid – känns helt, HELT overkligt.

Jag antar att krig ofta gör just det.

Jag är alltså inte på Råsunda i morgon för att se Cristiano Ronaldo. Jag är på Boris Paichadze-stadion i Tbilisi, ser ett fotbollslandslag återvända hem från exilen och ingenting annat i idrottsvärlden kan kännas viktigare än det just nu.

Jag ska inte blogga sådär överdrivet mycket om det här äventyret – det ska bli ett reportage i ett kommande nummer av Sportmagasinet, och ni ska ju jävlar i mig köpa den tidningen också – men en och annan rapport kommer ju såklart.

Nu ska jag ta och ge mig ut i den georgiska fredagskvällen, och sätta lite sprätt på den bunt georgiska lari som jag nyss tog ut.

Det första som stod i bankomatdisplayen när jag satte i visa-kortet var: ”Support the Victims”.

Gör det.

/Erik Niva

Den som söker ska finna. Den som frågar ska få svar.

Igår kastade jag smått förtvivlat ur mig retoriska undringar appropå att Craig Bellamy sover i höghöjdstält  ”Vad kostar det?”, ylade jag ut i cyberrymden, ”Var får man tag på ett?”.

Tja, tack vara en fenomenalt uppmärksam läsare så vet jag nu.

Man får – såklart – tag på ett på Ebay.

Och just i detta nu kostar det inte mindre än 4 950 US-dollar.

Klart som fan att man blir sugen. Hade det inte varit för finanskrisen så vete hundan om jag inte hade givit mig in i leken, struntat i mitt anslutningsflyg och hängt kvar här i transferhallen på Atatürk-flygplatsen i Istanbul för att bevaka de sista 150 minuterna av auktionen.

Cause that´s where I´m at.

/Erik Niva

Tänk en bok med den titeln…
Tills vidare får vi nöja oss med ”Domenechs dumheter”.
Boken vars titel på franska är Le Bêtisier Domenech kommer ut i dag i de franska bokställen.
Där har den franske förbundskaptenens alla grodor och floskler samlats, som till exempel följande djuplodande sanningar:
”En vunnen match är alltid bättre än en förlorad”.
”Det är logiskt att man förlorar när de andra gör ett mål mer”.

Vad  vår svenske förbundskapten säger då, efter den senaste skadan, på Rosenberg?
Han säger, helt kaxigt: ”Vi har bara förlorat en match på tio år på Råsunda”.
Forza Lagerbäck.

Själv har jag suttit i givande inspelning av Laul Calling. Det blir bättre och bättre, programmet.
Nu väntar fredagssidan och Europa Calling till lördag.

Nåja, hann i alla fall med en italiensk fika på Sosta espresso bar. Len cappuccino och en liten pigg cannolo med nötkräm. En siciliansk klick av njutning denna grå, regniga dag i Stockholm.

/Jennifer

Ni får aldrig höra mig prata ner landslagsveckorna – på många sätt är landslagsfotbollen så oändligt mycket mer sympatisk än klubbfotbollen – men det är klart att de för med sig en del problem.

Det spelas ju inga matcher. Det görs ju inga mål. Det finns ju inget att titta på.

I brist på annat snubblar jag över det här klippet från helgens brasilianska ligaomgång. I korthet, en packad Palmeiras-torcedor går till matchen mot América rejält packad. Ha sätter sig längst ut på läktarkanten. Han vinglar och vaggar – ända tills han trillar av pinnen.

Man borde verkligen inte skratta, och när man fattar att han rasat fem meter rätt ner i en vallgrav så gör man det inte heller. När man ser båren bära iväg honom så är det inte det minsta roligt längre.

Jag har tyvärr inte en aning om hur det till slut gick för killen. Någon?

/Erik Niva

Så vems är felet? Leverantörens eller konsumentens? Langarens eller knarkarens?

Vi kan anklaga Sky Sports för mycket. Det var just den här brittiska tv-kanalen och deras avtalspengar som gjorde det möjligt för engelsk fotboll att sjösätta Premier League-monstret. Det var deras direktiv som splittrade upp omgångarna, gjorde så att de engelska matcherna numera spelas på veckans alla dagar och dygnets alla tider.

Det är rätt och slätt de som gjort så att vi idag håller på att drunkna i en ocean av fotbollsmatcher – och det var ändå bara början.

Har ni tillbringat tid i Storbritannien det senaste årtiondet har ni stött på Sky Sports slaggprodukt, Sky Sports News.

Den här drogen är visserligen inte lika heroinpotent som de faktiska matcher som Sky tillhandahåller, men den får dig att konsumera större doser över längre tid, utan att märka att allt motstånd succesivt bryts ner.

Sky Sports News sänder sportnyheter – läs fotbollsnyheter – dygnet runt, året om.

Det går inte att komma undan alla skadenyheter, transferrykten och tränarspekulationer. Du låter kanalen stå på, du ser hur de allra senaste uppdateringarna kommer rullande på en liten gul remsa i bildens nederkant, du väntar in nästa studioprogram – och utan att du vet om det så har du sjunkit ytterligare en nivå djupare ner i ditt fotbollsberoende.

Den här veckan fyller Sky Sports News tio år, och här ser ni kanalen hyllas av Giggs, Beckham och Owen. Jag vete fan om jag ska säga grattis – men jag vet att jag inte har kraften att hitta avstängningsknappen på fjärrkontrollen.

Det är inte vad världen behöver – men det är vad den tittar på.

/Erik Niva

Skadekris? Jo. Spelsystemsförvirring? Ja. Generationsväxling? Jepp.

Men vafan, nu får det vara slut med domedagsprofetiorna, nog av alla förhandsgarderingar till bortförklaringar.

Vet man hur Lille-mittfältaren Florent Balmont laddade upp inför helgens nordfranska derby mot Valenciennes – då vet man vad problematiska förberedelser verkligen innebär.

Klockan var drygt fem i lördags morse. Balmont låg hemma i villan i den stillsamma förorten Marcq-en-Baroeul och sov, då han väcktes av ett helvetiskt oväsen. Och ute i vardagsrummet möttes han av fyra maskerade män, helt klädda i svart och beväpnade med automatvapen.

Inbrottstjuvarna smällde en gevärskolv i huvudet på Balmont. De hotade hans fru och parets två små barn. De nappade åt sig nycklarna till hans Audi A5 och försvann.

En timme senare hade de tänt eld på bilen, efter att ha använt den för att råna två stormarknader borta vid den belgiska gränsen. Vid den tiden var Balmont själv på sjukhus, för sina huvudskador.

Och några timmar senare var det alltså matchdags.

Florent Balmont inte bara spelade. Han var bäst på plan. Och Lille vann prestigederbyt med 1-0.

På lördag står Portugal på Råsunda. Vad är väl en skada eller sju?

/Erik Niva