Jag har väl alltid vetat att norska monarker faktiskt kan vara bra till något.

Tiosidig intervju med den gamla knarrhöken Kung Harald V i VG idag. Och alltid finns det ju något att lägga märke till.

/Erik Niva

Två extraordinärt intensiva dygn ute på den stora fotbollskontinenten. Ni får ursäkta det glesa uppdaterandet; jag har helt enkelt inte haft några skrivluckor.

I alla fall, how about that Champions League?

Jodå. Det går liksom inte att förneka att det är en turnering som ger mersmak. Alla som på ett eller annat sätt fått smutta på den vill alltid ha mer.

Vi har ju haft anledning att beröra den där skillnaden mellan curvan och pressläktaren tidigare i veckan, och för mig personligen tog den här tvådagarsutflykten mig hela vägen från den ena extremen till den andra.

Tisdag. Spursing it up. Ösregn i Milano. Ihopklämda och uppsjungna i Vittorio Emanuele-gallerians kulvertar. Spiraltrappan hela vägen upp till tredje etage. Småvuxna snubbar som säljer sambuca i småflaskor. Inte en närbild eller repris på hela matchen. A sing-song and a scrap. Crouch i 80:e. Bedlam. Mayhem. Sedan kvarhållen och runtvallad av polisen i ett par timmar. Till sist inforslad på buss och avdumpad på helt anonym plats, någonstans i Milano.

San Siro-succén var Tottenham Hotspurs första bortaseger någonsin i Europacupspel, och jag är väldigt glad över att jag upplevde den precis just sådär.

Onsdag. Jobb. Stillsamt väder i London. Club Level-buffé halvannan timme före matchen. Vita dukar. Tillmötesgående kypare. Biljetter som kostat tusentals kronor. Sittplats i perfekt höjd med spelet. Stoppat säte och dryckeshållare. HD-gräsmatta. Europas två mest estetiska lag. Passningstrianglar, väggspel och omställningar. En slutvändning som rubbade vår världsbild. Högre ljudnivå än jag någonsin tidigare upplevt på Emirates. Och sedan tog jag rulltrappan ner till gatuplan.

Arsenal-Barcelona kvalar in som en av de tio mest högkvalitativa matcher jag upplevt på plats. Det var absolut ett privilegium att få följa den från en plats där jag faktiskt kunde följa och förstå spelmönstren.

Champions League är en turnering som pressar fram max ur både spelare och åskådare, och kryddar dessutom med känslan av att vara på plats i världens centrum samtidigt som historia skrivs inför hundratals miljoner ögonpar. Den är berusande.

Samtidigt kväver också Champions League-kolossen väldigt mycket av den fotboll som trängs om utrymmet under den. Parallellt med Arsenal-matchen spelade Wigan och Bolton derby uppe i nordväst, ett tungt FA Cup-omspel som tillhört klubbarnas största matcher för säsongen ifall den spelats för 20 år sedan.

Igår kom 7 515 åskådare för att titta på.

***

Hur som helst, vi är skyldig er en tävlingsredovisning. Bland alla er som visade intresse för att vinna en bloggbok blev det de här glada laxarna som träffade rätt.

Linus Brorsson (Markaryd), Simon Bodarve (Jönköping), Calle Hjul (Nora), Terje Håkansson (Bromma), Erik Ringlander (Göteborg), Johan Regnéll (Uppsala), Kristoffer Bergdahl (Helsingborg), Carl Hallin (Tidaholm), Nils Lundberg (Gimo) och Viktor Asplund (Uppsala).

Har ni inte redan fått boken i brevlådan så får ni det förhoppningsvis vilken dag som helst.

Och tillhör ni inte de lyckligt lottade – det här är alltså länken för er.

Slutpropagerat.

/Erik Niva

Två av bloggens gamla specialdiscipliner då – Tottenham-propaganda och bokmångleri.

För vet ni vad, det här är inte längre bara en vanlig, enkel blogg ute i cyberrymden. Det här en litterär förlaga.

Bloggen har gått och blivit bok.

Riktigt hur det gick till vet vi inte, men i morgon står vi inför fullbordat faktum. Då finns 356 sidor fotbollsfunderingar ute i handeln.

För er som varit med från början finns inga överraskningar. Vi har helt enkelt samlat ihop de inlägg vi tycker varit bäst, och sedan kopplat på ett sånt där vad-hände-sen-stycke. Det är resor till Vitryssland, ojande över Spurs, listande av tatueringar och resonerande kring de allra bästa fotbollsnamnen. Allt det där vi brukar ägna oss åt. Därpå har vi inkluderat någon eller några kommentarer till de flesta av inläggen – och det är här ni alla kommer in i bilden.

I våra ögon är ju er delaktighet en väldigt stor anledning till att bloggen blivit så kul att den har varit värd att hålla igång. Kvaliteten på kommentatorsfältet har visserligen gått i vågor, men engagemanget har i alla fall funnits där mest hela tiden. Tandläkarstudenter, idéhistoriker, författartjejer och kvalitetssignaturer som Gary Breen Preservation Society har kommit förbi för att debattera, informera eller bara kommentera i största allmänhet.

Vi hoppas att ni känner att bloggen tillhör er också – för det gör den. Utan er respons hade experimentet med all säkerhet blivit kortlivat. Nu blev det istället till en bok. ”Identitet: Fotboll” tycks vara titeln, och den finns ute i handeln från och med i morgon.

Distributionen är lite speciell, på så sätt att den säljs på Aftonbladets försäljningsställen, snarare än i bokhandeln. Det är de lite större tidningsdetaljisterna som gäller – och vill ni veta ifall ni har en sådan i er närhet kan ni gå in på www.direkten.se och se efter. Ett andra alternativ är att köpa boken via Sportbladets shop – från och med i morgon dårå – och ett tredje är att vinna den här av oss.

Inget komplicerat den här gången. Ni mailar namn och adress till identitetfotboll@aftonbladet.se – vi lottar ut en hög vinnare ibland er.

Och ja, vi vet ju att vi borde ha en lite mer utslagsgivande skilja-agnarna-från-fotbollsvetet-tävling – men det hinns helt enkelt inte.

Milano har tagit emot med sin lombardiska regndimma, och det är visst match ikväll. Jag ska ut på byn, och göra allt det där man kan göra när man står på en kortsida snarare än sitter på en pressläktare. 

Simon Bank har tagit med er upp på den balansbräda där man måste försöka balansera sina två identiteter. Jag vet hur det är på den platsen, men just ikväll är jag inte där. Istället står jag uppe i Curva Nord, sjunger om Spurs, svär över Sandro och vinkar till den andra blogghalvan där långt nere någonstans.

Ena foten på pressläktaren, andra i curvan. Jag gillar den bilden. Det är den journalistiken vi försöker göra. Det är det förhållningssättet till fotboll som har blivit en bloggbok.

Lycka till ikväll, allihop. Vi hörs på andra sidan.

/Erik Niva

Det går snabbt i fotboll.

För bara halvannat år sedan hade vi en lista över historiens snyggaste bicycletas här på bloggen. Den är historia nu. Och för bara någon vecka sedan skrev jag ett inlägg om en brasiliansk liga överfull av nygamla hjältar. Inte längre giltig.

Original-Ronaldo tar sina svullna knän, sin enorma mage, sin ännu större meritlista och lämnar in. Ett fenomen finns inte längre bland oss. Internet är redan överfullt av youtube-kavalkader och hyllningsrunor – själv är jag faktiskt mest nyfiken på hur det här påverkar R9:s entourage.

I höstas kom den nya Ronaldo-biografin ”Paura del buio” – ”Rädslan för mörkret” – en bok som summerade Ronaldos karriär innan den ens var över.
– Han är verkligen mörkrädd, det är en svaghet han erkänt flera gånger. Men titeln har förstås också en symbolisk mening. Nu när han når slutet av sin karriär vet ingen vad som väntar, definitivt inget tränarjobb. Det finns ett mörker på andra sidan.
* Politik, som Romário och Bebeto?
– Det är för tidigt att säga, men i ett land som Brasilien – där politisk framgång till stor del avgörs av vad man redan uträttat i livet – finns absolut förutsättningar att lyckas.
* Kommer han ångra något med sin karriär?
– Att han aldrig spelade för Flamengo, klubben han höll på som barn. Det kommer han att gräma sig över i hela sitt liv. Dessutom finns ju hans misslyckande att vinna Champions League, men det mildras av VM-triumfen 2002, säger författaren Enzo Palladini.

Ett kapitel handlar om teorin om att Ronaldo ska ha varit dopad under sin tid i PSV, ett annat om alla hans kvinnor – och det är ju de som fått medial spridning. Men det är alltså ett tredje kapitel jag fastnar vid, det om affärsimperiet R9.

Det visar sig att Ronaldo fungerar ungefär som Bob Dylan numera, på så sätt att hans karriär försörjt en hel turnéapparat. Enligt Palladini har R9-kolossen ungefär 120 anställda. Där finns fyra mäklarfirmor, tre olika varumärkesförvaltare, ett företag som sysslar med fysioterapi och en investeringsfond, som ägnar sig åt att exportera sydamerikanska fotbollsspelare till Europa.

Visserligen är det väl fullt möjligt att imperiet kan klara sig bra även med ett pensionerat dragplåster, men Palladini spekulerar i att Ronaldo förlängt sin aktiva karriär just för att hålla businesslågan brinnande. När han nu nått vägens oundvikliga slut finns risken att han inte är den enda som har anledning att frukta mörkret på andra sidan.

***

Samtidigt har Roberto Carlos skrivit på för Anzhi Machatsjkala, i en helt annan verklighet som visar sig ligga närmare än man kunnat tro. Mannen som ligger bakom övergången är Fabiano Farah, samma agent som byggt upp det där R9-imperiet.

Sedan några veckor tillbaka ägs Anzhi Machatsjkala av oligarken Suleyman Kerimov, som är personligt bekant med Farah.

Enligt Forbes är Kerimov god för 5,5 miljarder dollar, vilket gör honom till världens 136:e rikaste man. Hans liv förändrades 2006, då han ådrog sig svåra brännskador efter en bilolycka i Nice. Sedan dess har Kerimov utvecklat en stark vilja att ge något tillbaka till den bakgrund han kommer ifrån, och har investerat flera miljarder kronor i olika projekt som är tänkta att ge talangfulla ungdomar i de ex-sovjetiska delrepublikerna en rimlig chans.

Själv kommer Kerimov alltså från Dagestan, en av alla de här politiskt oroliga delrepublikerna i norra Kaukasus. Där har han nu tänkt sig att bygga upp en ny storklubb, ett fotbollslag som både kan skänka glädje till det dagestanska folket och representera republiken ute i den stora, vida världen.

Det ska bli väldigt spännande att följa.

Följdfrågan är rätt given. Med Roberto Carlos i Dagestan, Ruud Gullit i Tjetjenien och Tony Adams i Azerbajdzjan – när pröjsar Aftonbladet min reportageresa till Kaukasus?

***

För övrigt måste vi givetvis nämna att Hajduk Split ägnat helgen åt att fira 100-årsjubileum nere i Dalmatien. Och ja… Det är skillnad på bengaltifo och bengaltifo.

Vafan, ni får en mer heltäckande extralänk också.

/Erik Niva

Ett hederligt gammalt målsvep, säger ni?!

Nähä, men nätchefen säger det i alla fall – och dagen efter en landskampsrunda är jag faktiskt inte den som är den som är den.

Jag var ju helt övertygad om att Johan Elmanders halvvolley i flykten var kvällens mål, men efter att ha sett volleybollmålet som Wesley Sneijder lyrade in mot Österrike måste jag erkänna att jag börjat tveka. Sista pallplatsen? Giannis Fetfazidis mot Kanada, antar jag. James McArthurs lyftning i Home International-matchen mellan Skottland och Nordirland? Kändes som ett inlägg,va.

River vi av kvällens missar direkt då? Såklart att vi gör. Man kan ju tro att den totala klumpigheten i Hugo Almeidas utförande ska ge honom priset, men David Villa får extra ihärdighetspoäng för sin dubbelmiss i och med att den innebär att han fortfarande står och stampar ett enda mål ifrån Raúls spanska rekordnotering.

Stora matcher hade vi ju några. Cristiano Ronaldo och Leo Messi sluggade igång i Genève. C-Ron stötte visserligen upp en kvitteringsboll i nättaket, men Messi bjöd både på en framspelningsdelikatess till Angel Di María och ett avgörande straffmål efter 89.50 – så vi får väl utnämna honom till kvällens superstar.

Tyskland och Italien spelade 1-1 i semifinalreprisen i Dortmund; Rossi kvitterade Kloses 59:e landslagsmål i en väldigt bra vänskapsmatch. Finalreprisen från ’98 då? Karim Benzema fick en Hernánes-sula i bröstet, men kravlade sig upp och bredsidade in matchens enda mål efter en fin kantraid av Jeremy Menez.

Fabio Capellos tre lejon tog en fin seger i Köpenhamn. Daniel Agger styrnickade visserligen in 1-0 för Danmark, men två Aston Villa-mål från Darren Bent och Ashley Young vände matchen. Mest upphajpad var Jack Wilsheres ”riktiga” debut, men den ännu yngre Ajax-talangen Christian Eriksen stal showen med en av hela kvällens bästa individuella insatser.

Något annat kul? Jovars, det var ju ganska roligt att iraniern Mohammad Reza Khalatbari valsade in med ett fint segermål mot Ryssland i den 90:e minuten – och sedan blev utvisad för att ha dragit av sig tröjan i firandet.

/Erik Niva

Häromveckan var jag i någon bokhandel i London, och noterade att Steve Hodge publicerat sin självbiografi, ”The Man With Maradona’s Shirt”.

Steve Hodge.

Okej, jag minns ju killen relativt väl. Han var en helt okej mittfältare som gjorde ett knippe landskamper och toppade med VM ’86 – men finns det verkligen någon enda människa i hela världen som skulle vilja läsa hans självbiografi nästan 20 år efter att han spelade elitfotboll regelbundet?

Det är ju inte så att han sitter på någon särskild anmärkningsvärd historia. Han spelade lite fotboll, det gick rätt bra, han fick representera England i ett VM – och som titeln avslöjar lyckades han alltså byta till sig Diego Maradonas matchtröja efter den där ödesmättade kvartsfinalen på Aztekastadion.

That’s the book.

Och här har vi alltså ett av de mest aktuella typexemplen på hur det brittiska fotbollsmonstret vuxit bortom alla rimliga proportioner. Ibland undrar jag ifall det finns en enda ex-spelare som inte hittat sig en plats inom mediemaskineriet, ifall det finns någon enda bollsparkare som inte skrivit en bok.

Steve Hodge är långt ifrån något skräckexempel, tvärtom. När jag för skoj skull ögnade igenom de två senaste årens brittiska utgivning hittade jag dussintals böcker om långt mindre intressanta spelare.

Ett axplock av de allra mest onödiga:

* Football it’s a Minging Life – Rick Holden
Hygglig ytter som framförallt gjorde drygt 100 matcher för Oldham i början av 1990-talet.  ”The book is filled with hilarious stories of the antics that Rick got up to at his various clubs”.

* The Original Football Idol – Tommy Tynan
Blond forward som gjorde rätt många mål i andra- och tredjedivisionerna på 1980-talet. ”After winning the ”Search for a Soccer-Star” competition, Tommy went on to become a cult figure during his time at Plymouth Argyle and Newport County”.

* What’s It All About Ralphie – Ralph Milne
Vann skotska ligan med Dundee United, men misslyckades i Man United Charlton och Bristol City. ”Many believe he could and should have done so much more but a personal battle with alcohol probably decided otherwise”.

* Psycho Pat – Pat van den Hauwe
Halvdan ytterbackshårding som hade en hyfsad karriär med Everton och Spurs. ”This is not one of the usual ex-footballer’s autobiographies you may have come across”. Jo, det är det.

* Shearer Wonderland – Duncan Shearer
Inte Alan Shearer, alltså. Duncan Shearer. Gjorde drygt 70 mål för Swindon på 80- och 90-talet. ”There’s also the inside story of Duncan Shearer’s time both at Huddersfield Town and at Swindon Town”.

* Snod This For a Laugh – Ian Snodin
En gång blev faktiskt Evertons högerback uttagen till landslagstruppen för en vänskapslandskamp. Men han var tvungen att tacka nej, skadad. ”Revelations are laid bare in this series of ’pub chat’ discussions on a range of topics”.

* Drinks All Around – Kevin Drinkell
Claim to fame? Gjorde mål mot Liverpool en gång, vilket innebar att de röda för första gången förlorade en ligamatch där Ian Rush gjort mål. ”Reveals for the first time how Grimsby Town blocked his move to some of England’s biggest clubs”.

* My Magic Carpet Ride – Garry Birtles
Okej, visst, han deltog i två Europacupfinaler med Nottingham och han gjorde en handfull matcher för Man United – men det är 30 år sedan nu. Är vi fortfarande intresserade? ”Survived a career-threatening back injury before spells with Notts County and Grimsby Town”. 

* McDou-goal! – Frank McDougall
Vem?  Jo, tydligen anfallaren som Aberdeen köpte 1984 för att ersätta Mark McGhee. ”He takes us on a journey from behind the St Mirren dressing room door to the pubs and clubs of Paisley along with his Saints party-time team mates”.

Min relation till de här boktitlarna är ju kluven. Instinktivt avfärdar jag ju deras existensberättigande fullständigt, men samtidigt är jag livrädd för dem. Nuförtiden hinner jag ju inte läsa så många böcker som jag egentligen vill, och det händer ju rätt ofta att jag lägger ifrån mig någon Mubarak-biografi innan jag ens hunnit halvvägs. Men Kevin Drinkell avslöjar hur Grimsby Town blockerade en transfer till någon av Englands större klubbar? Hade jag börjat hade jag ju inte lagt ner boken före gryningen.

/Erik Niva

Om en arbetsskygg krake plötsligt får för sig att jobba vill man ju inte störa. Får Simon Bank infallet att blogga lite är det bäst att lämna fältet fritt i något dygn.

Men nä, nu har han fått dansgolvet för sig själv i tillräckligt många timmar – nu är det dags att moonwalka in i ringen för att jämföra piruetter.

Visa mig vilka fotbollstidningar du snor idéer från, och jag ska säga dig vem du är. Simon importerar fotbollsfientlig inspiration från franska So Foot – jag pekar ut fotbollsfiender via tyska 11 Freunde.

Huvudnumret i senaste numret av vårt germanska fotbollsmagasin är ”Die 50 dämlichsten ideen der Fussballgeschichte”, ”De 50 dummaste idéerna i fotbollshistorien”.

Artikeluppslaget tillhör inte dem. Det är en kul text.

Jag ska inte presentera hela listan, men för att få något att utgå ifrån ska ni i alla fall få topp-fem. Enligt 11 Freunde dårå:

5. RFC Liège vägrar släppa Jean-Marc Bosman.
Kontraktstvisten som utlöste Bosman-domen.

4. Norbert Meier roar sig med Albert Streit
Klassiskt sidlinjeintermezzo där Duisburgs tränare skallar ner en Köln-spelare, filmar – och avslöjas av kamerorna. Blev av med jobbet och stängdes av i tre månader. 

3. Uefa inför Silver Goal
Det där märkliga mellantinget mellan förlängning och sudden death, som enbart användes i EM 2004.

2. Christoph Daum låter sig kokaintestas
Den blivande förbundskaptenen anklagades för kokainorgier i pressen. Han protesterade våldsamt, krävde att få lämna hårprover för att bevisa sin oskuld – och blev givetvis avlöjad av just de testerna.

1. Fifa ger VM 2022 till Qatar
Well, den här kan ni.

Att reagera på en sån här lista med att nicka instämmande, konstatera faktum och sedan gå vidare i livet är givetvis omöjligt. Tankar väcks, funderingar börjar snurra – och så sitter man där med sin egen fem-i-topp-lista.

Här är min:

5. Roberto Baggio, VM-finalen 1994
”Jag slår den högt”.

4. Manuel Ruiz de Lopera på transfertåg
”Hmmm… Den där Denilson verkar vara värd priset som världens genom tiderna dyraste fotbollsspelare. Honom värvar jag till Betis”.

3. Alf Inge Håland häcklar Roy Keane.
Roy Keane sätter in en misslyckad tackling på Håland, som bara leder till att han sliter sönder korsbandet och blir borta från spel i ett års tid. När irländaren ligger på planen i smärtor ställde sig Håland över honom, anklagade honom för filmning och simulation. Det var en idé som fick konsekvenser.

2. Mark Goldberg byter manager
Crystal Palace kämpade mot nedflyttning, och den verkställande ordföranden Mark Goldberg var av åsikten att något behövde göras. Alltså, ut med Steve Coppell – in med Attilio Lombardo och Tomas Brolin som dubbla player-managers.

1. Chris Waddle goes music
Ni känner ju till definitionen av galenskap, det där med att göra samma sak flera gånger och vänta sig olika resultat. 1987 lät sig alltså Chris Waddle övertalas att gå in i skivstudion och spela in ”Diamond Lights” tillsammans med lagkamraten Gleen Hoddle. Och fyra år senare gjorde han det igen. Han gjorde ”We’ve Got a Feeling” med Basile Boli, och det bara måste vara fotbollshistoriens dummaste idé.

Eller?

/Erik Niva

När Manuel Neuer var 14, 15 år gammal var han en relativt kortvuxen kille. Han våndades över risken att han aldrig skulle bli stor nog för att lyckas som målvakt. Han köpte en tumstock, som han sedan mätte sig själv med i stort sett dagligen.

En centimeter? En halv?

När det inte hände något med hans egen längd använde han tumstocken för att mäta sin föräldrar. Mamman visade sig vara 174 centimeter. Hmmmm. Pappan: 189 cm. Bättre.
– I slutändan bestämde jag mig bara för att sluta oroa mig.

Under samma period tränade Schalke 04:s pojklag på grusplaner, så hårda att de gränsade till cement. En vårdslös Neuer slog sig halvt fördärvad.
– Ingen målvakt gillar att slänga sig på ett sådant underlag.
Men när man väl har gjort det tillräckligt många gånger, då händer något med både kropp och huvud.
– Man utvecklar någon slags skyddssystem, och sedan gör ingenting ont längre.

Det finns en redan legendarisk Champions League-match från 2008, då Manuel Neuer slog ut Porto näst intill på egen hand. Nu har jag precis kommit från ett Ruhr-derby där han gjorde en fullt jämförbar prestation, en av de bästa målvaktsinsatserna jag sett på åratal, inklusive Joe Hart på White Hart Lane.

Borussia Dortmund hade 20 skott, varav 5 mer eller mindre rena frilägen. Neuer släppte inte in ett enda.

Idag har han blivit den där målvakten som tonåringen drömde om att bli, 192 centimeter lång och fullständigt orädd. Han gör ytterst få misstag, och har dessutom den där pondusen – den där positivt tyska arrogansen – som gör att han utstrålar en aura av fullständig oövervinnerlighet.
– Allt går ut på att få så mycket av min kropp mellan bollen och det egna målet som möjligt, sammanfattar han sitt arbete.

Just nu är Manuel Neuer bäst i världen på att vakta fotbollsmål. Det skulle inte förvåna mig ett dyft ifall han behåller den statusen i minst ett årtionde.

/Erik Niva

Vart ska vi?

Fredag
Borussia Dortmund-Schalke 04

Lördag
Hertha Berlin-Union Berlin

Söndag
HSV-St Pauli

Till Tyskland ska vi.

UPPDATERING.

Südtribune, Dortmund, en dryg timme före avspark

/Erik Niva 

Jamen, vad i hela friden…?

Kul att vi vann såklart, och även om nu prestationen inte berättigade några tre poäng så tar jag 1-0 borta mot Blackburn precis vilken säsong som helst.

Men resten? Vad är det som pågår i vansinnesfabriken som kallas Tottenham Hotspur?

Som om det inte vore nog med knackig form, blindtarmsinflammationer, ett uselt transferfönster och gigantiska arenaslitningar – man fattar att skadekrisen är allvarlig när våra spelare inte ens lyckas ta sig till operationsfönstret.

Kort rekapitulation. På grund av oklara omständigheter har alltså inte vår kapten Ledley King spelat fotboll sedan i oktober. När vi sent om jävla sider bestämmer oss för att det kanske ändå är en poäng att operera honom på någon sorts superklinik i Tyskland – då lyckas han inte ens ta sig dit.
– Det är en lång historia, suckar Harry Redknapp. Han lyckades inte hitta sitt pass i tid, så därför kunde han inte komma på flygplanet. Nu får han väl göra operationen i nästa vecka istället.

Och de där sydafrikanerna som vi trots allt lyckades värva under januari? Varför spelar inte en sådan som Steven Pienaar på Ewood Park?
– Den andra sydafrikanen (Bongani Khumalo) trodde att hans huvud var bollen och knockade honom medvetslös på träning.

Se upp, AC Milan. Ett dårhus är på väg åt ert håll.

/Erik Niva