Inlägg av Erik Niva

Beat It

av Erik Niva

Fotbollens svar på Michael Jackson?

Enkelt. Wales egen golfsvingande krigare Craig Bellamy.

Den här färska BBC-intervjun börjar ju oskyldigt, men när frågorna om hans skaderehabilitering börjar intensifieras runt tvåminutersstrecket så blir sambandet klart.

Visserligen insisterar Bellamy på att han sover i ett höghöjdstält snarare än ett syretält (”Altitude, mate. Altitude”) – men han sover ju lik jävla förbannat i ett höghöjdstält.
– Jag sover där varje natt. Jag har mitt eget tält, och allt. Det ska hjälpa min återhämtning, min snabbhet, min uthållighet och göra mig till en mer vältränad idrottsman.

Tydligen ska Bellamys nyinköpta tält (vad kostar det? vart får man tag på ett?) öka hans halt av röda blodkroppar och enzymer.
– Om det gör dig till en bättre spelare, ger dig några extra procent –  då måste du göra det.

Hör du det, Zlatan? Du måste göra det.

/Erik Niva

Lökar, buskar och giraffer

av Erik Niva

En stund efter midnatt i går fick jag äntligen tid att bläddra igenom gårdagens Sportbladet.
Ralf Edström vs Zlatan del 27, senaste utvecklingen kring Zlatans trädgård.
Där Edström, så där bara mellan raderna som förklaring till varför han gärna sköter Z den stores trädgård, säger: ”jag har ju alltid gillat lökar och buskar”.
Kanske tycker man bara sån busk(is)-humor är rolig när klockan är sent om natten och man är väldigt trött. Jag lade mig i alla fall med ett litet leende på läpparna.
Nu hoppas jag att Zlatan visar lika stor humor och bjuder in Edström till sina lökar och buskar. (alltså dem i bokstavlig bemärkelse).

Apropå humor slår dock fortfarande inget sköne Ralfs jäkla giraff som han satt med i källaren under Champions League-sändningarna för några år sen och som orsakade tittarstorm (en  positiv sådan).

Men glöm aldrig spelaren Ralf :

http://www.youtube.com/watch?v=weiVWOjca40

Och så Zlatan, en godbit vi aldrig får nog av, från sin vinkel:

http://www.youtube.com/watch?v=MTv7pWaxc_8

De borde kunna ha en del att prata om de där två, över en kopp kaffe, bland lökar och buskar i solens sken…

/Jennifer

Intensiv Zlatan och de svarta katterna

av Erik Niva

Alltid uppfriskande att kastas från en verklighet till en annan. Taxi raka vägen från Råsunda till förskolan för hämtning. Och kanske är det inte så skilda världar. I alla fall inte enligt taxichauffören.
”Så du åker direkt från landslagsstjärnorna till dagisbarnen. Men det är väl inte så stor skillnad”.
Det var han som sa det, inte jag…

I dag var det hur som helst rätt avspänt och trevligt i den blågula borgen trots det smått absurda skadeläget. Lagerbäck var förvånansvärt godmodig med tanke på sjukstugan. Johan Elmander tog som alltid artigt och trevligt i hand och övriga spelare som var tillgängliga för media var bland andra Micke Nilsson, Behrang Safari och Andreas Johansson.
Den sistnämnda gick förbi mig och infochef Jonas Nystedt när vi stod och snackade och knep en kanelulle från mediabuffén i förbifarten.
”Va, Adde, du ska väl äta lunch nu”, skojade Nystedt.
Men de där bullarna är livsfarliga. Jag ville dock inte förstöra morgonens löprunda och stod ståndaktigt emot.

Annars var det Zlatan för hela slanten. Långhårigare än någonsin (snyggt – om en så tjejig kommentar ursäktas) intog han podiet. Han inledde rätt reserverat, men fick in en kul kommentar om svarta katter, apropå det otursmoln som tycks ha lagt sig över vårt landslag.
När portugisisk tv ställde sina frågor kopplade han sen på all sin intensitet och svaren om Mourinho måste fått det att gå för det tillresta tv-teamet.
Även nere på Gazzettan i Milano joddlade de när jag ringde och berättade vad Zlatan sagt.

Så nu blir det skriva av för dem, om Ibra e Mourinho.

/Jennifer

We All Live In a Yellow Submarine

av Erik Niva

Måste få till någon form av eskapism för att komma bort ifrån allt skadande, och fastnar framför det här ding-ding-värld-exemplet som än en gång bevisar att fotbollen är galen.

Roman Abramovitj bygger en ny lyxyacht.

”Eclipse” byggs på samma varv i Hamburg där det tyska slagskeppet ”Bismarck” snickrades ihop. Den ska bli världens största yacht, förstås, 170 meter lång.

Och så ska den innehålla en flyktubåt som kan dyka ner till 50 meters djup. Och ett helt jävla missilförsvar.

Man of the people, Roman.

/Erik Niva

Vi har i alla fall IKEA

av Erik Niva

Kvalfeber? Nu när landslaget har samlats, nu när det ska tränas och presskonferensas och allt – då finns det väl inget som piskar upp stämningen så som ett hederligt, gammalt psykkrig?!

Eftersom Ricardo Carvalho är skadad finns det en väldigt god chans att Portos kung fu-kung Bruno Alves spelar mittback på lördag. Om han kommer att vara taggad? Med tanke på det här citatet från en intervju med den pigga Portugal-sektionen på SvenskaFans så finns det väl skäl att tro det:
– Jag gillar inte svenskar, jag gillar inte de svenska spelarna och jag gillar inget som är svenskt överhuvudtaget, om det inte är IKEA. Jag gillar dem inte eftersom dem kan bli våra motståndare och dem är våra motståndare i kvalet till VM 2010. På det stora hela tänker jag inte mycket på motståndarna. Fotboll är en kamp, och kamper är alltid till för att vinnas. Låt oss lägga ner snacket: jag kan inte vara vän med fienden.

Om inte annat så litar jag på att Daniel Majstorovic tar hand om detta. Han spelar tillsammans med Bruno Alves storebror Geraldo Alves i AEK.

I övrigt i motståndarlägret? Cristiano Ronaldo verkar inte fullt lika krigiskt laddad som sin lagkamrat. Han ägnade gårdagen åt att inviga en ny klädbutik i sitt namn – CR7 – nere vid Alameda dos Oceanos i Lissabon.

Pratade gjorde han också, och även om han som vanligt inte sa så jävla mycket så kommenterade Ronaldo – f´låt, CR7 – i alla fall Sverige-matchen indirekt:
– Efter förlusten mot Danmark har allt blivit mer komplicerat. Vi kan inte förlora fler matcher nu, och jag sätter alltid stor stolthet i att spela för landslaget. När jag var skadad så saknade jag landslaget, och att vara tillsammans med mina kollegor.

Så vet vi.

/Erik Niva

Zlatan vs Cassano

av Erik Niva

Dimman utanför börjar sakta skringras men när jag vaknade i morse var det som något hämtat direkt från Stephen King-novellen med just namnet ”Dimman”.

Vilka dimridåer som läggs ut på dagens landslagsträning återstår att se. Zlatan  snackar i alla fall och det är alltid högt underhållningsvärde, även de dagar han inte säger så mycket mer än det han måste.
Förra hösten hade han en riktig charmoffensiv men jag tror att han blev lite bränd under EM i somras och debatten om att han lade sig i laguttagningarna.
Dock var det naturligtivs inte så att någon missförstod honom med flit. Vi rosa lade säkert, utan överdrift, en och en halv timme under vår långlunch samma dag som han gjort sitt utspel på att analysera vad han egentligen menade.
(om det är vettigt använd tid är ju sen en fråga för sig).

I all fall är det alltid lite roligt att se hur nervös den blågula ledningen är för att det ska bli några oroligheter kring Zlatan; obekväma frågor från oss eller oberäkneliga svar från honom. (men jag förstår dem på sätt och vis).
Jag är egentligen ledig till och med torsdag men ska ändå dit, för att skriva för min rosa italienska uppdragsgivare om grande Ibra.

Att Mellberg missar Portugal-mötet är förstås annars den stora snackisen och säkert lär tjatet om spelsystemet fortsätta. Jag är hur som helst tämligen övertygad om att man överger 3-5-2, åtminstone tillfälligt.

Apropå Zlatan så minns jag hur irriterad han blev när han, då han var yngre, ibland jämfördes i både svenska och italienska medier med Antonio Cassano. Båda var unga, lovande och lite småvilda. I motsats till Zlatan har ju dock Cassano gjort en del saker på fel sida om lagens gränser (om än mest småsaker) så jag kan förstå om store Z inte var så förtjust i jämförelsen.

Även om Cassano är och förblir en dåre på många sätt så är han ändå en fantastisk spelare.
Här får ni som också uppskattar honom lite morgonläsning som berättar om hans barndom i Baris tuffare kvarter. Ställen som får Zlatans Rosengård att framstå som rena Bullerbyn…

(Dokumentet är från mars 2003.)

Han föddes dagen efter att Italien vunnit VM-guld 1982.
Antonio Cassano, underbarn och problembarn.
Hans mål mot Arsenal senast var ett av hans viktigaste någonsin.
Nu vilar Roma-folkets förväntningar på honom inför den avgörande matchen mot Ajax.

Han räddade Roma kvar i Champions Leauge när han ordnade 1-1 mot Arsenal.
Han räddade Romas ära när han i slutminuten gjorde 1-1 mot Lazio i derbyt två dagar tidigare.
I mötet mot Ajax, om en kvartsfinalplats i Champions League, väntar sig fansen nu att Antonio Cassano på nytt ska frälsa sitt Roma. Francesco Totti är avstängd och Vincenzo Montella har länge haft svårt att hitta målet i avgörande matcher. Antonio Cassano kan vara på väg att få det internationella genombrott som alla så länge förutspått, bli den storspelare han är född till.
Den 11 juli 1982 var ännu en ugnshet dag i Bari, i sydligaste Italien, och kvällen blev lika varm. Under nattimmarna ersattes ljudet från TV:s VM-sändningar med segersång. Mellan de gamla husen i de trånga gränderna gick dansen, vinflaskorna korkades upp; Italien hade vunnit fotbolls-VM och festandet ville aldrig ta slut. Segeryran satte igång gravida signora Cassanos värkar och dagen därpå, den 12 juli, föddes sonen Antonio.
Storspelaren Marco Tardelli, som var med och vann VM-guldet, skulle senare bli pojkens tränare i ungdomslandslaget och då säga om honom:
– Antonio är den störste talang som fötts i Italien på 20 år.
Romas tränare Fabio Capello tar i ännu mer:
– Bollbegåvningar som Antonio föds vart 30:e år.
Cassanos uppväxt i Baris slum var hård. Familjen bodde i stadens äldsta kvarter, som de senaste åren rensats upp och i sin nyputsade skönhet lockar turister och finfolk. Men under Cassanos barndom hette grannarna fattigdom och kriminalitet. I hemmet var det bråkigt och lille Antonio höll sig helst undan.
– Jag hade en svår barndom, jag har lidit, fotbollen blev min räddning, skulle han senare berätta.
Cassano och hans kamrater skolkade ofta och tillbringade dagarna med bollspel i gränderna. Baris talangletare upptäckte den unge pojken som var så mycket bättre än de andra och med ett penndrag på kontraktet ändrades Cassanos liv. 17 år ung gjorde han serie A-debut, den 11 december 1999. På kontot vällde pengarna in och på läktarna ropade Bari-fansen hans namn.
– Det var en stor omställning för honom och han hade ibland svårt att klara den, säger Stefano Cieri, reporter La Gazzetta dello Sport, Italiens största sporttidning.
Cieri följde Cassano under hans tid i Bari.
– Cassano är charmig, spontan och pojkaktig och många hade överseende med hans barnsligheter, medan andra, särskilt de lite äldre i laget, störde sig på hans divalater, säger Cieri.
18 år och en månad gammal gör Cassano debut i Italiens U21-landslag. I landskampen därpå, mot Ungern, gör han två mål.
– Det första tillägnar jag min mamma, hon om någon är värd det, säger Cassano efteråt.
Fotbollsanalytikerna är lyriska över hans konster på planen, själv säger han bara:
-Allt kommer naturligt för mig. Jag tänker aldrig efter, jag bara agerar.
Den 5 mars 2001 hamnar 18-åringen i världspressen då det blir offentligt att Roma köpt honom för motsvarande 274 miljoner kronor, då en av de tio dyraste övergångarna någonsin.
Framtiden verkar tillhöra Cassano, den röda mattan ligger utrullad, men han kan inte hålla sig på den. I U21-landslaget, där han börjat så lovande, är han på väg att bråka bort sig.
Den 24 mars, mot Rumänien, är han bänkad hela matchen. Därefter lämnar han lagets träningsläger i Treviso för att inte bli petad även mot Litauen och får mycket kritik.
Några dagar senare hamnar han i bråk med utsända från Canale 5:s satirprogram ”Striscia Notizia” som vill överlämna en caciocavallo, en typisk ost från söda Italien.
I Bari, som är på väg ner i Serie B, är han samtidigt i onåd hos fansen och skandalerna avlöser varandra. Cassano har behållit kontakten med sin gamla vänner – och gör det fortfarande – och flera av dem står med minst ena benet på fel sida lagens råmärken.
Den 7 maj 2001 stoppas han i sin Golf, en gåva från Bari-presidenten Vincenzo Matarrese. Cassano har inget körkort på sig och passageraren intill har inte haft giltigt körkort på tio år. Det blir dryga böter och bilen beslagtas. Har Cassano lärt sig läxan? Nejdå, dagen därpå kör han motorcykel mot enkelriktat och utan hjälm. Nya böter och nu borde han väl ta det lugnt? Inte Cassano inte, dagen därpå felparkerar han vid nödutfart, får bilen bortforslad och svär åt en polis.
Ankomsten till Rom blir inte den triumffärd den kunde blivit, Cassano anländer med ögonen på sig men försäkrar i medierna:
– Jag ska uppföra mig moget. Capello kommer att få en man vid sin sida, inte ett barn.
Man eller ej, mamma Giovanna flyttar med sonen till Rom och lyxvåningen på Via Anacreonte. Hon och Tottis mamma, signora Fiorella, finner varandra och börjar umgås. Även sönerna blir vänner; nykomlingen tyr sig till Totti, hans store idol sedan länge.
Cassano kommer den 18 juni 2001 till Rom. En stad med gator och väggar prydda i rött och gult, ännu i segeryra efter scudetto-vinsten. Förväntningarna är höga, men Capello menar att man måste skynda långsamt med Cassano, tämja temperamentet och finslipa talangen.
Cassanos första säsong i Roma blir godkänd; han får spela i 22 matcher och gör fem mål.
Han börjar också smälta in i laget, men blir blir ovän med Totti när de två medverkar i TV-programmet ”C’è posta per te”. Under sommaren 2002 försonas de, men det står allt mer tydligt att det främsta hotet mot Cassanos fotbollsframtid är Cassano själv.
Där Cassano är blir det alltid ”casino” som betyder ”bråk, röra, liv” på italienska.
Roma inleder höstsäsongen 2002 med uselt spel i både ligan och Champions League.
Cassano får mindre speltid och kan inte ta det, precis som han inte kunde i U21-landslaget.
Lördagen den 2 november 2002 kommer han inte till samlingen på Romas träningsanläggning Trigoria, inför matchen mot Perugia. Han skyller på skada. Den riktiga anledningen är att han anar att han ska sitta på bänken. Inför ett massivt pressuppbåd tvingas han dagarna därpå be om ursäkt, liksom inför sina lagkamrater. Han kallas in till först president Sensi, sedan till Sensis högra hand Lucchesi för böter och utskällning bakom stängda dörrar.
– Antonio har haft en liten kris eftersom han spelat mindre, för oss är allt utklarat nu, men han måste förstå att alla har samma plikter i en klubb, säger lagkamraten Aldair.
Men Cassano har inte förstått. Den 16 januari i år är det dags igen. Cassano är inte med när Roma reser till Vicenza. På träningen har han bråkat med Capello. Capello ropar ”släpp bollen, var inte så självisk!” till Cassano. Cassano ger ett oförskämt svar till sin tränare. Några minut senare får han en spark under spel. Det ser inte farligt ut, men Cassano haltar åt sidan och kan/vill inte åka med till Vicenza.
Den här gången är Aldair hårdare i sitt omdöme när han uttalar sig för pressen:
– Fotbollen är inte som han tror. Det verkar som han lever i en annan värld. Ingen kan få uppföra sig så.
Jonathan Zebina är också besviken på Cassano:
– Om han inte löser sina problem kan vi inte räkna med honom. Vi är redo att stå vid Antonios sida, som Capello ber oss om, men då måste han låta sig hjälpas.
Cassano verkar ha förstått att det nu är hans karriär som står på spel och har de senaste månaderna visat en ny skärpa, både på och utanför plan.
Vincenzo Montella har blivit en nära vän och ger stort stöd, trots konkurrensen mellan de två. I mötet med Arsenal kom Montella in först när Cassano gick ut. På planet hem satt de två brevid varandra, som vanligt i intensivt samtal, och Montella försäkrar att ingen kan vara gladare än han över att lagkamraten nu verkar vara på rätt väg.
Cassano är också äntligen i färd med att erövra Roma-supportrarnas hjärtan, ett stöd den som vill bli stor i Rom inte klarar sig utan i längden.
Nu vill Antonio Cassano besegra Ajax, visa världen att han besegrat sina problem och få höra fansen i Curva Sud sjunga hans namn i skön jubelsång.
Jennifer Wegerup
jennifer.wegerup@aftonbladet.se

Tears In Heaven

av Erik Niva

Jag har redan länkat till Grant Leadbitters drömmål mot Arsenal en gång – nu gör jag det en gång till.

Varför?

Jo, det ska jag tala om – eftersom det är ingången till höstens hittills mest rörande fotbollshistoria.

Leadbitter, 22, firade som tokig, förstås. Inget konstigt med det, då han är född strax utanför Sunderland och är en livslång supporter som aldrig haft ögon för någon annan klubb.

Precis som sin pappa.

Och det är här som Leadbitters firande verkligen börjar bli känslosamt. För det Leadbitter gör är att han pekar på en alldeles särskild del av planen på Stadium of Light, sprintar dit – och gråtande faller ner och kysser gräset.

Där – precis där – ligger Grant Leadbitters pappa Brian Leadbitter begravd. Sunderland-fanatikern bad uttryckligen om att hans aska skulle vila på Stadium of Light efter att han kremerats.

– De som står mig nära vet varför jag sjönk till marken som jag gjorde. De som känner mig vet varför jag kysste just den delen av arenan. Min pappas askor är begravda där. Det betyder väldigt mycket för mig och min familj. Jag har alltid haft avsikten att göra något sånt när jag gjorde mitt första mål här.

Och så säger vi att det inte finns några känslor kvar i den moderna fotbollen.

/Erik Niva

Scudetton till Sardinien

av Erik Niva

Så går vi då till landslagssamling och ligauppehåll efter en händelserik italiensk helg.
Ni har väl alla redan sett Zlatans nya sanslösa klackmål och hört honom säga att sådana mål inte är någon ”stor sak” för honom, de kommer av sig själva.
Det får gärna komma ett på lördag mot Portugal.

Inter vann ju mot Bologna, om än bara med 2-1. Trots segern knorras det en hel del bland experttyckarna och man märker att Mourinho är hårdare ansatt nu. Naturligt nog. Den som marknadsför sig själv som världens bäste tränare får också stor press på sig att leverera.

Nåväl, Inter ligger på 13 poäng i ligatoppen tillsammans med Udinese och Lazio. Lazios Zarate fortsätter att ligga i topp i skytteligan.
I de rödgula delarna av Rom är det mindre muntert efter förlusten mot Siena. Glädjen efter CL-segern mot Bordeux blev inte långvarig.
”Några spelare hade lite felaktiga reaktioner”.
Så kommenterar tränare Spalletti Mexes och Panuccis röda kort.
Utvisningar som säger mycket om det pressade läget i giallorossi just nu.

Även i Juve-lägret ökar pressen efter förlusten mot Palermo i går. För att göra saker ännu mindre muntra skadade sig Mellberg.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3466184.ab
Och förbundskapten Lippi nobbar Del Piero och har inte med honom i truppen mot Bulgarien och Montenegro.

Allt medan Milan bara fick 0-0 mot Cagliari borta på Sardinien.

Avslutningsvis bjuder jag er på en gammal godbit från klassiska sportprogrammet Domenica Sportiva. Från april 1970, då just Cagliari från Sardinien vunnit scudetton.
Det är på italienska men även som inte kan säga mer än pizza och mozzarella kan nog uppskatta lite nostalgi-känsla från en annan tid, ett annat liv.
Man påminns också om att det faktiskt gick att göra fotbolls-tv även i Italien utan en massa tuttbrudar som kuttersmycken.
Då tabellen i serie A-toppen efter ligans slut såg ut så här:

Cagliari 43
Inter 39

http://www.youtube.com/watch?v=ze5djAqJVMM

Bäst är i början när programledaren hyllar Cagliaris tränare Manlio Scopigno och säger att han är så smart, så skicklig, att han kallats för filosofen och så vidare och undrar: ”hur skulle ni definiera er själv?”
Scopigno svarar:
”Som en person som är sömnig”.
Firandet hade varit hårt…

Scopigno var 45 år när han ledde Cagliari till ligavinst. Han dog 1993 men hans citat är odödliga.

/Jennifer

Goals On Sunday

av Erik Niva

Riktigt hur han gör det vet jag inte, men på något sätt lyckas han krångla upp de där tvåmeterspåkarna högt. högt upp i luften, vrida sig rätt mid-air och sedan dessutom få perfekta bollträffar.

Peter Crouch har gjort det igen.

Ni minns väl det här?
Och det här?
Nu har karln alltså satt dit ännu en såndär saxspark i strid mot allt som gravitationen står för.

I går var annars frisparkarnas dag i England. Javi Garridos är ju okej, även om jag gillar Matty Taylors slägga bättre. Men jag kan ju ändå inte göra annat än att erkänna att det är Geovanni som slagit hela helgens bästa frispark.

Och det även i den internationella konkurrensen. Bruno Alves kommer närmast med sin dräpare för Porto, och Klaas-Jan Huntelaar ska ju också nämnas (om inte annat för den sköna läktarfilmen från Heerenveen).

Svenskar då? Jo, för fan. Groningen är ju nästan alltid kul numera. Mål igen av Petter Andersson – och mål igen av Marcus Berg.

Är ni nyfikna på hur det går för Kim Källström på vänsterbacken kan ni ju konstatera att han i alla fall fick en assist den här helgen – då han tyvärr nickade fram Mickaël Pagis till sitt hattrick-mål i Rennes chockkross av Lyon.

Michele Paolucci gjorde söndagens snyggaste Serie A-mål för sitt Catania, och så ska vi inte missa att påpeka att Alan McGinns curler gav St Mirren sin första seger över Rangers på 17 år.

Något mer dyker väl säkert upp under dagen.

/Erik Niva

We Are Tottenham

av Erik Niva

Den freudianska termen ”försvarsmekanism” är, enligt Wikipedias definition, ett sätt att skydda psyket från saker som upplevs som skrämmande eller för krävande att ta itu med.

Tottenham-Hull, 0-1.

En del av mig känner nu att det här är lika jävla bra. Att utmana om Europaplatser var kört redan efter Villa-matchen – nu får vi i alla fall en ligasäsong som gäller något.

Kul.

Nedflyttningsstrid är det. Bara att konstatera. Nu jävlar gräver vi skyttegrav bakom varenda freudiansk försvarsmekanism som existerar, sluter leden, muttrar något om en intressant utmaning – och kör plattan hela vägen ner i mattan.

31 matcher kvar. 3 lag ska ni ha bakom er. Det är allt jag begär nu.

Och misslyckas ni med det ska precis varenda jävla en av er doppas i tjära, täckas med fjädrar, upp på en balk – och på sträckta armar sedan bäras hela vägen förbi stadsgränsen ner till Dovers vita klippor.

/Erik Niva

PS. Sämsta ligastarten sedan 1912. Vet ni vilket videoklipp som symboliserar stolta Tottenham Hotspur just nu? Jo, det ska jag tala om – det här patetiska fylleklippet på fästmön till vårt multimiljonförvärv Vedran Corluka (klicka på den röda ramen märkt ”video”). Nyrika Iva Buzov är packad som en 14-åring på konfirmationsläger. När en bil passerar så utropar hon förskräckt: ”Åh Gud, var det där min pappa?”.

Så värdiga är vi. Så mycket klass utstrålar vi.

Sida 111 av 120