Såhär i VM-tider – det var väl inte direkt det här rysk fotboll behövde just nu.

På den östra skuggsidan av Champions League-turneringen handlade ju gårdagskvällen om något helt annat än de tabellmässiga förutsättningarna inför den sista gruppspelsrundan.

Där marscherade Spartak Moskvas ilskna ultras, drivna av det som vissa kallar rättsröta och andra ren rasism.

En av dem – 28-årige Yegor Sviridov – var för några dagar sedan på väg att resa till Žilina för den avslutande CL-matchen. Han kom aldrig dit. Istället hamnade han och hans kompisar i bråk vid en busshållplats i måndags kväll. Sviridov sköts ihjäl med ett skott i hjärtat. En av hans Spartak-kamrater överlevde visserligen, men ligger nu på sjukhus med svåra skottskador.

Jag behöver naturligtvis inte skriva mer för att alla ska inse att det här handlar om en tragedi – men det som gör tragedin så politiskt explosiv är att gänget som mördade Sviridov bestod av inflyttade från norra Kaukasus.

Flera av regionerna och delrepublikerna där nere har plågats av inbördeskrigsliknande tillstånd i årtionden. Utbrytargrupper och separatister har kämpat mot den ryska militärmakten, vilket i förlängningen fört både flyktingvågor och terroristdåd till Moskva.

I allt högre utsträckning har kaukasier i Moskva levt på en utsatthetsskala som gått från vardagsdiskriminering till grovt rasistiskt våld. En ny sorts neo-nazism har fått fäste i Ryssland, och enligt dess retorik är det numera kaukasierna som är de värsta fienderna. Många av de kaukasiska ungdomarna har slutit sig samman i gäng som någon sorts försvar, och en allt värre våldsspiral har skenat iväg.

Fotbollen har kommit att spela en olustig roll i sammanhanget.

Den 10 juli somras knivmördades en annan Spartak-ultra – 23-årige Jurij Volkov – efter ett gängbråk med tjetjener. Fyra dagar senare förenades drygt 500 ultras från alla de stora Moskva-klubbarna i en marsch till brottsplatsen, där de la ner blomsterkransar och tände ljus. Den 1 augusti möttes så de två stora arvfienderna Spartak och CSKA i det eviga derbyt. De första fem minuterna var båda kurvorna helt tysta för att hedra Volkovs minne. När de väl bröt tystnaden gjorde de det genom att skandera en och samma fras i flera minuter:
– Vit makt.

Under kommunisttiden var Spartak i hög utsträckning klubben för dissidenter och systemkritiker. Nu har den dessvärre kommit att bli den ryska storklubb som präglas allra mest av högerextremism. Knappt en match de senaste säsongerna har passerat utan att Fratria – den mest extrema ultrasgruppen – har visat upp banderoller som i bästa fall varit ryssromantiska, i värsta fall rasistiska (”Monkey, Go Home”, riktat mot nya brasilianska värvningen Welliton).

Ingen har ännu gripits för knivhuggningen av Volkov, medan en 26-åring från Kabardinien-Balkarien sitter anhållen för döddskjutningen av Sviridov. Den ryska chefsåklagaren själv har nu lovat att ta sig an det senare fallet.
– Beslutet togs eftersom vi vägde in den stora samhälleliga påverkan som det här brottet har inneburit.

I går kväll blockerade så Spartak-supportrarna Leningradskij Prospekt i en halvtimmme, den stora motorvägen från centrum ut mot Sjeremetievo-flygplatsen. Sedan marscherade de till åklagarkontoret i de norra delarna av staden, eftersom de kräver ”fullständiga och opartiska utredningar” runt morden på sina två kamrater.

Längs vägen skanderade de ”Ryssland åt ryssarna” och slog sönder ett par kebabkiosker.

/Erik Niva

På väg till en fotbollsstad vid brytningspunkten.

Ikväll kan FC Köpenhamn bli första skandinaviska klubb på sisådär ett årtionde – det beror lite på hur man översätter turneringens förra form – att nå åttondelsfinalen i Champions League. Det är av mindre betydelse.

Snart kan ju nämligen FC Köpenhamn även bli första skandinaviska klubb att ta klivet upp i den riktiga europeiska fotbollseliten, ifall nu halvmiljardsbudet från Arkadij Abramovitj visar sig hålla vad det lovar.

Det är en sida av pengen, och jag skriver om den i tidningen idag eftersom den givetvis måste visas upp.

Men sedan finns ju den andra sidan också, den som jag inte tvekar att kalla baksidan.

Jag tycker att FCK generellt sett kommer väldigt lindrigt undan i den fotbollskulturella debatten här hemma i Skandinavien. Vi är så febriga av längtan efter en ny nordisk toppklubb att vi är fullständigt okritiska inför FCK:s affärsmodell, deras metod att börja med ekonomin och låta fotbollslaget följa därefter, deras struktur där fotbollsföreningen FC Köpenhamn så uppenbart bara inordnas i paraplyorganisationen Parken Sports & Entertainment.

Och framförallt, vi är väldigt generösa med att glömma bort var den här klubben egentligen kommer ifrån.

Förmodligen har ni ju bakgrunden någonstans i bakhuvudet – hur klubben grundades så sent som 1992, efter en sammanslagning av de anrika Köpenhamnsföreningarna B1903 och KB – men kanske innebär inte det att ni nödvändigtvis stannar upp och reflekterar över vad det egentligen innebär.

FC Köpenhamn är utskällda FC Gothia i praktiken.

KB var till exempel hela den europeiska kontinentens äldsta fotbollsklubb, grundad redan 1876. De hade 53 säsonger i den danska högstaligan och 15 mästartitlar. Nu har de inte längre något seniorlag.

Naturligtvis var det ohyggligt svårt för många av dess supportrar att acceptera nyordningen, även om förvånansvärt många faktiskt försökte. But you just can’t fake the funk.

Jag kommer aldrig att glömma när det ihoppusslade FC Köpenhamn skulle spela sin första internationella stormatch. De hade fått en flygande start – vunnit ligan redan första året – och lottades att Champions League-kvala mot självaste Milan, hösten 1993.

Milan vann med 6-0 på Parken. I deras lag spelade Brian Laudrup, dansk EM-hjälte som fostrats i det Bröndby som förväntades vara FCK:s stora rivaler. Han borde inte varit populär på Parken den kvällen – men det var han. Lojaliteten till FCK var så ytlig att stora delar av publiken hyllade Bröndby-Laudrup, snarare än att stötta sitt eget utklassade lag.
– Det var många av våra egna fans som började jubla så fort han gjorde något bra. Till och med jag själv kände mig kluven, så gott som neutral. Det var en tydlig bild av hur konstiga de här första åren var, säger Anders Larsen, mångårig KB-supporter som med tiden ändå kom att leda FCK:s supporterklubb.

You can’t fake the funk, men du kan väl lära dig att leva med den där förbannade struttbasen.

Jag hoppas att FC Köpenhamn vinner ikväll, det vore roligt på många plan. Jag har stor respekt för hur långt klubben har kommit på så kort tid – men jag kommer nog aldrig att lära mig att verkligen gilla den.

/Erik Niva

Var det bättre förr? Del I.

Ni vet ju hur det är – man ska aldrig kolla en bra story, och man ska aldrig förstöra en fin känsla med något så trist som fakta.

Så här långt in i Premier League-säsongen är storyn att den är jämnare än på väldigt länge. Min egen känsla är att det huvudsakligen beror på att topplagen försvagats – snarare än att mitten- och bottenlagen förstärks – även om framväxten av ett nytt Man City och ett uppstagat Tottenham sannerligen gjort sitt för att spränga sönder den där ”Big Four”-klyschan.

Men hursomhelst, jag satte mig för att göra en högst ovetenskaplig jämförelse med hur det låg till för fyra år sedan, ett av de år då topplagen här var som allra bäst. Säsongen 2006-07 kom mitt i femårsperiod då Premier League alltid bidrog med minst den enda Champions League-finalisten, och var det första av två år då tre av fyra semifinallag i CL var engelska.

Idag är det den 5:e december, och vill ni hitta rådande tabell så är hela internet fullt av den. Jag ger er däremot tabelltoppen, så som den såg ut den 5:e december, 2006.

1. Manchester United, 41 poäng
2. Chelsea, 35 poäng
3. Arsenal, 25 poäng
4. Portsmouth, 25 poäng
5. Liverpool, 25 poäng
6. Reading, 25 poäng

Som synes var tabellen redan sprängd i en toppduo – Man United hade egentligen redan gjort segerrycket – medan läget nedanför dem var ett gytter som egentligen är betydligt mer häpnadsväckande än det vi ser idag. Pompey? Reading??

Men det var nu bara en bisak. Det jag egentligen tänkte göra var att jämföra ”Big Four”-klubbarnas tidstypiska startelvor, driva fullständigt subjektiva resonemang om huruvida de verkligen var bättre för fyra år sedan.

Såhär då.

Manchester United
Typelva, 2006-07, 4-2-3-1:  Edwin van der Sar (36 år); Gary Neville (31), Rio Ferdinand (28), Nemanja Vidić (25), Patrice Evra (25); Michael Carrick (25), Paul Scholes (32); Darren Fletcher (22), Ryan Giggs (33), Cristiano Ronaldo (21); Wayne Rooney (21).
Typelva, 2010-11, 4-4-2: Edwin van der Sar (40); John O’Shea (29), Rio Ferdinand (32), Nemanja Vidić (29), Patrice Evra (29); Nani (24), Paul Scholes (36), Darren Fletcher (26), Ryan Giggs (37); Wayne Rooney (25), Dimitar Berbatov (29).
Två saker skiljer det första laget från det andra. Den första är att 2006-laget framstod som yngre och hungrigare både individuellt och kollektivt – även om dess topp fortfarande låg en säsong bort. Den andra är att Nani inte kan ersätta Cristiano Ronaldo, hur mycket han nu än har vuxit.
Tips: 3-1 till 2006-07-laget.

Chelsea
Typelva, 2006-07, 4-3-3: Petr Čech (24); Paolo Ferreira (27), Ricardo Carvalho (28), John Terry (25), Ashley Cole (25); Michael Ëssien (24), Michael Ballack (30), Frank Lampard (28); Arjen Robben (22), Didier Drogba (28), Joe Cole (25).
Typelva, 2010-11, 4-3-3:  Petr Čech (28); Branislav Ivanović (26), Alex (28), John Terry (29), Ashley Cole (29); John Obi Mikel (23), Michael Ëssien (28), Frank Lampard (32); Nicolas Anelka (31), Didier Drogba (32), Florent Malouda (30).
Ganska likartad tendens jämfört med Manchester United. Startelvans stomme är densamma, men de flesta av nyckelspelarna ger intryck av att vara fyra år sämre och mer skadedrabbade, snarare än fyra år bättre och mer erfarna. Vad gäller offensiva spetsspelare är skillnaden mellan en skadedrabbad Robben och en allt bättre Malouda mindre än den mellan Ronaldo och Nani – men väger nog ändå över till det äldre lagets fördel.
Tips: 2-0 till 2006-07-laget

Arsenal
Typelva, 2006-07, 4-4-2: Jens Lehmann (37); Emmanuel Eboué (23), Kolo Touré (25), William Gallas (29), Gaël Clichy (21); Aleksandr Hleb (25), Gilberto (30), Cesc Fàbregas (19), Fredrik Ljungberg (29); Emmanuel Adebayor (22), Thierry Henry (29).
Typelva, 2010-11, 4-2-3-1: Łukasz Fabiański (25); Bacary Sagna (27), Sébastien Squillaci (30), Thomas Vermaelen (25), Gaêl Clichy (25); Alex Song (23), Abou Diaby (24); Samir Nasri (23), Cesc Fàbregas (23), Andrej Arsjavin (29); Marouane Chamakh (26).
Mmmm… Hösten 2006 var tiden då Arsenal flyttade till Emirates, och Arsène Wenger hade redan påbörjat sitt stora generationsskifte. Sedan Champions League-finalen tidigare samma år hade Campbell, Cole, Pirés och Lauren redan försvunnit. Därtill hade Ljungberg och Henry sett sina bästa år. Mycket handlar såklart om att få ut sin bästa elva på benen, men jag tycker uppriktigt sagt att årets Arsenal ser minst lika bra ut som sin förlaga. Minus för målvakten och ett mittförsvar som ändå är hypotetiskt innebär kryss.
Tips: 2-2

Liverpool
Typelva, 2006-07, 4-4-2: Pepe Reina (24) ; Steve Finnan (30), Jamie Carragher (28), Sami Hyypiä (33), John Arne Riise (26); Jermaine Pennant (23), Xabi Alonso (25), Steven Gerrard (26), Craig Bellamy (27); Peter Crouch (25), Dirk Kuijt (26).
Typelva, 2010-11, 4-4-2: Pepe Reina (28); Glen Johnson (26), Jamie Carragher (32), Martin Škrtel (25), Paul Konchesky (29); Dirk Kuijt (30), Steven Gerrard (30), Raul Meireles (27), Joe Cole (29); Fernando Torres (26), David N’Gog (21).
Uppriktigt sagt borde inte dagens elva vara nämnvärt sämre än sin förlaga, men ute på planen är den bevisligen det. Skador, strukturer, marginaler och så vidare kan bara förklara så mycket – någonstans säger jämförelsen även något om hur bra den tidige Rafa Benítez var på att pressa fram prestationer ur sina spelare, kombinerat med hur långt Roy Hodgson har kvar med sitt arbete.
Tips: 2-1

Konklusionerna dårå. Så som jag ser det var gårdagens engelska topplag klart bättre än sina nuvarande motsvarigheter. Skillnaden hade blivit ännu större ifall jag hade vägt in tendensen att dagens mer ålderstigna lag har betydligt svårare att få ut sin förstaelva på planen. Den största generella anledningen till allt det här tror jag är att generationsväxlingarna tillåtits dröja lite för länge, delvis beroende på att det alltid är svårt att ersätta framgångsrika spelare, delvis på grund av att finanskrisen satt sina spår.

Svepande och bra.

Så… Låt mig höra – vad har jag fattat fel?

/Erik Niva

En av nackdelarna med ledigveckor är att man faktiskt ägnar delar av dem åt att vara ledig.

Som en konsekvens blev aldrig de där tänkta inläggen om VM-omröstningarna skrivna – vare sig före och efter – men är ni nu febrigt nyfikna på min syn på saken så hittar ni en sorts sammanfattning i det här Studio Ett-inslaget.

***

En annan sak som legat och puttrat sedan mitt förra inlägg har varit nedanstående uppföljning. Som kontrast till den där tabellen över Premier League-klubbarnas agentutbetalningar finns den Financial Fair Play-tabell som The Times håller i.

Det går givetvis inte att komma ifrån att den är haltande – att Bolton toppar ligan samma månad som det offentliggjorts att klubben dras med miljardskulder känns ju inte helt rimligt – men ett visst värde har den likafullt, framförallt vad gäller de olika spelatruppernas över- respektive underprestationer.

I grund och botten baseras tabellen på klubbarnas förmåga att nå resultat i relation till de utlägg de gjort på transfers och spelarlöner. En klubb som köper dyrt, betalar höga löner och ändå inte vinner så värst många matcher kan alltså räkna med att placeras någonstans i bottenträsket. Är ni intresserade så finns en lite mer utförlig redogörelse för de poänggrundande kriterierna här, men så här ser i alla fall The Premier League Financial Fair Play Table ut inför helgens omgång.

Något annat värt att tillägga? Jo, The Times har som skrivet sammanställt ett index utifrån klubbarnas utlägg på spelarlöner och transfers – och det är intressant att se hur de siffrorna förhåller sig till varandra.

Indexets grundvärde är 1,0 – den siffran får man ifall man ligger precis på ligasnittet vad gäller de här kostnaderna. Inte oväntat står Manchester City för den största avvikelsen – de betalar nästan fyra gånger ligasnittet för värvningar och löner, vilket ger dem index 3,79 – medan Blackpool knappt ens får ihop till en tredjedel av medianklubbens utlägg.

Personligen tycker jag såklart att det är värt att notera att Tottenham – trots alla ambitiösa investeringar i truppen – fortfarande har en så strikt lönepolicy att klubben ligger strax under mediansiffran, index 0,97.

Arsenal – 1,17
Aston Villa – 1,45
Birmingham – 0,82
Blackburn – 0,64
Blackpool – 0,35
Bolton – 0,52
Chelsea – 2,16
Everton – 0,68
Fulham – 0,65
Liverpool – 2,18
Man City – 3,79
Man United – 1,54
Newcastle – 0,77
Stoke – 0,96
Sunderland – 1,05
Tottenham – 0,97
West Bromwich – 0,56
West Ham – 1,11
Wigan – 0,62
Wolves – 0,74 

/Erik Niva

Ur led är tiden. Nu när Simon Bank vare sig skriver om Yoann Gourcuff eller lägger textblock på mina inlägg så får jag väl göra båda delarna själv.

Var precis på väg att ta kväll med Jonathan Spector då jag noterade att Premier League precis publicerat siffrorna för klubbarnas agentutbetalningar under de senaste året.

De goda nyheterna? De var 3 miljoner pund lägre än föregående år.

De dåliga? De uppgick fortfarande till 67,1 miljoner pund, alltså nästan 750 miljoner kronor.

Normalt sett går det alltid att hitta en uppsida med även de mest obscena transfersummor – även om man inte tror på trickle down-principen kan man se hur en liten rännil av slantar letar sig neråt i fotbollens näringskedja – men i det här fallet handlar det alltså uteslutande om pengar som försvinner ut ur sporten. Pengar som i förlängningen börjat hos den vanliga åskådaren, och nu till slut hamnat i agentfickor.

Fotbollens vidrigaste kretslopp.

Här är hur som helst Premier Leagues skamlista i all sin svärta. Återigen kan man konstatera att Ian Holloway och hans Blackpool är ett gäng jävla hjältar.

Är ni intresserade av föregående säsongs lista så hittar ni den här.

***

Och från det ena till det andra, från den sorgligaste sidan av den internationella fotbollsekonomin till en lite ljusare… En Uppsala-kille som heter Dogan Kaya hörde av sig och ville att jag skulle uppmärksamma att han var scout för Galatasaray.

Coolt, tyckte jag, och bad honom utveckla.
– Jag blev scout för Cimbom via min morbror, som är bosatt i Istanbul och är god vän med Adnan Polat (klubbpresident för Galatasaray). När jag hittat intressanta objekt så meddelar jag Adnan om dessa. Lorik Cana var det jag som tipsade Adnan om, och jag känner mig stolt över att affären gick igenom. Det fick mig inse att allt är möjligt där nere, bara man går via rätt personer.

Just nu är det en mindre svenskinvasion nere i Turkiet. Samuel Holmén, Gustav Svensson, Labinot Harbuzi, Erkan Zengin och Emir Kujovic tillhör alla turkiska klubbar, och fler lär följa. Dogan Kaya avslöjar även att han otroligt nog ska hjälpa Kim Skoglund – mittfältslöfte från Gamla Uppsala som bland annat uppvaktas av Gefle – till en provträning med självaste Galatasaray.
– Honom tror jag hårt på.

Jag vet ju att det finns gott om såna här historier ute i landet – svenskbosnier som ser till att Stoke-målvakten Asmir Begovic väljer det bosniska landslaget snarare än det kanadensiska, den sortens grejer – och personligen älskar jag den här sorten av storys där vårt lilla sammanhang krockar med det stora och globala.

Den som känner till fler får gärna hojta till.

/Erik Niva

Ett dygn har gått. Är det nu okej för er som inte håller på Barcelona att skriva om något som inte handlar om Clásicon? Söka en helt annan spelväg? Göra det som Yoann Gourcuff en gång kunde bättre än någon annan?

Under säsongen 2008-09 gjorde Yoann Gourcuff såhär. Och såhär. Och för den delen såhär. Han var nyckelspelaren som bar Bordeaux till sitt första ligaguld på ett årtionde, han var kreatören på väg att axla Zizous mantel i det franska landslaget.

2010 har han spelat ett 40-tal matcher för Bordeaux, Lyon och det franska landslaget. Han har bara vunnit ynkliga 30 procent av dem. Han har kostat Lyon rekordsumman 22 miljoner euro, men ligger just nu på en chockerande 151:a plats i L’Equipes betygsättning av spelarna i Ligue 1, med ett snitt på usla 4,73 av 10. Han påstås ha blivit utmobbad av de andra spelarna under VM-fiaskot, som kulminerade med att han blev utvisad mot Sydafrika. Han har blivit utvisslad vid återkomsten till Bordeaux.

Vad i hela skorstenen har hänt med en av hela världens mest lovande fotbollseleganter?

I Frankrike svallar givetvis dissektionsdebatten, och ett intressant inlägg i bloggen French Connection redogjorde häromdagen för bakgrunden. Den aspekt jag fastnat mest för är den om hur olika personer uppfattar Yoann Gourcuff som två totalt väsenskilda karaktärer.

Bland de som gillar honom är Gourcuff den perfekte fotbollstalangen, mönsterelven. Han är artig, välutbildad, elegant och estetisk. Han sitter på sitt lokala café på hörnet av Rue Jean-Jacques Rousseau, och enligt kyparen där ”läser han bara böcker, aldrig tidningar”.
– Varje dag kom han in en timme innan träningarna skulle börja och jobbade alltid hårt, säger Bordeauxs målvaktstränare Cédric Carrassso.

Bland de som ogillar honom är däremot Gourcuff bråkstaken, den stroppige ynglingen med attitydsproblem. Han är ”en konstig pojke”, enligt hans gamla Milan-tränare Carlo Ancelottis självbiografi, ”både egocentrisk och lite galen”.
– Yoanns problem var hans uppförande. Han skötte allt 100 procent fel i Milan. Han pluggade över huvud taget inte italienska. Han ville inte jobba med taktik. Han kom inte alltid i tid. Det var mycket som hände, men han vet mycket väl vad han gjorde, säger Paolo Maldini, som ju vet ett och annat om professionell inställning.

Nere i Italien finns ett par ofantligt begåvade brassar – Adriano och Robinho – som nu är inne på sina sista chanser vad gäller att inte kasta bort sin talang. Där har vi även ett par geniala strulputtar – Cassano och Mutu – som snart inte har så mycket tid kvar att skriva om sina slutomdömen på. Uppe i England har vi bland annat en Joe Cole som snart måste bevisa att han faktiskt kan blanda upp sin lyxförmåga med lite effektivitet.

Men nej, när vi nu närmar oss 2011 är faktiskt en snart 25-årig Yoann Gourcuff den spelare jag oroar mig allra mest för inför det nya året – blir det inte bättre än såhär skulle det innebära vår generations största talangvaskning.

Can the real Yoann Gourcuff please stand up?!

/Erik Niva

And all hell breaks loose.

Vilken fullständigt sanslös supersluggning. Vilken katastrofal kapitulation.

Vad var det som hände?

Jo, till att börja med var det José Mourinhos värsta förlust någonsin, José Mourinhos största förlust någonsin. Ikväll blev Barcelona första lag någonsin att göra mer än tre mål på ett av Den Specielles lag.

Var det samtidigt också Pep Guardiolas revansch och upprättelse?

Ja, både och. Även om nu bilden av Guardiola som en bluff – en kokett skentränare – givetvis är en blågul Zlatan-konstruktion så har ju tvivlen kring hans förmåga att coacha jämnt med en Mourinho funnits i hela fotbollsvärlden sedan Champions League-semifinalerna i våras.

Men nej, det här var Pep Guardiolas seger först i andra hand. Det här var mer än något annat Systemets seger – ett System som Pep Guardiola har en stor roll i, både som arkitekt och förvaltare.

Det här var Trianglarnas triumf.

Det här var Xaviniestas xcellens.

På egen hand har José Mourinho nästan upphävt den gamla sanningen om att det inte går att bygga ett lag på några få månader. Han har kunnat garantera framgång nästan över en natt, eller i alla fall lyckats få världen att tro att han kan det.

Ikväll slog verkligheten tillbaka. Barcelona och Real Madrid har ungefär lika skickliga spelare. Men där Barcelonas spelare har jobbat tillsammans enligt samma modell i snart 15 år är Real Madrid 4 månader in på sitt lagbygge.

Då kan det faktiskt bli 5-0, hur ofantligt osannolikt det än hade låtit på förhand.

Man vinner inga titlar i november, och det är fullt möjligt att Mourinho bara behöver ytterligare ett halvår för att coacha ikapp det här försprånget – men ikväll hann helt enkelt tiden ikapp honom och hans lag.

Fotboll är inget enkelt spel – det är en myt – men någon gång ibland är det i alla fall ett spel med en inneboende logik som inte ens José Mourinho kan upphäva.

Hur reagerar du på att bli förnedrad, Du Specielle?

/Erik Niva

Thanksgiving-helg på andra sidan Atlanten, men Liverpool-fansen känner sig nog inte sådär överdrivet tacksamma över särskilt mycket just nu.

Borta i USA sitter Paul Dalglish – jodå, King Kennys son, den före detta Newcastle-spelaren – och känner sig desillusionerad. Han har precis sagts upp från jobbet som tränare i Tampa Bay, och twittrar under den galghumoristiska parollen: ”These views are my own views and not the views of my employer….as i don’t have one”.

I alla fall, istället för Thanksgiving ville Paul Dalglish fira Shanksgiving, till minne av den store man som en gång i tiden byggde upp hans klubb. Han bjöd dessutom in sina followers till att bidra med sina egna förslag på fotbollsrelaterade högtider att fira framöver.

Ett axplock:
* The Everton Day – when we all drink bitter
* The John Terry Day – when we sleep with each others wives and husbands
* The Wayne Rooney Day – when we sleep with each others grannies
* The Henrik Larsson Day – when we all eat IKEA meatballs and listen to Bob Marley
* The Ryan Babel Day – when we do absolutely nothing

Själv är jag ledig den här veckan, och även om det säkert kan ramla in ett Clásico-inlägg fram mot kvällen så kommer jag att blogga sparsamt. Istället kan väl ni underhålla mig och varandra – ge mig nu de där fyndiga fotbollsrelaterade helgdagarna som vare sig Paul Dalglish eller hans läsare hade förmågan att mejsla fram.

Move.

/Erik Niva

”How many players who played with me at Barnsley were wearing pink boots? Or yellow boots? Or white boots? Or with earrings in or long hair? You’d have been going down the tunnel and saying, ’He’s getting it’ or ‘’Them two with pink boots are getting it today’. It’s just the way it would’ve been” – Mick McCarthy.

För halvannan vecka sedan skrev jag ju ett inlägg som kort konstaterade att Tottenham skickat ut en elva där ingen enda av spelarna hade på sig klassiskt svarta fotbollsskor. Jag hade egentligen för avsikt att följa upp det – funderade på ett helt tidningsdokument om skofärger genom årtiondena – men det föll undan.

Av någon anledning blåste dock en halvdag i Alex Fergusons vindpinade Govan nytt liv i funderingen. Jag får se ifall jag gör något mer av det, men tills vidare får ni utan vidare förklaringar eller funderingar ett kartotek på huvudkandidaterna till att vinna priset ”Fulaste skorna i historien”.

Remissvar?

Fila Rainbow.

Kelme Swarowski.

Kelme har för vana att toka till det. Här är deras ”The One”, till 90 procent gjord av hajskinn.

Hummel 8.4 PIO FGX – whatever the fuck that means

David Beckhams klassiska guldsko. Tog upp färgspexandet till en ny nivå…

…där Nicklas Bendtner gjorde sitt för att haka på.

Pumas mosstoffla.

Nomis NXGEN Spark – whoever the fuck they are

Bikkemberg BIX

Adidas F50.

Ett par australiensiska skor med aborigin-design.

Cristiano Ronaldos nya Nike Safari.

/Erik Niva

Sir Alex Ferguson kommer från Glasgow. Han är protestant. Alltså är han i grund och botten övertygad Rangers-supporter.

Så har det fungerat i den här delen av världen i generationer, ja århundraden.

Men Sir Alex Ferguson är inte den sortens protestent. Han är inte den sortens Rangers-fan. Hans släktträd är fullt av förfäder som gift sig över de religiösa stridslinjerna, medan hans egen fru Cathy kommer från en djupt katolsk familj.

En sådan bakgrund uppskattas dock inte på alla håll i Glasgow. Samma dag som ”Fergie” – spelaren Alex Ferguson – skrev på för sin favoritklubb 1967 frågade en av direktörerna vilken tro hans fru hade. Han var inte nöjd med svaret.
– Själv fattar jag inte var jag hade min tunga. Hur kunde jag – som ser mig själv som en stark karaktär – ha avstått från att leverera en ursinnig salva som svar på så förolämpande frågor. Men det är vad som händer när du vill något så mycket som jag ville skriva på för Rangers. Du är villig att radera din personlighet för att få dina drömmar att gå i uppfyllelse.

Än idag menar Ferguson att hans tid i Rangers var dömd att misslyckas redan innan han satt sin fot i omklädningsrummet på Ibrox, och han skyller det huvudsakligen på klubbens dåvarande pr-chef Willie Allison, ”en religiös bigot av allra mörkaste färg”. ”Fergie” gjorde 23 mål under sin första säsong för Rangers, men sommaren därefter var Glasgow-tidningarna ändå fyllda av rubriker typ ”Ferguson Finieshed At Ibrox”. Han är övertygad om att Allison planterat dem, och att han gjort det av en särskild anledning.
– Elaka rykten om Cathys religion snurrade runt på platserna där fansen samlades runt Ibrox, och jag vet att det var Allison som var den främsta dyngspridaren. Han kände tydligen att någon som var gift med en katolik inte var lämplig att spela för Rangers. Senare, efter att vi fått vår första son, spred Allison sagan att Mark döpts i en katolsk kyrka. För de flesta normala människor hade inte ett barns dopplats haft någon relevans för faderns medlemsskap i ett fotbollslag, men en sjuk fanatiker som Allison var beredd att ljuga om saken.

Fejden nådde sin kulmen på Kung Fredriks Hotell i Köpenhamn, alldeles utanför Tivoli. Rangers bodde där under sin försäsongsturné sommaren 1968, och även om Ferguson inte anser sig själv vara ”a drinker” så var han tillräckligt förbannad för att göra ett fyra timmar långt undantag i hotellbaren. Sedan sökte han upp Allison, i ett tillstånd då han enligt egen beskrivning var ”well gone”.
– Han var i matsalen. Jag började låta honom få höra vad jag tyckte om honom, men mina lagkamrater tog tag i mig och drog ut mig genom dörren. När de fått upp mig till mitt rum dök Allison upp vid dörren, och då gav jag honom en ny salva.
Tillsammans lyckades Fergusons lagkamrater – varav en var Örjan Persson från Smögen – krångla av honom kläderna, få på honom en pyjamas och pressa ner honom i sängen.
– Men det irrationella behovet att få säga mitt drev mig ur sängen. Jag stormade ner för trapporna i min pyjamas för att återuppta den verbala attacken på Allison.

Problemet för Ferguson var ju inte bara Willie Allison, utan faktumet att klubbledningen både lyssnade på hans åsikter och i många fall även delade dem. Ferguson blev aldrig ordinarie i Rangers igen. Han tvingades lämna klubben han en gång älskat i ett moln av bitterhet över hur den styrdes och fungerade.
– Ingen annan erfarenhet under mer än 40 år som professionell spelare och manager har lämnat ett ärr som ens går att jämföra med det jag fick på grund av hur jag behandlades på Ibrox.

Ikväll återvänder Sir Alex Ferguson till Ibrox, till ett Rangers som både förändrats i grunden och förblivit sig ganska likt. Inför matchen har vd:n Martin Bain gått ut och förklarat att klubben står inför sin sista chans – att den riskerar att kastas ur Champions League ifall vanan med sectarian chanting upprepas ikväll.
– Majoriteten av våra supportrar är överens om att det inte finns plats för sekteristiska sånger hos Rangers, och genom att arbeta tillsammans har klubben och supportrarna tagit stora steg framåt under de senaste åren för att komma tillrätta med det här beteendet. Olyckligtvis finns det fortfarande de som ignorerar både klubben och sina supporterkamrater, utan att bry sig om konsekvenserna.

/Erik Niva