Så har man kämpat sig igenom askan för att ta sig till London – och så är det i Barcelona det händer.

Ni har kanske noterat ”Los Indignados”, den proteströrelse som ockuperat spanska torg den senaste veckan för att visa sitt missnöje med hur politikerna hanterat den ekonomiska krisen. Demonstranterna har egentligen inte gjort så mycket mer än att markera sin närvaro med en sorts ghandiansk sittstrejk – men tidigare idag kom ändå konfrontationen till Plaça de Catalunya i centrala Barcelona.

Det ska spelas Champions League-final i morgon. Det ska visas match på storbildsskärmar, och kanske firas en fjärde mästartitel på torget.

Då tycker inte styret att det finns något utrymme för några provisoriska tältläger – och då ser alltså följderna ut såhär.

Var är Oleguer Presas när man behöver honom?

/Erik Niva

Med anledning av att Rikard Norling blivit klar för MFF gör jag veckans enda avsteg från det internationella Champions League-perspektivet.

Nedan följer nämligen ett av mina favoritcitat. Det är hämtat från AIK-fanzinet Tattersalls tredje nummer, och det säger mycket om mycket.

Om Rikard Norling och hans sätt att resonera, om hur abstrakt det här med klubbkänsla egentligen är – men kanske framförallt om varför vi journalister har för vana att redigera ihop svar till begriplighet, snarare än att skriva ut dom ordagrant.

Rikard Norling, ordagrant, om vad som gör AIK till en unik klubb:

”Ja… Det är väl snarare min relation till det som är unikt. För jag menar det finns de som har samma relation som jag har, som du har, som gör AIK unikt för mig. För AIK är ju egentligen inte unikt i sig tror jag. Utan det är unikt för… Eller det är det väl, det är ju lite fler medlemmar och det är ju… icke bevisat men mer passionen och sådär. Hehe, ”Says who?”… Det säger AIK:aren. Men det som är unikt för mig, det är min relation till klubben och det som är unikt för dig, det är precis likadant. Det är din relation. Och det som är starkast hos mig, det är ju… AIK för mig, det är ni, det är de som jag vet kommer att vara kvar om tio, femton år och den ena tvillingen som gick bort och man liksom, man är AIK:are tills man dör och… Man känner igen sig…”.

Glasklart.

/Erik Niva

En morgon som denna känns det uppriktigt sagt väldigt skönt att den allsvenska fotbollen inte står på min arbetslott för veckan. Det är lättare att bibehålla den mentala hälsan någorlunda intakt med blicken stint riktad mot horisonten, genom askmolnet, mot Wembley.

Men vad var det som flög in i blickfånget? Ett gäng basker på väg till Estland?

Jo, så var det. Ikväll spelar Euskal Selekzioa landskamp i Tallin, och ur det Champions League-perspektiv jag just nu ser fotbollen genom väcker det en rad följdfunderingar.

Som alla vet finns det ju även ett inofficiellt katalanskt landslag, som spelar en match om året och har Johan Cruijff som förbundskapten. På tiden då Pep Guardiola själv var aktiv deklarerade han tydligt att han egentligen ville byta ut sin spanska landslagströja mot en katalansk. Idag – i de spanska mästerframgångarnas tid – är det ingen av de aktiva spelarna som uttrycker åsikten lika tydligt, men det hindrar ju oss ändå inte att leka med tanken.

Hur konkurrenskraftigt hade ett katalanskt landslag egentligen blivit? Hur långt hade de nått i förra sommarens VM?

Förstaelvan borde se ut någonting i stil med det här:
Victor Valdés (Barcelona)
—
Oleguer Presas (Ajax)
Gerard Piqué (Barcelona)
Carles Puyol (Barcelona)
Joan Capdevila (Villarreal)
—
Sergio Busquets (Barcelona)
Xavi (Barcelona)
Cesc Fàbregas (Arsenal)
—
Sergio García (Espanyol)
Raúl Tamudo (Real Sociedad)
Bojan Krkic (Barcelona)

Bänk: Dàmia Abella (Osasuna), Andreu Fontàs (Barcelona), Fernando Navarro (Sevilla), Victor Ruiz (Napoli), Javi Márquez (Espanyol), Joan Verdù (Espanyol), Álvaro Vázquez (Espanyol).

Och för att finalisera tanken – vad har egentligen Manchester att komma med? Jämförelsen blir ju lite haltande i och med att det är svårt att se Manchester som en region, att det inte går att annektera alla spelare födda i Lancashire. Vi kompenserar genom att ge dem dispens för att använda Ryan Giggs, som ju visserligen är född i Wales, men som flyttade till Manchester redan som sexåring.

Dean Kiely (West Brom)
—
Phil Bardsley (Sunderland)
Phil Jagielka (Everton)
Wes Brown (Man United)
Nedum Onuoha (Sunderland)
—
Phil Neville (Everton)
Paul Scholes (Man United)
Michael Johnson (Man City)
Ryan Giggs (Man United)
—
Danny Welbeck (Sunderland)
Ishmael Miller (West Brom)

Bänk: Stephen Bywater (Cardiff), Danny Simpson (Newcastle), Danny Higgingbotham (Stoke), Nicky Hunt (Bristol City), Danny Pugh (Stoke), Michael Tonge (Stoke), Ravel Morrison (Man United).

Bättre chans än Irland att kvala in till ett stort mästerskap? Ett stabilt mittenlag i Premier League?

***

Gary Neville petad? Han har ju slutat.

/Erik Niva

Okej, det här har ju inte aaaalls att göra med att jag själv ska flyga ut på fredag morgon, och är sådär lagom sugen på att få min Champions League-final förstörd av en vulkan som heter Grímsvötn.

Det här är en rent fotbollsmoralisk fråga.

FC Barcelona gör vad de kan, men läget är ju inte direkt enkelt. Klubben har chartrat 35 plan som ska ta sammanlagt 8 000 fans till London på matchdagen, och förbereder sig nu för att ersätta dem med en flotta på 160 bussar, som i så fall ska lämna Barcelona på fredagkväll. De drygt 15 000 culés som arrangerat sin egen resa norrut står däremot utan räddningsplan.

Det finns en högst konkret risk att Champions League-finalen 2011 kommer att spelas inför 20-30 000 tomma stolar, med en läktardynamik som på många sätt skulle ge Manchester United en tydligare hemmafördel.

Och då är ju frågan – borde den spelas alls? Eller borde den skjutas upp?

Själv är jag ju resignerad inför att det är alldeles för mycket ekonomi i frågan för att det sistnämnda ska hända – men ett mästerskapsfritt år är frågan om det egentligen finns särskilt starka fotbollsmässiga hinder.

Jag ser det här som en inofficiell opinionsundersökning.

Vad säger ni? Ska Champions League-finalen spelas under ett askmoln – eller ska den spelas först när skyarna klarnat?

/Erik Niva

AFC Wimbledon, Lille, Fenerbahce, Porto, Rayo Vallecano, Udinese, Wolves, Pumas och Schalke 04.

Deportivo, Blackpool, Birmingham, Carlo Ancelotti, Luton, Lazio och Rapid Wien.

Det var en sån där majhelg då fotbollen dras till sin spets, där vinnare och förlorare skiljs åt så brutalt och definitivt att man riskerar emotionell överhettning av att bara försöka följa med från utsidan.

För att hålla kursen får vi helt enkelt göra som vår moraliskt högtstående monark, vända blad och titta framåt. Vi har lovat våra chefer att ha bloggfokus riktat mot Champions League-finalen den här veckan, och ikväll har vi lyckligtvis en match som förenklar övergången mellan det som varit och det som komma skall.

Manchester United har ägnat de senaste veckorna åt att fira sin 19:e ligatitel. Sheffield United har samtidigt sjunkit ner till tredjedivisionen för första gången på 22 år.

Ikväll korsas ändå deras vägar.

I tisdags spelades den första av finalerna i FA-cupen för U18-lag. 30 000 åskådare kom till Bramall Lane – klart fler än vid någon a-lagsmatch den här säsongen – och fick se ett vilt kämpande Sheffield United forcera sig fram till ett 2-2-resultat.

I kväll går returen på Old Trafford, och The Blades tar med sig minst 7 000 bortafans över de penninska bergen.

För Sheffield United innebär finalen en strimma av ljus i ett skuldmörker som annars är kompakt. För Manchester United är den en påminnelse om klubbens framgångsrecept.

När Alex Ferguson talade till massorna under titelfirandet igår pratade han betydligt mer om den här matchen än om Champions League-finalen. Ravel Morrison, Paul Pogba, Will Keane, Ryan Tunnicliffe och Tyler Blackett är ju pojkarna som ska vinna framtidens troféer.
– Den här gruppen är den bästa jag sett på 10-15 år. Jag skulle bli förstummad ifall inte några av dem blir riktigt stora stjärnor, säger Gary Neville.

Han borde veta. Han ingick ju själv i The Class of ´92, laget som först vann The FA Youth Cup 1992, och sedan föll mot Leeds i finalen året efter. Där fanns även Ryan Giggs, David Beckham, Paul Scholes, Nicky Butt och Phil Neville.
– Vi blev kärnan i a-laget i ett årtionde, utgjorde mer än halva laget. Nu sägs det att det aldrig någonsin kan hända igen, men om det är någonstans fem, sex killar ska gå från juniorlaget till a-laget så är det på Old Trafford. Klubben är byggd på det sättet. Den är beroende av att unga spelare kommer underifrån. Den är i behov av den lokala identiteten som bara kan skapas på det sättet, säger Neville.

I kväll blickar Manchester United mot framtiden, i en ungdomsfinal där ingen enda spelare har färgade fotbollsskor. I morgon kväll minns man tillbaka, då Gary Neville har sin testimonial mot Juventus och den mytomspunna Class of ’92 återförenas för en kväll.

Letar du efter förklaringen till klubbens storhet så hittar du den precis mittemellan de två matcherna.

/Erik Niva

Jaha, är det nu man ska svänga sig med det där uttjatade Voltaire-citatet, appropå polariserade politiska uppfattningar? Hamra fast att jag förvisso inte delar vissa åsikter, men likafullt är beredd att dö för rätten att uttrycka dem?!

Swindon Town utser Paolo Di Canio till manager, och den lokala falangen av fackförbundet GMB – The General, Municipal, Boilermakers and Allied Trade Union – drar därför in sitt sponsringsstöd till klubben.
– Eftersom vi är ett fackförbund kan vi inte ha en ekonomisk relation med en klubb som har en fascistisk manager. Vi har inget val. Det är olyckligt, men det är som det är, säger Andy Newman, sekreterare för GMB i Swindon.

Och åt vilket håll ska man rasa nu då?

Äh, jag säger som Newman – det är som det är.

Jag hyser faktiskt en sorts motvillig respekt för Paolo Di Canio. Även om jag ju avskyr hans politiska grundhållning så uppskattar jag att han faktiskt har en stark uppfattning om världen utanför sidlinjerna – och att han orkar stå för den, trots att han givetvis är medveten om att offentligheten kommer att döma honom hårt. Även om han är romar-fascist tycker jag inte att han ska beläggas med yrkesförbud.

Därmed inte sagt att GMB borde tiga stilla och se glada ut, tvärtom. Voltaira mig hit och Voltaira mig dit – givetvis gör de helt rätt som går ut och markerar.

Som en betydligt större tänkare än Voltaire en gång skaldade: ”I’d rather know my enemy, and let you know the same, Whose windows to smash, whose tyres to slash, and where to point the fucking blame”.

Jag kommer att följa Swindon Town med intresse nästa säsong, men jag förhåller mig samtidigt rätten at hoppas att det går illa för dem.

Det är bara som det är.

/Erik Niva

Från det nya till det gamla dårå.

Igår kväll satt jag i Dublin och lyssnade på André Villas-Boas acceptance speech, presskonferensen som följde efter att han officiellt upphöjts till internationell fotbolls nye mirakelman.

Det var väl helt okej.

Inte Mourinho-manipulativt, Scolari-emotionellt eller Ferguson-konfrontativt – men välformulerat och genomtänkt.

Men så kommer jag hem, och konstaterar att my man Spelarscouten har skickat en twittersummering av ett föredrag som den store Marcelo Bielsa höll i Argentina.

Bielsa är ju bland mycket annat känd för att aldrig ge enskilda intervjuer – han vill inte prioritera stora medieföretag framför små – men han låter däremot gärna sina presskonferenser pågå i tre timmar ifall det är den tid det tar innan frågorna sinar.

Twitter har sina självklara begränsningar, men här kom jag på mig själv med att sitta och tycka att det var en ganska bra form för att kondensera Bielsas mer eller mindre tänkvärda utläggningar.

Till hösten gör Marcelo Bielsa ett första ordentligt försök att knäcka den europeiska fotbollsnöten, då han tar över Sevilla. Fram till dess låter han såhär:

”Vi som sysslar med det här yrket kan inte tillåta att man ska behöva vinna till vilket pris som helst”.

”Att betala en spelare mer i hopp att han ska prestera bättre är ett sätt att pervertera honom”.

”Rädsla är bra i tävlingsmoment, kroppen svarar bättre under rädsla”.

”Misstag är grunden till förbättring eftersom det leder till självkritik”.

”Men det behövs tolerans för misstag. Det är en annan sak att leda ett lag genom att tolerera misstag än att göra det genom att förkasta misstag”.

”Jag kan inte låtsas att alla mina spelare är likadana samt tänker likadant. Om det står 0-0 i 85:e minuten på hemmaplan mot ett motstånd som backar hem så kan du inte be dina spelare att ”hitta på” något om du inte ger dem utrymme för kreativitet”.

”Alla spelare har unika lösningar inom sig. Och jag försöker omge mig med folk som är annorlunda än mig för att inte lagprofilen ska bli för entonad”.

”När en människa lyckas med att inte kritisera vare sig andra eller sig själv i samband med ett misslyckande, då är han redo för framgång”.

”Finns det något som garanterar orättvisa så är det regler som är lika för alla”.

”Reglerna är generella, tillämpningen måste vara olika”.

”Bolagiseringen av fotbollen har en förmåga att beröva oss passionen. Det betyder nämligen att någon kan lägga beslag på det som tillhör alla”.

”Vi har blivit manipulerade på så sätt att vinster och förluster tolkas utan hänsyn till vilka resurser som används”.

”Det finns många segrar som inte förtjänar att firas”.

”Laget är sjukt om den som kommer fram först genom att bara ta genvägar inte blir fördömd av gruppen. Och det gäller hela samhället”.

”Om jag någon gång måste utvärdera en tränare så bortser från resultaten, och analyserar metoden”.

”Om metoden är bra, om den är ädel och ärlig, så kommer resultaten förr eller senare”.

Och för övrigt så har André Villas-Boas annekterat Marceloa Bielsas vana att följa delar av matcherna på huk ute vid sidlinjen.

/Erik Niva

Jag skulle ju vilja skriva att vägarna korkats igen nu när André Villas-Boas är i stan, men det vore ju tråkigt nog inte riktigt sant.

Dublin står visserligen ganska stilla, men det har rätt lite att göra med en fotbollsmatch på Landsdowne Road – och väldigt mycket att göra med det första brittiska statsbesöket på över 100 år.

Queen Elizabeth II är här. Igår lade hon ner en krans i Remembrance Garden – hedrade minnet av alla de som stupat i kampen mot det brittiska styret – och just nu är hon på stadens andra stora idrottsarena, Croke Park. Där ägde ju den första Bloody Sunday-massakern rum under en GAA-match, 1920, och därifrån kommer också mycket av det grundläggande irländska motståndet mot sporten som vi kallar fotboll.

Historien tenderar att följa i hasorna på den som besöker Dublin – men nu är ju ändå inte allt det här någon anledning att inte skriva om André Villas-Boas.

Inte heller finns det något som hindrar att vi håller oss borta från några av de mest dagsaktuella anekdoterna bara för att vi berört dem förut.

André Villas-Boas är den första stora IRL-tränaren från Championship Manager-generationen, och ute på nätet har ju en scoutingrapport från hans tid i Chelsea cirkulerat i några år.

Jag uppmanar er att studera den igen – vare sig ni sett den förr eller inte – och därefter lämna ett ögonblick åt kontemplation.

Därefter riktar vi nu fokus mot kvällens final, och eftersom det är just Braga som är motståndare kan vi inte låta bli att dra den där epokgörande skrönan ännu en gång.

När André Villas-Boas var 16 år gammal var han visserligen engagerad Porto-supporter, men han hade inga planer på att bli fotbollstränare. Han ville bli sportjournalist. Det som förändrade saken var att hans mormor hette Margaret Kendall, var en Geordie i exil och därför blivit bekant med Porto-tränaren Bobby Robson.

Den unge Villas-Boas fick chansen att träffa Robson, att be om råd kring hur han skulle komma in i branschen, fråga hur han skulle göra för att bli sportjournalist.

Och när han ändå träffade Robson kunde han ju inte låta bli att slänga ur sig ytterligare en fråga kring något som stört honom länge: Varför i helvete använde inte engelsmannen Domingos mer?

– Domingos var en spelare med en väldigt distinkt stil. Han var väldigt kreativ, helt annorlunda än de anfallare man ser i dagens snabbare fotboll.
Villas-Boas tänker tillbaka, ler åt minnet.
– Jag konfronterade honom om flera olika saker runt min klubb och hur de spelade. Enbart en så öppensinnad person som Bobby skulle tolerera sådan arrogans från en så ung grabb.

Bobby Robson gjorde mer än så. Han bjöd in Villas-Boas till Portos träningar, och såg till att han fick gå en tränarutbildning vid det engelska förbundshögkvarteret Lilleshall trots att han inte hade åldern inne. Därefter gav han honom ansvar för några av Portos juniorlag.

Han gjorde kort och gott Andrés Villas-Boas till fotbollstränare.

Däremot fick han aldrig ut max av den lynnige Domingos, och André Villas-Boas har sin teori om varför.
– Domingos var en underbar dribbler, men det var svårt att få honom att passa in i ett lag. Idag vet jag inte riktigt hur han hade passat in i den moderna fotbollen.

Just ikväll vet dock Villas-Boas exakt var han har denna Domingos – på den andra tränarbänken.

Han är managern som nu gör sin sista match för Braga, innan han sedan drar vidare till Sporting.

/Erik Niva

Firartider över hela Europa, och ni har ju redan sett prov på vad det innebär.

Ni har sett Maarten Stekelenburg demonstrera varför Man United väljer en annan målvakt, ni har sett Dortmund visa upp sig från sin allra gulaste sida och ni har kanske hört några skärvor av Liam Gallaghers teatraliska mancunian någonstans mellan censurpipen.

Men har ni sett varianten med allra störst… originalitet?

Klassiska Hansa Rostock tar ju klivet tillbaka upp i Zweite Bundesliga nu. Och det firar alltså fansen med att dra paralleller till Arsenal-supportern Usama bin Ladin.

”Bin Aufgestiegen”, stod det på banderollen som hängde i anslutning till det här porträttet. Fritt översatt betyder det alltså att även Usama bin Ladin tagit ett kliv uppåt.

Spelarna var inte helt övertygade om hur smakfullt det här egentligen var. De vägrade tacka fansen för stödet innan Usama-attiraljerna plockats ner.
– Fansen gick över gränsen, bedömer styrelseordföranden Bernd Hoffman.

/Erik Niva

We never win at home
and we never win away
We lost last week
and we lost today
But we don’t give a fuck
Causes we’re all pissed up
MCFC OK

/Erik Niva