Någonstans ska man ju vara.

Tamejtusan om inte vitryssarna släppte ut mig ur landet i morse. Pass- och säkerhetskontroller gick så snabbt och smidigt att jag blev alldeles häpten. Jag hade ju egentligen budgeterat med ett par dygn hos KGB – säkerhetspolisen i Vitryssland har aldrig sett någon anledning att byta namn – men nu stod jag plötsligt där i avgångshallen och funderade på vart jag skulle ta vägen.

Så vafan, jag hoppade på ett plan till Ukraina, bytte i Kiev och hoppade av i Donetsk.

Barcelona möter ju Sjaktar ikväll, och jag var ju ändå i krokarna.

Bara två timmar kvar till avspark nu. Dags att dra på sig de fyra lager kläder som en östeuropeisk kvällsmatch tarvar.

/Erik Niva

José Mourinho.
Tycka vad man tycka vill om hans medvetet arroganta stil.
Ingen kan dock ta ifrån karln att han, utöver att vara en skicklig tränare, är intelligent.
Kanske hänger det rentav ihop – men inte nödvändigtvis.

Att Mourinho är smartare än genomsnittet hör alla som lyssnar på nedanstående länk. Dyr privatlärare eller ej, det är imponerande att lära sig så bra italienska på så kort tid.
Visst, där är några fel och lite brytning. Men verben böjs rätt i alla tempus och ordförrådet är rikt.
Mourinho pratar betydligt bättre än många spelare som bott flera år i Italien och som också haft tillgång till de bästa privatlärarna.

Dessutom är det fascinerande att höra hans lilla tal där han talar om för medierna, inför mötet med Werder Bremen, hur hans arbete ser ut jämfört med journalisternas.
”Jag har inte tid att gråta”, konstaterar Mourinho.

Han vänder sig också syrligt till en journalist ”med glasögon” och berättar att denne, likt oss alla, egentligen skulle velat vara tränare men inte lyckats.
Obetalbart.

Jag har aldrig mött Mister Mourinho, men ser fram emot det, nu senare i oktober. Med den typen av personer vet du aldrig vad som ska hända.
Ungefär som med Zlatan som ena dagen kan charma alla knäsvaga och ordlösa för att nästa ge oss onda ögat.

Här finner ni Den Specielle och hans underhållande lilla tal:

http://www.lastampa.it/multimedia/multimedia.asp?IDmsezione=63&IDalbum=
12599&tipo=VIDEO

/Jennifer

Vilken kväll. BATE kryssar sig genom alla odds, Minsk dansar som om självaste revolutionen var här och själv studsar man tillbaka till hotellet för att försöka bända ner inspirationen i pränt.

Ska jag berätta vad som är det sista en journalist vill höra i det läget? Jo, det här:
– Regimen gillade inte dina tidigare artiklar om Vitryssland, så nu tänkte vi ta och köra in dig till KGB-borgen.
Okej, men det näst sista? Något i stil med det här från nattchefen:
– Tyvärr har vi ju så satans få sidor till i morgon. Du kanske kan skriva en minikrönika? Sisådär tvåtredjedelslång?

Vafan gör man?

Jo, det ska jag tala om. Man tappar musten lite – eventuellt gnäller och gnyr man lite på en blogg – och sedan biter man ihop, gör sitt jävla jobb och inser att det finns dagar då sidorna helt enkelt är för fulla för att rymma så värst mycket vitrysk fotboll.

Minikrönikan i tidningen fick lov att gå på känsla. Den stora grejen med kvällen var ju den vitryska glädjen över att äntligen ha brutit sig igenom isoleringen och stormat Champions League-borgen – men själva matchen då?

Första 25 minuterna var bland det värsta jag sett. BATE bestämde sig för att realism var något jävligt löjligt. Höga på Champions League-adrenalin och framburna av en bindgalen hemmapublik så plöjde de ner Juventus hela vägen ner i traktorfåran. 2-0 hade kunnat vara ännu mer.

Sedan skärpte Juve till sig. Den stora förändringen var att de började genomföra sitt presspel ordentligt. På den här nivån är BATE inget bollskickligt lag, och när italienarna forecheckade intensivt så avslöjade de bristerna i vitryssarnas passningsspel. Sissoko kan inte passa en fotboll, men han kan jävlar i mig dammsuga upp dom. Gång på gång vann Juventus bollen i gyllene omställningslägen, och hade de bara utnyttjat alla ytor hade de vunnit den här matchen.

De är givetvis ett bättre fotbollslag än BATE, och den här kvällen vill jag plussa dem lite extra. Det är förbaskat kul att se att de fått fram tre unga, egna begåvningar som Giovinco, De Ceglie och Marchisio – och att de vågar ge dem speltid.

Juventus gav alltså chansen till en egenfostrad trio, och det är imponerande. BATE Borisov ställde upp med TIO vitryssar – och det är inget annat än ett jävla mirakel.

De kommer såklart inte att gå vidare i Champions League. De kommer knappast att vinna en enda match, och kanske inte ens tar någon till poäng. Ändå har de redan nu blåst nytt liv i hela turneringen.

/Erik Niva

Så har jag då äntligen lyckats slugga mig in på Dinamo-stadion igen, den här gången efter att säkerhetspolisen satt in en kontrollstation som försenade mediekön i dryga timmen.

Jaja, det blev ju i alla fall tid att byta några ord med de entusiastiska vitryska journalisterna. Laddade till tänderna är de, och någon vidare sympati inför petningen av Olof Mellberg visar de inte. Den här dialogen utspelade sig alldeles nyss med en snubbe som sitter raden ovanför mig:
– Mellberg? Vem är det?
– Jaaa… Svensk mittback. Erfaren. Stor och stark, bra på huvudet. En vinnare, men lite trög i vändningarna och skakig i uppspelen.
– Det där låter ju bara som en sämre Sergej Sosnovski.

Vem var jag att säga emot? Vi får se om sisådär 90 minuter, plus tillägg.

/Erik Niva

Man vet ju hur det kan vara med fotboll i en av Europas gärsgårdsligor. Sundsvall-Trelleborg på IP. 3 000 åskådare. 0-0. Snedsparkar och snålblåst.
Men ja… Hur mycket vi än gör oss lustiga över Allsvenskan och dess 23:e plats på Uefas ligarankning så finns det andra som har det värre. 23:e plats? Prova att hoppa ner 17 hack till i hierarkin och du hamnar på Vysschaya Liga, den vitryska högstaligan. Den rankas alltså som Europas 40:e bästa, platsen efter Liechtenstein.

Platsen. Efter. Liechtenstein.

Hur jävla bedrövlig ska inte fotbollen vara i en sån liga, frågade jag mig, och tog metron ut till de södra förorterna av Minsk för att se efter.

Gamla stolta Dinamo Minsk – mästare över hela satans Sovejtunionen 1982 – skulle spela mot ett gäng med det sköna namnet Granit Mikashevichi på Torpedo-stadion. De fick inte spela hemma på Dinamo-stadion eftersom BATE har hyrt in sig där för Champions League-spel, och de var tvungna att lägga avsparken klockan 15.00 på en vardag av samma anledning.

Konsekvensen? Tja, kanske var vi 400 stackare som skolkat från skola eller jobb för det här eländet. De tjänstgörande poliserna var väl lika många. De rättadresserade passningarna betydligt, betydligt färre. Oavgjort blev det, och när jag nu funderar vad sjutton jag mer ska skriva märker jag att det tar stopp eftersom det… helt enkelt inte fanns ett endaste dyft mer att lägga på minnet.

Allsvenskar – det kunde vara värre.

Nu ska jag alltså dra ner på byn för att se om ett bonnalag från den här raggerserien kan ha skuggan av en chans att rubba självaste Juventus. Det ska bli riktigt roligt att se dem försöka.

/Erik Niva

Och vad har jag gjort av en heldag i Minsk?

För att börja med väsentligheterna – jag har blivit stoppad av polisen, uppvaktad av en glädjeflicka som undrade om jag ”ville ha sällskap” och vittne till hur en vodkapackad vitryss barbröstad hoppade upp på en bardisk och Rednex-dansade precis framför ett ytterst stillsamt sällskap av middagsätande valobservatörer.

Någonstans däremellan har jag utforskat stan, pratat med journalister, gått på ett par presskonferenser, hängt med Mårten Frankby på Svenska Institutet och skrivit några artiklar. I tidningen i morgon får ni läsa om mirakellaget BATE Borisov – tills vidare får ni nöja er med några vitryska bits´n´pieces.

Ni vet att Aleksandr Hleb är fostrad i BATE Borisovs talangfabrik? Han fick inte sina första fotbollsskor förrän han var 10 år gammal – det är bekräftat. Han fick inte sin första fotboll förrän familjen vann en på ett lotteri – det är obekräftat. Hleb själv skrattar åt det senare påståendet.
– Ibland kommer pressen hem till vårt hus när min pappa Pavel är full. Han gillar att dricka, och då kan de gamla historierna bli lite mer… ska vi säga romantiska?
Familjen Hleb är en hårdkokt samling av riktiga gamla hederliga sovjetiska knegare. Pappa Pavel körde tankbil, mamma Lidia var grovarbetare på olika byggen.

Häromsistens bröt domaren Sergej Shmolik en vitrysk ligamatch. Han hade uppträtt mer och mer egendomligt under matchens gång, slutat springa och till slut bara dömt ifrån mittcirkeln. När han tvingades av planen skyllde han på en ryggskada – men när han fördes till sjukhus för tester så visade det sig att han i själva verket hade väldigt höga alkoholhalter i blodet.
– Jag har aldrig sett en packad domare förut. Det är bortom min förståelse, säger Vitrysslands tyske förbundskapten Bernd Stange.

Och appropå Stange, så är det också en jävla lirare. Inte nog med att han var Stasi-agent under sin tid som östtysk förbundskapten – han har dessutom varit förbundskapten för både Irak och Oman.
– Här i Vitryssland existerar ingen kriminalitet. Hemma i Jena måste jag hämta min fru om hon varit på bio. Här går flickorna själva genom parkerna på kvällarna, kommenterar Stange.

På sitt sätt är han dock en demokratiskt utsedd förbundskapten. Han kandiderade för jobbet genom att presentera sitt koncept på ett hotell i Minsk – spelartruppen och hela medieuppbådet satt där och lyssnade. Efter anförandet så samlades spelarna i ett annat rum för att rösta om tyskens lämplighet. Både journalisterna och Stange satt sedan kvar och väntade, ända tills några förbundsfunktionärer kom ut och erbjöd honom jobbet.

För övrigt har ju det riktiga valresultatet från igår har blivit offentligt nu. President Lukasjenko och hans allierade: 110 parlamentsplatser. Oppositionen fick 0.

Se där.

Nej, nu ska jag lyssna på regimkritisk punk i smyg på mitt hotellrum och känna mig samhällsomstörtande.

/Erik Niva

Jaha, då har man kastat sig in i det italienska tränarkriget också.

Presskonferns på Dinamo-stadion i Minsk. Claudio Ranieri pratar på italienska, tolken översätter till ryska. Kan jag? Ska jag? Äh, jag måste.
– Mister Ranieri. A question in English from the Swedish press? Is that allright?

Jag vet ju att Ranieri pratar engelska, men jag vet inte hur han kommer att reagera.  Och i ett kort ögonblick blir det också tyst. Vad sjutton händer nu?

Här bryter vi för en kort bakgrund som ni säkert redan känner till. I förra veckan menade Ranieri att det var ”respektlöst” av José Mourinho att inte komma till presskonferensen efter Inters match mot Lecce. Mourinho replikerade som Mourinho gör:
– Tycker ni att det är bristande respekt när någon under tre månaders tid tränar på sin italienska i fyra–fem timmar per dag, så att han första gången han möter media och supportrar kan prata på deras språk? Efter fem år i England med Chelsea kunde Ranieri bara säga “good morning” och “good afternoon”.

Tillbaka i Minsk. Efter sin lilla paus ler Claudio Ranieri sitt patenterade George Clooney-leende.
– I´ll try. I will do my best, säger han, och hela den italienska delen av presskåren bryter ut i ett jätteskratt.
Sedan håller Juve-tränaren en mindre monolog på felfri engelska, och alla är vi nöjda och belåtna.

Ögonblicket efter knackar en italiensk journalist mig på axeln:
– Du förstår väl att det där svaret var riktat minst lika mycket mot José Mourinho som det var mot dig?!

/Erik Niva

Så vann då Milan slaget om Milano. Övertygande. Säkert. Starkt.
Inter förmådde aldrig svara.
Och Lazio leder ligan.
Serie A lever och sjuder, mindre förutsägbar än på länge.

Med det nöjer jag mig för i natt, resten kommer i morgondagens krönika.

Jo, nu ska ni få höra.

För några timmar sedan landade jag i Minsk, Vitryssland, av alla ställen på jorden. Jag är här för att eventuellt se ett par svenskar spela fotboll för Juventus – men mer än något annat är jag förstås här för att försöka förstå hur det kommer sig att traktorfabrikens lag från Borisov helt plötsligt spelar i Champions League.

Det är speciella tider, här i det mystiska land som Condoleezza Rice beskrev som ”Europas sista diktatur”. Det är val ikväll, och kursen för framtiden ska stakas ut. Efter femton år som envåldshärskare finns det nu signaler som tyder på att Aleksander Lukasjenko är beredd att närma sig väst – men även en hel del indikationer på att han inte tänker sig något annat  än att fortsätta precis som förut.

Lukasjenko har uppnått sin position genom att ta Sovjetunionens politik in i 2000-talet. Här i Vitryssland äger staten allt, här styr staten allt – och i sanningens namn finns det också väldigt många vitryssar som accepterar att oppositionen och den fria pressen är marginaliserad så länge pensionen kommer i tid och gatorna präglas av ordning och reda.

Efter en första långpromenad genom Minsk är det också den här ordningen och den här redan som satt sig starkare än några andra intryck. Jag har rest relativt mycket i det gamla östblocket, och de stora städerna brukar alltid präglas av en smutsigt stökig sjavighet, av enorma kontraster mellan gammalt, nytt, fattigt och rikt.

Här i Minsk är fasaden en helt annan. Arkitekturen är stalinistisk och monumenten sovjetiska, men jag ser inga tiggare, övergivna veteraner eller hotfulla ungdomsgäng. Husen är hela, gräsmattorna välklippta, gatorna sopade – och Mussolinis tåg avgick som bekant alltid i tid.

Nere i stadskärnan stöter jag så på den mest ironiska politiskhistoriska symbolik jag skådat sedan jag insåg att det dominerande partiet i Mexiko kallar sig för ”Den institutionaliserade revolutionens parti”. I Vitryssland envisas de nämligen med att låta huvudgatan behålla namnet Leningatan. Det är ju givetvis en väldigt stark ideologisk markering – som dock undergrävs lite av att ett McDonald´s har intagit gatans allra pampigaste paradplats.

Hursom. Den här dagen handlade om att landa, om att orientera sig och om att börja få en första förståelse för hur det här säregna landet egentligen ser ut i verkligheten. Morgondagen kommer att handla mer om fotboll.

Watch this space.

/Erik Niva

Ont om tid att blogga de helger när livet kommer ivägen, men här är i alla fall en rudimentär länksamling som samlar upp gårdagens ligaaction.

Jag tycker att vi ser för få lobbar nuförtiden, och därför är det frågan om inte mitt favoritmål i går var gamle algeriske Grenoble-anfallaren Nassim Akrours chip mot PSG. Jag gillade såklart också att det var ungersk afton nere i Tyskland; Scabolcs Huszti förvärrade eländet för Bayern München och Tamás Hajnal drog iväg en ytterskruv för Borussia Dortmund. Aaron Hunts pälsare i den vildsinta sluggningen mot Hoffenheim var också helt okej.

2.20 in i den här videon kan ni se Jonas Olsson styra in en andraboll och boing-boinga med the travelling Baggies. Och i Italien noterar vi att Alberto Gilardinos supersäsong håller i sig.

Vad gäller intressanta matcher så fick vi ju vår skörd. Ett Merseyside-derby är alltid ett Merseyside-derby, men det är naturligtvis The Super Tigers från Hull som vi kommer att minnas från den här helgen. Newcastle? Herrejävlar.

Anarkin från Barcelona-derbyt. Stormatch i Portugal. Och ni borde verkligen kolla in hela svängdörrsfesten i Bremen.

Det var väl det för stunden.

Nu – iväg till ett bortglömt hörn av den stora, vida fotbollsvärlden.

/Erik Niva