Framtidens tipsservice borde erbjuda en ny kolumn bredvid de som redogör för avstängningar och skador: nyligen bortgångna släktingar.

För så är det ju faktiskt, att varje veckas ligaspel påverkas av att någon av spelarna antingen uteblir eller spelar med sorg – och vi som tittar får sällan reda på det förrän i efterhand.

Så sent som i lördags satt jag ju och muttrade över den enorma oskärpa som Jermain Defoe visade upp i 0-0-matchen mot West Ham. Då visste jag inte att hans farfar dog natten före matchen, och att Defoe vakat vid hans dödsbädd till klockan halv fem på morgonen.

Hans vilja att dedicera ett 100:e Premier League-mål till den avlidne släktingen gjorde visserligen hans vilja att spela ännu starkare – men en natt nästan helt utan sömn försämrade hans reflexer på ett sätt som gjorde att han reagerade sent på chanser han normalt sett satt dit utan några helst problem.

Inte heller visste jag att West Hams lagkapten Scott Parker också tillbringat sitt uppladdningsdygn i sjukhussorg. Hans pappa Mick hade varit sjuk en längre tid, men hann besöka Upton Park en sista gång för att se sin son tillägna honom segermålet mot Liverpool för ett par helger sedan.

Han hämtade sig dock aldrig efter sviterna av en omfattande operation, och avled på fredagskvällen.

I förrgår utsågs Adel Taarabt till årets spelare i The Championship, efter att ha dribblat QPR upp i överlägsen serieledning och därtill till och med utsetts till lagkapten för de tvärrandiga. Han kom aldrig till galan för att ta emot sitt pris.

Klockan halv elva på lördagsmorgonen hade han fått ett telefonsamtal med beskedet om att hans 18-årige kusin blivit ihjälskjuten i Marseille. Imed Taarabt var också en väldigt lovande fotbollsspelare på gränsen till de marockanska ungdomslandslagen,

De två kusinerna stod varandra väldigt nära, och Adel Taarabt ville egentligen spela lördagseftermiddagens bortamatch mot Doncaster till hans minne – men managern Neil Warnock avrådde honom.
– Vid dagens slut är det bara en fotbollsmatch, och det var vad jag sa till honom. Familjen är – och kommer alltid att vara – det viktigaste.

/Erik Niva

Det har nu gått 17 månader sedan Charlie Davies höll på att mista livet i samband med en våldsam bilkrasch på George Washington Parkway, strax utanför Washington DC. Det tog fem veckor innan han ens kunde lämna sjukhuset, och vid det laget hade han bestämt sig för att aldrig mer återvända till Washington.
– Jag kände att staden bara förde otur med sig. Jag ville aldrig någonsin komma tillbaka.

I själva verket tog det bara några veckor innan hans landslagskollega Oguchi Onyewu – Zlatans kompis, ni vet – körde Davies tillbaka till olycksplatsen.
– Jag är ingen psykolog, men jag ville ge honom den chansen.
De två fotbollsspelarna stod ett tag vid den grå motorvägen i tystnad. Det var Charlie Davies som till slut bröt tystnaden. Han hade förlåtit Washington.
– Det kändes som closure, ett avslut.

Först var Charlie Davies tvungen att lära sig att gå igen, därefter fick han kämpa tillbaka känseln i sin förlamade vänsteram – först ett år därefter började det bli dags att hitta en lämplig klubb för att göra comeback i tävlingsfotbollen. Den klubben visade sig vara DC United från Washington.
– Cirkeln sluts, och jag har tänkt på det här sedan den första dagen då jag kom ut från sjukhuset. Kommer jag att vara sorgsen? Glad? Nervös? Om jag gör mål, kommer jag att bryta ihop i tårar? Kommer det vara signalen på att jag äntligen kommit över bergstoppen?
Och viktigast av allt…
– Kommer jag att dansa? Yeah, I will dance.

När DC United hade säsongspremiär mot Columbus Crew i helgen spelade Charlie Davies sin första tävlingsmatch sedan den där våldsamma kraschen i oktober, 2009. Han gjorde två mål.

Och får inte hans lilla dans efter det första målet dig att snyfta till – då gör nog hans känslosamma intervju efter slutsignalen jobbet.

Välkommen tillbaka, Charlie Davies.

***

Fotbollsvärlden ger och fotbollsvärlden tar.

Upprinnelsen till bilolyckan som höll på att kosta Charlie Davies sin karriär var en middag tillsammans med landslagskompisen Stuart Holden på en restaurang i Georgetown, Washington. De träffade två unga kvinnor som bjöd med dem på efterfest. Davies var avstängd från nästa landskamp, och bestämde sig för att hänga på. Holden skulle spela, ursäktade sig och åkte tillbaka till hotellet.

Det var på vägen från restaurangen det smällde.

För tre dagar sedan hade Charlie Davies fortfarande inte spelat tävlingsfotboll igen. Stuart Holden hade däremot säkrat ett kontrakt med Bolton Wanderers, och sprungit till sig en ställning som en av hela Premier League-säsongens bästa mittfältare.

Nu är det Davies som ser fram emot fotbollsvåren, medan Holden inte vet när han kommer att spela fotboll igen.

I lördags rammade Man United-försvararen Jonny Evans in en fullkraftsstämpling i Holdens knä, som behövde sys ihop med 26 stygn. Igår eftermiddag genomgick han en MRI-scan för att undersöka skadans omfattning. Sent på kvällen twittrade han nedstämt:
– Not good news tweeps, speak tomorrow :(.

Stuart Holden är en av de spelare som gjort allra mest för att föra Bolton Wanderers till tröskeln mot Europaspel, och klubbens första FA Cup-semi på elva år. Han kommer inte att kunna spela på Wembley. 

/Erik Niva

Tryggt och trivsamt på jobbet?

Manuel Almunia gör ett av säsongens definierande målvaktsmisstag på The Hawthorns, och det är värt att påminna om den här remarkabla Guardian-intervjun från våren 2008.

Almunia hade petat Jens Lehmann från Arsenal-målet, och en ilsken tysk hade beskrivit sig själv som ”väldigt arg” och ”förödmjukad”. Offentligt. Han hade öppet deklarerat att Arsenal minsann gjort betydligt bättre resultat med honom i målet, och den relativt oprövade spanjoren upplevde förståeligt nog situationen som… rätt påfrestande.
– Att ha någon här som hatar mig är bara otroligt. Jag vet att han hatar mig. Jag har aldrig varit med om något liknande i hela min karriär. I vanliga fall respekterar vi målvakter varandra, men jag har ingen aning om varför han inte respekterar mig.

Morgonen då intervjun gjordes hade de brittiska tidningarna publicerat ytterligare en attack från Lehmann på Almunia.
– Jag kom in till träningen i morse, och en av mediekillarna sa att han baktalat mig i pressen igen. Det förvånade mig inte. Sanningen är att jag har vant mig vid att läsa de här sakerna från honom. Om han hade varit viktig för mig hade jag pratat med honom för att få reda på vad problemet är. Men det är han inte. Så vi pratar inte. Jag bryr mig inte om honom. Han kan säga vad han vill.
Och träningssituationen?
– Jag kommer in och jobbar med Vito Mannone och Lukasz Fabianski. De är bättre målvakter än honom ändå. 

Två dagar efter att Arsenal skrev korttidskontrakt med den nu 41-årige Lehmann gjorde Manuel Almunia sitt grövsta misstag på flera år. I slutet av klippet försöker Jens Lehmann förtvivlat att hålla sitt ansiktsuttryck neutralt – han klarar nästan av det.

/Erik Niva

Real Madrid-Tottenham
Nämen, det här är ju bara för stort, för mycket. Ska vi nu besöka fotbollssportens parallella universum ska vi tydligen bocka av alla dess huvudstäder på en och samma vår. Spurs slog ut sjufaldiga mästarna Milan i åttondelen, nu ska vi ner till Bernabéu och spela mot den europeiska fotbollshistoriens niofaldiga mästarkungar. Och det allra mest bisarra är att vi faktiskt inte är helt chanslösa. José Mourinho och Cristiano Ronaldo mot Harry Redknapp och Alan Hutton låter väl visserligen inte särskilt kul – men de här matcherna kommer att avgöras centralt i planen. Får Modric/Sandro/Huddlestone ut fler bollar till Bale och Lennon än Xabi Alonso och Sami Khedira kan distribuera till Ronaldo och Di María – då har vi faktiskt en hygglig möjlighet att byta chanser och komma undan levande.
Vidare: Real Madrid 65 % – Tottenham 35 %

Chelsea-Man United
I snart tre års tid har en skadeglad sång rullat runt på Old Traffords läktare: ”Could have won the Cup, but he fucked it up – Viva John Terry”. Chelsea var en enda straffspark – ett enda fotfäste – ifrån att uppfylla alla de drömmar Roman Abramovitj gjutit in i klubben. Nu blev det inte så, och på andra sidan Tom Henning Övrebö hittar vi nu ett Chelsea vars Champions League-fixering vuxit sig ännu mycket starkare. Hade de här matcherna spelats i december hade förutsättningarna sett helt annorlunda ut. Nu har de blå återfunnit formen medan Man United rasat ner i en skaderavin – och dessutom har London-laget vunnit matchen klubbarna emellan med 2-1. Misstanken är att Chelseas hunger – eller desperation – kommer att vara den avgörande faktorn den här gången.
Vidare: Chelsea 55 % – Man United 45 %

Barcelona-Sjachtar Donetsk
För drygt två år sedan var jag faktiskt i Donetsk för precis den här uppgörelsen. Sjachtar ledde en match som de faktiskt dominerade kraftigt – sedan slängde Barcelona in Leo Messi från bänken, och han vände matchen med två mål på fyra slutminuter. Ett år därefter var jag på plats i Monaco, för Supercupfinalen klubbarna emellan och Zlatan Ibrahimovics första tävlingsmatch i blårött. Den gången dröjde det 115 minuter innan Pedro hittade luckan som Barcelona sökte. Och då missade jag alltså ukrainarnas skrällseger nere på Camp Nou. Något liknande nu? Nja, alla vet ju att Sjachtar är ett skickligt omställningslag – men den matchplanen kräver att deras brasilianska offensivkvintett får tag på bollen. I returen mot Arsenal demonstrerade ju Barcelona hur ohyggligt effektivt deras skoningslösa presspel kan vara. Ett så bollskickligt lag som Arsenal lyckades knappt få upp bollen över mittlinjen – och Sjachtars östeuropeiska försvarslinje är inte överdrivet bekväm i uppspelsfasen. Jag misstänker att det kommer att hissas någon generell varningsflagg här, men jag håller ändå Barcelona som stor och klar favorit.
Vidare: Barcelona 85 % – Sjachtar 15 % 

Inter-Schalke
Ska man nu ha betalt för en bragdvändning i München kan man ju lika gärna kvittera ut den lättaste kvartsfinalmotståndaren. Schalke är absolut inte kvalitetslösa – världens bästa målvakt, stabila mittbackar, namnkunnigt anfallspar – men de saknas fullständigt stabilitet. Mittfältet håller inte klassen på den här nivån, och på andra sidan Järn-Felix Magath har vi ingen aning om vad vi ska vänta oss av Ralf Rangnicks stundande regim. Efter att Bundesliga passerade Serie A i Uefas rankningstabell har italienarna känt att det finns en kvalitetspoäng att demonstrera. Här har Inter en jättechans att göra rent tyskhus under en enda vårmånad.
Vidare: Inter 70 % – Schalke 30 %

/Erik Niva

Den allsvenska premiären är två veckor bort och SMHI utfärdar Klass 1-varningar över halva Sverige.

Orolig för dåliga planer?

Tja, det finns grader i fotbollshelvetet när showen måste fortsätta. Häromdagen inspekterade den brasilianske domaren Carlos Raphael Sampaio Torres planen inför matchen mellan Itaperuna och Aperibeense i andradivisionen av Rio-mästerskapet.

Han insåg att planen var… aningen vattensjuk… men tog ändå beslutet att kicka igång spelet. Han misstänkte nämligen att det skulle bli svårt att hitta ett alternativt datum att spela matchen på.

Och ja… såhär såg det ut.

Aperibeenses sportchef Roginaldo Pontes var inte helt belåten, och det berodde inte enbart på att hans lag förlorade vattenpolomatchen med 1-0.
– Efter matchen var spelarna tvungna att ta alkoholbad eftersom det kliade över hela kropparna på dem. Regnvattnet hade blandats upp med vatten från gatorna, sånt som runnit över från de översvämmade kloakerna.

Mysigt.

/Erik Niva

Ibland betyder fotbollssymbolik mindre, ibland betyder den mer.

Yuto Nagatomo, Inter och Japan.

/Erik Niva

Så gick fem bloggdagar och kommer aldrig åter.

Under den tiden har bland annat Zlatan Ibrahimovic jabbat till i Milano, Henok Goitom har räddat poäng mot Atlético Madrid och Pelle Nilsson har nickat upp i Nürnberg i kampen om Europaplatserna. Men den viktigaste svenskinsatsen i fotbollsvärlden – den kom från en 19-åring från Lindängen i Malmö.

***

Såhär var det nämligen. I slutet av förra veckan spelade det palestinska OS-landslaget kvalmatch mot Thailand, hemma på Faisal Al-Hussein-stadion i Al-Ram.

Och ifall det behöver förtydligas – det var den sista delen av föregående mening som var verkligt viktig. Det här var den första officiella tävlingslandskampen som spelades på Västbanken sedan 1948, då staten Israel upprättades.
– Vi försöker exponera den palestinska saken för världen genom idrottens etik och värderingar. Fotbollen kan bana väg till statsstatus för Palestina, säger Jibril Rajoud.

Numera är Jibril Rajoud det palestinska fotbollsförbundets ordförande. Innan dess ledde han den palestinska säkerhetstjänsten. Innan dess var han terrorist, i alla fall ifall du accepterar den israeliska definitionen. Han avtjänade 17 år i fängelse, efter att ha kastat en granat mot en israelisk stridsvagn som 17-åring.
– När jag satt i fängelset var idrotten en viktig anledning till att jag kunde behålla tron, en tro på att människor kunde enas, världen kunde förändras och att mitt folk kan få frihet från ockupationen. Världen kommer att se annorlunda på Palestina från och med nu. Det här är en ny nivå på vägen mot frihet och självständighet.

Förberedelserna för den palestinska landslagstruppen var långt ifrån optimala. Ungefär hälften av de uttagna spelarna kom från Gaza-remsan. Bara fyra av dem släpptes in till Västbanken för att delta i matchen; ett halvdussin hölls kvar vid gränsen av de israeliska säkerhetsstyrkorna.

Vägen var både längre och enklare för Hicham Ali. Han är en 19-årig skåning med palestinska föräldrar som kom till Sverige i början av 1980-talet. I vanliga fall spelar han med Malmö FF:s juniorlag – men nu spelade han plötsligt en av årtiondets mest symbolladdade fotbollsmatcher ett helt folks förhoppningar på sina axlar.

Drygt 20 000 åskådare pressade sig in på Faisal Al-Hussein-stadion, arenaområdet som användes som israelisk stridsvagnsdepå så sent som för fyra år sedan. Bland dem fanns bland annat det asiatiska fotbollsförbundets ordförande och stora delar av Palestinas politiska elit. Ytterligare 10 000 trängdes vid en storbildsskärm strax utanför.

Matchen gick till straffar. Hicham Ali satte sin – men Palestina förlorade.
– Det var en politisk seger. Jag önskar bara att det hade varit en fotbollsseger också, konstaterade Palestinas förbundskapten Mokhatar Tilili.
– Vi vann matchen innan den ens hade startat, sa premiärministern Salam Fayyad.

***

För Hicham Ali var det här givetvis ett stort äventyr, som han berättar om här och här.
– Klart det var viktigt. De ville visa hela världen att det inte bara är krig och så. Man hade jobbat extremt hårt för att det skulle gå bra. Thailändarenas ledare sa att de bara hört om krig och bråk och var nästan lite chockade nu. De kände sig så väl bemötta, trodde inte att fotboll var så stort och viktigt i Palestina.

Nu är Hicham Ali tillbaka i Malmö, där han närmast är på väg att lånas ut från Malmö FF till FC Rosengård. Häromdagen var han även tillbaka på fotbollsplanen igen. Han gjorde en halvlek för FC Rosengård i träningsmatchen mot Division Två-laget BK Olympic.

Det blev 1-1.

/Erik Niva

Den största och bästa icke-händelsen i mitt liv.

Den mest bejublade torftighetsmatch som någonsin spelats på White Hart Lane.

Det här var ju inte det Tottenham jag gillar att romantisera. Ingen enda av våra offensiva, bollskickliga spelare presterade på normalnivå, och som konsekvens av både det och en oväntat försiktig grundtaktik fick jag se ett mer försvarsinriktat Spurs än jag någonsin tidigare sett under Harry Redknapp. Vi kom att luta oss mot en gyllene defensivtriangel Sandro, William Gallas och Michael Dawson; en 21-årig brasse, en fiendedesertör och en klubbikon.

Det här var ju inte det Tottenham jag gillar att romantisera – och tur var väl det. Det här var ett Spurs som nu klarat av att stå tå-mot-tå mot de sjufaldiga Europamästarna från AC Milan i två hela matcher utan att släppa in ett enda mål.

Konstiga tider.

Precis nu ser jag att Simon Bank nyss författat ett matchinlägg – nej, vi orkar sällan gå igenom vem som gör vad – så jag hejdar mig här och rekommenderar en scrollning för en mer utförlig analys. Jag lämnar er med en skröna från de där mörka tiderna som jag på många sätt hade betydligt lättare att förstå mig på.

I omspelet av ligacupsemifinalen 1987 ledde Tottenham med 1-0 mot Arsenal på den här arenan med tio minuter kvar att spela. Det slutade 1-2. David Rocastle fullbordade vändningen i den 90:e minuten.

Efter slutsignalen skickade Tottenhams ordförande Irving Scholar in en låda champagne i Arsenals omklädningsrum. De rödvita blev smått chockade över den oväntat storsinta gesten.
– Irving, du är en genuint fantastisk förlorare, konstaterade en häpen David Dein, vice-ordförande i Arsenal.
Scholar konstaterade lakoniskt.
– Jag har fått mycket träning.

Nästan 25 år senare har vi nu tränat tillräckligt på den ädla konsten att förlora. Det är dags att vi lär oss hur man uppför sig som vinnare. Förhoppningsvis ger övning färdighet.

/Erik Niva

En viktig dag på flera sätt.

Jag ska inte påstå att det här är den största matchen i Tottenhams moderna historia, men det är bra jävla nära. Åttondelsfinal eller inte – för en klubb som inte deltagit i Europacupen på 50 år är hela den globala Champions League-paketeringen alltjämt unik. Nu är det inte bara vi själva som bryr sig längre.

Just ikväll kretsar hela den stora fotbollsvärlden runt White Hart Lane.

Vi har våra cupfinaler och Man City-matchen från i våras – men sedan jag började följa den här klubben i mitten av 1980-talet kan jag bara peka på en enda match som föregåtts av mer upptrissad stämning. Det är FA Cup-semifinalen 1991, då vi skulle möta Arsenal på Wembley inför den största publik som någonsin sett ett North London Derby – och klubbens ekonomiska problem var så allvarliga att det fanns en högst verklig risk att Tottenham Hotspur FC skulle upphöra att existera vid förlust.

Jag skulle även hålla 5-1-semin mot Arsenal från 2008 som en större match än den som spelas ikväll, men det är en status som vuxit fram med tiden, allt eftersom det blivit uppenbart att det där var Vändpunktsmatchen. Det var kvällen då vi kastade av oss den decennietunga förlorarfilten, kvällen då Tottenham Hotspur till sist blev en storklubb igen.

Eller?

För egen del har jag inte klarat av den där mentala omställningen. De som följer det jag skriver vet att jag regelmässigt tippar Spurs-förlust inför de allra flesta stormatcher. Jag vet att det finns de som stör sig på det – men det handlar inte om något martyrbyggande effektsökeri eller ens någon garderande försvarsmekanism. Några få säsongers framgångar slår inte ut 25 år av fiaskon. Det man lär sig under uppväxten tar man med sig i livet, och under alla mina formbara uppväxtår bultades loserkänslan så djupt in i min Tottenham-själ att jag befarar att den aldrig kommer att släppa taget.

Som tur är var aldrig Rafael van der Vaart med om att förlora med 7-1 på St James’ Park.

Men det är konstigt, det där. Spelartrupper byts ut mest hela tiden och traumatiserade supportrar spelar inga matcher. Ändå förblir en klubbmentalitet så surmulet svår att förändra i grunden, hur långt Harry Redknapp än har kommit med sin hembyggda hopkokspsykologi. Min ärliga uppfattning är att du hade kunnat klä exakt samma spelare i röda tröjor, kalla dem för Manchester United och flytta matchen till Old Trafford – och de hade haft betydligt större chans att säkra avancemanget. Intellektuellt är jag ändå fullt mottaglig för staplarna av argument som gör Tottenham till klara favoriter ikväll, emotionellt kan jag bara inte ta till mig dem. Och fotboll är som bekant en sport där hjärtat alltid vinner över hjärnan.

På akademikerpråk antar jag att förklaringen hade formulerats som att all praktisk empiri jag utsatts för har skapat ett automatiserat beteende, en ryggmärgsreflex jag inte kan bemästra. Inom den så kallade lyckoforskningen talas det om att det med tiden grävs olika tankekanaler i hjärnan, och att det därför är oerhört trögt att börja tänka positivt ifall hela dräneringssystemet länge varit inställd på negativa utlopp. Sätter du en pistol mot min tinning och förkunnar att jag blir arkebuserad om jag tippar fel – då säger jag att Milan går vidare ikväll. Mina hjärntrådar är tydligen kopplade på ett sätt som gör att jag är fysiskt kapabel att tänka på annat sätt.

0-1 (8) Pato. 1-1 (63) Crouch. 1-2 (90+4) Ibrahimovic.

Prove me wrong. Please.

/Erik Niva

Inför matchen-presskonferensen med Cesc Fàbregas blev egendomlig på ett förutsägbart sätt. Frågorna studsade mot honom på olika språk – engelska, spanska, katalanska – men var alla egentligen bara variationer på ett och samma tema. Cesc Fàbregas skulle spela sin första tävlingsmatch på Camp Nou, och alla ville prata om det, tolka det, vrida och vända på det.

Det gick några vändor innan Fàbregas själv hade fått nog och bet ifrån:
– Jag är väldigt trött på att alla andra ska berätta för mig hur jag känner, eftersom de inte har en aning om det. Jag vill vinna för Arsenal. That’s it.

Jag förstår ju att han säger så och att han upplever sig trängd av hela situationen, men nej… That’s not it. Cesc Fàbregas var bara nio månader gammal när hans farfar Àlex tog med honom till Camp Nou för första gången. Det var något naturligt, något självklart, något som ingick i uppfostran. En hel drös av hans släktingar går fortfarande på varje hemmamatch, och Cesc själv har också kvar sin säsongsbiljett. Han har bara lånat ut den till släkt och vänner tills den dagen då han kan börja utnyttja den igen.

Den 11 november 1997 gjorde han sin första match i den blåröda tröjan. Han var 10 år gammal då, och hade åkt de fyra milen in till den stora staden från uppväxtens Arenys de Mar.

Några år senare hade han dragis in i en av de där tuffa tonårsperioderna som kan få en ung fotbollstalang att tappa tråden. Hans föräldrar gick igenom en skilsmässa, och den extremt familjekära Fàbregas hade svårt att fokusera på fotbollen. Ungdomstränaren Rodolfo Borrell kallade in honom på sitt kontor, men hann knappt börja prata innan den 14-årige Fàbregas bröt ihop i tårar. Då spelade Borrell ut sitt trumfkort. Han hade förberett en present, en Barcelona-tröja med nummer fyra på ryggen och en personlig hälsning från mannen som mytologiserat just den där tröjan – Pep Guardiola.
– En dag är det du som är Barcelonas nummer fyra.

Cesc Fàbregas har fortfarande kvar den där tröjan, inramad och allt.

När turbulensen runt hans framtid var som allra mest intensiv i somras gjorde Fàbregas en intervju med ett spanskt magasin – DiR Emotions – där han redogjorde för sina alltmer motstridiga känslor.
– Jag kommer från Barcelona. Jag är medlem i klubben, precis som min farfar, min pappa, min farbror och mina kusiner. Jag har levt med de är färgerna sedan jag var ett litet barn. Jag är katalan, jag är från Arenys och jag har vuxit upp på La Masia. Men jag är också Arsenals kapten, a Gunner. Det är här jag har skapats som spelare och mognat som person.

Några få dagar efter att den där intervjun publicerats tog den nyblivne världsmästaren Cesc emot stadens nycklar av borgmästaren hemma i Arenys de Mar. Hela släkten satt på första bänkraden under en känslosam ceremoni. Det hölls storvulna tal, och det visades bilder av en ung Fàbregas i Barcelona-tröja. När huvudpersonen själv skulle tacka för äran så valde han att prata om sin farfar, om alla gånger de varit på Camp Nou tillsammans och hur mycket han hade att tacka honom för – och då kom också tårarna.

Farfar Fàbregas gick bort hösten 2009, efter en tids sjukdom. Han begravdes i Barcelonas klubbfärger. Några få timmar efter att han fått dödsbudet gick ändå Cesc ut och spelade Champions League-match för Arsenal.

Ingen behöver någonsin tvivla på hans professionalism och hans lojalitet gentemot Arsenal. Men ingen kan heller inbilla sig att åttondelsfinalen ikväll bara är en vanlig match i mängden för honom.

/Erik Niva