Fotbollsspelare är ju den nya tidens upptäckare, eller i alla fall 2000-talets mest eftertraktade gästarbetare. Det finns ingen plats på jorden där du inte hittar en brasiliansk vänsterforward i den lokala högstaligan, och det finns inget land du inte kan få en glimt av insyn i genom att lyssna på de invärvade mittbackarna.

Som påfyllning efter det förra inlägget – ett sammanfattande svep av de intervjuer som fotbollsfolk med erfarenhet av Libyen givit de senaste veckorna.

***

Nordine Sam är en Strasbourg-fostrad försvarare med fransk-algeriskt ursprung. Det senaste året har han tillhört Benghazi-klubben Al-Nasr, och har alltså bott och verkat i staden som numera mest är känt som frihetskrigarnas centrum.
– Det sades att invånarna i staden var de som Gaddafi var allra hårdast mot, det var de allra mest eftersatta. Och i enskildhet gick det absolut att känna känslan av raseri. Men nu ska jag säga något viktigt: Jag har rest runt mycket i världen, och invånarna i den staden är de mest varmhjärtade, välkomnande människor jag någonsin har träffat på. Exceptionella. Till och med bortafansen blev varmt välkomnade till staden.
* Såg du revolutionen komma?
– Inte alls. Jag hade ju till och med tagit med min fru och dotter från Frankrike. Visst, mellan skål och vägg sa ju folk att de hade fått nog, men jag trodde aldrig någonsin att det skulle explodera. Inte ens när det brakade loss i Tunisien och Egypten hade jag inte förutspått det här för Libyen. Jag hade känslan av att Gaddafi styrde med en så hård järnhand att det skulle vara omöjligt.
* Vad kommer allt det här att innebära?
– Goda saker för folket. Tidigare sa de: ”Egentligen är vi ett rikt land. Vi har olja, gas…”. Och det är sant, precis som det är sant att man aldrig ser till de rikedomarna i vardagen. Bortsett från några få stora motorvägar finns det bara jordvägar. Och man måste ju också förstå att Libyen är på en annan religiös nivå än det övriga Nordafrika. Det är strikt, mer som Saudiarabien. På fritiden finns inget att göra. Inga discon, ingen bowling, ingen bio – inte ett skit. Och man insåg snart att det här var ett land där man höll käften. Öppnade man munnen en gång fanns risken att man aldrig gjorde det igen.

***

I portugisiska Beira-Mar finns en mittfältare som heter Djamal Mahamat. Han är född i Libyen av en mamma från Tchad och en pappa från Nigeria. Han är uppvuxen i Frankrike, men bortsett från några provspelsvändor i Bradford och Hartlepool har han tillbringat hela sin proffstid i Portugal.

Han är i alla fall en libysk landslagsman som har haft diskussioner med Gaddafi-klanen om att flytta tillbaka till Tripoli – och han har en annan bild av landet och dess regenter.
– Det är inget fel med Libyen. Det är fritt, lugnt. Vi pratar om diktaturer, men för mig är det en kille som Sarkozy som är en modern diktator. Det är televisionen som lurar folk, och det är samma sak med Libyen som med Iran. Jag var nyss där i tre veckor, och fick ingen skit någonstans ifrån. Folk snackar utan att veta vad de pratar om, utifrån vad de ser på tv. Man måste uppleva saker innan man pratar om dem.

***

Djamal får stöd av den väderbitne målvakten Luis de Agustini. Han är född och fostrad i Uruguay, men efter flytten till Tripoli 2002 erbjöds han ett libyskt pass och har idag gjort ett dussintal landskamper för de gröna. Han har träffat överste Muammar Gaddafi, och beskriver honom som ”en bra kille”.
– Gaddafi har gjort mycket för landet. Skatten är låg, men vattnet är gratis. Och landet har förändrats, det har öppnat dörren för utlänningar. De vill göra Libyen till ett nytt Dubai. Jag träffade honom, och han var en bra kille som ville att hans land skulle vara fritt på alla sätt. De hade inga problem med någon, inte ens USA.
Och turbulensen? Överdriven, enligt De Augustini .Han har pratat med vänner i Tripoli som beskriver det som att 80 procent av folket alltjämt står bakom Gaddafi.
– Enligt dem är allt normalt. De tar sina barn till skolorna på morgnarna, och hämtar dem på eftermiddagarna utan problem.

***

En av Libyens färskaste landslagsmän heter Éamon Zayed och spelar för Derry City. Han är en anfallare med pappa från Libyen, men som själv är född och uppvuxen på Irland. 
– Jag har spelat för Irland på U21-nivå, men visste att jag aldrig skulle komma i närheten av a-landslaget. Därför tog jag chansen när Libyen hörde av sig. I oktober tränade jag med truppen i fyra dagar inför en landskamp mot Zambia, och under halvtidsvilan blev jag presenterad på innerplan. Det var en fantastisk upplevelse, 40 000 åskådare där som sjöng mitt namn. När man kommer från Sporting Fingal är det en rätt stor förändring att plötsligt ha 40 000 som sjunger för dig.

Nu vet inte Zayed ifall han någonsin kommer att få göra en andra a-landskamp.
– Libyen kan vara ett rätt skrämmande ställe, och själv trodde jag att folket där skulle vara för rädda för att protestera. Hela min pappas familj finns i Tripoli, och enligt honom så skjuter regeringsstyrkorna ner i folkmassorna från sina helikoptrar. Det kommer att bli svårt för dem att hålla sig borta från protesterna, och så länge protesterna fortsätter kommer tyvärr många fler att dö.

***

Kanske är den allra mest belysande intervjun en som jag får mig tillskickad via kommentatorsfältet. Patrick Mboma tillhör Kameruns främsta spelare genom tiderna, och användes som dragplåster av Saadi Gaddafi när den senare bytte klubb från Al-Ahly till Al-Ittihad i början av millenniet.
– Han leker med människor som han leker med leksaker, han har väldigt liten respekt för människor. Jag behandlades väldigt illa. Det gick väldigt fel för mig och min familj. Jag hann inte ens vara två timmar i landet innan jag insåg att de enda bilderna som existerade var de på ”Ledaren”. Jag var chockad. Skulle jag lämna landet behövde jag tillstånd, och så fort jag skulle spela för Kameruns landslag glömde klubben givetvis tillståndet. Folk var rädda att uttrycka sig, att lyfta ens ett finger. Det spred sig hela vägen ner till planen. Jag förväntades passa varenda boll till Saadi.
* Hade du kontakt med Muammar Gaddafi eller bara med Saadi?
– Bara med sonen, men han var minst lika skräckinjagande som sin far. Han kunde ta en Boeing för att diskutera ett tränaruppdrag med en coach. Rikedomarna var svindlande, och klanen Gaddafi hade förlorat all kontakt med verkligheten. Jag fick bo i ett 800 kvadrameter stort hus, fullt av marmor och med en trädgård som var flera hektar stor. Bredvid mig bodde folk i ghetton. Vi pratar om människor som har torterat ett folk. Jag trodde aldrig att libyerna skulle våga resa sig mot Gaddafi.

/Erik Niva 

Det finns en historia att berätta om familjen Gaddafi och fotbollen, men det är inte den som cirkulerat i europeiska medier under den senaste veckan.
Den skrockarskrönan går ju ut på att det inte finns någon hejd på eländet för ledaren Muammar Gaddafi. Inte nog med upproret i Libyen – hans älskade Everton åkte ju dessutom ur FA-cupen efter en oväntat hemmaförlust mot Reading.
Dels är den irrelevant, dels är den inkorrekt.
Muammar Gaddafi struntar fullständigt i Everton. I grund och botten avskyr han fotboll. Redan i slutet av 1970-talet stängde han ner allt spel i landets högsta divisioner.
Hans huvudsakliga hållning var att fotbollen passiviserade folket.
– Fotbollsklubbarna är giriga sociala institutioner. De förvandlar fansen till en skock idioter, raljerade Gaddafi.
Samtidigt blev hans egen lilla son alltmer fotbollstokig. Enligt den brittiske parlamentsledamoten Daniel Kawczynski – som skrivit biografin ”Seeking Gaddafi” – var det nioåringen Saadi Gaddafi som till sist fick sin far att häva fotbollsförbudet, 1982.
•••
I mitten av 1990-talet dominerades den libyska fotbollen fullständigt av en enda man, och han hette just Saadi Gaddafi.
Det hade sina fördelar att vara diktatorson. Utan att förtjäna det gjorde Saadi Gaddafi sig själv till lagkapten för landslaget, och såg dessutom till att vinna priset som Libyens bästa spelare flera gånger. Han gav sig själv en presidentpost i fotbollsförbundet, och tog därtill kontrollen över landets största klubb, Al-Ahly.
Samma maktställning som hans far hade i Libyens politiska liv hade han själv skaffat sig inom fotbollen – men här kom den folkliga resningen snabbare.
Försommaren 1996 mötte Al-Ahly sin eviga huvudstadsrival Al-Ittihad i en avgörande titelmatch på 11 juni-stadion. Givetvis vann Al-Ahly, och naturligtvis gjorde de det efter ett regelvidrigt segermål i slutminuterna.
Själv spelade inte Saadi Gaddafi i matchen, men han satt på läktaren, dirigerade händelseförloppet och såg oklädsamt belåten ut.
Bland publiken vann ilskan över rädslan. De stormade in på planen, skanderade ”Ner med Gaddafi” och ”Ner med ledaren”.
Det var en spontan protest mot envåldshärskarna – fotbollens och livets – och det var ett öppet missnöje som Libyen inte sett på årtionden.
Reaktionen blev lika omedelbar som brutal. Saadi Gaddafis personliga livgarde öppnade eld och sköt skarpt mot den upprörda folkmassan.
Dödssiffran är ännu inte officiellt fastställd, uppges till allt mellan 8 och 50. Efter en veckas mörkläggning kände sig även Gaddafi-regimen tvingad att utlysa landssorg. För en gångs skull hade den förlorat kontrollen.
– Folk är trötta på hur regimen kontrollerar allt, till och med fotbollen. Och i grupp kan människorna här få modet att göra saker de aldrig skulle våga drömma om var och en för sig, sa en anonym dissident till nyhetsbyrån Reuters.
Ledaren Muammar Gaddafi följde såklart händelseförloppet. Han insåg att fotbollen var en ännu starkare kraft än han tidigare förstått.
Han drog några realpolitiska slutsatser om hur den gick att manipulera till sin fördel, men missade den betydligt viktigare indikationen på hur snabbt en uppdämd folkvrede kunde explodera.
 

•••
Några år in på 2000-talet satt så advokaten Gianluca DiCarlo på en italiensk veranda och pratade politik över en kaffe.
– Libyen är inte längre samma land som på 1970-talet. Det har öppnat sig mot världen. Och det är ju inte bara Saadi Gaddafi som kontrollerar det här. Det görs större manövrar både bakom och ovanför honom.
FN-sanktionerna mot Libyen hade nyligen lyfts, och DiCarlo hade fått ett ovanligt uppdrag av det nordafrikanska landets regering. Han skulle företräda en stor libysk satsning på italiensk fotboll, en sorts internationell reklamkampanj med Saadi Gaddafi som frontfigur.
Det var en naturlig plats att börja på. Libyen hade varit en italiensk koloni mellan 1911 och 1947, och bakom kulisserna hade Silvio Berlusconi varit en av få statschefer som upprätthållit kontakten med Gaddafi-klanen under sanktionstiden.
Nu hade den italienske premiärministern åtagit sig rollen som fotbollsagent. Nu hade han hjälpt till att placera Saadi Gaddafi i Serie A-klubben Perugia.
– Berlusconi ringde mig och uppmanade mig att ta in honom. Han sa åt mig att det skulle hjälpa våra relationer med Libyen att ha Gaddafi i laget, oavsett om han spelare bra eller dåligt, berättade dåvarande Perugia-tränaren Serse Cosmi.
Rent fotbollsmässigt gick det inte att få ihop logiken. Gaddafi hade visserligen sina utnämningar som den libyska ligans bäste spelare, men på de fåtaliga videoklipp som cirkulerade tycktes motståndarna avsiktligt dra sig undan så fort han närmade sig.
När det libyska landslaget tog in en utländsk förbundskapten – italienaren Francesco Scoglio – hann han knappt peta diktatorsonen innan han sedan fick sparken.
– De kickade mig eftersom jag inte lät honom spela, inte ens en minut. Men som fotbollsspelare är han värdelös. Med honom i laget förlorade vi. Så fort han försvann så vann vi.
••• 
I april 2004 gjorde Muammar Gaddafi sitt första besök i Europa på 15 år, då han talade inför den Europeiska kommissionen i Bryssel. Han var återupptagen i den internationella gemenskapen.
Fyra dagar senare gjorde en 31-årig Saadi Gaddafi sitt enda framträdande för Perugia. Det råkade komma mot hans absoluta favoritlag, Juventus.
Under ett 15 minuter långt inhopp rörde han bollen två gånger.

Det var den spelmässiga höjdpunkten på ett händelserikt fotbollsprojekt. Under fem års tid fick Gaddafi kontrakt med tre olika Serie A-klubbar – Perugia, Udinese och Sampdoria – men gjorde bara två korta inhopp.
Han bjöd in Diego Maradona till sitt bröllop, och slipade sin teknik under den argentinske världsmästartränaren Carlos Bilardo. Han tog in Ben Johnson för att jobba med sin snabbhet, och blev därefter avstängd för att ha använt den anabola steroiden nandrolon.
Han tog Middlesbrough till Libyen eftersom han gillade Paul Gascoigne, och han såg till att den italienska supercupfinalen mellan Juventus och Parma spelades i Tripoli.
Framlotsad av sina mäktiga medhjälpare köpte han 7,5 procent av aktierna i just Juventus, och fick dem att spela sina Europacupmatcher med det statliga oljebolaget Tamoils logotyp på bröstet.
Och framförallt frontade han en ambitiös satsning för att verkligen sätta Libyen på världskartan igen, en kandidatur för att arrangera VM 2010.
– Vi har en budget på sex miljarder dollar, ett seriöst förslag som förtjänar att vinna, menade Saadi Gaddafi.
•••
Det blev inget VM i Libyen. När den ställdes mot Nelson Mandela och Sydafrika nåddes gränsen för familjen Gaddafis fotbollsdiplomati.
Muammar Gaddafi var besviken till raseriets rand. Här hade han investerat miljardbelopp under flera års tid – och så blev det inte som han tänkt sig.
Diktatorn retirerade till sin ursprungliga 70-talshållning gentemot sporten. På sin nystartade blogg pläderade han återigen för elitfotbollens avskaffande.
– Se upp för hatet, fientligheten och rasismen som fotbollen genererar. Om personen som kom på konceptet med ett världsmästerskap var vid liv idag hade han varit den första att föreslå turneringens upplösning. Han hade hoppats att den skulle skapa harmoni mellan människor. Istället har det visat sig att den sprider och fördjupar hat.
Översten öste på. Fifa ägnade sig åt slaveri och allmänt moraliskt förfall. De motarbetade världens fattiga länder och borde förbjudas.
– Dessutom har medicinsk forskning bevisat att fotbollstokar är de som löper störst risk att drabbas av ångestattacker och psykiska sjukdomar.
Budgeten för fotbollsprojektet drogs ner, Saadi Gaddafi lämnade sin formella post inom fotbollsförbundet. Lite i skymundan fortsatte han ändå jobba för sin dröm om ett stort mästerskap i Libyen.
Och om mindre än två veckor skulle det så vara dags. Då skulle de afrikanska juniormästerskapen inledas i Tripoli, som en försmak inför den stora seniorturneringen 2013. Saadi Gaddafi var tänkt som invigningstalare.
Så sent som förra veckan gav han sina personliga försäkringar om att det var fullt möjligt att spela som planerat.
– I så gott som hela landet är det väldigt lugnt, väldigt säkert. Här i Tripoli är det väldigt tyst och stilla. De allra flesta går till jobbet som vanligt.
Dagen efter intervjun beslutade det afrikanska fotbollsförbundet att flytta turneringen från Libyen.

/Erik Niva

För precis 30 år sedan var Quini Castro bunden i en mörk källare. Han visste inte var han var eller varför han var där – men han insåg att han blivit kidnappad.

Quini var dåtidens motsvarighet till David Villa, en landslagscenter från Asturien som handplockats av Barcelona. Den 1 mars 1981 hade länge sett ut som en ganska vanlig kväll i hans liv. Han hade gjort två mål då titeljagande Barcelona demolerade Hercúles med 6-0 på Camp Nou, sedan satt sig i bilen för att köra hem.

Då överfölls han av tre beväpnade män.

Drygt tre veckor senare var han fortfarande försvunnen, och ni måste nog tänka er in i just den där David Villa-parallellen för att förstå vilken hysteri som piskades upp av händelseutvecklingen. Barcelonas skyttekung försvunnen, kanske till och med mördad. Klubbens vice-president Nicolau Casaus förklarar sig beredd att ”byta Quinis frihet mot mitt eget liv”. Spelarna deklarerar att de är beredda att dra sig ur seriespelet, och Bernd Schuster driver linjen att de i själva verket borde vägra spela så länge Quini var borta.

Vem? Varför? ETA? Maoisterna i GRAPO?

I själva verket var kidnapparna tre arbetslösa asturier i 30-årsåldern; män som tidigare jobbat som elektriker och mekaniker, män med ungefär samma bakgrund som Quini själv och män som enbart var ute efter lösensumman. De körde fotbollsspelaren till en förort till Zaragoza, där de hade tillgång till en källare under ett garage. Rummet var kalt, inrett med enbart en madrass att ligga på. Quini fick ett mål mat om dagen, och väcktes av Julio Iglesias-musik varje morgon. Det kan framstå som en tortyrmetod, men var i själva verket tänkt som en barmhärtighetsgärning. Kidnappningsligan bestod visserligen inte av några yrkesbrottslingar, men de hade i alla fall förberett sig tillräckligt för att ta reda på att latinosmöraren var Quinis favoritsångare.

De hade framfört sina krav på en kassett – komplett med röstprov från Quini – som de lämnade på en bartoalett i Barcelonas gotiska kvarter. Skulle FC Barcelona få tillbaka sin målmaskin välbehållen fick de lov att betala 300 miljoner pesetas i lösensumma, knappt 20 miljoner kronor.

Klubben accepterade, föreslog att de skulle placera en låst väska med kontanter i en preciserad papperskorg. Kidnapparna slog ilsket ifrån sig, hotade att skära ett finger av Quini ifall de inte omedelbart fick sina egna villkor åtlydda. De befarade att de skulle gripas av polis så fort de närmade sig den där papperskorgen, och kom med kontraorden om att pengarna istället skulle sättas in på ett konto i banksekretessens Schweiz.

Misstankarna var befogade. Uppe på ytan pågick en vildsint klappjakt på dem, av polisen döpt till ”Operation Omega”. Ärendet hade stigit upp till högsta politiska nivå – och det var det faktumet som i slutändan fällde kidnapparna. I hemlighet förhandlade de spanska och schweiziska regeringarna fram ett tillfälligt undantag i banklagarna. Uppgifterna om kontots innehavare kom att lämnas ut.

Det visade sig tillhöra en man vid namn Victor Manuel Diaz Esteban.

Quini själv har berättat om hur han märkte att dramat närmade sig sin upplösning, och att han anade det värsta när någon ruskade om honom bryskt där han låg och sov på sin madrass. Han trodde att kidnapparna bestämt sig för att likvidera honom och sopa igen spåren – då det i själva verket var polisens insatsstyrka som kommit för att befria honom.

Totalt tillbringade Qini 25 dagar i fångenskap. Under den tiden lyckades ett lamslaget Barcelona bara skrapa ihop en enda poäng på fyra matcher, en resultatrad som kostade dem titeln. En viss kompensation kom i cupfinalen strax därefter. Barcelona mötte Sporting Gijon, klubben där Quini vuxit upp. De vann med 3-1. Quini själv gjorde två av målen.

När fallet sedan kom upp i rättssalen chockade Quini hela Spanien genom att tala gott om sina kidnappare, och dra tillbaka sin egen anmälan mot dem. FC Barcelona fortsatte dock rättsprocessen, där de krävde 35 miljoner pesetas i kompensation för den förlorade ligatiteln och yrkade 23 år långa fängelsestraff för de anklagade.

Till sist dömdes huvudmännen till att avtjäna tio år i fängelse, samt att betala fem miljoner pesetas i skadestånd till den drabbade personligen.

Quini valde att inte ta emot pengarna.

/Erik Niva

Vi berörde det som hastigast i slutet av Viasat-sändningen, men eftersom ni hade hunnit gå och lägga er vid det laget så kan jag lika gärna dra det igen.

SkySports intervjuar matchhjälten Frank Lampard, som hittar ett sätt att manövrera in lite obefogat beröm till en spelare som just nu inte förtjänar det.
– Jag måste säga att du måste ge credit till anfallarna, för Fernando har kommit in, and his movement is absolutely top class.

Sett ur gårdagsmatchens sammanhang är det ju en ren lögn, men det är en sån där lögn som jag högaktar Frank Lampard för att han drar. Han vet naturligtvis att Fernando Torres movement höll allt annat än top class, att Chelsea vann matchen trots sin rekordvärvning snarare än tack vare honom. Det får lov att vara som det är. Han vet samtidigt att klubben han representerar mår bra av att han påstår annorlunda.

***

I alla fall, frågan som förbryllat mig alltmer det senaste året: Vad tusan är egentligen fel med Fernando Torres? Hur är det möjligt att gå från att vara en av världens absolut bästa anfallare till en Premier League-forward under genomsnittet på så kort tid? Och hur lång tid kan det gå innan vi går från att prata om en temporär formsvacka till en permanent kapacitetsminskning?

Ju mer jag tänkt på det, desto mer lutar jag åt att Fernando Torres förflutna kommit ikapp honom och hans kropp, att han är fotbollsvärldens äldsta 26-åring.

En vanlig anfallares prestationstopp brukar vara ungefär ett årtionde lång, och Fernando Torres elitkarriär har ju redan varit så lång. Vi ska inte glömma att han debuterade för Atlético Madrid när han nyss fyllt 17 år, i maj 2001. Ett oproportionerligt stort ansvar lades på hans axlar så gott som omedelbart. Som tonåring förväntades han leda en storklubb som Atlético Madrid, både på och utanför planen. Som 19-åring var han redan lagkapten.

Hans kollega/konkurrent Didier Drogba är visserligen sex år äldre, men frågan är om de inte är ganska jämngamla vad gäller ”fotbollsålder”. Ivorianen var en late bloomer, som egentligen började spela toppfotboll senare än Torres. Han var nästan 24 år gammal när han gjorde Ligue 1-debut i undanskymda Guingamp.

Räknar vi samman deras respektive matcher på toppnivå kommer vi fram till att Drogba spelat 372 stycken, och att Torres redan hunnit upp i 384.

Givetvis går det att fråga sig varför inte samma slitage tycks drabba en långkörare som Wayne Rooney, men där tror jag ju att det handlar om skillnaderna mellan fysik och fysik. Rooneys kompakta boxarkropp verkar inte lika ömtålig som Torres mer delikata mekanik.

Roman Abramovitj öppnade sitt blåfärgade checkhäfte eftersom han ansåg att deras 32-årige centertank behövde fasas ut. Lyckades han med konststycket att betala drygt en halv miljard kronor för en ersättare som på sitt sätt är ännu äldre?

/Erik Niva

Det här är kroatiske anfallaren Srdjan Lakić. Han håller upp en Wolfsburg-tröja och ser belåten ut.

Saken är bara den att Srdjan Lakić inte spelar för Wolfsburg. Han är kapten och bäste målskytt för ett Kaiserslautern som ligger strax under Bundesligas nedflyttningsstreck.

Och där har ni det alltså. En korsning mellan Paul Ince-historien från 1989 och Walid Atta-cirkusen från i höstas. Ett övertydligt exempel på hur olika det går att se på fotbollssporten.

Bakgrunden är lättsammanfattad. Till sommaren går Lakićs kontrakt med Kaiserslautern ut. Han var därigenom fri att förhandla med andra klubbar under januarifönstret, och valde rätt och slätt att skriva på för Wolfsburg snarare än att förlänga med Kaiserslautern.

Men han flyttar alltså inte förrän i sommar.

Fram till dess ska han leda en klubb vars framtid han inte kommer att vara en del av. Och Lakić må vara en professionell yrkesman, men hans prestation har försämrats märkbart efter nyår. Under hösten gjorde han elva Bundesliga-mål. Sedan omstarten har han inte gjort ett enda.

Under helgens hemmamatch mot HSV buade de egna fansen ut honom, ofta och ljudligt. De skanderade ”Lakić raus” och häcklade honom när han gick ut för att tacka kortsidan efter slutsignalen.

Själv var Srdjan Lakić besviken, på gränsen till oförstående.
– Det är väldigt tråkigt. De visar mig ingen respekt. Jag har givit allt för den här klubben, och kommer att fortsätta göra det till slutet.
Han fick stöd av både medspelare och tränarstab.
– Jag trodde inte att något sådant kunde hända här. Det är väldigt bittert att en spelare som hyllades som en hjälte under hösten nu ska sparkas i ändan. Fansen gör oss inga tjänster med det, säger nyvärvade mittfältaren Christian Triffert.
– Det är vansinne, och det kostar oss kraft. Jag har aldrig tidigare upplevt att en spelare med FCK-märket på bröstet blir utvisslad av Kaiserslauterns egna fans, säger managern Marco Kurz.

Det är möjligt att Kurz aldrig tidigare upplevt något liknande, men i så fall beror det nog mest på att han inte tittat utanför sitt Kaiserslautern. Orsakerna kan variera, men i takt med att avståndet mellan spelare och supportrar växer så ökar också misstron parterna emellan. Dagens fans stöttar klubbmärket – inte de som råkar bära det för stunden.

I dagens Bild finns en sammanställning av Bundesliga-spelare som blivit utbuade av sina egna supportrar, bara den här säsongen. Det var såna som krävde att lämna sina klubbar (Ruud van Nistelrooy) över såna som spelat för ”fel” klubbar tidigare i sina karriärer (Christoph Metzelder, Christian Eigler) till såna som mest bara varit dåliga (Zdravko Kusmanović, Serdar Tasci, Tim Borowski).

Vi vet inte om Kaiserslautern klarar sig kvar i Bundesliga eller inte, men två saker vet vi i alla fall. Hur det än går kommer inte Srdjan Lakić att vara kvar på Fritz-Walter-Stadion nästa säsong. De röda supportrarna kommer däremot att vara det.

/Erik Niva

Få saker inom den här sporten fascinerar mig som klubbpsykologi. För att den är så svår att komma åt, att konkretisera – och för att den har sådan ofantlig betydelse.

Såhär är det ju: Hade Laurent Koscielny och Wojtek Szczesny spelat i Arsenals Invincibles-lag och ställts inför precis den där situationen i den 63:e minuten av en vanlig ligamatch mot Blackburn våren 2004 – då hade de löst den på ett helt annat sätt.

En isolerad händelse upphör att vara en isolerad händelse då den upprepas år efter år efter år. En klubb upphör att vara en vinnarförening då den inte längre vinner något.

Arsenal har förstått det här, och tillhör paradoxalt nog också de klubbar som jobbar allra mest medvetet med ämnet. Innan en ung talang får kontrakt med Arsenal måste han gå igenom ett 117 frågor långt test. Det är tänkt att mäta egenskaper som psykisk uthållighet, tävlingsvilja och stresstålighet. ”Jag är beredd att skada min motståndare för att vinna”, är ett påstående som spelarna ska gradera riktighetshalten i. ”Jag vill visa att jag är bättre än andra, även på träning”, ett annat.
– Du kan ha två spelare som är jämnbra vad gäller teknik, fysik och taktisk förståelse – men om den ena är mentalt starkare än den andra kommer han att framstå som bättre på alla områden, säger klubbpsykologen Jacques Crevoisier.

Arsenal har också kompletterat utvärderingen med ett rent fysiologiskt prov, som mäter mjölksyrehalten under idrottens klassiska beep-test.
– Spelarna stannar när de känner att de inte kan fortsätta längre. Men är det fysiskt eller mentalt? När vi studerar mjölksyrehalterna ser vi att vissa spelare ger upp lättare. Och förmågan att stå emot smärta är väldigt tätt sammanlänkad med viljan att vinna. Det är livsviktigt att ha spelare som är beredda att spränga sina gränser i 89:e minuten, när alla är utmattade. Arsenal har många såna.

Det låter bra. Det funkar dessvärre inget vidare. Arsenal har mest bara lyckats med att bygga upp en mental barriär, och står nu inför en situation då de faktiskt måste konstruera om hela klubbpsyket.

De är inte ensamma. Bland Europas storklubbar finns det gott om mentala demoner, och det är intressant att studera hur de tar sig an utmaningarna.
* Manchester City ska ta en titel för första gången på 35 år. För att lyckas med det har de köpt in beprövade vinnare från hela kontinenten, enligt en tro på att spelare som vunnit bucklor på ett håll även ska klara av att göra det i Manchester.
* Real Madrid ska till att börja med ta sig förbi en CL-åttondel för första gången på sju år, och har hämtat in häxmästaren själv. Så här långt in i hans karriär har de psykologiska spökena varit räddare för José Mourinho än han har varit för dem.
* Schalke 04 måste bryta Europas kanske allra värsta förlorarkomplex. Där har de valt att ge en totalitär Järn-Felix Magath mandat att byta ut hela inredningen och därefter möblera om efter eget huvud. På ett och ett halvt år har han hämtat in 40 nya spelare.

Klubben som lyckats bäst med att strukturera om sin mentalitet de senaste åren har – faktiskt – varit Tottenham. Idag är det inte längre en självklarhet att Spurs viker ner sig vid första testet och släpper in ett kvitteringsmål i 89:e. ’Appy ’Arry Redknapp har lyckats lösa upp just den gordiska knuten med sitt sätt att hissa sina egna spelare i medierna och sin kalla-en-spade-en-spade-mentalitet – men misstanken är ju att det varit en lyckträff, snarare än ett universalrecept som funkat på andra lidande klubbar.

När man inte har något bättre uttryck att ta till brukar man säga att vinnarmentalitet ”sitter i väggarna” hos en klubb som Manchester United. När man anstränger sig lite hårdare landar man i den kravfyllda professionalism som går i arv från kulturbärare från kulturbärare, från Bryan Robson till Roy Keane till Gary Neville till Rio Ferdinand till Chris Smalling.

Men räcker det? Nja. Den som först lyckas med att göra klubbpsykologi begriplig och därefter utarbetar en fungerande metod för att jobba med den – den personen gör också sig själv fullständigt oumbärlig inom den europeiska toppfotbollen.

/Erik Niva

Tre noveller från punkten där fotboll möter världen.

***

Nya Zeeland först. Och Cheshire. När Ryan Nelsen och hans sambo väcktes av parets baby häromnatten märkte de att deras mobiltelefoner var överfulla av meddelanden.

Det hade varit kraftig jordbävning i Christchurch, Ryan Nelsens hemstad. Resten av natten vakade de, såg på CNN och försökte förtvivlat komma fram på telefonlinjerna hemåt.
– Det var en otrolig känsla av hjälplöshet. Hemskt. Jag har varit hemifrån i 14, 15 år – och visst har jag längtat hem tidigare – men aldrig någonsin har jag velat vara i Christchurch lika mycket som nu. Jag vill bara finnas där, för mina vänner och min familj.

På morgonen hade Nelsen fortfarande inte fått några besked hemifrån, och släpade sig trots allt iväg till Blackburn Rovers träningsanläggning. Han kände sig dock inte i stånd att träna, utan diskuterade istället situationen med en av de få människor som kunde sätta sig in i hans belägenhet, Grenada-bördige anfallaren Jason Roberts, som såg sin hemö ödeläggas av orkanen Ivan, 2004.

När Nelsen återvände hem hade det till sist kommit nyheter, som gick från det dåliga över det goda till det smått otroliga. Hans barndomsvän – den gamle landslagsspelaren Glen Collin – hade visserligen fått sitt hus förstört, men ingen han kände hade skadats allvarligt. Däremot hade hans gravida syster Stephanie blivit så påverkad av skalvet att hennes förlossningsprocess bokstavligt talats skakats igång.

Ryan Nelsen hade blivit morbror. Jordskalvet i Christchurch hade satt igång ett liv – men tagit minst 98 andra. På lördag spelar Nelsen med svart armbindel för deras skull.

***

Från det ena till det andra – minns ni Lee Crooks?

Han var en tuff försvarare, som bland annat gjorde ett 70-tal matcher för Manchester City på 1990-talet. För knappt tre år sedan avslutade han sin elitkarriär, efter att en sejour i Rochdale inte funkat något vidare – och tog värvning i det brittiska flygvapnet istället.

Nu har han precis fullbordat den första fasen av sin utbildning, och uppnått rangen av leading aircraftman, vad nu än det betyder. Hans träning intensifieras nu framöver – bland annat med ett besök till en militärbas på Falklandsöarna – innan Crooks sedan posteras i Afghanistan i början av nästa år.
– Båda mina roller har handlat om att jobba som ett lag, att finnas där för dina kamrater och gå framåt tillsammans. Du måste vara både mentalt och fysiskt topptrimmad för båda uppdragen, men som fotbollsspelare tränar du för att prestera under 90 minuter. Det innebär större fokus på explosivitet, medan en infanterist så måste du vara mer robust och ha större uthållighet, eftersom du ska bära tungt under flera dagar och nätter.
Crooks fyller i:
– Som fotbollsspelare tränar du hela veckan för att sedan hälla in all den träningen i lördagens match, och nu känner jag likadant. Nu har jag gjort min träning, och ser verkligen fram emot att omsätta den i praktiken.

***

Avslutningsvis noterade ni säkert att Leyton Orients spelare fått löfte om en resa till Las Vegas som tack för sin insats i helgens oavgjorda FA Cup-match mot Arsenal. 18-årige belgiske mittfältaren Jose-Paul Mpoku – på lån från Tottenham, ni vet – tänker inte följa med.
– Jag föredrar att inte åka. Las Vegas är en stad full av synd, och jag är en väldigt religiös person. Och jag är ändå för ung för att släppas in på några kasinon.

Typiskt Spurs – alltid lite mer moraliskt högstående än andra.

/Erik Niva

Man är ju som man är.

Man är ju en sån där som aldrig slutar tycka att en av de roligaste sakerna med stormatcher med engelsk inblandning är att scanna av pressrummet, se vilka reliker som är på plats.

Jag menar, hur kan man undvika att se underhållningsvärdet i att självaste Graham Taylor plötsligt kommer ut från toaletten?

Alldeles nyss var jag och fyllde på kaffekoppen, och fann mig själv bredvid Arsenals gamle centerpelare Alan Smith. Just det händer ju förvisso lite då och då – som Telegraph-kolumnist är ju Smith lika mycket journalist som jag själv är numera – men ikväll kunde jag inte avstå från att byta några ord.

Vi är ju på Parken. Cupvinnarcupfinalen ’94-Parken.
– Det är en arena som alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta.  Jag kommer aldrig att glömma det målet, konstaterade ”Smudge”.
Själv kommer jag nog aldrig att förstå hur ni vann den matchen. Ni rörde ju knappt bollen, raljerade jag, samtidigt som jag famlade med kaffet.
– Men vi hade en fyrbackslinje som försäkrade att de hade kunnat spela mot hela natten utan att lyckas göra mål. One-Nil To the Arsenal. The way it always should be.

Ah, well. En sån här kväll på en sån här plats kan jag gott låta Alan Smith få sista ordet.

/Erik Niva

Varje gång jag skriver om Old Firm-spektaklet ställs jag inför det där svårbalanserade dilemmat; i vilken utsträckning ska jag skriva om… allt det där andra, allt det som egentligen inte har med fotboll att göra.

Glasgow-klubbarna själva har jobbat hårt för att få bort de mer infekterade dimensionerna från sina läktare, och vill idag helst låtsas som att den inte längre finns där, att supportrarna enbart sjunger om kärleken till sina lag.

Men så är det ju inte i realiteten.

Igår bestämde jag mig för att genomföra ett läktarexperiment, där jag aktivt noterade vilka sånger som sjöngs på Parkhead. Högst och oftast vrålades den omarbetade Depeche Mode-låten ”Just Can’t Get Enough” – helt och fullständigt opolitisk – men en majoritet av ramsorna var faktiskt av annan karaktär

Vi slapp visserligen ökända sånger som ”The Sash” från Rangers-håll och ”Boys of the Old Brigade” från Celtic –sidan, men alla de nedanstående framfördes med varierande styrka – och alla handlar de om något helt annat än en fotbollsmatch i Glasgow.

RANGERS

The Billy Boys
…we’re up to our knees in Fenian blood,
surrender or you’ll die
’Cause we are the famous Billy Boys…
Just nu den mest kontroversiella av alla de sekteristiska sångerna. Hyllar det protestantiska mördarbandet ”The Billy Boys”, som opererade från en protestantisk enklav, några få kilometer från Parkhead.

Derry’s Walls
…the cry was no surrender,
surrender or you’ll die die die
With heart and hand and sword and shield,
we’ll guard old Derry’s walls…
En av alla sånger om den drygt tre månader långa belägringen av Derry, 1689.

Build My Gallows
…I am a Loyal Ulster man,
They say this day that I must hang 
Cause I fought the IRA,
they say that I must pay…
Evighetslångt nummer, som Rangers-fansen ibland kan mala på med i 15-20 minuter.

Father’s Advice
Remember our fathers brave and bold,
as they fought for Ulster’s cause
in far of lands
Fuck Bobby Sands – he’s dead
For me father said to me:
I must join the Y.C.V
With a rifle or a pistol in my hand
Rangers svarsversion av Celtics ”Fields of Athenry”. YCV är ungdomsfalangen till en av protestanternas paramilitära grupper.

Follow, Follow
…up the Falls, Derry’s Walls
we will follow on
Dundee, Hamilton
Fuck the Pope and the Vatican
If they go to Dublin,
we will follow on…
Den mer politiskt inkorrekta texten till en officiell klubbhymn – och den version som alltid sjungs på läktarna.

The Famine Is Over
Why don’t you go home?
The famine is over,
Why don’t you go home?
Den stora potatissvälten på 1740-talet är huvudanledningen till att så många irländare överhuvudtaget kommit till Glasgow. 

CELTIC

The Celtic Symphony
 …grafitti on the wall,
it says
Ooh-aah, up the ’RA…
En av Celtics signaturmelodier, vars avslutande hyllning till IRA delar den egna supporterskaran.

Roll of Honour
…England you’re a monster, don’t think that you have won
We will never be defeated while Ireland has such sons…
Sång till ära av de tio republikanska hungerstrejkare som svalt sig själva till döds i fängelse, 1981.

A Soldier’s Song
…soldiers are we, whose lives are pledged to Ireland,
some have come from a land beyond the waves…
Klassisk irländsk rebellsång, med ursprung i det tidiga IRA. Idag Irlands nationalsång, men på läktarna sjungs den ofta med delvis omskrivna verser, till exempel tillägget ”God Bless the Pope”.

Fields of Athenry
Low lie the Fields of Athenry 
where once we watched the small free birds fly.
Relativt välaccepterad irländsk frihetssång, även om vissa Celtic-fans ibland skjuter in orden I-R-A mellan verserna.

Go on home, British soldiers
Go on home, British soldiers
go on home
Have you got no fucking home of your own?
En Wolfetones-låt som sällan sjungs på matcherna, men som igår mullrade på bussparkeringen utanför. 

Old Firm-derbyt handlar såklart inte bara om religionspolitik och konflikten på Irland – men på gott och ont är det ofrånkomligen ändå hela den här bakgrunden som gör matchen så unik.

/Erik Niva

Ni får förlåta mig, men just nu hinner jag faktiskt inte ge bloggen den näring den behöver och förtjänar. Jag jojoar från land till land, arena till arena – och missförstå mig inte, det finns sämre saker att göra – på ett sätt som gör att varje kvart är schemabunden.

Glasgow idag. Derby day. The Oldest of Firms.

Och har ni hört på själva djävulen – det regnar faktiskt inte.

Mindre än två timmar kvar till avspark, och jag måste ut till Parkhead. Det vore väl själva sjutton ifall jag inte kunde blogga några enstaka rader, men som uppladdning får ni nu nöja er med ett länkpaket av de Old Firm-artiklar jag skrivit hittills under säsongen.

* Dagens inför matchen-krönika.
* En text om höstens ohyggligt infekterade domarkarusell.
* Och – om ni är Plus-människor – en artikel om hur hela Europas mest hatade spelare nu dragit in i lejonkulan.

Hörs senare, hörni.

/Erik Niva