Jorden runt på 24 timmar.

Uruguay
61-åriga Silvia Martinez – fru till Uruguays förbundskapten Oscar Tabarez – var ute på promenad hemma i Montevideo på lördagseftermiddagen. Då körde en motorcykel med två män ikapp, och en av dem hällde frätande syra över henne. Martinez vårdas nu på sjukhus med brännskador på 25 procent av kroppen. Hon har tidigare utsatts för mordhot.

Belgien
På lördagskvällen skulle Tubize och FC Bryssel mötas i den belgiska tvåan. Strax före avspark hittades den assisterande domaren Chris Schelstraete livlös på en av arenans toaletter. Han hade försökt ta livet av sig genom att skära upp sina handleder, och vårdas nu på sjukhus.

Italien
Nere i Neapel utsätts Yanina Screpante – flickvän till Napoli-spelaren Ezequiel Lavezzi – för väpnat rån. Pistolbeväpnade män tvingar av henne en Rolex-klocka, bara några dagar efter att Marek Hamsiks höggravida flickvän tvingades ur sin bil under liknande omständigheter.

Danmark
Huliganen som stormade planen under EM-kvalmatchen mellan Danmark och Sverige gick på söndagen ut i de danska medierna och berättade om hur efterspelet bidragit till hans mammas självmord.

Togo
Natten mot söndagen var den togolesiska storklubben Etoile Filantes på väg till bortamatch i Sokode. Då fick bussen punktering, och störtade ner i en ravin. Minst 6 personer dog och 28 skadades då bussen fattade eld.

Wales
Tidigt på söndagsmorgonen hittades Wales förbundskapen Gary Speed död i sitt hem. Han hade begått självmord genom hängning.

Fotbollen av idag. Världen av idag.

Väck mig.

/Erik Niva

Jag befarar att det är bäst att börja med ett förtydligande för att slippa ägna hela eftermiddagen åt att sanera en ovidkommande diskussion.

Det här är inte ett inlägg om hur FC Barcelona behandlas av domarkåren.

Jag håller visserligen med om att de har fått osedvanligt många domslut med sig under en längre tid, och har ingen bra förklaring till varför bortanför faktumet att stora klubbar och skickliga lag strukturellt alltid får domarfördelar.

Men det här handlar alltså inte om det.

Det jag istället vill skriva några rader är om något så förnumstigt som fotbollen och förebilderna.

I min matchkrönika från San Siro kommenterade jag några av de saker som jag tycker blir skevt i Zlatans fantastiska bok – bilden av Pep som fegis, bilden av Barcelona som en skolklass – men hade inte plats för en av de aspekter som gnagt på mig under hela den här litterära debatten.

Jag blir faktiskt lite beklämd över hur det nu framstår som fånigt och fjanigt för en fotbollsspelare att uppföra sig som en vanlig, enkel, schysst kille.

Redan på första sidan av sin bok förkunnar Zlatan Ibrahimovic:
”Ärligt talat, ingen av grabbarna uppträdde som superstars och det var konstigt. Messi, Xavi, Iniesta, hela gänger, var som skolelever. Världens bästa fotbollsspelare stod och bockade, och jag förstod ingenting. Det var löjligt”.

Själv har jag förtvivlat svårt att se hur det kan vara så löjligt, så provocerande.

Jag menar, jag är ju också uppvuxen på den dyrkan av den ensamma rebellhjälten som präglar hela vår populärkultur. Jag älskar också sannsagorna om till exempel Mario Balotelli, Kevin-Prince Boateng, Wayne Rooney, Antonio Cassano och Zlatan Ibrahimovic. Och nej, jag var sällan heller så särskilt förtjust i klassens ordningsman när jag gick på mellanstadiet.

Men vafan, har vi verkligen inte kommit längre?

Fotbollsspelare är visserligen ett särskilt släkte, men jag hävdar ändå min rätt att förhålla mig till dem som vuxna människor.

Att Barcelona är någon sorts hjärntvättad sekt av fotbollsandroider stämmer ju helt enkelt inte. Skillnaden mellan till exempel den utåtriktade Gérard Piqué och den introverte Andrés Iniesta är milsvid, och omklädningsrummet har för övrigt inte haft några som helst problem att integrera den fulltatuerat pimpade hyperaktiva motormunnen som är Dani Alvés.

Ni kan skrika om att Barcelonas spelare minsann också filmar – och det är sant, jag tror tyvärr inte att det finns någon herrspelare kvar som inte förstärker när han kan få fördel av det – och håller ni på Arsenal kan ni gnälla över hur hela Cesc-sagan hanterades. Men ni kan göra det i något annat sammanhang.

Jag känner ju inte Barcelona-spelarna, men jag har i alla fall intervjuat så många att jag har fått mina intryck av dem förstärkta. I grund och botten är de allra flesta snälla killar som råkar vara väldigt bra på att spela fotboll, men inte riktigt fattar vad som skulle vara så förtvivlat märkvärdigt med det. De tar sina enkla bilar och sina träningsoveraller och så åker de till jobbet. Sedan åker de hem till samma familj och samma människor som de umgicks med för tio år sedan.

De har blivit fostrade och formade av Barcelona, absolut, men vad är det som är så förtvivlat fel med det? Det har inte tagit ifrån dem förmågan att tänka själva, snarare tvärtom. De allra av de så kallade rebeller jag intervjuat – de som gillar att trumma på om hur de alltid går sin egen väg – har haft väldigt svårt att formulera en självständig tanke bortanför deras egen relation till fotbollsplanen. Xavi, Puyol, Piqué, Fàbregas och Busquets har jag däremot alla uppfattat som klarsynta människor som reflekterat en hel del över världen och deras egen position i den.

Mycket av grunden i ”Jag är Zlatan Ibrahimovic” handlar ju om den mänskliga rättigheten att vara annorlunda, olika. Jag ställer såklart upp på den hållningen – och undrar därför om det verkligen behöver vara så att alla fotbollsspelare måste vara tatuerade, juvelerade, modeintresserade, gangsterromantiserande individualister för att få street cred?

Det finns något tröttsamt över hela den där likriktade egensinnigheten.

Kan det inte vara okej att vara en vanlig kille som lyssnar på tränaren och ställer upp för lagkamraterna också?

/Erik Niva

Igår jag gjorde något som jag aldrig gjort förut.

Jag gick till jobbet i fotbollströja.

I början av 2010 var jag på väg ner till Angola för att skriva om de afrikanska mästerskapen, och hade hunnit till Heathrow när nyheten om hur det togolesiska landslaget hamnat i kulsprutebakhåll nådde oss. Strax därefter ringde någon från redaktionens säkerhetsavdelning och meddelade att en skottsäker väst i titan var på väg med en kurir på motorcykel.

Jag avstyrde.

För några månader sedan kom jag dock inte undan. Jag skulle till Libyen för att skriva om fotbollen under Gadaffi – som då fortfarande var vid livet – och den här gången insisterades det i att jag skulle ta med mig en såndär blytung skyddsväst.

Jag la ner den i en baggagelucka när jag kom fram, och tog sedan aldrig upp den förrän det var dags att flyga hem.

Inte för att jag försökte vara någon hårdhudad machismomurvel – jag har småbarn hemma och är inte det minsta intresserad av att ta onödiga risker – utan för att det helt enkelt kändes smidigast och säkrast så.

Att tulta omkring med skottsäker väst i någon afrikansk konfliktzon riskerar att dra till sig precis den typ av uppmärksamhet som bara krånglar till livet.

Uppträd korrekt och normalt, använd det sunda jävla gruvarbetarförnuftet och håll ner huvudet där det behövs – det har varit de grundläggande riktlinjer som alltid tagit mig helskinnad hem från de mest märkliga platser på planeten.

När Napoli skulle möta Manchester City kände jag – egentligen för första gången – att det kanske inte skulle vara tillräckligt.

När engelska och tyska lag spelat i Neapel har unga män med nordeuropeiskt utseende jagats systematiskt av mopedister med hjälmar som maskering och knivar som vapen.

Som vanligt hade jag alltså utseendet emot mig.

Det var när jag gick hemma och funderade över hur jag skulle bemästra situationen som det slog mig att jag faktiskt redan ägde den ultimat ändamålsanpassade skyddsvästen, den som avstyr trubbel snarare än drar det till sig.

Som en del av min Cristiano Lucarelli-kollektion hade jag faktiskt en Napoli-tröja, och i en sån här situation gäller det helt enkelt att få oddsen på sin sida.

En mössa för att skyla mitt ystert blonda hårsvall, en Napoli-tröja framskymtandes under jackan – mer behövdes inte för att jag skulle känna mig rustad för fälttåget mot San Paolo.

Tidigare har jag känt mig både utsatt och sårbar på den där 500-meterspromenaden mellan pendelstationen Campi Flegrei och San Paolo.

Mellan de sprucket sönderklottrade väggarna står biffiga tuffingar med halsdukar för ansiktena och hänger, som en sorts vaktposter. Runt dem pilar adrenalinrusiga ragazzi – med eller utan moped – som försöker provocera fram ögonkontakt med okända inkräktare.

Igår var de också fler och hetsigare än jag sett tidigare – men med rätt ljusblå framglimtandes visste jag att jag hade en passersedel som aldrig skulle ifrågasättas.

Nu kunde jag dra på stegen och suga lite extra på intrycken, passa på att njuta av den högljutt hotfulla hispigheten eftersom den inte längre rörde mig.

Så närmade jag mig pressentrén, knäppte jackan och gick in och gjorde mitt jobb.

Och det är klart som fan att jag fattar att någon felskruvad etiktaliban säkert kan få för sig att det är oprofessionellt att bevaka en match iklädd det ena lagets matchtröja – men i så fall kan jag föregripa deras invändningar med att högaktningsfullt be dem dra åt helvete.

Jag håller inte på Napoli, lika lite som jag ogillar Manchester City.

Min rapportering påverkades inte det minsta lilla uns av vad jag hade på mig under jackan – däremot förbättrades mina möjligheter att faktiskt utföra mitt jobb markant.

I lived to tell the tale.

Kommandostyrka åter vid bas. Uppdraget utfört.

Jag fick en av mina starkaste idrottsupplevelser på åratal – och jag kom tillbaka helskinnad till hotellet för att skriva en bombastisk krönika om betydelsen av att aldrig bygga bort känslorna ur fotbollen.

San Siro ikväll. Jag lovar att jag inte ser matchen i vare sig rödsvart eller blårött (jag funderar faktiskt på att ta min Kaiser Chiefs-jacka – är det okej?) – däremot misstänker jag att jag tyvärr återvänder till hotellet betydligt mindre berörd än jag var igår.

Vi avslutar med några klipp som i någon liten mån kan förmedla lite av känslan från San Paolo.

Tifon.
Cavani.
’O surdato nnammurato.

/Erik Niva

Precis vad jag behövde.

Kommer fram till Neapel, får höra om hur det varit supporterslagsmål med flaskor och stenar uppe i Sorrento och om hur Marek Hamšíks flickvän blivit utsatt för väpnat rån i morse.

Martina Franova körde sin BMW X6 genom Varcaturo Secondo i stadens norra delar då vägen blockerades av ett par snubbar på vespor. De hade pistoler, tvingade ut den gravida Franova ur bilen och körde iväg.

Nu lyckades visserligen polisen hitta den övergivna bilen igen, men det gör nog vare sig familjen Hamšík eller mig sådär överdrivet mycket lugnare.

Jag har sett fotboll på världens alla kontinenter – Australien räknas inte – och i stort sett aldrig varit det minsta bekymrad över säkerheten. Ikväll ska jag däremot erkänna att jag är en liten smula orolig.

De senaste åren har det i stort sett inte spelats en enda Europacupmatch i Neapel utan att bortafans blivit oprovocerat knivskurna, och idag är stämningen mer upptrissad än någonsin. Man City har gått ut med en officiell varning som går ut på att undvika vissa ”no-go areas” – bland annat kvarteren runt järnvägsstationen – att använda särskilda bussar för att komma till och från arenan och att alltid hålla ihop i större grupper.

Själv tar jag mig till och från matchen på egen hand, har ingen möjighet att åka med några särskilda bussar och bor i närheten av järnvägsstationen.

Nu tillhör jag visserligen inte bortafansen, men skillnaden mellan engelska supportrar och svenska journalister är inget som jag är sådär överdrivet sugen på att försöka förklara för barska gossar på jakt efter folk med nordeuropeiskt utseende utanför San Paolo ikväll.

Ah well… Har jag nu lyckats ta mig igenom både angolanska kåkstäder, brasilianska favelor och allehanda östeuropeiska upplopp för att se på fotboll så ska jag väl kunna manövrera även den här kvällen.

Matchdags närmar sig och nu rapporteras det om att det brutit ut en eldsvåda på hotellet där Napoli-spelarna laddar upp inför matchen. En sådan dag. Vi önskar varandra lycka till.

/Erik Niva

Det blev en sådan fotbollshelg.

En domare försökte ta livet av sig och en annan fick ett paraply i nyllet. Maradonas mamma och Brad Jones son lämnade oss.

Och sedan – på en rätt mycket lägre grad av betydelseskalan – blev det en sådan novembermåndag.

Sorgkantsväder, en blogg utan Simon Bank och en influensasjuk son. Jag hade storslagna planer för att först vara med i Eurotalk och därefter dra upp bloggreglaget på elva. Istället blev det en dag med mina bästa litterära vänner – hunden Mops och Benny Gris.

Äh vafan… Vi behöver lite färg och fägring såhär under sovstunden – så därför möblerar jag om SportBilds lista över årets bästa tyska tifon.

I morgon tar vi nya tag och hörs från Neapel, inshallah.

FC Bayern

Dortmund.

Stuttgart.

Leverkusen.

Hertha.

Nürnberg.

HSV.

/Erik Niva

Play Off-matcherna kom och gick väl inte riktigt som man hade tänkt sig.

Cristiano Ronaldo rättfärdigade sin kaptensbindel med en monumentalinsats – men frågar du mig så heter ändå Play Off-spelets största hjälte Conor Cunningham.

Irish Independent berättar hans historia, även om dom lyckats missuppfatta platsen för prestationen.

Såhär var det.

27-årige Cunningham var en av de tusentals irländska supportrar som reste till Tallinn utan biljett till den lilla Le Coq-arenan. Att betala 600 euro för en plåt var inte ett alternativ, utan Cunningham provade istället några andra lösningar – till exempel att öppna en sidodörr till arenan och knalla in.
– Jag kom in i en korridor som var som återvändsgränd. Men jag såg en säck med fotbollar, och när jag tog upp den låg det en estnisk träningsoverall därunder.

Cunningham drog på sig träningsoverallen över sin irländska replicatröja, och knallade ut på innerplan.
– Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, ärligt talat, så jag tänkte att det var lika bra att sätta mig på den estniska bänken. Ingen sa något till mig – och så insåg jag att jag satt bredvid deras förbundskapten.

Kanske längtade Tarmo Ruutli efter någon att bolla taktiska idéer med när det blev uppenbart att Irland körde sönder hans estniska landslag. Kanske struntade han i diskussionen när han upptäckte att han inte hade minsta aning om vem killen bredvid honom egentligen var.
– När matchen tog slut och Irland hade vunnit så firade jag med spelarna, skakade deras händer och frågade om jag kunde få deras tröjor.
Charaden sprack inte förrän en funktionär undrade varför någon med estnisk overall på sig firade den irländska segern så entusiastiskt.
– Hon kom fram och började prata med mig. Jag sa bara att jag var tvungen att bära tillbaka säcken med fotbollar, och knallade ut från arenan.

Gycklaren Karl Powers slog ju någon form av inkräktarrekord när han tog sig in på Manchester Uniteds lagbild officiella lagbild inför en Champions League-match mot Bayern München. Kanske har Conor Cunningham nu slagit det rekordet.

/Erik Niva

Ikväll håller vi alla på Bosnien – och jag har försökt förklara varför i en kortare krönika inför Portugals-matchen.

Men allt ryms ju inte där.

För er som undrar varför vi fortsätter tjata om den bosniska fotbollen i den här bloggen har jag samlat ihop några av texterna jag skrivit i ämnet genom åren, artiklar som förhoppningsvis ger en bättre totalbild av ett land, människorna som kommer därifrån, sakerna de tvingats gå igenom och fotbollen som spelas där.

Om ni känner för att förstå och pallar att läsa:

* Familjen Ibrahimovic från Bijeljina.
* Derbyt i Mostar.
* Fansens kamp mot ett korrupt förbund.
* Landslaget som var på väg att skriva historia…
* …men som istället fick komma och spela den allra mest betydelsefulla vänskapslandskamp jag personligen upplevt.

Tyvärr tror jag ju att det blir svårt för Bosnien ikväll, befarar att de återigen kommer att få sina drömmar krossade precis vid punkten då de är på väg att uppfyllas.

Men jag tror på ”Pape”.

I en gammal So Foot-intervju berättade Sarajevo-musikern Goran Bregović om vilken betydelse Safet ”Pape” Sušić hade i staden, på den tiden då den fortfarande var Europas mest toleranta.
– I Sarajevo var det tradition för alla barn – oavsett religiös bakgrund – att gå på julmässan i katedralen nere i centrum. Varje år så betonade prästen hur han var medveten om att det fanns alla möjliga sorters människor närvarande, men att de fördes samman eftersom det bara fanns en gud. Och varje år upprepade samma kille: ”Ja, och det är Pape”. Och det blev alltid applåder, vilket var rätt sällsynt i kyrkan. Men prästen blev inte förolämpad. Han visste också att Sušić var ett geni.

Ikväll håller vi alla på Bosnien – och jag vet att min gode man Aldin Beg gärna välkomnar er alla in i gemenskapen.

/Erik Niva

Nu har vi interagerat så mycket med er högt vördade läsare att vi snart måste återgå till vårt mer slutna envälde – men innan vi börjar blåsa upp den bosniska ballongen kan vi väl ändå ta några timmar för ytterligare en remissrunda?!

Igår kom nyheten att David Ginola stämmer Gérard Houllier för förtal och ärekränkning.

Förmodligen känner ni till bakgrunden. Den 17 november 1993 spelade Houlliers franska landslag den avslutande VM-kvalmatchen hemma mot Bulgarien, och behövde bara undvika förlust för att boka sin biljett till USA.

Med 20 sekunder kvar av den ordinarie matchtiden stod det 1-1. Och David Ginola fick bollen nere vid offensiv hörnflagga. Istället för att trampa på bollen och döda tid beslutade han sig för att försöka med ett inlägg – som var så illa slaget att det öppnade för en bulgarisk omställning.

När matchklockan slog över på 89:59 vräkte Emil Kostadinov upp bollen i krysset. Bulgarien fick åka och gräva fjärdeplats i USA. Frankrike fick lov att stanna hemma.

Och Gerárd Houllier har aldrig kunnat förlåta David Ginola.

Gång efter gång har han upprepat sina nedsättande syrligheter, och naturligtvis kunde han inte heller hålla sig i sin nya bok ”Secrets des Coachs”, där han refererar till Ginola med universalförolämpningen ”salaud” (oäkting, svin).

Det var kamelryggsknäckaren. Nu ska de två ses i Toulons rättssal, den 12 december.

Och såhär 18 år senare undrar jag nu – vilka har egentligen varit fotbollshistoriens mest kostsamma misstag?

Även om nu självmålet som Andrés Escobar gjorde mot USA väl får anses vara självskriven listetta så finns det ju fler nomineringar att göra.

Vad har ni?

/Erik Niva

Det är ju oroliga tider.

Grekland sjunker, och drar fotbollen med sig. Berlusconi faller, och det är ofrånkomligt att undra över hur det påverkar AC Milan.

I samspelet mellan fotboll och ekonomi tycks det inte längre finnas kvar någon stabilitet, några säkra kort.

Men så upplyser mig min gode man Magnus Borgen mig om att det minsann finns en italiensk toppklubb som lyckats locka till sig den allra mest ekonomiskt solida investerare jag överhuvudtaget kan tänka mig.

Norge äger Juventus.

Eller ja, den statliga norska pensionsfonden – den så kallade oljefonden, med ett kapital på cirka tretusen miljarder norska kronor – har köpt en mindre andel av den stiligt svartvita gamla damen.

Enligt den senaste redovisningen äger den norska staten precis 0,28 procent av Juventus. Vare sig ekonomiskt eller realpolitiskt så värst mycket att orda om – men det är likafullt ändå ett idrottsligt tidstecken som är så underhållande att reflektera över att det var värt sin stilla bloggkvart.

Norge äger Juventus. Sug på den.

/Erik Niva

Eftersom Simon Bank verkar vara fullständigt ovillig att lägga några strån till bloggstacken kan jag väl lika gärna passa på att summer intrycken från vårt trivsamma fotbollsexperiment tidigare i veckan.

Och mer än något annat – jag vill återigen passa på att tacka Football Manager-serien för att den finns och påverkar oss.

I generationer hade vi ju Tipsextra, programmet som gjorde tiotusentals svenskar till behagligt olyckliga fans av klubbar som Wolverhampton Wanderers, Stoke City och Ipswich Town.

Sedan kom 1990-talet. Sändningsrättigheterna köptes upp, fotbollen kommersialiserades och några få klubbar började dominera allt tydligare.

En av alla följdeffekter trodde jag skulle bli att de uppväxande generationerna av fotbollssvenskar skulle bli helt ointresserade av alla chanslösa småklubbar som tröstlöst tröskade vidare där ute i den stora, ojämlika fotbollsvärlden.

Jag är alldeles fnittrigt lycklig över att kunna konstatera att jag hade fel.

Många av de som vuxit upp med fotbollen under 2000-talet har istället bara breddat sitt intresse för kuriositeterna därute. Visst vet jag ju att en större andel än någonsin tidigare håller på Barcelona och Man United – men bland de som verkligen bryr sig om sporten är det numera fullt möjligt att föra en diskussion om klubbar Cádiz CF och Pro Vercelli på ett ännu mer initierat sätt än vi tidigare pratade om Port Vale eller Oxford United.

Och jag är fast förvissad om att Football Manager-serien är huvudanledningen till att det är så.

De spelen har gjort så att tiotiusentals entusiaster med eget huvud upptäckt det omoraliska i att välja det enklaste alternativet. Det är helt enkelt inte lika roligt som manager för Real Madrid – såväl spelet som livet behöver innehålla ett motstånd, en utmaning. Dessutom har det gjort så att många av alla de som börjat spela med ett andra- eller tredjedivisionslag i något av de europeiska fotbollsländerna utvecklat en uppriktig fascination för det sammanhanget.

Och det är såklart inte det traditionalistiskt korrekta sättet att fastna för en klubb eller en liga, men vafan bryr jag mig om sånt?

Tack vare Football Manager är Sverige fortfarande ett fotbollsland där vi bryr oss om fler dimensioner av sporten än vilka som vinner Champions League – och det är alldeles outsägeligt glädjande.

***

Men nu var det faktiskt inte det jag skulle skriva om, utan jag tänkte snarast passa på att dra nytta av den här underbara marginalkompetensen som finns där ute.

Själv är jag just nu i Tallinn för att skriva om den hysteriskt intressanta Play Off-matchen mellan Estland och Irland ikväll.

Det är ett fascinerande möte på många sätt – inte minst med tanke på att det är en match mellan två länder där folk tycker att det faktiskt finns viktigare idrotter än fotboll.

Jag skrev en längre förhandstext – Plus-låst på nätet – där jag förklarade sammanhanget ur estniskt perspektiv, där jag berättade om hur Sovjet-tiden fick folket här att börja avsky den fotboll de såg som ockupationsmaktens idrott. Resterna av den attityden har fortfarande inte försvunnit. Publiksnittet i den estniska ligan låg på 160 åskådare förra säsongen.

Det irländska fotbollsintresset har hunnit växa mer, men bakgrunden är likartad. ”Soccer” var något som den brittiska överhögheten ägnade sig åt – ”football” var den gaeliska varianten, GAA, som än idag förblir den allra mest populära idrotten på Irland.

Fotbollen är på frammarsch i Estland, men än föredrar de flesta basket och – framförallt – längdskidåkning. Själva påstår förbundet att det finns 16 000 registerade fotbollsspelare i Estland, men många ser det som en glädjekalkyl.

Enligt Fifas officiella siffror har Estland 9 324 registrerade spelare – strax färre än Tahiti.

Fifal påstår i och för sig att Sverige har en halv miljon registrerade spelare (och det är väl alldeles för många?), men det är ändå fascinerande att studera siffrorna. Tyskland har 6,3 miljoner registrerade spelare, Spanien knappt ens fler än Österrike.

Men här kommer jag då äntligen fram till det jag egentligen undrade – hur många länder finns det egentligen kvar därute där fotboll inte längre är förstasport?

Jag misstänker definitivt att de är långt färre än hälften av planetens samtliga nationer.

I Europa har vi finländarna som föredrar sin hockey, alpländerna som färdas på skidor och balterna som gillar sin basket. Irland. Men sen? Hur mycket de än uppskattar sin basket, sin handboll och sin vattenpolo nere på Balkan får man väl ändå betrakta fotbollen som nummer ett där?

Ute i världen har vi såklart USA och Australien som har annat för sig. Vi har de där gamla kolonialstaterna som fastnade mer för cricket, och några av USA:s fiender diggar ju att slå dem i baseball. Men sen?

Frågan jag släpper upp på vårt välupplysta golv den här gången riktar sig återigen till de beresta och omvärldsintresserade.

Var i världen har fotboll tagit över helt – och var finns det fortfarande andra idrotter som kan konkurrera om intresset? Och varför ser det ut som det gör just där?

/Erik Niva