Ni vet väl vad det var Zlatan höll på med i går? Han gjorde ju för sjutton ”Duvans vinge” till perfektion.

Det är skillnad på klacksparkar och klacksparkar, ni vet. Fransmännen har en egen term för den här typen av klackar då man fäller ut underbenet i vertikal riktning bakåt, såna som Zlatan ju gjort förut – ”Aile de Pigeon”, Duvans vinge.

Vad har vi mer från gårdagen då? Jo, en hel del rätt bra stuff, faktiskt, så offra fem minuter och spänn fast er.

Succékillen Martin Olsson ställdes ju mot världens bäste Ronaldo igår, och med facit i hand kan vi väl konstatera att det gick sådär. Han kan måhända trösta sig med att han blev statist i tillverkningen av ett världsklassmål av Rooney. I England är det annars Grant Leadbitters rökare mot Arsenal som fastnat.

Italien har ni redan sett det ni behöver se ifrån. Spanien? Ja, Barcelona var ju… rätt hyfsade. Här har ni alla deras sex mål från manglingen av Atlético – men faktum är att Maxis tröstmål faktiskt var matchens vackraste.

I Tyskland gjorde unge Christian Trasch sitt första Bundesligamål. Han hade kunnat få en sämre start.

Nere i Argentina hittar vi lite dribblingsmagi från Racings trollgubbe Franco Zuculini, och det här är ett sånt där mål då du måste studera repriserna för att fatta hur jävla vasst det faktiskt är.

Och appropå solomål känner jag att jag er skyldig er något… Vi började med Zlatan, och för att knyta ihop säcken kan vi konstatera att hans sanslösa avdribbling från 2004 äntligen fått en värdig efterträdare. Förra helgen drog ju AZ:s belgiske talang Moussa Dembélé iväg i en rätt hygglig rush mot Willem II.

Ett annat mål från veckan förtjänar ni också att få se: Frane Vitaic ända nerifrån Kroatien. Hade han bara kickat lite längre hade han kommit hela vägen till Sverige.

Något annat jag missat?

/Erik Niva

Grattis på födelsedagen, Zlatan, så här en dag i efterskott.
I går blev vår störste svenske fotbollsspelare just nu 27 år.
Han berättar själv för italiensk tv att han ville fira i lugn och ro med familjen och glömde inte att nämna vovsingen.
Che carino, vilken sötnos.

Det känns som i går som Zlatan var en ung supertalang. Åren rinner i väg… Nu är han i den ålder han ska vara på sin absoluta topp. Han har rutinen men kroppen har fortfarande inte börjat rutscha ner på allvar i livets branta nerförsbacke. Så än har han några år på sig, den gode Zlatan, att nå sitt mål att bli allra bäst och vinna den internationella Guldbollen. Om han någonsin gör det.
Han kan hur som helst verkligen vara nöjd med det han åstadkommit hittills under sina 27 år. Minst sagt.

Själv firar jag lite födelsedag i efterskott  i kväll med fest. Vi  är ett gäng som även ska fira premiären av Laul Calling hos mig. Simon är på fotboll och opera i München men annars saknas ingen.
När det gäller premiärprogrammet då? Tja, det är snart åtta år sen jag var med i tv, i TV4, första gången, vansinnigt nervös. Alexander Bard var också gäst, vi diskuterade utrikespolitik och Bard hade en tröja som det stod ”my grandad is gay på”.
Är det något jag lärt mig på de år som gått sen dess så är det att nästan allt i tv handlar om rutin, inte minst för programledare.
Sen är SVT, TV 4 och liknande en sak och detta en annan. För tv handlar också oerhört mycket om pengar, det är dyrt att producera program på högsta nivå.
Det här är något annat och jag tror att det blir riktigt bra när det sätter sig.

Hur som helst, trevlig lördag till er alla.

/Jen

Äh, vafan, vi kör en dag till, va?!

Nu när hela Joe Kinnears mediemangling finns tillgänglig – utan de där irriterande censurpipen som först följde med – så vore det ju skam att släppa greppet.

Det går ju inte att låta bli att älska den här föråldrade engelska management-by-fear-tekniken, och nu när aggressionsarkeologerna börjat gräva har det ju dykt upp några riktiga guldkorn ur tidigare glömda gömmor.

Vi har en ung Neil Warnock – numera Crystal Palace-tränare, och en av de engelska managers med högst medial profil – som går totalt och fullständigt bananas under en bortamatch i Shrewsbury.

Och vi har framförallt den här underbara minidokumentären om Leyton Orient-managern John Sitton, som spårade ur fullständigt och börjar hota och sparka sina egna spelare under en halvtidsvila. Det närmaste David Brent och The Office som brittisk fotboll kommit.

Tillbaka i den moderna världen har självaste The Guardian freakat ut helt, och satt ihop den här datoriserade versionen av Kinnears klassiker. What´s all that about?

/Erik Niva

Oooh, det här tåget är för bra för att inte hänga på ytterligare en vagn.

Malesani är givetvis en stjärna – och Jennifers översättning gav en ny dimension – men min obestridde mästare i presskonferensvrålandets ädla konst är ändå Giovanni Trapattoni.

Den här fullständigt legendariska upppvisningen i München går ju bara inte att slå.

Sedan ska ju Trap ha cred för att han inte är ett one hit-wonder heller. Han följde upp Mästerverket i München med Svadan i Salzburg.

Pigga The Guardian hänger givetvis på sitt eget Kinnear-manuskript också, och presenterar sin egen lista över de sex bästa manager-media-bråken. Hade helt glömt bort klippet då Sky-reportern tvingas be Sir Alex att ”välja sitt språk, det finns barn som tittar”.

/Erik Niva

Började dagen med ett skönt skratt när jag läste Eriks senaste inlägg.
Apropå tränare som får frispel så minns ni väl nedanstående.
Italienaren Alberto Malesani på presskonferens då han tränade Panathinaikos, 2005.
Vet att detta legat ute länge hos en konkurrent men den som inte sett det får sig nu en fin upplevelse.

Jag har översatt också, för de som är intresserade. Cazzo betyder kuk, men används som fan, jävlar mm, ungefär som engelskans ”fuck” och ”fucking”. Man kan tex säga ”non vedo un cazzo” (jag ser inte ett skit). ”Non capisce un cazzo” (han fattar ingenting). Men det är ju inte det vackraste, mest väluppfostrade ordet att välja…

http://www.youtube.com/watch?v=902C3BGQnmM

Det här sa Malesani:
(Bäst av allt är tjejen intill som översätter och fortsätter att anteckna med outgrundlig min).

”Varför måste det alltid vara någon ansvarig…som betalar för alla, cazzo. Tolv år, tjugofyra tränare. Cazzo, det kan väl inte alltid vara tränaren som ska betala (som får skulden). Alltid tränaren, och fansen, de kunde ha gett en hjälpande hand till laget i dag, istället för att gå emot det för de är unga (spelarna) och vi har gjort ett lag av dem. Ge dem en hand! Kan de ha stake nog att ge laget lite hjälp!
Jag är där 24 timmar om dygnet. 24 timmar om dygnet är jag där!
Alla dagar, cazzo! Det kan inte vara möjligt att det ska vara så här. Skäms på er! Cazzo.
Och jag är arg, inte för att vi fick oavgjort, utan för att det är vidrigt det här. Och jag har aldrig sett något liknande! Vart är vi på väg? Vad har det blivit av fotbollen? En djungel, cazzo.
Nej nej, lugn. Och de skrattar, skrattar! Och vad skrattar ni åt? Vad roar ni med att skriva sen? Vad skrattar ni åt? Vad skrattar ni åt, cazzo. Vad skrattar ni åt? Vad skrattar ni åt?
Visa respekt för folk. Till er måste man säga lögner och spela falskspel, som med fansen. Men jag är inte sån! Ok?!
Jag ser alla i ansiktet! Alla, från den förste till den siste! För att jag är seriös, cazzo! Jag går och jobbar med seriositet.
Nej, nej, nu är det jag som pratar. Det slutar här. Cazzo. Ord. Ord om vad, cazzo?! Efter fyra månader fotboll ord. Ord. Men snälla gör mig en tjänst, kom igen, cazzo! Gör mig en tjänst, det är dags att sluta nu, var lugna. Alla, cazzo. Var lugna.
Jag har aldrig sett något liknande. Alla ironiska, alla som skrattar, eh, här är han, här kommer knäppskallen. Men  här gör man saker seriöst, cazzo.
(En journalist försöker säga något), men Malesani avbryter: Nej, det är bättre… Det är skit det samma.
På engelska: don’t worry, some peple understand what I have said. Don’t worry.
Bravo! Om du förstått så översätt du. Översätt du, kom igen!
Nej nej, jag har inget otalt med dig. Jag sa bara, ”översätt du”. Nej nej, det är inget mot dig.
Åh, kan jag gå ut? Ursäkta mig. Kan jag gå? Det rör mig inte om de har ihjäl mig! Därför att jag har rent samvete. Cazzo! Jag arbetar 24 timmar om dygnet.
Sluta nu. Cazzo! Sluta! Och dessa pickens frågor, alltid. Och publiken, och hit och dit.
Och vi arbetar. Lämna i fred mister Varidoia..? Tacka honom istället, mister Varidoianis. Tacka honom, han är en bra person, mister Varidoianis, cazzo. Och hjälp mister Varidoianis, cazzo. Publiken ska inte protestera mot honom. Vad protesterar dem mot, publiken? Vad ville de bua mot? Cazzo. Vad? Varidoianis. Och sen, om han drar, då ska vi se sen vad som händer. Cazzo. Kom igen. Kom igen. Nu räcker det”

/Jennifer

Det här har jag redan fått tre mail om nu på morgonkvisten – och det är precis hur jävla roligt som helst.

Joe Kinnear fäktas och fajtas för att accepteras som Newcastle-manager, men frågan är om det här verkligen är vägen att gå. På presskonferensen inför helgens matcher stormar han alltså in, tar tag i micken och kör igång med att fråga vem som är Daily Mirrors nordöstkorrespondent Simon Bird.
– Jag.
– You´re a cunt.
– Thank you.

Härnäst undrar Kinnear vem som är Niall Hickman på The Express.
– You are out of order. Absolutely fucking out of order. If you do it again, I am telling you you can fuck off and go to another ground. I will not come and stand for that fucking crap. No fucking way, lies. Fuck, you’re saying I turned up and they fucked off.

Ni har hela den totalt underbara utskriften här.

/Erik Niva

Inte sådär jävla många övedrivet vackra mål i Uefa-cupen igår, faktiskt. Men har ni tröttnat på Lasse Johanssons kanon får ni den här ur en annan vinkel.

Konkurrenter till Brasse-Lasse om titeln ”Kvällens mål”? Ja, Frankrikes oduglige EM-inhoppare Bafétimbi Gomis är ju definitivt med i kampen efter den här cykelsparken. Står ni ut med den asjobbiga musiken får ni dessutom se två långdistansmissilser i matchen mellan Sparta Prag och Dinamo Zagreb, 0-1 av Morales och Kladrubsky. Sedan är väl frisparken som Schalkes Christian Pander slår också helt okej,

Annars var gårdagskvällen mest en kväll för komedi. Jag gillade speciellt att återigen få se Jens Lehmanns maniska tuggituggande efter två jättetavlor mot bulgariska Cherno More Varna. Och självmålet som räddade FCK var inte dumt heller.

I övrigt noterar vi att Ronaldinhos revival fortsätter – och kanske kan han dra med sig ”Sheva” också? – att Standard äntligen fick betalt för allt slit mot Liverpool-lagen.

Och just jävlar, att Spurs still are all about the cups.

/Erik Niva

Ett inlägg just före läggdags.
Lång dag i dag med bland annat inspelning av nya  Laul Calling som har premiär 12.00 i morgon fredag.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/article3447580.ab

Vi pratar bland annat drömgäster i studion. Zlatan skulle ju självfallet vara en, det vill säga en öppen Zlatan, beredd att prata fritt och svara på även annat än insmickrande frågor. Dock självklart med fokus på fotboll. Privatlivet får han för min del gärna ha i fred.
Hur som helst vet vi ju att det blir den dag grisar flyger (eller åsnor, om vi nu ska hålla oss till italienska referenser och ni kan väl ert Chievo?) som Zlatan kommer till Lauls studio.

Fick ett samtal från Italien ikväll och drabbades efteråt av en akut längtan dit. Var där senast under EM, då vi hade basen i Lugano, liksom det svenska landslaget, och var några vändor i Milano, bara dryga timmen bort.

Här kan ni läsa lite mer om att längta till Italien, ni som delar mina känslor för il bel paese.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article1608572.ab

Det är bara att erkänna, man ligger i lä.
Själv firade jag med lite prinsesstårta i måndags och på lördag blir det lite fest med sportvännerna.

Mirko Vucinic och Julio Baptista, de slog på lite större när de skulle fira sina födelsedagar i går. Vucinic gjorde ett mål och Baptista två när Roma slog Bordeaux med 3-1 på bortaplan.
”Det är inte varje dag man fyller 25 år och firar med ett mål. Det känns fantastiskt”, sa Vucinic efteråt.
Men det blev ändå Baptista som fick hala fram Vuittonen när det skulle firas.
”Drinkarna, de betalar inte jag utan Baptista, han gjorde ju två mål”, log Vucinic.
Det lär hur som helst inte blivit någon dyr nota, spelarna gör inte många ”botten upp” under säsong.

Mindre att fira än Roma hade Inter i går kväll. Bara 1-1 hemma mot Werder Bremen i en underhållande match med både Zlatan och Rosenberg på planen.
Inters publik gillade dock inte underhållningen och Mourinho fick motta sina första visslingar efteråt.
Jag får ändå hålla med honom när han säger ”vilken kris?”.
En förlust och en oavgjord är ingen kris.
Sans och balans, cari amici.

Jag säger att det ligger ett skimmer som är extra magiskt över kvällsmatcher. Jag hävdar att det finns något maffigt mäktigt över det gamla östblocket. Som bevis i båda leden använder jag den här bilden, som tog på vägen upp till Olympiyskiy-stadion i Donetsk ikväll. Någon fotograf blir jag ju aldrig, men ja… Ni fattar förhoppningsvis.

Vidare menar jag att det finns någon ingrediens i Champions League som får de riktigt stora att pressa sig ett snäpp ytterligare – och att Leo Messi kort och gott är världens just nu bäste fotbollsspelare. Som bevis i båda leden anför jag det här klippet, av Messis avgörande chipp, fyra minuter in på stopptid.

Fy fan, såg ni hur sjukt jävla bra Pulguita var ikväll? Väldigt länge sedan jag såg en enskild spelare komma in och förändra en matchbild så totalt. Messi var ensam skillnaden mellan lagen – och mer därtill – på bara en halvtimmes spel.

Som sagt, med Cristiano Ronaldo kvar i rehabläge tycker jag inte att det är något snack om att Messi för stunden är bäst i världen – men vad betyder egentligen det?

Ska man diskutera vem som är världens bästa spelare idag blir tidsperspektivet bara några månader långt. Dagens fotboll är helt enkelt för bra, för jämn, för krävande för att tillåta någon enskild spelare att sticka ut under en längre tid. Numera är det i praktiken omöjligt att dominera ett helt årtionde som Pelé, Cruijff och Maradona gjorde på 60-, 70- respektive 80-talen. Du kanske klarar av att spela på den absoluta toppen av din förmåga under någon månad eller halvannan säsong. Sedan händer något. Sedan kan en vilovecka innebära några tiondelars sämre tajming eller så kanske en enveten ljumsksträckning hugger av några centimeters snabbhet. Mer behövs inte. De ständigt surrande tv-kamerorna kablar ut minsta osäkerhet över världen, och klungan fångar in den här utbrytaren också.

Men vafan, det är väl skoj med omväxling, och det är ju kul så länge det varar. Just den här kvällen höll världens allra bäste fotbollsspelare till östra Ukraina. Jag är väldigt glad att jag också gjorde det.

/Erik Niva