Lördag kväll efter ännu en dag på bokmässan, snabbstopp på hotellet.
Är ledig så jag nöjer mig med att önska er alla en skön kväll och tacka för alla svar om favoritspelare.

Och så bjuder jag på lite musik att inleda kvällen med.

Vilken är er favorit-fotbollslåt? När vi har fester med Sportbladet, eller bara sitter på ett hotellrum och varvar ner tillsammans ute på jobb, kör vi ibland gamla klassiker.
Lite längre ner får ni en av dem, i svår konkurrens med Reseptenn, Vi er røde, vi er hvide som ni får här:
http://www.youtube.com/watch?v=HqNA266NIJo
Jag har alltid tyckt om Danmark och dess landslag, var där mycket som liten.

Men, samtidigt, minnena från VM 1990 i Italien, då jag var 17 år och vi var i Florens, är också svåra att överträffa:
http://www.youtube.com/watch?v=kgMFe5uQu_Y

Men, vad tycker ni? Och nu menar jag inte klubblåtar, utan mästerskaplåtar.

Här är också, för er mer Italien-passionerade, översättningen till Un estate italiana.
Ha en fin kväll, var ni än är.

Det kanske inte kommer att vara en sång som ändrar spelets regler
Men jag vill leva det så här, det här äventyret
Utan gränser
och med hjärtat i halsgropen

Och världen är ett färgspel
Och vinden smeker flaggorna
Det kommer en rysning som
sveper i väg med dig
Du smälter i en omfamning av glädje

Magiska nätter, följer ett mål
under en italiensk sommarhimmel
I dina ögon
viljan att vinna
en sommar
ett äventyr till

Den där drömmen som börjar som barn
och som tar dig allt längre
Det är ingen saga
och från omklädningsrummen
kommer killarna ut,
det är vi.

Notte magiche…

Tillbaka på hotellet och dags att skriva morgondagens Europa Calling. Fokus blir självfallet på derbyt i Milano som jag, som jag sagt förut, valde bort. Ibland står man verkligen som åsnan mellan två hötappar…

Milan-Inter på gång i alla fall och apropå Milan så kom jag att tänka på ett samtal i går, vid lunchen, där Simon, Petter Karlsson (som jag skrivit två böcker med)  med flera diskuterade fotboll. (vad annars?).
Vi började prata om olika lag vi spelat/spelar i och Simon, som fortfarande är aktiv, sa att han i Andrea Doria antingen är back eller spelar i en Pirlo-roll på mitten.
Det sistnämnda sa han med ett lika stort skratt som självdistans och vi skrattade alla och konstaterade att vi är många som gärna ser oss som en Pirlo på mitten…

Själv skulle jag alltid ta med Pirlo i mitt lag. Och Pippo Inzaghi, i alla fall som han var för några år sen. Och jag skulle gärna vara Maldini, lika bra – och lika snygg.
Vem vill ni vara på planen, vilken spelare skulle ni alltid ta ut i ert lag, come hell or high water?

Till sist. En läsare mejlar bland annat nedanstående länk.
http://napoli.repubblica.it/dettaglio/Il-giallo-dellIntercity-sparito-indagini-sui-danni-a
-Trenitalia/1512384

Mycket intressant artikel om det kapade tåget i Neapel, en artikel som ger en helt annan version av saker och där Napolis fans i stället framstår som offer när sanningen fått stryka på foten.
Jag tänker inte ge mig in i diskussionen om vem som har rätt och fel här, för att göra det skulle jag också behöva vara än mer insatt.
Däremot tycker jag att ni ska läsa och bilda er en egen uppfattning.
Det är också så att det sällan finns en sanning, men ju fler av varandra oberoende källlor man söker sig till desto större chans att man åtminstone får bitar av en sanning.

Peter Kadhammar, en av Sveriges främsta journalister, sa då han var min chef och jag jobbade i en gräv-grupp med mer långsiktig, undersökande journalistik:
”Var har du fått den där uppgiften i från?”
Jag svarade:
”Polisen”.
Hans svar minns jag fortfarande, så väl:
”Bara för att polisen sagt det är det inte säkert att det är sant. Ifrågasätt alltid alla, även myndigheter. Granska alla information du får kritiskt”.
Och visst ska man göra så. Som journalist och medborgare – och supporter. Man ska alltid ha i åtanke att den som släpper information ofta har ett syfte med det, ett budskap och en bild som de vill ha ut.
Det gäller även fotbollens storklubbar som i sina egna kanaler och tidningar ger sin verison av saker.
Inte alls nödvändigtvis en falsk bild. Men alls inte heller säkert den enda sanna, hela bilden – utan just den som klubben vill ha ut.

Eller, som kanske här, polis och andra högre (dock värdsliga) makter.

På läsarbegäran, här är dokumentet om Juventus, skrivet i augusti 2003 i Rom. (om ni undrar varför jag inte skrev det i Turin, men var i Rom på en intervju).
Det finns ingen länk till det så här är det.

ROM. I höst fylller hon 106 år, ”La vecchia signora”.
Den gamla damen Juventus, en lika älskad som pigg åldring.
Hon har flest fans av alla italienska klubbar och hennes famn dignar av troféer.
 Men hon vill ändå ha mer den här säsongen, mycket mer.
 Italiens mesta mästare får aldrig nog.

Hon föddes på en parkbänk på Corso Re Umberto i Turin, en höstdag 1897 med kalla vindar från Alperna. Hennes föräldrar var en grupp studenter från D’Azeglio-gymnasiet, ett gäng unga killar som förälskat sig i den nya sporten fotboll. Där på bänken beslöt de sig för att bilda en egen klubb. Att den nyfödda skulle heta Juventus var dock inte självklart, det var en hel del käbbel om namnförslagen: ”Iris Club”, ”Forza e Salute”, ”Vigor e Robur”, ”Via Fort” och många andra. Sitt nuvarande namn, FC Juventus, fick hon 1899. Då visste ingen att det namnet en dag skulle bli världskänt, att lilla Juventus en dag skulle bli lika rik som framgångsrik, lika mäktig som älskad.
Ingen kunde förutpå att hon mer än hundra år senare, inför säsongen 2003/2004, skulle stå som storfavorit efter att ha vunnit serie A två år i rad . Ingen kunde ana att Juventus i sitt prisskåp skulle kunna rada upp pokalerna från 27 ligavinster, nio segrar i italienska cupen och en rad europeiska cupvinster.
– Juventus är lite på en egen nivå, det är en av världens mest legendariska klubbar, säger Candido Cannavò, i  19 år chefredaktör för Italiens största sportidning, La Gazzetta dello Sport.
Den gamla damen är mäktig inte bara på plan, utan också på läktarna. Hon har flest fans av alla i Italien och även i Europa. Supportrarna finns över hela världen. Sponsorerna gnuggar händerna när Juventus-klubbar poppar upp som vitsvarta svampar överallt. Juventus är det italienska lag som säljer flest tröjor, flaggor, samlarbilder och, till påsk, Juve-chokladägg.
Enligt en undersökning gjord av Uefas officiella Champions League-magasin har Juventus flest fans i Europa med 17 miljoner supportrar. På andra plats kommer Real Madrid med 15 miljoner och på tredje Manchester United med 13,4 miljoner. ”Juve” är också överlägsen drottning på tronen i hemlandet där 11 miljoner av hennes fans finns. Det ska jämföras med Inters 6,7 miljoner och Milans 5,8 miljoner.
Men medan Milano är kluvet i Inter- och Milanläger och Rom är Romas stad, ännu mer än Lazios, finner Juventus många av sina fans utanför Turin.
Länge var Juventus lillasyster bland  hemstadens lag; FC Torinese, Audace Torino och Ginnastica Torino. Sakteliga växte hon dock till sig och vann 1905 sin första scudetto. Hon fick också nya kläder – av misstag. Den engelske företagaren och supportern John Savage beställde nya tröjor till laget, från en fabrik i Nottingham. När de anlände var färgen fel: vit- och svartrandiga istället för rosa. Laget hade inte råd att byta och i dag är ”bianconeri” ett begrepp.
Efter första världskrigets svåra år, då Juventus fick se många av sina spelare försvinna till fronten, kom bättre tider.
Den 24 juli 1923 var en högtidlig dag i då 26-åriga Juventus liv, då hon förlovade sig med Edoardo Agnelli. Han blev då klubbens president och sedan den dagen är Fiat-familjen och ”Juve” oskiljaktiga. Deras relation har gjort Juventus till den mäktiga signora hon är idag. Under Agnellis gladaste år, framför allt efter andra världskriget, vällde pengarna in från familjen, och Fiat-arbetare över hela landet blev Juventus-supportrar. ”Lo stile Juventus”, Juventus-stilen, blev ett begrepp. En spelare som lockades till den allt mäktigare klubben var Giampiero Boniperti.
– Jag hade en dröm, att få spela en enda match i serie A i Juventus tröja, berättar han i sina memoarer.
Det blev 444 matcher och sedan, från och med 1971, presidentposten i klubben.
– Men det var för nervöst! Under spännande matcher lämnade jag stadion för att lyssna på matchen på radio, berättar han.
 En annan stor spelare var Zbigniew Boniek, också kallad ”Bello di notte” för sina viktiga mål i sena cupmatcher. Han fick namnet av Gianni Agnelli och Boniek berättar i en Rai-intervju om den speciella ”Juve-känslan” Agenlli skapade.
– Han brukade ringa fem på morgonen till mig, Platini och andra spelare för att prata fotboll. När journalisterna ringde honom klockan 09 var han redan väl förberedd. Det är Juventus rakt igenom…
När Agnelli tog över lockade klubbens framgångar allt fler nya fans; alla älskar en vinnare. Länge levde dock Juventus i skuggan av ”Il grande Torino”, innan laget utplånades i Superga-kraschen 1949. Fortfarande är Torino förstalaget för många Turinbor.
Många av Juventus supportrar finns i södra Italien där Juventus är en älskad signora. Så kan man på sydliga Sicilien, långt ifrån hennes nordliga födelsestad, läsa ”Forza Juventus”  på en husvägg invid torget framför kyrkan ”Santa Maria della Mercede” i Palermo. Här, på den lilla piazzettan, spelar barnen fotboll i solgasset som de alltid gjort och de heter ”Del Piero”, ”Nedved” och ”Salvo”. Jo, han kallas så i sina hemtrakter Salvatore Schillaci, ”Salvo”, inte ”Totò”.
– Jag minns hur nervös jag var när jag kom till min första träning med Juventus. Där kom lilla jag, från Palermo, till Turin och den stora klubben. Det kändes overkligt, har Schillaci berättat.
Legenden Michel Platini talar även han om en känsla av overkliget, om ”magi ”när han minns sin tid i Juventus, framför allt ”de magiska kvällarna”.
– De där cupkvällarna, de där segrarna, det var en känsla som nästan inte går att beskriva, sa Platini i en Rai-intervju för några år sedan.
Platini är en av alla Juventus stora spelare genom tiderna, en bland de klassiska namnen, männen, myterna. Spelare som alla blomstrat i Juventus yppiga famn.
Zinedine Zidane är en annan.
– Platini var min idol och att få komma till hans Juventus och spela, det var ju en dröm som blev sann, säger han i en Corriere-intervju.
En älskad dam har dock många rivaler, väcker avund, rentav avsky. Juventus har inte sällan anklagats för maktmissbruk, maffiasamröre, mygel och mutor. Mer än en gång utövade hela Italiens herre, Gianni Agnelli, sitt inflytande för att påverka domslut.  I dag är han borta, brodern Umberto har tagit vid, men Juventus fortsätter att reta. Klubben är idag en välsmord maskin, efter en tidigare tung period för Fiat, Agnellis och laget, då fabrikerna slog igen, en efter en, och Milan, under ledningen av den nye herren på täppan Berlusconi, tågade fram. Den gamla damen började bli trött, det var nya tider, blåste nyavindar.
Men så, 1994, genomgick hon en ansikts-lyftning. ”La triade”, den sluga trion Antonio Giraudo, Luciano Moggi och Roberto Bettega, tog kommandot, med Agnelli som vakande gudfader i bakgrunden. Marcello Lippi blev tränare, nya värvningar vidtogs, en plan lades för framtiden. Inget lämnas åt slumpen i dagens Juventus där alla måste köra koncernbilar till träningen och där ungkarlarna i laget  har en egen extramamma, Giulia Mancini, som ser till att de sköter sig.
Inför denna säsong har Moggi värvat perfekt och Lippi har sin 4-2-3-1-taktik klar i detalj. Ligavinsten är ett mål, Champions League-vinst ett ännu större.
– Vi är inte mätta, tvärtom vill vi ha revansch för finalförlusten i Champions League. Vi vill vinna ännu mer, sa Pavel Nedved nyligen i en Gazzetta-intervju.
Målvakten Gianluigi Buffon,  som av Uefa valts till förra säsongens bäste spelare, säger samma sak:
– Vi har gjort tre, fyra riktigt bra värvningar. Jag gillar också det nya spelsystemet, vi riskerar en del bakåt, men vi kommer att roa oss ännu mer.
Så mäktig är nu den gamla damen att hon anklagas för att vara en maskin som förstör spänningen i den italienska ligan, hon ses som charmlös och omöjlig att  älska. Och visst kan Juventus stundtals kännas trist i all sin förkrossande effektivitet; hon är igen eldig Roma-flamma, ingen elegant Milan-donna, ingen oberäknelig Inter-älskarinna. Juventus är en erfaren, svåröverlistad dam, med nya idèer och nytt blod, lika hungrig som då hon var nyfödd och spelarna kom barfota till den första planen, Piazza D’Armi.
Det är inte utan att man kommer att tänka på Gianni Morandis italienska slagdänga ”Bella Signora”.
För Juventus må vara gammal, men sin skönhet, den har hon i behåll.
La vecchia, bella signora.

Jennifer Wegerup
jennifer.wegerup@aftonbladet.se

Tröjdiskussionen fortsätter, i kommentarer och i mejlboxen. Roligt att så många män gillar rosa på matchtröjor, en färg som ju annars mest förknippas med flickrum, rosetter och prinsessor.  Men både vi och Gazzettan, som tidigare hade 93 procent manliga läsare, är ju också rosa…

Dags att gå genom ett höstligt, för dagen grått, Göteborg med Simon nu, till Bokmässan.
Det blev rätt sent för mig i går, bland kulturminglarna, men inte värre sent än när jag jobbar.
Den som vill läsa mer får det på:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3399118.ab

Buona giornata!

Sven-Göran Eriksson har intagit Hollywood – eller ja, han har varit i Los Angeles och förlorat en landskamp – och tycks ha varit sitt vanliga jag.

I den här Los Angeles Times-intervjun säger han ju inget av något egentligt värde – även om det är lite lustigt att han tydligen ägnat tid åt att studera mayakulturen – men ändå kan reportern inte undvika att vara lite fascinerad av hans relation till kvinnor.

Först får Svennis den något egendomliga frågan:
– Vad tycker du om chili?
Han pratar glatt på om läget i Santiago i några ögonblick, innan någon påpekar att det minsann var maträtten som avsågs. Frågan blir inte mindre idiotisk andra gången den ställs, men Svennis ska ändå ”ha tagit skämtet bra”. Reportern som ställde frågorna var nämligen en kvinnlig reporter, och LA Times är noga med att påpeka att Eriksson ”gjorde en poäng av att träffa och skaka hand med henne”, och att det var ”den enda bland fyra dussin reportrar som han gav den äran”.

Jojo.

***

Inför helgens Premier League-spel ligger Tottenham sist i tabellen, och nu påpekar statistikmonstren att laget som haft den positionen efter fem omgångar har åkt ur ligan sex år av sex på sistone.

Och som om det inte vore nog med goda nyheter – så här blir sikten för de Spurs-fans som åker ner till Polen för Uefa Cup-matchen mot Wisla.

/Erik Niva

Dräkter var det. Ränder var det.

Ni vet att fransmannen Michel Pastoureau har skrivit en bok som heter ”The Devil”s Cloth” (”Djävulens Tyg”).

Den handlar om ränder.

I den västerländska kulturen har ränder traditionellt sett symboliserat något ondskefullt och farligt, något som bärs av de som är utanför samhället. ”Förrädiska knektar, myglande fogdar, otrogna fruar, rebelliska söner, illojala bröder, grymma dvärgar, giriga tjänare, de har alla riskerat att få ränder på sina familjevapen eller kläder”, skriver Michael Pastoreau.

Till listan hade han kunnat lägga svårslagna fotbollslag. Av en eller annan anledning har en oproportionerligt stor del av världens allra bästa lag just randiga tröjor.

Naturligtvis vore den här historien allra bäst om det hade gått att peka på ett samband; att grundarna av klubbar som Milan, Juventus och Barcelona egentligen var gamla fångar som bara bytte en typ av ränder mot en annan när de gick från fängelsedräkter till fotbollströjor – och inledde ett idrottens uppror mot det etablerade samhället. Riktigt så bra är tyvärr inte historien, men nästan.

Svaret på frågan om fotbollsvärldens randighet finns i England. När sporten började få fotfäste där under den andra halvan av 1800-talet hade nästan vartenda lag randiga tröjor. Man ser nämligen längre ut i randigt – långrandigt – och långa ville fotbollsspelarna vara. Ungefär samtidigt fastnade de brittiska rugbylagen för tvärrandiga tröjor. I sådana verkar man bredare än man egentligen är.

Modet spred sig – och stannade. Men efter 100 randiga år kan en av fotbollens allra starkaste traditioner nu faktiskt vara hotad. Uefa har förbjudit klubbarna som deltar i europacupspel att ha ränder på ryggarna, eftersom de gör det för svårt för tv-kommentatorerna att urskilja spelarnas namn och nummer.
– Det är en skandal. Tv-bolagen dikterar allting nuförtiden, och det är dags att vi låter dem få veta att det finns miljoner fans som är dödströtta på det, säger Richard Harper.

Han håller på Southampton, ett av de lag som tvingats ta fram nya tröjor när de kvalificerade sig för Uefa-cupen way back in the days. Klubben försökte kompensera de släta ryggarna med att ha dubbelt så många ränder på framsidan, men Harper är inte imponerad:
– Jag har sett hur det ser ut när klubbar tvingas designa om sina tröjor på grund av Uefa-reglerna. Partizan Belgrad har en som är särskilt äcklig. Den ser ut som att någon har flytt från ett mexikanskt fängelse genom att såga sig genom stängerna.

Sista ordet lär inte vara sagt. Richard Harper har gått så långt att han lanserat en SOS-kampanj för att slippa en slätstruken framtid: ”Save Our Stripes” – ”Rädda våra ränder”.

Så där ja. Tillbaka i hotellobbyn här i Göteborg, med Simon mitt emot mig och varsin dator framför oss. (Nej, drinkarna kommer senare). Det känns som det år som gått sen vi senast satt här bara flugit iväg.
Nu jobbar vi på här, efter avklarad föreläsning med vår Rosa Halvtimme på Bokmässan. Senare i kväll är det mingel med kultureliten som ägnar sig åt rätt mycket pickmätning, ju mer desto längre kvällen lider…
I dag är egentligen bästa dagen på mässan, med bara branschfolk. Förstå mig rätt,, det är alltid lika roligt att träffa allmänheten, men det blir väldigt mycket folk och väldigt lite syre på mässan, särskilt lördag, söndag.

En trevlig kille från Ljungskile Folkhögskola, där för övrigt legendaren Laul gått, kom fram och ville intervjua mig lite om serie A och varför italiensk fotboll är så missförstådd i Sverige. Jag ställde naturligtvis upp även om jag dock vill hävda att det där är lite av en myt. Visst får Premier League för mycket utrymme i förhållande till serie A, men någon italiensk martyrroll vill i alla fall inte jag ta på mig.

Det har skrivits om fula matchtröjor här på bloggen. Snygga då, vilka är läckrast? Personligen är jag väldigt svag för randiga tröjor. Milans, Inters, men framför allt Juventus. Romas dräkter guld-året 2001 var också to die for.
Men randigt är ändå något visst. Här i stan är det ju blårandigt som gäller, ja, i alla fall för största laget.
Men, som sagt, bianconeri är vackrast i mina ögon.
Säg gärna emot mig och ge mig era finaste tröjor!

Ni vet väl förresten hur Juve fick sina zebra-ränder? Ni som inte vet det kan läsa nedan, saxat ur ett av mina Juve-dokument för några år sedan:
Den gamla damen Juventus var länge lillasyster bland  Turins lag; FC Torinese, Audace Torino och Ginnastica Torino. Hon växte dock till sig och vann 1905 sin första scudetto. Hon fick också nya kläder – av misstag. Den engelske företagaren och supportern John Savage beställde nya tröjor till laget, från en fabrik i Nottingham. När de anlände var färgen fel: vit- och svartrandiga istället för rosa. Laget hade inte råd att byta och i dag är ”bianconeri” ett begrepp.

Han säger det bäst själv.

De senaste åren har jag funderat en hel del över Samuel Eto´o – om han är på väg ner, om han borde byta klubb om han slipat ner den ursinniga hunger som alltid drivit honom framåt.

På dagens presskonferens sammanfattar Eto´o själv läget:
– Jag kommer aldrig att bli den Eto´o som jag var för tre år sedan igen. Men jag är fortfarande Eto´o.

Fotbollen har som bekant inget minne, men igår kväll gjorde den här specielle kamerunaren sitt 100:e mål för Barcelona – och illustrerade precis det här med att en annan sorts Eto´o fortfarande är Eto´o – i en väldigt underhållaned match mot Betis (jag gillar Eto´os kanon, José Maris listiga chip och Gudjohnsens improviserade glidvolley).

Real Madrid stod annars för gårdagskvällens två verkliga höjdare – Van der Vaarts klack och Raúls lobb. Miroslav Kloses halvvolley när Bayern München återvände till livet är också helt okej.

***

I slutet av förra veckan skrev jag om hur Röda Stjärnan-huliganen Uros Misic dömdes till tio års fängelse, som en följd av det där överfallet när han försökte tända eld på en civilklädd polis med en fackla.

Den sorgliga episoden har tagit nya former sedan dess. Dagen efter domen demonstrerade hardcore-fansen i Delije med en gigantisk banderoll mot domaren Lazovic – ”Lazovic, den rättvisa du dömer ut kommer också att drabba dig” – men det riktigt anmärkningsvärda var att spelarna i Röda Stjärnan dessutom manifesterade sitt stöd för den fängslade. De bar t-shirts med en bild på Uros Misic, och texten ”Rättvisa för Uros”.

I går kväll demonstrerade så återigen supportrarna med hotfulla banderoller i samband med en cupmatch i Nis, och nu har det serbiska fotbollsetablissemanget fått nog:
– Det här är väldigt allvarligt. Vi försöker bekämpa våldet – men Röda Stjärnan stöttar aktivt våldet genom att trotsa oss och visa stöd för en dömd brottslig.

***

Dimitar Berbatov är ju inte personen som den här bloggen uppskattar allra mest numera – men ändå kan jag inte låta bli att undra hur det kommer sig att den här gamla solkiga historien släpades fram i ljuset precis just nu när han gått till Man United.

/Erik Niva

Under över alla jävla under.

***

Temabyte. För ett drygt år sedan följde jag det svenska U21-landslaget under en veckolång samling.

Det var journalistiskt tacksamt – trots att vi har vår framtid i U21-landslaget och trots att de ska spela en jätteturnering på hemmaplan nästa sommar så förblir laget i stort sett helt oskrivet – men fotbollsmässigt rätt deprimerande.

U21-landslaget var helt enkelt inget vidare. Det var en blandning av svensk tradition och internationella impulser som varken blev hackad eller malen – det hade vare sig den kollektiva styrkan eller den individuella skickligheten. Spelargruppen var tyst, tillbakadragen och den hade vant sig vid att förlora.

Givetvis fanns det dock undantag och ljusglimtar – och den största av dem hette Martin Olsson.

Han var debutant, yngst i truppen och hade aldrig spelat elitfotboll i Sverige. Ändå gick han in och tog plats, sökte och krävde boll – visade att han verkligen förväntade sig att vinna de matcher han spelade.

Förbundskaptenen Jörgen Lennartsson var lika imponerad som jag:
– Vilken kille. Han lyfter ju de andra, ger ju energi till hela gruppen. Och så spelar han som en svensk Ashley Cole.

Svensk fotboll har problem med sin talangutveckling, och det gör det ännu viktigare att det går bra för de genuina löften vi ändå har.

Martin Olsson är 20 år gammal. Han spelar vägg med Robbie Fowler, lurar Phil Jagielka, sätter bollen under Tim Howard och sänker Everton i Ligacupen. The Boy´s A Bit Special.

/Erik Niva

Snart matchdags. I Inter börjar Zlatan och Adriano på topp.
Tills vidare ser jag HIF-Kalmar. Med datorn i knät för att förbereda bokmässan lite mer.
Stocksholmsderbyt missar jag, då jag redan är nere på väskusten nu, och jag kan inte direkt säga att jag sörjer.

Svar på läsarmejl: John ställer en fråga, som jag fått från flera andra läsare då och då, så här är svaret till alla: Han undrar huruvida Gazzettan har någon länk där man kan hitta en sammanställning av alla spelarbetyg. Guido på webben hälsar att man bara det på betaldelen.
De flesta italienska tidningar lägger fortfarande inte ut hela utbudet på nätet, så som vi gör (i stort sett) utan man kan prenumerera om man vill läsa hela tidningen på nätet.

En annan läsare har helt missförstått mitt inlägg i går, den delen där jag skrev om Camorran och Napoli-tåget och undrar om jag verkligen tror att maffian låg bakom förstörelsen.
Dio mio, jag vet inte hur det är med läsförståelsen, men jag får ta på mig att vara ännu tydligare framöver.
Vad jag menade var att både det faktum att maffian fått så starkt fäste i Neapel likväl som att något sådant som vandaliseringen av tåget kan inträffa måhända bottnar i samma orsaker: arbetslöshet, utanförskap, sociala problem osv i oändlighet, kombinerat med historiska faktorer osv i oändlighet.

Den som tror att maffian, på ett konkret plan, låg bakom fansens vandalisering, är alltför konspiratorisk. Är det något jag inte tror på så är det konspirationer.
Olyckor är ofta bara olyckor och folk klarar att bete sig som idioter utan högre planläggning bakom.

Men vill man missförstå med flit så gör man kanske det. Eller, mer troligt, så handlar det om att man är förblindad av sina egna åsikter, både om saker och personer, att man läser in vad andra tycker. Men som journalist kan man aldrig tillåta sig att läsa så som fan läser bibeln.

Nog om det. Nu är det avspark strax. Och jag är på västkusten. Bättre blir det inte för tillfället.