Mållöst på San Siro länge, trots svartblå dominans. Återstår att se om Zlatan kan göra oss mållösa i andra halvlek, med några av sina bollkonster (scusate) eller om han kommer att vara lika blek som mot Ungern hemma i onsdags. Låt gå för att han inte fick mycket vettigt att jobba med men det blev inte bättre av att han tappade lusten.
Även om jag dock ibland förstår honom:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article3268112.ab,

Nåväl, nu är det Inter-Catania som gäller.

Några av er mejlar och undrar varför jag inte är på plats och svaret är enkelt: för att jag måste vara hemma med familjen ibland. Efter 2,5 vecka på fotbolls-EM och 3,5 vecka på OS i Peking tar jag en september med mycket jobb, men Sverige som bas.
Men längre fram under hösten lovar jag er mycket gott, direkt från olika hörn av Italien.

Om ni sitter framför tv:n, som jag, har ni precis sett två snabba mål, ett åt varje håll. Och nu spelar Tedesco döende svanen efter att ha fått Muntaris hand i ansiktet.
Båren in. Men, jag lovar, det blir snart en Lasarus.
Och Muntari åker ut. Ett skämt. Han ska inte upp med handen, men Tedescos uppvisning på marken var pinsam. En varning hade räckt.
Tedesco är uppe och springer nu. Återuppstånden från dödsriket. Vad sa jag…

Milano-förorten Bovisa är inget särskilt.
Den ligger bara en kort pendelstågfärd från innerstan och stationen Milano Cadorna. Ändå världar bort från modekvarteren, galleriorna och barerna där de betydelsefulla cirkulerar. De som bor i Bovisa är inte fotbollsstjärnor och modeller, inget vackert folk som lever sitt liv i paparazzo-blixtarnas sken.
I Bovisa bor de till synes betydelselösa i trista höghus mellan grå betongmurar, täckta med klotter och grafitti som ropar ut sina budskap i stumma men ändå talande protester som ”Berlusconi, vai a caccare”: ”Berlusconi gå och skit” eller ”Inter padroni d’Italia”: ”Inter, herrar över Italien”.

I Bovisa bor folk som mina vänner Pino och Cinzia, ett par i dryga 40-årsåldern. Han polis, hon säljare på ett försäkringsbolag. De jobbar sex dagar i veckan, Pino ibland sju. De  lämnar och hämtar sonen Riccardo på skolan, handlar på stormarknaden Carrefour, äter sin pasta på kvällen, inte så sällan utbytt mot milanesisk risotto. Ibland tar sig Pino en liten whisky till sena tv-nyheterna.

Som de flesta italienare tycker de om på fotboll, ser den som en fundamentalt element i vardagen, följer den utan att vara överdrivet passionerade. Att ha på bilradion på söndagens utflykter för att höra hur det går i serie A-matcherna är lika självklart som att köpa en liter mjölk på väg hem från jobbet. Det är något man gör bara.
Fotbollen är alltid där. I snacket vid espresso-stunden runt bardisken, den italienska varianten på vårt svenska fikabord. I samtalen kring middagsbordet på söndagarna när släkten samlas med milanisti på ena sidan bordet och interisti på den andra. I sonen Riccardos matcher på innergården där pojkarna titt som tätt håller på att skjuta huvudet av den hårt prövade Madonna-figur som häckar mellan de glesa buskarna som är tänkta att ge lite färg åt arbetarbarnens gråbeiga vardag.

I morse ringde jag Pino och Cinzia för att höra hur de har det. Vi pratade om vädret, livet och, naturligtvis, fotbollen. Om huruvida Milan ska gå igenom ännu en förlorad säsong eller bara hade en dålig dag på jobbet förra helgen, om vår egen ”Ibra” kommer att vinna skytteligan och om de nya förslagen på hur våldet ska stoppas. 
Pino slutade i flera år att följa fotbollen. I sitt arbete som polis mötte han så mycket av våldet kring spelet att han fick avsmak. Nu har han försonats med ”Il calcio” men hans blodtryck stiger fortfarande från noll till hundra på två sekunder när han börjar prata om vad fotbollsvåldet kostar samhället.

”Ska du se Inters match i kväll?”, undrade vi i munnen på varandra.
Det skulle vi båda, naturalmente.
Jag för jobb med förnöjelsen på köpet, han bara för det senare.
”Ska du till San Siro?”, frågade jag, fastän jag visste svaret.
No, no, det har familjen inte råd med, biljetterna är för dyra. Något ska ju betala spelarlönerna på 100 miljoner kronor om året… Men Pino har lärt sig att rycka på axlarna, han bor trots allt i Italien, där premiärministern är en av landets rikaste.
”Vi ser machen på tv, fast vi har fan snart inte råd med abonnemanget heller. Sky rånar oss. Men någon glädje ska man ju ha. Och så korkar vi upp en prosecco ,  det är ju lördag. Så skålar vi för dig med”.
Jag säger att det låter bra och jag tänker att jag velat vara där, i Bovisa, i lägenheten med den rosa tv-soffan och så lite materiellt överflöd men så mycket värme. Bubbel i glasen, risotto på faten och Inter-Catania på tv.
Mycket mer kan inte begära.

/Jennifer

Ska jag nu börja någonstans så gör jag det gärna här.

Detta egensinniga Liverpool, med ryggen mot resten av England, och ansiktet riktat mot Irland och Atlanten. Detta tjuriga Liverpool, där nasarna nere vid Albert Dock säljer speciella ”Scouse passports”. Detta unika Liverpool, som knappt är större än Göteborg, men ändå lyckas rymma en klubb i den yppersta världseliten och en annan som egentligen hör hemma där.

Jag vet inte exakt hur många gånger jag varit här, men det är minst tio.

Vi har dels de professionella besöken. Efter EM 2004 var jag här och skrev ett reportage om Croxteth, Wayne Rooneys familjära ghetto där man ena stunden fruktar för sin hälsa och i nästa ögonblick funderar på att flytta dit. Året efter följde jag Rafa Benitez under halva hans första mirakelsäsong, den som kulminerade med Istanbul. Och inför VM 2006 satt jag i stadens filmstudios och gjorde exklusiva intervjuer med Steven Gerrard och Xabi Alonso.

Sen har vi de privata resorna, som nästan alltid inneburit att jag åkt upp för att följa Spurs. Jag var här hösten ´97, när Michael Owen gjorde sitt första a-lagsmål på Anfield i 4-0-massakern som ledde till att Gerry Francis fick gå. Säsongspremiären 2002, när en 16-årig Wayne Rooney debuterade för Everton och passade fram Mark Pembridge till 1-0-målet. Och så våren 2005, när Erik Edman fick för sig att det var en bra idé att vräka in en boll i The Kop-krysset från 40 meter.

I dag skrivs det nya historier, när The Republik of Mancunia väller in från M62:an. I min värld är Liverpool och Man United de klart största klubbarna i England, och även om de aldrig skulle erkänna det själva så är de också två klubbar som påminner extremt mycket om varandra. De bygger på samma nordengelska outsidermentalitet, samma styvnackade arbetarklasstolthet och samma vördnad för historiska triumfer och tragedier.

Keane och Berbatov ska dra på sig nya kappor på var sin sida, The Spirit of Shankly ska tåga mot Hicks&Gillett och ett i stort sett ordinarie Liverpool ska försöka bevisa att de faktiskt är på riktigt den här gången.

Sedan blir det någon sorts Phileas Fogg-rush till bussar, tåg, taxibilar, pråmar och elefanter för att hinna hela vägen upp längs The Manchester Ship Canal innan den lokala tiden blir 17.30. Det är ju då det är avspark i en helt annan match, i en halvt annan fotbollsvärld – men det blir också en historia för ett helt annat blogginlägg.

Let´s roll.