Morgonstund har inte guld i mund dagar som denna. Skrev till 02 i natt och 07.10 hämtade taxin till Gärdet och tv-huset.
Så nu vilar jag mina tankar några timmar till och ger er en text om varför jag älskar Italien och serie A. Den var införd i vår stora ligabilaga i augusti. Till er som har missat bilagan och även till er som mejlat och velat ha texten igen men inte hittat länk (den var aldrig på nätet). Här är den.

Varför jag älskar Serie A?
Tja, serien är ungefär som mina
gamla italienska pojkvänner.
Vacker, svekfull och förförisk.
Och helt oemotståndlig.

Förnuft och känsla. Att argumentera för en kärlek är alltid speciellt. Vissa väljer att försvara och förklara sin passion med just förnuft, radar upp fakta, statistik och meriter som argument. Och visst skulle jag kunna fylla hela den här krönikan med torra oemotsägliga fakta om italiensk fotbolls storhet, med guldet i VM 2006 som den senaste bjärt lysande fjädern i azzurri-hatten. Jag skulle kunna glänta på dörren till framför allt Juventus och Milans prisskåp och blända er med alla internationella pokaler. Jag skulle kunna rabbla namn på stjärnspelare och stortränare tills tungan vissnar och måste svalkas med en kall San Pellegrino.
Men jag pratar hellre om känslor. För mig är kärlek ofta raka motsatsen till förnuft; att älska är att begära även den vars alla fel och brister du känner.
 Jag har genom åren skrivit spaltmeter om Calciopoli, om mutorna, myglet, fusket, dopningen, våldet och rasismen som smutsar ner serie A. Jag har upplevt besvikelsen efter sega 0-0-matcher mellan taktiskt snålspelande storlag, efter veckor av längtan och förväntan. Jag har, förutom Italien, bott och jobbat även i England och bevakat PL helg efter helg och visst kan jag erkänna dess storhet och regnruggiga, pubsunkiga charm. På samma sätt kan konstatera att det är delikat fotboll som spelas i La Liga. Men förälskad, det är jag bara i serie A.
Trots alla fel och alla brister.
Tack vare alla fel och brister.
För det är inte de slätkammade gossarna som är de mest spännande… Det är lite som när en italiensk pojkvän ville släpa med en till Boboli-parken för att ”mata guldfiskarna” när han egentligen bara ville hångla bakom första bästa buske. Man följde med mot bättre vetande, lika delar skrämd som tjusad.
Så visst avskyr jag alla former av fusk, men samtidigt är en del av dramaturgin kring serie A allt det som föregår i kulisserna, som en ständigt pågående Divina Commedia.
Den som avfärdar italiensk fotboll har aldrig njutit den rena fotbolls-porr som en perfekt defensiv kan vara, aldrig fått gåshud av en glidtackling från Maldini eller en brytning från Nesta.
Den som säger att italiensk fotboll är tråkig har aldrig sett Totti tåga in på Olympiastadion vid ett Rom-derby, aldrig sett Kaká och Del Piero skapa konst i Botticelli-klass med fötterna, aldrig suttit på vansinniga Sao Paolo i Neapel och definitivt aldrig fått en hårig röv i ansiktet, något som jag råkade få när jag bevakade Juventus-Inter och en Juve-supporter ville visa de blåsvarta sin bästa sida.
Den som hävdar att serie A saknar känsla har aldrig på plats sett Zlatan göra mål i serie A-debuten, i ett regnigt Brescia, aldrig sett ett kvällsderby  i Milano när San Siro glöder som ett ufo på väg att lyfta, aldrig suttit på trottoarkanten i Florens och käkat panino medan de violetta fansen tågar förbi med sina flaggor, aldrig sett fansen på väg till match som stannar till för en snabb bön om seger vid en Madonna-bild i ett gathörn, aldrig tagit en morgon-cappuccino i en bar där gubbarna hänger runt disken och du kan prata fotboll, fotboll, fotboll med dem ända tills det är dags för lunch-apertivon.
Den som upplevt och levt med den italienska fotbollen kan inte förbli oberörd. Säsongen som kommer är dessutom som en enda gigantisk tiramisu att frossa i. Juventus är med igen på allvar och det behövs, för såväl konkurrensen inhemskt som för den italienska fotbollens status internationellt. Att vi nu har både Mellberg och Ekdal i Juve gör inte saken sämre.
I Inter ska Mourinho samtidigt  leva upp till sin skyhöga svansföring och ro hem CL-guld (allt annat är underkänt), allt medan Milan med Kaká, Pato och Ronaldinho i spetsen ska försöka återupprätta fornstora dagars storhet. Lägg därtill Fiorentina, Roma och ett Napoli som vill ha mer och mer och mer – precis som vår egen unike Zlatan.
Behöver jag säga mera? Ni ursäktar nog om jag drar mig tillbaka tills hjärtklappningen lagt sig.

Dags att säga det med en sång.

På två dagar har jag alltså rört mig från The Beatles Liverpool över The Smiths Manchester till inget mindre än Discharges eget Stoke-on-Trent – och kan ni er d-takt så inser ni magnituden i det.

I England har kopplingen mellan fotboll och musik alltid varit självklar, och eftersom jag tänkt ägna en stor del av den här bloggen åt fotbollskulturellt nörderi är väl det här en lika bra anledning som någon att dra iväg en första, överambitiös lista.

Längs vägen har jag nu hälsat på hos tre klubbar – Liverpool, Man City och Stoke – som alla inser värdet av att vårda ett ordentligt anthem. Genom de här signaturmelodierna  går det att komma väldigt nära klubbarnas essens, själva kärnan i allt vad de är och allt vad de står för.

Ett riktigt anthem skiljer sig förstås från de vanliga fotbollssångerna genom att vara unika för varje enskild klubb, genom att de har sjungits i årtionden eller till och med århundraden och genom att de har långa texter som varenda jäkla kotte förknippad med föreningen kan utantill.

I Sverige börjar ”Just Idag Är Jag Stark” och ”Å Vi É AIK” långsamt närma sig den status jag skriver om, och ute på kontinenten har vi ju ”RomaRomaRoma”, ”Pazza Inter”, ”Hala Madrid”, ”El Cant del Barça” och de andra – men de får vi behandla i en annan lista.

Här har vi i stället mina tio engelska favoritanthems, i omvänd ordning, med skiftande youtube-kvalitet. Fucking trumpetfanfar för:

10) Leeds United – Marching On Together
Back in the days så spelade nästan alla klubbar in speciella Cupfinallåtar innan de åkte till Wembley. De flesta går inte längre att använda som något annat än avskräckande exempel – men den som får för sig att lyssna på B-sidan till Leeds finalsingel från 1972 kanske hör något bekant. Än i dag fortsätter nämligen de vita horderna att sjunga om hur de ska marschera vidare tillsammans. Nere i tredjedivisionen behöver de all sammanhållning de kan hitta.

9) Norwich City – On the Ball City
Jag älskar verkligen att folk i Norfolk sjöng ”On the Ball City” redan på 1890-talet. I grund och botten gick ju sporten då ut på samma saker som den fortfarande gör i dag: ”Kick it off, throw it in, have a little scrimmage, Keep it low, a splendid rush, bravo, win or die, On the Ball City”.

8) Sheffield Wednesday – Hi-Ho, Sheffield Wednesday
Det är väl egentligen frågan om det här verkligen borde kvala in som ett anthem – Sheffield-ugglorna klämmer ju mest bara in i refrängen till ”Hi-Ho, Silver Lining” – men av en enda anledning får den plats ändå. Jag var i Cardiff våren 2005, för Play Off-finalen upp till andradivisionen. Sheff Wed mötte Hartlepool, och den allsången som de piskade igång precis före avspark är fortfarande det högsta ljud jag någonsin hört. Alla kategorier. Tyvärr finns inga bra youtube-klipp från den matchen heller, men någonstans genom Hillsborough-skramlet fattar ni nog principen.

7) Cardiff City – Men of Harlech
Och har jag gjort ett avsteg kan jag göra två. De allra flesta Cardiff-fans nynnar ju bara melodin till Men of Harlech – verserna om den sju år långa attacken mot Harlech Castle är jävlar i mig lika långa som själva belägringen – men kraften finns där ändå. Walesiska arméregementen använder fortfarande ”Men of Harlech” som sin egen marsch, och Cardiff-fansen gör sitt till för att minnas 600 år tillbaka, till den waleisiska heroismen under den längsta belägringen i brittisk historia.

6) Newcastle United – Blaydon Races
Många klubbar över hela England – med Man United i spetsen – har adopterat den här klämkäcka jiggen, men kan du din historia vet du att den aldrig kommer att kunna bli något annat än en Newcastle-sång. Det här har varit Tynesides inofficiella nationalsång i mer än 150 år.

5) West Ham United – Forever Blowing Bubbles
En klubbhymn som handlar om krossade drömmar, snarare än om klassiska segrar. West Ham United kommer från det East End som offrades under andra världskriget, och har vant sig vid att världen är en grym plats, där både såpbubblor och drömmar krossas. Ändå fortsätter de att blåsa sina vackra bubblor upp i luften.  

4) Sheffield United – The Greasy Chip Butty Song
Vad skrev jag tidigare? Något om att de här sångerna gör det möjligt att komma väldigt nära klubbarnas essens, själva kärnan i allt vad de är och står för. ”The Greasy Chip Butty Song” ÄR Sheffield United. You fill up my senses, like a gallon of Magnet, Like packet of Woodbines, like a good pinch of snuff, Like night out in Sheffield, like a greasy chip butty, Like Sheffield United, come thrill me again”.

3) Stoke City – Delilah
Anledningen till att jag över huvud taget kom på tanken att sätta ihop den här listan. Inför Everton-matchen igår vräkte de rödvita ur sig ”Delilah” med en sådan kraft att jag häpnade, precis som jag alltid häpnar när jag ser Stoke. Det finns ju något smått egendomligt i att övervintrade Naughty Forty-medlemmar vrålar en gammal Tom Jones-låt om sviken kärlek, men de har fattat något som andra kanske aldrig förstår. Ingen annan sång beskriver ju relationen mellan en supporter och ett underpresterande fotbollslag bättre än den här.

2) Liverpool – You´ll Never Walk Alone
Jag håller inte på Liverpool, men när de spelar ”You´ll Never Walk Alone” på Anfield så sjunger jag med. Varenda gång, av hela mitt hjärta. Den enda anledningen till att inte den här toppar listan är att det finns för många perverterade tyska discoversioner av den – och att jag förstås vill vara jäääävligt originell – men samtidigt är det ju även det som gör den så satans speciell. ”You´ll Never Walk Alone” har på ett plan slutat handla om en enda klubb, och i stället kommit att gälla hela fotbollsvärlden. Det här är vår officiella, allmänt erkända nationalsång.

1) Birmingham City – Keep Right On
När Birmingham City kom till Highbury för att spela FA Cup-kvart mot Arsenal 1956 var de rejält nederlagstippade. Fansen som hade rest med ner till London hade egentligen inga förhoppningar alls, men mötte ändå upp i tusental när den blå spelarbussen kom fram till Highbury. När dörrarna till bussen öppnades hörde så supportrarna något de inte hade väntat sig – därinne satt de förlustdömda spelarna och sjöng tillsammans. De sjöng en gammal folksång om att aldrig någonsin ge upp, om att alltid fortsätta framåt hur mörkt läget än är.
Birmingham vann den där kvarten med 3-1, förstås, men det har egentligen ingen betydelse för historien. När City åkte ur Premier League i våras stannade fansen kvar långt, långt efter slutsignalen och sjöng ”Keep Right On”, precis som de alltid gör när de förlorar prestigederbyn mot Aston Villa.
Sången skrevs från början av skotten Sir Harry Lauder. Hans son hade nyss dödats i strid under första världskriget, och Lauder försökte formulera för sig själv varför han inte bara skulle ge upp. Birmingham City har gjort oss alla en tjänst när de tagit hans ord med sig till ett annat sammanhang.
Fotboll är inte vinnarnas sport. Det är såklart många som tror att den är det – men de har fel. Varje säsong finns det ett lag som vinner, och nitton som inte gör det. Sorgerna kommer alltid att vara fler än segrarna för de allra flesta av oss.
Ändå fortsätter vi bry oss. Vi fortsätter, ända fram till vägens slut.

As you go through life,
it´s a long long road
there be joy’s and sorrows too,
As we journey on, we will sing this song,
for the boys in royal blue
We’re often partisan – la, la, la,
we will journey on – la, la, la,
Keep right on to the end of the road,
keep right on to the end,
Though the way be long, let your hearts be strong,
Keep right on round the bend,
Though you’re tired and weary,
still journey on,
til´ you come to your happy abode,
Where all the love you’ve been dreaming of,
will be there,
at the end of the road

/Erik Niva

Har under kvällen fått två mejl om huruvida det heter San Siro eller Giuseppe Meazza, en ständigt aktuell fråga. Den officiella verisonen är att det heter San Siro när Milan spelar och Meazza när Inter lirar. Men jag har aldrig träffat en Milano-bo som säger att de ska på match på Giuseppe Meazza. Jag citerar tex Inter-Mirko på Gazzettan:
”Bella San Siro di notte”. ”San Siro är vackert om natten”. Och då är han ändå svartblå.
Området som stadion ligger i heter Zona San Siro. Alla vägskyltar visar till San Siro.

Giuseppe Meazza är det mest svenska tv-kommentatorer som säger…

”Milan i fritt fall”. Så beskriver Gazzetta dello Sport, min andra arbetsgivare, situationen i Milan efter den andra raka förlusten. 0-2 borta mot Genoa, Ronaldinho och Sjevtjenko (jo, vi stavar det så, vi följer TT:s skrivregler) utbytta i paus.
”Ancelotti är orörbar”, säger likväl Galliani.
Konstigt, säger jag.
Jag har alltid tyckt att Ancelotti är överskattad och nu måste något hända. Milans fans och mäktiga intressater kanske köpte en mellansäsong. Men  inte en till.
Att sparka tränaren är stundtals en billig lösning. Jag kan dock känna att det skulle behövas nya krafter, nya tankar vid det rödsvarta rodret.
Milan har ändå haft mycket tålamod med Ancelotti. För att han är den han är och för att Milan är det man är.

Själv har jag sett Hammarby-Kalmar, på ett höstligt Söderstadion. Nu skriva, i morgon upp 06.50 för morgon-tv 08.15, sportpanelen i Gomorron Sverige.
Få se om vi kan klämma in något om Milan och serie A då. Jag gör alltid mitt bästa för att få med lite calcio. Hellre det än Elitserien…

Haha, ska man ha fel så kan man lika gärna ha rätt när man har det.

Kvarten efter att jag skriver att Everton inte lär släppa in några mål har de plötsligt släppt två – men de har i alla fall kommit till på de fasta situationer jag varnade för.

Rory Delaps inkast är inget annat än rena missiler, helt bisarrt farliga. Både reduceringen och kvitteringen har varit en direkt följd av dem, och nu känns det som att precis vad som helst kan hända här.

2-2. En knapp halvtimme kvar, och ”Delilah” dånar ut från läktarna med helt magnifik kraft.

Fantastic fun.

UPPDATERING: Slut, 2-3, efter att Tim Cahill nickat in en hörna. En fenomenalt underhållande Premier League-match inför en fantastisk publik. Nu ska jag gå på presskonferens, lyssna på David Moyes, försöka byta till mig Tony Pulis keps och sedan hacka mig ner mot London.

/Erik Niva

Stoke, alltså.

Den där bussresan från Stockport över Macclesfield hade jag väl kunnat vara utan, med facit i hand. I synnerhet som jag hamnade på samma buss som en falang av någon av Evertons yngre firmor, och det finns jävlar i mig en gräns för hur många gånger man står ut med att höra den där sjaviga sången om Steven Gerrards baby.

Jaja, fram till The Potteries kom jag i alla fall, och nu är vi framme vid halvtid ute på The Britannia.

Matchen började som en fenomenal kvarleva från gamla tider. Stoke har ju inte varit uppe i högstaligan sedan 1985, och det märks att de levt i den parallell tillvaro, mer eller mindre opåverkade av Premier League-glittret. Alla fyra läktare sjunger, och jublet för en hörna är lika högt som när det firas mål i andra länder.

Kanske förståeligt, då fasta känns som Stokes enda chans att göra mål i den här matchen. I synnerhet är ju Rory Delaps långa inkast helt sinnessjuka, och faktum är att det närmaste målet hemmalaget är ett av hans 35-meterskast som gick tätt över (!) och landade på nättaket.

Moyes har gått tillbaka till grunderna, och låter debutanterna Fellaini och Castillo bilda dubbelt mittfältsblock framför backlinjen. Så jävla kul är det väl inte, men just nu kan jag inte se Everton släppa in mål.

Och då blir väl Yakubus nätta lilla bredsida avgörande. Slutresultat: 0-2 eller 0-3.

Före.

Under,.

/Erik Niva

I dag hade jag gärna varit i Neapel och sett Napoli-Fiorentina. Vackra, vilda Neapel. Vet att jag inte borde romantisera Neapel med alla dess problem. Men staden är för mig som en av de där killarna mamma varnade en för. Man vet att man borde akta sig men åker ändå dit…

Mourinho säger att Inter lika gärna kunde vunnit med 5-1. Zenga håller inte med, föga förvånande. Det kommer att bli många roliga debatter under hösten när The Special One sticker ut sin vackra, arroganta lilla haka.

Miriam Leone har korats till Miss Italia. Hon poserar fint i bikini och krona på scenen i Salsomaggiore Terme, där tävlingen avgjordes. Auguri! Grattis till en tävling i tiden!
Det är alltid lika roligt när jag berättar för mina italienska vänner att vi lagt ner Fröken Sverige…

F1 på Monza i dag, där Ronnie Peterson mötte sitt öde denna helg för 30 år sedan. Den 11 september, detta mörka datum. Jag skulle fylla sex år några veckor senare och hans krasch är ett av mina första riktigt starka minnen.

Nu väntar Hammarby-Kalmar och jobb för mig om några timmar.

Haha, just det – jag träffade ju en snubbe på tåget som påminde mig om en av de mer bisarra svenskhistorierna i modern tid.

Som enda spelare i Premier League-historien så hade ju Stefan Schwarz inskrivet i sitt kontrakt med Sunderland att han inte fick göra några rymdresor.

– När allting kommer kring så skyddar vi bara vår klubb, kommenterade Sunderlands vd John Fickling.

/Erik Niva

A day and a half, this one.

Två matcher, två städer, fyra miljardindustrier. Sju mål, två röda kort, drygt 90 000 åskådare. En buss, tre taxibilar och ett tåg.

Jag har precis skrivit av mig två krönikor till morgondagens tidning, och när jag summerade intrycken så kom mycket av dem att kretsa kring sånt som jag fortfarande tycker är viktigt – sånt som en fotbollsklubbs själ och hjärta. Det gör väldigt ofta det när jag reflekterar kring den engelska fotbollen nuförtiden.

I vår knepiga meta-värld har det blivit en märklig mediesanning att den italienska fotbollskulturen är missförstådd i de svenska medierna. Det ligger ju en del i det, men det tjatas däremot inte en femtondel så mycket om hur ofta det schablonrapporteras från den engelska fotbollen.

Nu är det som om alla precis har fått upp ögonen för att engelsk fotboll haft problem med sin strukturomvandling från knegarsport till allemansgods. Nu ska det tävlas i att tjata om hur dålig stämning det är på engelska arenor och hur plastigt folk det är på läktarna – när alla som går på en del matcher här borta vet att det i själva verket har blivit betydligt bättre med sånt sedan bottennivån runt millenieskiftet.

Den nya utvecklingen när utländska miljardärer köper upp storklubbar som en hobby har såklart inneburit en utmaning för engelsk supporterkultur – men den har svarat. För tio år sedan befarade jag att engelsmännen skulle bli så desillusionerade med den nya fotbollen att de helt enkelt skulle sluta bry sig om sina klubbar, men det har inte blivit så. På de flesta håll har folk bara börjat bry sig mer i stället. De har aktiverat sig och organiserat sig, just för att undvika att andra ska ta deras klubbar ifrån dem.

Fler borde uppmärksamma det.

I morse mötte jag Liverpool-fansen i Sons of Shankly när de kom fram till Anfield, och som den multireporter jag tydligen är nuförtiden så plockade jag fram videokameran för att fånga verkligheten (och registrerade sedan ett youtube-konto – det är fan i mig nya tider).

Sedan gick jag med i tåget och skanderade om hur ”Liverpool Football Club, is in the wrong hands”.

Inne på Anfield var det derbytätt, med allt vad det innebär. ”You´ll Never Walk Alone” från tre och en halv läktarsida, ”Justice For Heysel” från den sista sektionen. På planen fanns det egentligen bara en sektor där Liverpool hade lika bra spelare som Man United, och det var också där de vann matchen. Javi Mascherano och Xabi Alonso tog ansvar och stod upp, och med hjälp av ursinnig forwardspress från Keane och Kuyt käkade Liverpool med tiden upp mitten.

Här har ni målen.

Ut på slutsignal, taxi till Lime Street, 15.14-tåget mot Manchester, framme på Oxford Road 16.01, ny taxi ut till Eastlands.

Entusiasmen var större än jag någonsin tidigare upplevt i den ljusblå halvan av stan, och gudarna ska veta att en klubb inte blir själlös bara för att den hoppas på en ny framtid. Eastlands är inte Maine Road, men i går så levde den upp för the occasion.

Robinho var allt på en gång – genial, poänglös, förtrollande och förbaskat irriterande. Chelsea var sensationellt bra, framförallt med eget bollinnehav. Big Phil Scolari kommenderade en stackars portugisisk journalist att översätta hans presskonferens och Mark Hughes snoppade av VG:s fråga om ifall han haft en chans att prata med de nya ägarna efter matchen:
– Nej. Jag var tvungen att komma hit och prata med dig istället.

Det var den dagen. I morgon blir det gryningståg till Stockport och sedan byte till någon sorts ersättningsbuss.

Stoke-Everton. Jävlar i mig inte det sämsta.

/Erik Niva

Så Inter vann. Matchen var dock ingen klang- och jubelföreställning som gör att jag måste skriva en massa till i morgon.
Därför sjunker jag nu djupare ner i soffan och zappar in mina italienska kanaler där Inters seger-mål lär vevas i repris många gånger.
Buona notte.