Jo, semestern fick mig faktiskt att formulera en lite mer allvarligt menad arenafundering också.

Jag tillbringade en vecka nere på Algarve-kusten, och när jag åkte västerut från flygplatsen i Faro dök en bekant syn upp på höger sida om motorvägen. Estádio Algarve. För mig främst arenan där jag såg Ledley King göra mål i sin tredje landskamp, för de flesta andra arenan där Zlatan Ibrahimovic och Olof Mellberg missade EM-straffar 2004.

Den står fortfarande där den står, som en påminnelse om potential som aldrig uppfylldes och mästerskapsdrömmar som aldrig besannades – men framförallt som ett monument över en fotbollssport som tappat kontakten med verkligheten.

Arenan kostade lite knappt en halvmiljard kronor att bygga. Skattebetalarna stod för den allra största delen av de pengarna. Och för de slantarna fick de alltså tre EM-matcher, en sommar för snart tio år sedan. Sedan dess har utgifterna fortsatt att komma – underhåll och avbetalningar uppgår till ungefär 30 miljoner årligen – medan arrangemangen har uteblivit.

Visserligen spelas det fortfarande fotboll på Estádio Algarve, men då är det alltså det regionala tredjedivisionslaget Louletano som lirar. De brukar locka några hundra åskådare till en arena med fler än 30 000 platser.

Ändå hade det kunnat vara betydligt värre.

Numera lämnar de stora fotbollsmästerskapen i stort sett alltid så kallade vita elefanter efter sig, gigantiska skrytbyggen som står kvar och slukar pengar utan att någon har någon nytta av dem.

Enbart under det senaste årtiondet har de två största turneringarna – VM och EM – lämnat elva stora fotbollsskelett efter sig. Totalkostnad för dem? Ungefär 16,5 miljarder kronor, om vi nöjer oss med enbart själva konstruktionskostnaderna, räknar ganska snällt och dessutom utelämnar gränsfall.

Sammanställt ser det ut såhär:

VM 2002, Japan och Sydkorea
Incheon Munhak Stadium – 0,75 miljarder
Miyagi Stadium – 1,45 miljarder
En sorts missnöjesmilstolpe restes ifjol, då det koreanska K-League-laget Incheon United valde att lämna den överdimensionerade VM-arenan för en mindre och specialanpassad fotbollsarena inne i staden. Sex av de tio koreanska VM-arenorna går med förlust, på fyra av dem brukar mer än 80 procent av platserna stå tomma. Nere i Japan är situationen lite bättre, men Vegalta Sendai har till exempel också valt att flytta in på en egen arena och därmed står det gigantiska miljardbygget Miyagi Stadium numera utan hyresgäst.

EM 2004, Portugal
Estádio Dr. Magalhães Pessoa – 0,75 miljarder
Estádio Municipal de Aveiro – 0,60 miljarder
Estádio Algarve – 0,55 miljarder
En rätt vettig tanke att utgå ifrån: Vill man fylla en stor fotbollsarena på regelbunden basis får man allt lov att ha en någorlunda framgångsrik och populär lokal fotbollsklubb. Det finns vare sig i Leiria, Aveiro eller Faro – och där står vi med vårt portugisiska EM-arv. Här finns tre arenor utan högstadivisionslag, och alla är de dessutom belägna i mindre orter som inte lämpar sig särskilt bra för vare sig jättekonserter eller monstertrucksrallyn. I lilla Leiria går idag mer än åtta procent av den kommunala budgeten åt för att hålla den ödsliga arenan upprätt.

EM 2008, Schweiz och Österrike
Wörthersee Stadion – 0,60 miljarder
Vilken klubb har den största hemmaarenan i Österrike? Rapid eller Austria Wien? Nyrika Red Bull Salzburg? Starka utmanaren Sturm Graz? Nä. Icke. Rätt svar är istället Austria Klagenfurt, en av 48 klubbar som utgör Die Regionalliga, tredje nivån på den nationella seriepyramiden. Klagenfurt tilläts bli en EM-stad av ganska grumliga realpolitiska skäl, påhejat av den högerpopulistiske Jörg Haider. Han är död numera, och på ett plan har den här arenan tagit formen av hans gravsten.

VM 2010, Sydafrika
Cape Town Stadium – 5,1 miljarder
Moses Mabhida Stadium – 2,95 miljarder
Peter Mokaba Stadium – 1,0 miljarder
Mbombela Stadium – 0,9 miljarder
Arenorna i Kapstaden och Durban tillhör båda de absolut vackraste fotbollsarenor jag någonsin besökt – men det kvittar faktiskt nästan fullständigt så länge de först kostat drygt åtta miljarder kronor att bygga och sedan inte utnyttjas på något vettigt sätt. Kostnaderna är vanvettiga, nyttan så gott som obefintlig. Alla dessa skrytbyggen funkar extremt illa för de klubbar som mer eller mindre tvingas att spela där. I de här städerna finns inga traditionella storklubbar, utan istället har vi hamnat i en bisarr situation där värdstäderna istället hyrt in bjässarna från Johannesburg för att få hyfsat välbesatta läktare i alla fall någon gång om året.

EM 2012, Ukraina
Arena Lviv – 2,0 miljarder
I de här delarna av västra Ukraina är det gott om folk som på allvar menar att den här arenan är en bestraffning från det politiska styret i landets östra regioner. Att renovera någon av de befintliga arenorna inne i centrum hade varit det självklara – det finns två – men istället beordrades alltså det här bygget på en åker långt ute vid stadsgränsen. Först gick konstruktionskontrakten till oligarkknutna entrepenörer från östra Ukraina, sedan överskreds budgeten något alldeles vansinnigt. Och nu står den där utan att någon vet vad man ska göra av den, den här arenan som gjort skattebetalarna fattigare och några byggherrar med kontakter väldigt mycket rikare.

Frågar man Uefa är ju det här en av de stora anledningarna till den ambulerande EM-cirkusen som stundar 2020. De påstår sig därmed vilja undvika den här situationen där enorma arenor kastas upp i mindre städer där det inte finns något behov för dem. Det är ett sätt att se på saken – ett annat vore att fundera på att se över sin egen kravspecifikation. Ska en arena överhuvudtaget vara aktuell för EM-spel numera måste den uppfylla mer än 200 punkter på en kravlista, och väldigt många av dem handlar om att skapa en smidig och angenäm upplevelse för Uefas specialinbjudna gäster och kommersiella partners.

Och jag vete fan… Dagen då vi bedömde det som att en fotbollsmatch inte längre kunde spelas på en vanlig fotbollsstadion var dagen då något fundamentalt gick förlorat.

Sex helt nya arenor håller just nu på att byggas inför VM i Brasilien. En av dem ska byggas i Manaus, för 1,5 projekterade miljarder kronor. En annan av dem ska upp i Cuiabá, och beräknas kosta ungefär 1,3 miljarder. Ingen av dessa städer har några fotbollsklubbar med minsta vittring på högstaligan.

En av de stora anledningarna till att miljontals människor protesterade på de brasilianska gatorna i början av sommaren var inte att deras skattepengar gick till fotbollsarenor – det var snarare att deras skattepengar slösades bort på alldeles för dyra fotbollsarenor som det inte finns några nuvarande behov eller några långsiktiga planer för.

Och det hade de givetvis alldeles förbannat rätt i.

/Erik Niva

Vad Simon Bank har för ursäkt har jag ingen aning om, men själv har jag alltså haft semester ända sedan den här bloggen senast uppdaterades.

Skäl nog för denna totala radiotystnad? Jo, för egen del tycker jag allt det. Jag har helt enkelt inte haft någon anledning att höra av mig. Under de här sommarveckorna har jag besökt sammanlagt tre fotbollsarenor – ett avsiktligt personligt bottenrekord – och ingen av dem har haft någon historia att berätta om.

Jag var på Hammarbys premiär på Tele2 Arena, jag var på EM-finalen på Friends Arena och jag såg Östersunds FK spela en match hemma på Jämtkraft Arena. Den sistnämnda är veteranen i sammanhanget med sina sex år, men även om den har sina förtjänster är den likafullt ändå ett nybygge med nybyggets standardiserat mallade karaktär, utslängd vid en parkering på ett sterilt gammalt militärområde i stadens norra utkanter.

Därför får ni nu istället fotbollsvykorten jag önskar att jag hade kunnat skicka – de tio mest bildsköna fotbollsarenorna i världen.

Vissa är mindre än andra, men kriteriet för att kvalificera sig till listan är ändå att det spelas ordentliga seriematcher på planen. Det räcker liksom inte att några spexiga äventyrare bygger ett par provisoriska isklimpsmål bland pingvinerna på Sydpolen för att platsa här.

1. Eiði, Färöarna

Arenan uppe vid Färöarnas nordspets ser ut att vara hämtad från en annan fotbollsvärld – men det är den faktiskt inte. Hemmaklubben EB/Streymur är regerande färiska mästare, och spelade alltså Champions League-kval så sent som för någon vecka sedan. Visserligen tvingade Uefa-kraven dem att flytta just den matchen till nationalarenan i Torshavn, men ändå.

2. Trogir, Kroatien

Supporterägda HNK Trogir har ingen vidare lycka med att kämpa sig upp genom det regionala dalmatiska ligasystemet – men de har alltså en hemmaarena som ligger inkilad mellan två kulturminnesmärkta monument, 1400-talsslottet Kamerlengo och intilliggande St Marcos torn.

3. Molde, Norge

I onsdags åkte Ole Gunnar Solskjaer och hans Molde ur Champions League-kvalet på bortamål mot Legia Warszawa. Den stora tragedin med det var hur tusentals europeiska fotbollsfans därmed kommer att gå miste om den här vyn.

4. Shizuoka, Japan

Jag ska vara ärlig: Jag saknar en ordentlig djungel- eller regnskogsarena på den här listan. Men okej, den här arenan högt uppe i de frodiga japanska alperna funkar fint som substitut. Det enda problemet är att namnrättigheterna nu sålts ut på ett sätt som – på allvar – givit den det officiella namnet ”The Outsourcing Stadium”.

5. Saida, Libanon

Nej, jag är ju ingen strandkille – men jag fattar ändå att en serie semestervykort måste inkludera badbilder. Här på nationalarenan i Beirut var Abbas Hassan nära att kämpa det libanesiska landslaget hela vägen till VM i Brasilien.

6. Nuuk, Grönland

Jag är däremot mer av en kargaklipporsnubbe, och det här är alltså min typ av läktare. Grusplan? Jomen, det här är likafullt ändå nationalarenan – och hemmaklubben Nuuk IL är minsann femfaldiga grönländska mästare.

7. Como, Italien

Jag hoppas verkligen att Dan Corneliusson och Stefan Andreasson njöt ordentligt under de år då deras hemmaarena såg ut på detta sättet.

8. Beni, Nepal

Nä, det är ju inte direkt enkelt att ta sig till det avlägsna Myagdi-området i Nepal – men kommer man väl fram är det nog enkelt att finna sig tillrätta. De spelar ju högstadivisionsfotboll där också.

9. Braga, Portugal

Lite överskattad är den allt, den där bergväggen i Braga, men fotograferad ur rätt vinkel så fyller den likafullt sitt syfte. I takt med hemmaklubbens framgångar har den ju dessutom blivit en etablerad del av den europeiska toppfotbollens vardag.

10. Marina Bay, Singapore

Och okej, en jippoarena är det, men lite kul ska vi väl ändå få ha ifall vi nu ska gnissla igång efter semestern?! Nästa år ska de sydostasiatiska mästerskapen spelas här i Singapore, och 30 000 åskådare förväntas klämma sig in på läktaren för att slå vad om vem som först rensar ner bollen i vattnet.

/Erik Niva

Alla har vi våra journalistiska defekter. En sak jag själv brottas med är att jag utnyttjar min blogg för sällan. En annan är att jag tenderar att överanvända vissa uttryck och skrivningar. Det har till exempel hänt lite väl ofta att jag ramat in en speciell fotbollshändelse genom att hamra fast att jag nyss bevittnat något som jag minsann kommer att bära med mig hela vägen till ålderdomshemmet.

Men med det sagt – kanske är det just precis det som vi i slutändan har fotbollen till.

Jag vet inte om ni känner till nätverket Sporting Memories, men jag tänkte i alla fall passa på att använda några rader till att berätta om dem. Allt startade uppe i Skottland, där en gentleman vid namn Michael White tvingades konstatera att allt fler människor runtomkring honom försvann bort i demensdimmorna. Eftersom White var klubbhistoriker i Falkirk FC visste han dock hur lätt han själv hade att komma ihåg fotbollsmatcher som spelats 30 eller 40 år tidigare – och han visste dessutom att det fanns många andra som fungerade på precis samma sätt.

Han undrade ifall det inte fanns något i det där sambandet, om det inte skulle gå att hitta ytterligare sätt för fotbollen att hjälpa där nästan inget annat fungerade.

Tillsammans med ett lokalt demenscenter sjösatte White en sorts samtalsgrupper, där tanken just var att använda fotbollen för att locka fram dolda minnesbilder. Vid ett av de första tillfällena noterade han en äldre man som höll sig i utkanten av rummet, som tycktes föredra att sjunka in i sin tidning snarare än att rota runt i sitt eget inre. När det visade sig att det hela handlade om fotboll tog han dock själv initiativ till att närma sig de andra.

Det visade sig nämligen att den här herren hade spelat en del fotboll själv. Bill Corbett hade representerat både Celtic och det skotska landslaget.
– Vi hade ingen aning om det. Fram till den här dagen hade Bill alltid varit innesluten i sig själv, och ganska ovillig att delta i några aktiviteter överhuvudtaget, säger demensrådgivaren Kevin McKay.

För Michael White innebar det här genombrottet precis den bekräftelse han hoppats på.
– Bill gav mig beviset på att idrottsbilder är ett kraftigt verktyg för att låsa upp minnen. Jag behövde bara visa upp en bild på Stanley Matthews eller Tommy Lawton för att sätta igång honom. Utifrån en sådan bild kunde han komma ihåg varenda spelare han mött, varenda match han spelat, varenda instruktion han fått.

Som en del av en utvärdering blev Bill Corbett intervjuad av en universitetsforskare. Han fick frågor om metodens effekt, och efter ett tag valde han sitt eget sätt att besvara dem. Michael White berättar:
– Han satte handen i fickan och tog upp en näsduk. ”Titta här. Den här är genomblöt av glädjetårar”. Det var svårt att inte själv börja gråta av skönheten i den summeringen, av en gammal man som hittat några ögonblick av frid och lycka i minnena av sin fotbollskarriär.

Det verkligt speciella med Bill Corbetts historia var att den inte visade sig vara sig det minsta unik. Man behöver inte själv ha spelat landslagsfotboll för att ha en liknande relation till sporten. Tidigare hade den brittiska demensbehandlingen fokuserat på en persons arbete, skolgång, semestrar och familjeliv för att stimulera deras minnen. Nu blev det uppenbart att väldigt många människor hade minst lika starka känsloband till någon cupsemifinal de tittat på 45 år tidigare. Flera landsting kom också att inleda samarbeten med sina lokala fotbollsklubbar för att få tillgång till bilder, tröjor, bucklor – den sortens memorabilia som kan fungera som triggers. Everton är en av klubbarna som engagerat sig.
– Ibland kommer jag inte ens åt min sons namn, men jag kan fortfarande komma ihåg när Sandy Brown gjorde självmål med en språngskalle i Merseysidederbyt 1969, säger supportern Billy Kennedy.

Även om jag innerligt hoppas att jag inte får problem att komma ihåg namnet på min egen son inser jag ju att det finns delar av mitt eget huvud som fungerar på det här sättet. Redan nu flyter åren ihop alltmer, och frågar du mig vad jag egentligen gjorde någon sommar för 10, 15 eller 20 år sedan så blir mitt ryggmärgssvar att jag tyvärr inte har en aning.

Tänker jag tillbaka genom mitt fotbollsfilter blir däremot resultatet ett helt annat. Ta till exempel… millenniesommaren 2000, en sådan där då ett mästerskap gör effekten ännu tydligare. Använder jag EM som orientering kan jag snabbt teckna en ganska komplett karta över den delen av mitt liv, var jag befann mig, vad jag höll på med och hur jag funderade. Premiären såg jag i Umeå, där jag bodde då. Vi hade precis stängt ner vår kollektivlägenhet på Nydalahöjd, och fått utrymme på VK:s förstasida för utflyttningsfesten. Istället bodde jag hos tjejen som jag hade en ”It’s complicated”-relation med, och fick smita ut från hennes lägenhet för att se Rolle Nilsson få hjärnskakning. Sedan åkte jag tydligen hem till Malmberget, för jag minns att jag såg resten av gruppspelsmatcherna där. Under slutrondan bröt jag armen när jag lånade Lindmarks longboard ner för Mysinge Backe, men väntade ändå med att åka till sjukhuset eftersom jag ville se England-Rumänien först. Dagen efter var det derby mellan Malmbergets AIF och Gällivare SK, och när jag skulle häfta upp nidbanderoller om desertören Pär Jänkänpää på läktaren fick jag problem med den gipsade armen. Under slutspelet befann jag mig i Stockholm, och av någon anledning var jag på det som då hette Jonnys vid Fridhemsplan för semin mellan Frankrike och Portugal. Jag hade slagit vad med Tom, och vann 100 spänn då Zizou satte straffen. Finalen såg jag i min brorsas lägenhet i Midsommarkransen, och dagen efter åkte jag ner till Malmö eftersom Elliott Smith spelade på KB. Efter konserten ringde jag på hos polisen för att höra om jag fick sova på någon brits där. Det fick jag inte, men vi skulle dra ut och tågluffa morgonen därefter och därför ansåg jag mig inte ha råd med något boende.

Och så vidare och så vidare och så vidare ut i all oändlighet. Ett tankeexperiment som hade gått att applicera på i stort sett varenda period av mitt liv, i alla fall ända tillbaka till VM ’86.

Det har hänt att jag har känt en sorts skamkänslor över de här tankekedjorna – hur jävla enkelspårig får man egentligen lov att vara som människa? – men nu har jag bestämt mig för att sluta känna så. Istället tänker jag rätt och slätt glädja mig åt att jag har något i mitt liv som har den här effekten, som ger mig den här förmågan att veckla ut gamla somrar vecka för vecka och dag för dag.

Visserligen hade jag väl tänkt vänta något årtionde innan jag verkligen börjar bekymra mig för demens, men redan nu har jag insett att det är en folksjudom som lär bli en faktor i alla våra liv framöver. De senaste fem åren har de demenssjuka i Sverige ökat med 40 procent, och enligt de senaste forskningsrönen från Universitetssjukhuset i Umeå riskerar tydligen varannan svensk att drabbas framöver.

Det är den sortens saker jag tänker på nu när jag sammanfattar säsongen 2012-13 för mig själv. Egentligen var det ju ingen vidare säsong. Alla de stora ligorna falnade ut i förutsägbara enjättesdefileringar, och det fanns något deprimerande tidstypiskt över faktumet att Champions League var den enda turneringen som verkligen engagerade. Vi förlorade Alex Ferguson, Paul Scholes, Michael Ballack, San Mamés, Jamie Carragher, Inönu, David Beckham, Jupp Heynckes, Michael Owen, Mark van Bommel, Ludovic Giuly, Alex Frei, Phil Neville och… tja, Mido.

Men med det konstaterat var det samtidigt också en säsong då jag hade förmånen att vara på plats och uppleva en hel räcka av enskilda matcher och ögonblick att ta med mig vidare bort mot evigheten.

Bragden i Berlin. Zlatans fyrklöver på det allra första Friends-försöket. Den monumentala avtackningen av Råsunda. Gareth Bale på White Hart Lane. Ledley King i Viasat-studion. Två soliga semifinaldagar i Tyskland som gav fyra München-mål på Barcelona och fyra Dortmund-mål på Madrid.

Om det nu går ett halvt sekel och någon sedan frågar mig vad jag egentligen hade för mig när 2012 gled över i 2013 – då tror jag på fullaste allvar att jag kommer att kunna svara.

Själv passar jag på att ta en längre semester nu, men återkommer när de internationella ligornas bollar börjar rulla igen bortåt augusti. Det vore ju dumt att göra något annat.

Livet fortsätter. Och vi behöver något att hänga upp det på.

/Erik Niva

Det som berör mig allra mest? Beskrivningarna av hur hans egen son var rädd för honom när han kom ut.

Efter en helg med blickarna mot Wembley är det nu dags att rikta blickarna mot Wembley. Den engelska play off-finalen. Crystal Palace mot Watford. Fotbollsvärldens allra mest pengasvullna match. Och en anfallares personliga möjlighet att fullborda en rätt extrem säsongsresa.

Den 18 augusti ifjol inleddes Championship-säsongen med just den här matchen. Watford slog Crystal Palace med 3-2 på Selhurst Park, men de gjorde det utan sin ledande anfallare. Troy Deeney satt nämligen i fängelse, dömd för en ganska brutal misshandel utanför en nattklubb i Birmingham.

Knappt nio månader senare var det han som dunkade in vinstbollen i play off-semifinalen mot Leicester, det där supersena svängmålet som faktiskt får räknas in bland hela fotbollshistoriens mest dramatiska.

Det är en sanlös story, och de senaste veckorna har de engelska tidningarna frossat i Troy Deeneys väg från cellen i Winston Green till Wembley. Själv har jag alltså fastnat allra mest för hans relation till sin son, Myles, kanske delvis för att han är nästan på dagen jämnårig med min egen.

Myles vet fortfarande inte att hans pappa har suttit i fängelse. Troy Deeney tog tidigt beslutet att inte berätta för honom, i alla fall inte nu.
– Han fick aldrig komma till fängelset. Han ser på mig som något slags kung, och jag tänkte inte låta honom se mig gå runt i någon annans kläder och tycka synd om mig själv. På ett sätt var det själviskt av mig, men jag kunde bara inte träffa honom. Jag vet att jag skulle ha gråtit. Vi pratade i telefon nästan varje dag istället. Jag sa att jag var på fotbollsläger, och eftersom han är van vid det så trodde han på det.

Efter 77 dagar blev Deeney utsläppt. Men trots att hans son trodde att han spelat fotboll hela tiden ryggade han ändå tillbaka första gången han träffade sin pappa igen. När Troy Deeney kom ut var han orakad, ovårdad och hade den där speciella fängelseglimten i ögonen.
– Jag såg nog ganska annorlunda ut, så han var lite rädd för mig i början. Men sedan kramade han mig. Min fru körde hela vägen från Manchester till Birmingham, så vi satt bara i baksätet och kramades. Han berättade för mig om alla nya wrestlers han upptäckt och vad vår hund hade gjort och vad han själv hade hittat på. Det var fantastiskt.

Det är inte synd om Troy Deeney. Mer eller mindre oprovocerat bröt han käken på en kille, och sparkade sedan en annan i huvudet medan han låg ner på marken. Därför tycker jag inte att det mest betydelsefulla med hans historia är hur tufft han hade det i fängelset, hur obekväm den där lilla britsen var eller hur de andra fångarna stirrade på honom.

Det verkligt viktiga börjar vid punkten då dörren öppnas och han ska gå vidare ut i livet. Hur förhåller han sig till sin familj, sin omvärld, sitt yrke? Hur reagerar fotbollen på honom?

Själv blev Troy Deeney nästan lite överraskad av hur lätt det var att fortsätta spela fotboll som om ingenting hade hänt. Han hade ställt in sig på att behöva lämna Watford och börja om på nytt i de lägre divisionerna, men så visade det sig att hans nya manager hade anfallskris. Tio dagar efter att Deeney släppts från fängelset spelade han Championship-fotboll igen.
– Han var för bra för att hålla utanför, motiverade Gianfranco Zola.
Vid sitt första inhopp möttes Deeney av spridda burop från de egna fansen, men i omgången därefter fick han starta för första gången och gjorde mål direkt. Sedan dess har han inte hört några burop.

Fotbollen förlåter. Eller rättare sagt, fotbollen förlåter den som gör många mål. Naturligtvis tycker jag också att en människa förtjänar en andra chans, men det finns ändå något i mig som reagerar på hur Troy Deeneys rehabiliteringsprocess värderas utifrån hur bra han spelar och hur många mål han gör.

Men med det sagt så inser jag ju att jag själv inte är immun mot det tankesättet. Under säsongens gång har jag kommit på mig själv med att hålla en extra tumme för Troy Deeney, med att hoppas att det ska gå bra för honom.

Och faktiskt – det har mindre att göra med the walk he walks, och mer med the talk he talks.

Det Troy Deeney uträttat på planen har inte påverkat min syn på honom särskilt mycket. För mig är hans nyttiga targetspel faktiskt ganska likgiltigt – däremot har jag imponerats av hans sätt att vilja berätta öppet om sina erfarenheter och sina lärdomar.

Jag väljer att tro på honom när han redogör för sitt arbete med brottsofferjouren och sin ambition att starta en stiftelse för underprivilegierade ungdomar – och framförallt sympatiserar jag med honom när han pratar om sin vilja att förändra sitt liv för sin egen familjs skull.

Förr eller senare kommer naturligtvis Myles Deeney att få reda på vad hans pappa har gjort, och med tiden kommer han att börja sig vem han egentligen är. Troy Deeney är fast besluten om att kunna besvara de frågorna så bra som det någonsin är möjligt. Han vill inte längre vara den han var förut. Han vill komma bort ifrån där killen som visserligen tjänar miljoner på att kicka boll, men som sedan slöar bort dem utan att någonsin uppskatta dess värde.

Själv kommer han från den typiska engelska fotbollsbakgrunden. En gång i tiden tillhörde hans familj arbetarklassen, men då hans pappa blev uppsagd gled de längre och längre ner mot en mycket mer utsatt underklasstillvaro. Mamman blev familjeförsörjare – slet stundtals med tre, fyra olika jobb – medan pappan förlorade en stor del av sin självkänsla.

Till sist tog cancern honom. Han blev bara 47 år, gick bort i maj ifjol. Det var bara några veckor innan Troy Deeney skulle upp i rätten för att dömas till fängelse.

Han hade fått en rätt risig giv, men i alla fall försökt spela sina kort så gott han kunde. När Troy Deeney tänkte på det upplevde han det som att han själv hade fått ett helt annat liv till skänks – men var på god väg att slänga bort det.
– Numera besöker jag hans grav ifall jag har en dag som är lite för bra för mitt eget bästa. Jag gör det för att behålla balansen. Men varje gång jag själv gör något bra är en del av det för honom och för min farfar. Jag brukar gå och prata med dem och be en liten bön inför matcherna. Och jag har lämnat en av mina Man of the Match-troféer vid graven.

Det var Troy Deeneys eget fel att han hamnade i fängelse, att han inte träffade sin son på nästan tre månader. Och nu är det upp till honom att se till att framtiden får en annan kurs.
– Allt jag önskar att jag kunde göra min pappa försöker jag göra med min son. Du kan aldrig veta hur lång tid du har här. Du kan dö i morgon, och då måste du ha dina minnen. Jag skulle säga att min son utgör 90 procent av min motivation. Jag försöker bara ge honom det bästa liv jag kan, både vad gäller pengar, utbildning och lärdomar. Just nu vill jag bara att han ska få vara barn – utan att få sin bild av mig nedsmutsad – men när han blir äldre så ska jag sätta mig med honom och berätta vad som hände och varför. Förhoppningsvis kan jag hjälpa honom att undvika mina egna misstag.

Inför kvalfinalen idag har Troy Deeney givit bort 97 biljetter till sina vänner och sin familj. Två av hans gäster kommer att vara fängelsevakter som han lärde känna i en annan tid, i ett annat liv. En annan kommer naturligtvis att vara hans son.

Han fyller förresten fyra den här veckan.

/Erik Niva

Förra vändan var jag tvungen att dubbelkolla stavningen av Azerbajdzjan, och den här gången får jag lov att vara än mer försiktig i fingersättningen.

Jag tyckte nämligen att det kunde vara lika bra att passa på att skriva ytterligare ett kortkapitel i den här evigt expanderande samlingen av berättelser om klubbar vi borde ha lite bättre koll på. Och det är möjligt att ni vet vilka som är mexikanska mästare, men jag är inte övertygad om att ni kan automatstava till Club Tijuana Xoloitzcuintles de Caliente.

Dessutom är jag inte helt trygg i att ni känner till vilken klubb som egentligen gömmer sig bakom det här konsonantchiffret.

Xolos – vi kallar dem så från och med nu – blev sensationellt nog mästare i början av december ifjol. I den avgörande finalmatchen slog de Toluca borta med 2-0. Samtidigt som den matchen spelades grävde polisen hemma i Tijuana fram en makaber massgrav i stadens östra utkanter.

Efter en längre tids förhör hade de till sist fått fram en bekännelse ur ”El Pozolero”, ungefär ”Han-som-fixar-stuvningar”. Hans jobb i en av stadens drogkarteller var att göra sig av med döda kroppar, och han löste det genom att lösa upp dem i syra. Totalt hade han gjort sig av med drygt 300 kroppar sedan 2007, och det var deras tänder och benrester som polisen nu hade hittat.

Med sitt läge på gränsen mellan Mexiko och USA kunde Tijuana aldrig bli en vanlig stad i mängden, och ända sedan den grundades i slutet av 1800-talet har den omgivits av en aura av laglöshet. När USA gick in i förbudstiden på 1920-talet var det också hit som kändiseliten från Kalifornien åkte för att dricka sprit och spela på hästar. Charlie Chaplin, Bing Crosby, Clark Gable, Babe Ruth, Buster Keaton och bröderna Marx var bara några av de som satt vid kapplöpningsbanan Agua Caliente med ett glas, en cigarr och en spelbong i näven.

Årtiondena kom och gick, laglösheten förändrades och brutaliserades – men Tijuana förblev alltid platsen för hedonistiska desperados med bensin i blodet.

”Welcome To Tijuana”, summerade Manu Chao på sitt Clandestino-album från 1998, ”Tequila, Sexo, Marijuana”.

Några år senare valdes en herre vid namn Jorge Hank Rhon till borgmästare för Tijuana. Långt ifrån alla gillade det, men de flesta fick ändå erkänna att Rhon var en rätt passande symbolfigur för staden. Hans familj hade ägt den klassiska kapplöpningsbanan Agua Caliente i årtionden, och Rhon själv var en bullrig och färgstark excentriker som levde sitt liv på gränsen mellan det lagliga och det brottsliga.

Jorge Hank Rhon har byggt en enorm förmögenhet på spel, dobbel och casinoverksamhet, men hans allra största passion var exotiska djur. Det är även det intresset som skiljer honom från andra skrupelfria affärsmän med politiska ambitioner, det är det som summerar hans person och karaktär.

I början av 1990-talet stoppade den amerikanska tullpolisen en av Rhons bilar vid gränsen. Upprätt på passagerarplats i baksätet – fastspänd med säkerhetsbälte – satt en vit sibirisk tigerunge. Folk blev knappt överraskade. Några år dessförinnan hade ett av Rhons skepp blivit bordat, fullt av indonesiska kakaduor. I samma veva hade en av hans geparder rymt, givit sig ut i Tijuana-trafiken och till sist blivit påkörd av en pickuptruck.

På något sätt klarade sig Rhon ändå undan både juridiska och moraliska påföljder. Visst blev många förbannade när han köpte en egen späckhuggare – men de flesta förlät honom när han sedan lånade ut den till inspelningen av ”Rädda Willy”.

Nuförtiden sägs Rhons privata zoo rymma drygt 20 000 djur, och därinne har gränsen mellan myt och verklighet sedan länge suddats ut. Rhon sägs para djuren över artgränserna, och ska på så sätt bland annat ha fött upp en liger, en korsning mellan en lejonhane och en tigerhona. Var tredje månad påstås han avliva en av sina tigerhannar, för att äta upp dess testiklar. Tigerpenisen ska för övrigt även doppas i hans speciella favoritdrink, tequila spetsad med skorpioner, kobror och hjorthorn.

När glansen runt hans mytomspunna Agua Caliente falnade i början av 2000-talet gjorde Rhon om den till hundkapplöpningsbana – och en gång om året lät han en grupp av sina dresserade apor agera jockeys på hundryggarna. Ändå ville det inte riktigt lossna för Tijuana. Brottsligheten ökade, morden blev fler, ryktet försämrades – så när hans mandatperiod som borgmästare närmade sig sitt slut såg Jorge Hank Rhon till sist bara en utväg.

Vad mer gick egentligen att göra för att skapa stolthet i staden och för att förstärka dess identitet? Jo, det gick att starta en fotbollsklubb.

Rhon köpte en andradivisionsklubb, flyttade den till Tijuana och byggde en arena på platsen där kapplöpningsbanan alltid hade stått. Och han gav alltså klubben namnet Club Tijuana Xoloitzcuintles de Caliente, efter aztekernas namn på ett slags hårlösa hundar som han gillade.

Och ja… sedan dess har det gått spikrakt uppåt för fotbollen i Tijuana.

Det blev visserligen problem när polisen gjorde vapenrazzia hemma hos Rhon – de hittade 40 gevär, 48 handeldvapen, 9 298 kulor, 70 magasin och en handgranat – men familjen löste det genom att skriva över klubben på ett av hans 19 barn.

Under samma period som Xolos spelat sig upp genom fotbollshierarkin har även brottsstatistiken i Tijuana minskat något. 2008 noterades nästan 1000 mord i staden – i år har man hyfsat hopp om att pressa ner den siffran under 300. Staden är däremot fortfarande inte riktigt bestämt sig för om Jorge Hank Rhon är en del av lösningen eller problemet här. Å ena sidan har han säkerligen haft samröre med de beväpnade drogsyndikaten – en av lokaltidningarna anklagar honom fortfarande för att ha beställt mordet på en av dess Rhon-kritiska journalister, 1988 – å andra sidan har han till sist lyckats med att skapa något som faktiskt har förbättrat Tijuanas image.

För några år sedan var det så vanligt med kidnappningar att Tijuana hade förlorat mer än hälften av sin turism. Idag beräknas drygt 5000 amerikanska medborgare korsa gränsen varje gång Xolos har hemmamatch.

De vill se miraklet med egna ögon. De vill ta del av ett av hela 2000-talets allra mest otroliga idrottsfenomen.

Xolos kom från ingenstans och erövrade den mexikanska fotbollstronen. Och inte stannade de där. När de skulle debutera i Copa Libertadores lottades de mot självaste världsmästarna, Corinthians från Brasilien. De besegrade dem, och gick vidare ur gruppen.

I natt spelar de avgörande åttondelsfinal mot en annan av de klassiska brasilianska bjässarna, Palmeiras. Xolos har inte ens existerat i sju år – men den här våren har de faktiskt en realistisk chans att bli sydamerikanska mästare.

Jorge Hank Rhon följer spektaklet från läktaren, ikädd sin alldeles speciella fotbollsväst. Den är gjord av skinnet från de där hårlösa hundarna han döpt klubben efter.

/Erik Niva

Nä, man lär sig kanske inte något nytt varje dag nuförtiden, men det finns fortfarande lektioner kvar på läroplanen där fotbollssporten smälter samman med sin omvärld.

För några veckor sedan åkte jag taxi här i Stockholm. Chauffören ville prata fotboll, och det visade sig att han kom från Azerbajdzjan.
– Jaha, håller du på Neftji Baku, försökte jag, och hänvisade till det jag trodde var den största och mest populära klubben i Azerbajdzjan.

Det gjorde han inte – och snabbt insåg jag hur ofantligt lite jag visste om både Azerbajdzjan och fotbollen som spelas där.

Tydligen är det en minoritet av de etniska azererna om faktiskt bor i den självständiga republiken Azerbajdzjan. Betydligt fler håller till i det som officiellt sett är nordvästra Iran, men som azererna själva refererar till som södra Azerbajdzjan.

Där finns också fotbollsklubben Tractor Sazi, en institution som fungerar som ett landslag för uppemot 25 miljoner azerer i Iran. Själva gillar de att dra paralleller till FC Barcelona, och klubbens betydelse för den katalanska saken under Franco-tiden.

Många av azererna i Iran upplever sig som kraftigt diskriminerade av regimen i Teheran. Deras kultur marginaliseras mer och mer, och deras språk lärs inte ut i skolorna. Istället är det på Tractor Sazis hemmaarena i Tabriz som man sjunger självständighetssånger på det azeriska. Det är där man protesterar mot dräneringen av områdets stora sjö, och det är där man hänger upp banderoller som gör gällande att: ”South Azerbayjan is not Iran”.

Naturligtvis har inte det här obemärkt passerat förbi i ett Iran där både grannarna och säkerhetsstyrkorna vet vilka tv-program du tittar på och vilka internetsidor du surfar på. Numera innebär nästan varje match mellan Tractor Sazi och de stora Teheran-klubbarna konfrontationer mellan politiskt motiverade supportrar och regimtrogna milismän.

Flera fans har dött i bråken, dussintals har fängslats. Senast i december klädde hundratals Tractor Sazi-supportrar av sig bar överkropp för att demonstrera mot den uteblivna hjälpen till regionens jordbävningsoffer när klubben spelade mot Persepolis på nationalarenan Azadi i Teheran. Det blev startskottet för en serie intensiva kravaller som blev bland de blodigaste hittills.

I morgon är det dags för returmatchen. Tractor Sazi tar emot de mäktiga gästerna från Persepolis i den sista omgången av den iranska ligan. Sisådär 75 000 åskådare kommer att pressa sig in på Yadegar-e-Emam-stadion i Tabriz. ”Yurdumzun iftikharisan, Azhar elinin qahramanisan”, kommer de att skandera på sitt säregna tungomål. ”Ni är vårt lands stolthet, det azeriska folkets hjältar”. Tractor Sazi är en väldigt stor klubb, med en ännu större betydelse. Nu spelar de både för en direktplats till asiatiska Champions League och en större autonomi för sin region och sitt folk.

Jag begär verkligen inte att ni ska titta på den matchen, men jag tyckte att det ändå kunde vara roligt att veta att den spelades.

Själv hade jag inte minsta aning om att den här klubben existerade, och än mindre visste jag vad de representerade. Jag känner mig faktiskt tacksam över att ha fått lära mig det.

/Erik Niva

Det är en av mina absoluta favoriter bland tidernas fotbollsfiranden.

11 december 1985, retur i Uefa-cupens åttondelsfinal. Real Madrid hade varit uppe i västra Tyskland och förlorat den första matchen med 5-1, och behövde alltså besegra Borussia Mönchengladbach med 4-0 på Bernabéu. De gjorde precis det, efter ett avgörande mål i den sista matchminuten av Santillana. Omedelbart efter segermålet gjorde Real Madrid ett fördröjande byte, tog ut högeryttern Juanito.

Såhär tog sig Juanito an sin promenad till sidlinjen.

Han hade inte gjort det avgörande målet, eller något annat mål heller för den delen. Han var bara så förbaskat lycklig för att hans Real Madrid tagit sig vidare. Och så ser den ut i praktiken, den omtalade och legendomsusade ”Espíritu de Juanito”.

Ända sedan Florentino Pérez blev klubbpresident har han ägnat all sin energi åt att försöka skapa en 2000-talsversion av det Real Madrid han själv växte upp med på 1950-talet. Det mest glamourösa, mest stjärnspäckade fotbollslaget på planeten and beyond. Det Real Madrid som numera kommit att kallas för ”Los Galácticos”.

Det glänsande och det glittrande är ofrånkomligen också en viktig del av den här klubbens historiska identitet, men det är inte den enda.

När de äldre och mer erfarna fansen pratar om ”El Madridismo” är den beslutsamma viljan att nå segrar genom svett, slit och uppoffringar en minst lika betydelsefull komponent. Förmågan att vinna till varje pris, mot alla odds, och att inte nödvändigtvis bara förlita sig på talang.

Oavsett hur man nu viktar de olika beståndsdelarna i klubbsjälen tenderar man i alla fall vara överens om vem som förkroppsligar dem allra bäst. Juanito var en målfarlig ytter, precis som Cristiano Ronaldo. Han hade sjuan på ryggen, precis som Raúl. Men framförallt så var han beredd att göra precis allt för att vinna matcher åt Real Madrid, som Camacho, Hierro eller – om man nu vill vara sådan – Pepe.

När Juanito spelade för Real Madrid spelade det ingen som helst roll hur hopplöst utgångsläget var – med sin energi, sin hänsynslöshet och sitt hjärta såg han till att baxa sitt lag till framgång ändå.

I april 1985 förlorade Real Madrid den första Uefa cup-semin mot Inter med 2-0 på San Siro. På vägen av plan vände sig Juanito mot några av motståndarspelarna och väste på någon sorts hybrid mellan spanska och italienska: ”Noventa minuti en el Bernabéu son molto longo”. 90 minuter på Bernabéu är väldigt långt.

Han hade fog för sina ord. Real Madrid var mitt uppe i en historisk era av vändningar, remontadas. I Europacupkvarten 1980 föll de med 2-0 mot Celtic uppe i Skottland, men returen på Bernabéu vann de med 3-0. 169 centimeter Juanito nickade in det avgörande målet i den 86:e minuten. Två omgångar före semifinalen hade de vänt ett 3-0-underläge mot Anderlecht genom en 6-1-seger hemma – och naturligtvis klarade de även av den utlovade upphämtningen mot Inter. Två år i rad, dessutom. I Europacupsemin 1986 föll de med 3-1 på San Siro. Men på Bernabéu? 5-1 till Real Madrid.

Sommaren 1987 såldes Juanito till Málaga, men i sinnet lämnade han aldrig någonsin sitt älskade Real Madrid. Han fortsatte komma till Bernabéu för hemmamatcherna, och var såklart där den 1 april 1992, när det var dags för Uefa cup-kvart mot Torino. Efter att ha firat segern tillsammans med spelarna satte han sig i bilen för att köra ner till den spanska sydkusten, men vid en liten stad i Toledo krockade den med en portugisisk lastbil. Juanito avled omedelbart. Han blev 37 år.

Vad står egentligen din klubb för? Vilka värden utgår den ifrån? De senaste åren har Real Madrid haft betydligt svårare att svara på den sortens frågor jämfört med till exempel Barcelona. Men de som har varit med har i alla fall alltid haft en självklar sak att referera till: Real Madrid är Juanitos klubb, de som visserligen bär de vitaste tröjorna, men som inte är det minsta rädda för att smutsa ner dem. Klubben som alltid hittar en väg att vinna. Så fort de hamnat i en svår situation har det alltid refererats till ”Espíritu de Juanito”, Juantios anda.

Ända sedan 1992 har fansen på Bernabéu alltid skanderat ”Illa, illa, illa – Juanito Maravilla” i samma ögonblick som arenaklockan slår över till den sjunde matchminuten. De kommer att göra det ikväll också – bara ännu högre och längre än vanligt.

/Erik Niva

Tillbaka i München för tredje gången på sex veckor, och den här gången känns det verkligen som en sån här dag då hela världen kretsar runt en och samma fotbollsstad.

Och just därför: Lite extra stor anledning att tänka på dem som inte kan vara här, som inte kan vara med.

Fyra år har gått sedan Bayern München och Barcelona senast möttes i Champions League. Den gången var det fråga om en regelrätt överkörning. Barcelona gjorde fyra mål under första halvleken av förstamötet på Camp Nou. Vid varje baklängesmål hamnade en vilsen brasseback på efterkälken.

Killen hette Breno, och hade kommit till Tyskland ett drygt år tidigare. Han gjorde sin första träning med Bayern München i januari 2008, och det var så kallt att han fick muskelproblem och var tvungen att avbryta passet efter en halvtimme.

Breno hade nyss fyllt 18 år då. Uli Hoeness pratade om hur Bayern München värvat världens nästa storback. I själva verket hade de köpt en ung pojke som hamnat väldigt långt hemifrån.

De första månaderna i Tyskland bodde Breno på hotell tillsammans med sina föräldrar. Han var oerfaren och outbildad, och kände att han behövde dem. Sedan blev det problem med visumen, och utan att Breno någonsin riktigt förstod varför blev han tvungen att välja mellan att ha kvar sina föräldrar och sin fru i landet.

I samband med att han skrev på för Bayern München hade Reno träffat Renata, en 14 år äldre kvinna med två barn från ett tidigare äktenskap. Tillsammans flyttade de nu in i en stor villa i den välmående förorten Grünwald, där de rika och berömda stängt in sig bakom murar och gallergrindar.

Det var tänkt att bli hans hem, men det blev hans fängelse. Framförallt blev det hemmet som kom att skicka honom i fängelse.

Klockan var nästan fyra på morgonen en onsdag i mars 2011 då Breno tog upp sin telefon och skickade ut ett meddelande på Twitter.
– Jag ber om ursäkt till alla som stått bakom mig.
Några timmar tidigare hade han gjort ett grovt misstag i den sista minuten av Champions League-åttondelen mot Inter, ett misstag som gjorde så att Goran Pandev gjorde mål och Bayern München åkte ur turneringen. Det var ytterligare en smäll mot en verklighet som helt enkelt inte fungerade. Breno hade inte kommit in i sitt nya liv, vare sig på eller utanför planen. Han hade varit både petad och långtidsskadad, och mest blivit sittande själv i det stora huset i Grünwald. Hans enda vänner var de brasilianska lagkamraterna, Rafina och Luiz Gustavo. Någon tyska pratade han fortfarande inte, och eftersom han saknade körkort var han i stort sett aldrig hemifrån.

Mindre än en månad efter besvikelsen mot Inter kom sedan nästa motgång. Breno hade ganska nyligen kommit tillbaka från en korsbandsskada som hållit honom borta från planen i drygt sex månader. Nu skadade han samma knä igen. Ny operation. Ny konvalescens på uppemot ett halvår. Den här gången hade inte Breno den mentala styrkan för att orka med det. Han kände att den här tyska motorvägen hade börjat nå sin ände. Han ville hem, och återvände till Twitter för att kommunicera det.
– Jag tror att det är dags att återvända till världens bästa lag, São Paulo.
Några veckor senare meddelade dock brassen nedstämt.
– Jag har just fått nyheterna som jag nu delar med er. Bayern kommer inte att släppa mig.

Den 19 september 2011 blev dagen då allt tog slut. På morgonen hade Breno tid hos lagläkaren, och hoppade få höra att knät var ihopläkt. Beskedet blev det motsatta. Vätskesamlingar i knät hade gjort så att det hade svullnat upp, en ny operation skulle krävas. Breno kom tillbaka till huset i Grünwald vid lunch. Han började omedelbart dricka. Öl, portvin, whiskey…

Senare samma kväll hade situationen spårat ur fullständigt. Breno hade druckit sig igenom dagen, och dessutom proppat sig full med sömntabletter han fått med sig från Bayern Münchens klubbapotek. Han var på gränsen till okontaktbar, hade psykotiska hallucinationer. Både hans lagkamrat Rafinha och hans agent hade kommit till huset för att försöka prata med honom, men ingen lyckades nå fram till Breno. Ena stunden skulle han in till stan för att gå på Oktoberfest, nästa ögonblick beväpnade han sig med kniv för att göra upp med polisen. Han hade fått för sig att han var övervakad och förföljd.

Hans fru Renata försökte hålla kvar honom i huset, men till sist hoppade Breno ut från badrumsfönstret på andra våningen. Fallet var på nästan fyra meter, men han reste sig upp med kniven i näven och raglade ut på gatan. Då tog Renata familjens tre barn, packade ihop lite saker och åkte iväg med bilen. Men de hade bara hunnit några kvarter då de såg lågorna.

När Renata återvände till huset var det redan övertänt. Hon skrek att brandmännen behövde gå in för att rädda hennes make, men de skakade på sina huvuden. Fanns det någon därinne var han redan död. I 20 minuter grät Renata – sedan berättade en polis att de förmodligen hade hittat Breno.

Skräckslagna grannar hade ringt polisen, berättat om hur en förvirrad man med bara fötter och bar överkropp sprungit omkring och skrikit i deras porttelefoner. De hade haft svårt att förstå honom, hans sluddriga meningar på bruten och ofullständig tyska. ”Feuer. Hilfe. Brauche Hilfe”. Ingen hade släppt in honom.

Efter en omfattande polisutredning dömdes Breno förra sommaren till fängelse i tre år och nio månader för mordbrand. Rätten ansåg att det var bevisat bortom allt rimligt tvivel att han hade använt bensin eller alkohol för att accelerera eldar han tänt på tre olika håll i huset. Breno kom aldrig med något regelrätt erkännande, men överklagade inte heller domen.
– Jag vill be om ursäkt för den kvällen. Jag har inte varit någon god förebild för min fru och mina barn, men jag är en person som tror på gud, och jag tackar honom för att han har skyddat min familj.

Stadelheimer-fängelset ligger strax söder om centrala München. Fångarna där har rätt till en halvtimmes övervakade besök varannan vecka, och en timmes friskvård om dagen. De flesta av dem ägnar huvuddelen av dagen åt att jobba i tvätteriet.

Allianz Arena ligger drygt en och en halv mil norrut. Där spelar Bayern München semifinal i Champions League om några timmar. Det var tänkt att Breno skulle vara där, men nu sitter han där han sitter istället. Cellen han delar med två spanjorer är inte så värst stor, men det finns i alla fall en tv där.

Kanske han kan se matchen på den.

/Erik Niva

Förstasidesslagsmål på Wembley, upplopp i Newcastle, gatustrider i Bukarest, bakhåll i Milano, stormningar i Aten… Nä, den så kallade fotbollsfamiljen har inte haft sin allra bästa helg.

Men om ni nu har tvivlat eller om ni har misströstat eller om ni har låtit era sinnen svärtas – gör inte det. Det här är fortfarande ett fenomen som lyser upp så ohyggligt mycket mer än den förmörkar, en sport som förenar mycket mer än den splittrar.

I morgon är det årsdagen för Hillsborough-tragedin. Precis 24 år har då gått sedan 96 människor åkte för att se en FA Cup-semifinal och sedan aldrig kom hem igen.

Fotbollsfamiljen har inte glömt, och kommer inte att göra det heller.

Borussia Dortmund

Inter

Olympiakos

Celtic

Everton

Fotbollen rymmer alltjämt en hel del våldsfascistoida dårar – det går inte att förneka – men jag förblir alltjämt övertygad om att det finns klart mycket fler av oss än det gör av dem.

/Erik Niva

En plats i solen är allt man vill ha.

När Champions League-kvartarna nu ska avgöras så saknas det som bekant engelska lag i turneringen. Däremot saknas det inte engelska fans på matcherna. Uppemot 3000 supportrar har följt med Málaga till Tyskland för den största kvällen i klubbens historia. Ungefär en tredjedel av dem är britter.

För en vecka sedan skrev jag att ett inlägg om hur Galatasaray-supportrarnas paraplyorganisation blivit ett sorts världsomspännande fenomen. Historien om Málagas fans kan tyckas snarlik, men är i själva verket så annorlunda som den bara kan bli. De finns någonstans längst bort i andra änden av fotbollens globaliseringsskala.

Fotbollsvärlden tog först notis om den här unika supportersammansättningen när Málaga mötte Leeds i Uefa-cupen för drygt tio år sedan. Lee Bowyer stampade motståndare i huvudet, Julio Dely Valdés avgjorde för Málaga – och bortafansen som flugit in från den spanska solkusten hånade ett sjunkande Elland Road med nordengelska dialekter.
– De kunde inte förstå varför vi inte höll på ett brittiskt lag. Och de var inte särskilt nöjda med att vi inte gjorde det. Saken är bara den att vi bor här nere nuförtiden, och har gjort det i årtionden. Málaga är vår klubb nu, förklarar David Redshaw i sin bok om klubben.

Under 1900-talets sista årtionden emigrerade mer än 300 000 britter till den lilla strandremsan runt Málaga som är känd som den spanska solkusten. En del av dem var yrkeskriminella som ville tvätta svarta pengar i Medelhavet, men den överväldigande majoriteten bestod av vanliga arbetarklassfamiljer som upptäckte att deras pund räckte oändligt mycket längre på de spanska stränderna än de gjorde i Burnleys regnigaste industrikvarter.

De saknade inte vädret, de saknade inte maten och de saknade inte stämpelklockorna – men de hade förtvivlat svårt att klara sig utan fotbollen.

SkySports-sändningarna räckte bara så långt som substitut. De kunde inte ersätta riktiga matcher på riktiga arenor – men att bara annektera en stor, populär och välfungerande klubb kändes ändå inte som något vidare alternativ för fans som levt sina fotbollsliv i permanent motvind på engelska ståplatsläktare.

Vanskötta, misshandlade Málaga kunde de dock relatera till. Under den första halvan av 1990-talet gick de i konkurs flera gånger, tvingades både till namnbyte och tvångsnedflyttning. Så sent som 1995 spelade de fortfarande i fjärdedivisionen inför en snittpublik på 350 åskådare. Det var då engelsmännen började dyka upp på läktarna – och då de flesta andra bara såg elände och misär upptäckte de något som påminde dem om tillvaron därhemma.

De blev kvar.

På vissa matcher har det varit uppemot 5000 britter på La Rosaleda, och en vanlig söndagsmatch 2012-13 kommer drygt 2000. Det är ungefär en tiondel av totalpubliken, men andelen sväller kraftigt så fort det är dags för en lite mer svåråtkomlig bortamatch. Brittiska fotbollsfans har ju en helt annan resetradition än de spanska, och på Europacupmatcherna brukar de utgöra någonstans mellan 25 och 50 procent av de tillresta.

Utan att vara där själv är jag helt övertygad om att det i ungefär detta nu stäms upp i en välbekant sång på ett torg i centrala Dortmund.
– Oh Malaga is wonderful. It’s full of tits, fanny and the English. Oh Malaga is wonderful.

Och det bästa med den i grunden ganska unkna sången är att en hel del spanjorer kommer att sjunga med på bruten skolengelska. Gudarna ska veta att ölhävande brittiska solturister inte alltid har varit de allra mest populära besökarna i Andalusien – men ”The Guiri Army” är ett gäng som gjort sig både accepterade och omtyckta. De infödda fansen ser dem inte som inkräktare, utan som en speciell sorts Málaga-supportrar bland andra. Säkerligen hade det varit en annan sak ifall det hade handlat om folk som nu plötsligt hade dykt upp från ingenstans och lagt beslag på eftertraktade Champions League-biljetter – men engelsmännen har varit med sedan tiden i fjärdedivisionen och har lyckats samla ihop respekt längs vägen därifrån.

David Redshaw utvecklar.
– De allra flesta av oss kommer från arbetarområden i engelska industristäder, såna kvarter där nyanlända invandrare alltid hamnar. Vi har alltid fått höra om hur fotbollen kan fungera som den bästa sortens integrationsverktyg, men när vi var yngre och dummare förstod vi nog aldrig vad de orden egentligen betydde. Nu sitter skon på andra foten. Nu är det vi som är invandrarna – och nu begriper vi verkligen.

/Erik Niva