Till Paris, till Paris – och sedan ner längs Yonne-floden fram till en av kontinentens mest osannolika Champions League-städer.

Auxerre är Frankrikes 165:e största stad med drygt 40 000 invånare, ungefär lika stort som Borlänge. Fram till och med 1960-talet höll stadens fotbollsklubb också till nere i de sjätte och sjunde amatördivisionerna. Men sedan kom Guy Roux.

Som 22-åring övertalade han klubbledningen att ge honom förtroende, utse honom till tränare. Det var 1961. Med några minimala uppehåll blev sedan Guy Roux kvar på posten i 45 år – fram till 2005 – och innehar idag rekordet som Europas mest långlivade manager.
– När jag var 15 år gammal visste jag att jag ville leva mitt liv som fotbollstränare. Ett stort begär är nyckeln för att lyckas som tränare. Du måste verkligen vilja det – för ifall du gör jobbet ordentligt så tar det över ditt liv. Du kan inte distraheras av någonting, inte ens din familj. Att vinna måste vara det enda som betyder något. Du måste ha ett galet begär att besegra de andra – annars är du död.

Roux predikade samma budskap för de talangfulla ungdomar han lockade till klubben, de som med tiden gjorde det möjligt för Auxerre att besegra oddsen. När bröderna Roger och Basile Boli kom hit i början av 1980-talet kallade han in hela familjen på sitt kontor, där han förklarade förutsättningarna för fru Boli.
– OK, du älskar honom. Ni bor tillsammans. Söndag, måndag, tisdag gör ni som ni vill, då är han din man. Men från och med onsdag är ni som bror och syster. OK?

Några år senare kom en gänglig 14-åring upp från Marseille för att se sig omkring.
– Han kom med sin mamma och sin morfar, den här stora gamla italienska byggjobbaren med sina fårade nävar. De satt i mitt kontor alla tre. Grabben var bara en tonåring, men ändå gav han mig den här överlägsna blicken, kollade in mig. Vi visste inte om han skulle skriva på, för Marseille var också ute efter honom. Så jag sa åt honom att ifall han skrev på för mig och arbetade hårt – då garanterade jag att han skulle spela för Frankrike en dag. Det är inte något jag säger till alla ungdomar, men med hans talang var det en riskfri garanti. Jag sa åt dem att när han debuterade för landslaget så skulle hela familjen vara välkommen hit till Auxerre för att fira med en brakmiddag. Och sedan skakade vi hand där och då.

Fem år senare spelade Frankrike landskamp mot Västtyskland. En gänglig 19-åring som hette Éric Cantona hoppade in och gjorde mål i sin debut. Och Guy Roux ringde hans mamma.
– ”Jag väntar på er”, sa jag. ”Varför då?”. ”På att ni ska komma hit och äta er middag”. Så de körde upp allihopa – mamma, morfar, mormor – och vi åt en jättemiddag med Chablis-vin och allt.

1996 hade den första generationen av elittalanger dragit vidare – Cantona, Boli, Enzo Scifo – men Roux hade odlat fram en ny generation ungdomar som ersatte dem. Lilla Auxerre vann den franska dubbeln med spelare som Laurent Blanc, Taribo West och Bernard Diomède. Ytterligare sex år senare åkte nästa kull – Djibril Cissé, Phillipe Mèxes, Jean-Alain Boumsong och Oliver Kapo – upp till London och besegrade Arsenal i Champions League.

Roux hann odla fram ytterligare en skörd – Bacary Sagna, Younés Kaboul, Abou Diaby och Benjani Mwaruwaru – men drog sig slutligen tillbaka då han tvingades erkänna för sig själv att den där hungern som alltid drivit honom inte längre fanns kvar.
– Jag tappade energin som var min styrka. Beta-blockerarna jag åt tog ifrån mig min ilska och de känslor jag använt för att motivera spelare. Jag förlorade kraften att göra spelare på högsta nivå ännu bättre.

Idag är Association de la Jeunesse Auxerroise (ungdomsklubben Auxerre) fortfarande en unikt välskött småstadsförening som vilar på Guy Rouxs fundament – men det är inte längre samma talangfabrik. Laget som ska ut och möta Milan ikväll vilar mer på smarta budgetvärvningar än på äregiriga tonåringar. Guy Roux accepterar utvecklingen med en filosofisk hållning som kanske inte klingar så rent just idag – då Nordkorea satt fart på artilleriet – men som var inställningen som fick honom att fortsätta utvecklas som manager under fem årtionden.
– Fotboll är som krig. Först slogs folk med svärd, men då uppfann deras motståndare sköldar. Då kom bågarna och pilarna. Men då byggde de andra fort. Pilarna var oanvändbara, för då var det försvarstaktik som gällde. Sedan kom kanonerna och sprängde bort forten – fördel för anfallarna. Sedan började vi använda raketer, men då de inte kunde besegra tanksen kom missilerna istället. Och sådär fortsätter det…

/Erik Niva

Ni minns detta?! Éric Cantona om vägen mot revolutionen, om att förgöra systemet genom att vända sig mot bankerna.

En dryg månad senare har nu Cantonas lilla plädering vuxit ut till en hel gräsrotsrörelse. Den franska aktionsgruppen StopBanque har organiserat sig runt brandtalet, och påstår sig nu redan ha samlat 14 000 personer som alla tänker ta ut sina pengar från bankerna den 7 december.
– Vi har blivit väldigt överraskade över intresset och the buzz som har skapats över hela internet. Det har verkligen spridit sig. Nu har vi förgreningar i Italien, Rumänien, Bulgarien och Korea.

Yann Sarfati är en 24-årig fransk filmmakare. Från början ville han bara sprida videoklippet med Cantona, men nu har han plötsligt blivit en av männen bakom en protestvåg som vi inte riktigt vet var den slutar.
– Vårt upprop har blivit mer framgångsrikt än vi kunnat drömma om. Det riktar sig inte mot någon särskild person, utan mot ett korrupt, kriminellt och utdöende system som vi kämpar mot med de medel vi har.
Och Cantona?
– När han inte gjort schampooreklam för L’Oreal har han alltid haft den här revolutionära sidan. Han lever ett gott liv, men har uppenbarligen ett socialt samvete och jag upplever honom som genuin.

Valérie Ohanessian, representant för den franska bankfederationen, är inte övertygad.
– Det är helt idiotiskt. En av bankens främsta roller är att hålla pengar säkra. Det här är något som skulle skänka mycket glädje till tjuvar. Och om Monsieur Cantona vill ta ut alla sina pengar från banken inbillar jag mig att han får lov att ta med sig ganska många resväskor.

.

***

Och när vi ändå är inne på fotboll och finanser… Som tack för VM-guldet fick var och en av de spanska spelarna av förbundet i förförhandlad bonus. Den har inte betalats ut.

What’s the hold up? Jo, spelarrådet har avvaktat i några månader, låtit sina juridiska ombud se över alternativen och leta kryphål. Och ser man på – genom att låta pengarna betalas ut i Sydafrika snarare än hemma i Spanien behöver spelarna bara skatta 21 procent, snarare än 43 procent. Var och en av spelarna sparar 132 000 euro.

De gjorde ett liknande arrangemang efter EM-guldet 2008 – lät pengarna betalas ut i Österrike – och även om de givetvis är i sin fulla juridiska rätt att göra precis så kan jag inte låta bli att tycka att det är moraliskt tveksamt.

Iker, Xavi, Xabi, alla ni andra – ert lag hade givit mig och så väldigt många andra tillbaka tron på att det faktiskt finns västeuropeiska landslag som i första hand spelar av andra anledningar än pengarna. Ni hade skänkt glädje till ett helt folk, som verkligen behövde det i spåren av finanskrisen.

Behöver ni egentligen de där 132 000 eurona så mycket? Skulle inte det vara en rätt snygg gest att istället ge dem tillbaka till de spanska skattebetalare som i förlängningen ändå betalat dem?

Är det verkligen värt det?

/Erik Niva

Jag skulle aldrig någonsin drömma om att gnälla över att få betalt för att sitta i en tv-studio och se på fotboll, men…

Damn.

I wish I was there.

So very much.

/Erik Niva

Tvivlade aldrig…

/Erik Niva

För drygt ett och ett halvt år sedan nådde walesisk fotboll ännu ett av de här lågvattenmärkena som de verkar samla på däröver. 0-2 hemma i en VM-kvalmatch mot Finland. Ännu ett bortkastat kval – och lagets enda kvarvarande storspelare Craig Bellamy var uppgiven på ett ytterst underhållande sätt efteråt.
– Två dåliga lag. Inget av oss har ens en strimma av hopp att kvala in till VM. Det är ett faktum utifrån det vi sett idag. Same old story – out of the group.

Åsså sammanfattningen:
– We’re just poor, to be honest. Vart tar vi vägen härifrån? Gudarna vet.

Men det går snabbt i fotboll. Nu tycks det faktiskt finnas en rejäl chans att den walesiska fotbollen tar vägen över Ovansjö mot framtiden. Och att den framtiden – trots ännu en usel inledning på EM-kvalet – plötsligt ser betydligt ljusare ut än för bara halvdussinet landskamper sedan.

Den största, tydligaste anledningen till det gör tre mål och två ass på två matcher mot Inter, och heter förstås Gareth Bale.
– Jag känner som walesare att vi borde resa statyer av honom i Cardiff redan nu. Jag tycker inte att vi tar den här killen på tillräckligt stort allvar, som nation. När du ser hur han spelar så är han däruppe med de bästa i världen. Han gör något som bara en eller två walesiska spelare gjort i hela vår fotbollshistoria. Vi måste bygga allt runt honom framöver, säger Bellamy idag.

Brian Flynn – dem temporära lösningen som Lagerbäck kan komma att ersätta – fyller i:
– Han är redan en av våra mest erfarna spelare, och han är utmärkt som vår matchvinnare. Det är ett stort ansvar att bära på sina axklar, men han är kapabel att klara det. Motståndarna kommer att sätta två man på honom, och det måste han själv lära sig att klara av, taktiskt sett. Han har snabbheten, men han kan inte enbart lita på den. Han måste vara smart – och han är smart. Han kommer alltid att skapa saker för oss; en frispark, en passning, en dribbling.

Något EM 2012 blir det inte för Wales – det kan vi slå fast redan nu – men om nu Lagerbäck blir walesisk förbundskapten så finns det faktiskt fler anledningar än Gareth Bale att se positivt på framtiden. Just nu är både Arsenal-Aaron Ramsey (19 år) och West Ham-Jack Collison (22) skadade, men till nästa kvalkampanj kommer Wales att ha tillgång till ett innermittfält som har både den ungdomliga hungern och den nödvändiga Premier League-erfarenheten, kryddat med Bale och Celtics spelskicklige Joe Ledley (23).

Lägg till Bellamy, Lägg till en kvartett etablerade Premier League-försvarare i backlinjen (Danny Collins, James Collins, Danny Gabbidon, Sam Ricketts). Och lägg till ett U21-landslag som är bättre än… ja, någonsin.

De unga walesarna toppade sin grupp i kvalet till U21-EM 2009 – för första gången i sin historia – och missade bara slutspelet i Sverige efter ett stenhårt play-off mot slutfinalisterna från England (4-5 totalt). 2011 års slutspel missade de på ett om möjligt ännu grymmare sätt. De hade totalt sett bättre målskillnad än Italien uppe i toppen av gruppen – men föll på att de gjort färre bortamål i de två inbördes mötena.

Ändå inte övertygade? Ni behöver fler anledningar att se positivt på det här? Då ger jag er tabelltoppen i The Championship, som just nu toppas av Cardiff framför tredjeplacerade Swansea. Mycket tyder på att Wales har ett lag i Premier League nästa säsong, och därför finns det just nu också gott om debattörer som hävdar att fotboll till sist är på väg att gå om rugbyn som nationalsport.

Kanske blir det Lars Lagerbäck, kanske blir det någon annan – men de senaste 20 åren har det inte funnits något bättre tillfälle att bli förbundskapten för Wales än precis just nu.

Kom igen, Larsa! Vad skulle du annars göra?

***

Den 17 november 1993 var Wales närmare ett stort mästerskap än de varit någon annan gång de senaste 50 åren. Kommer ni ihåg? De behövde bara slå Rumänien hemma för att nå VM i USA. Med drygt 25 minuter kvar fick de straff.

Kommer ni ihåg? Paul Bodin själv har definitivt inte glömt.

/Erik Niva

Den här gången finns inga undanflykter.

När italienska läktare tidigare sjungit den här sortens ramsor mot Mario Balotelli har det bruka heta att det egentligen inte handlat om rasism utan om provokationer, om det enklaste sättet att få den farligaste motståndarspelaren ur balans.

Inte idag.

När ett hundratal italienska ultras börjar sjunga ”Non ci sono neri italiani” (”Det finns inga svarta italienare”) omedelbart efter avspark gör de inte det som en tom provokation. När samma grupp senare vecklar ut en lång banderoll med texten ”No alla nazionale multietnica” (”Nej till ett multietniskt landslag”) gör de inte det för att störa någon motståndare.

Det här var inget annat än en organiserad, förplanerad öppet rasistisk demonstration.

Det gör inte italienare till rasister och det gör inte Italien till ett rasistiskt land – extremistgruppen var som skrivet bara ett 100-tal man stor – men det gör Italien till ett land med rasistproblem och dess fotboll till redskap för dessa.

•••

I en annan del av fotbollens Europa behövde en annan speciell pojke med afrikanska rötter inte ens två minuter på sig för att sätta sitt första landslagsmål.

Imponerande 2-0 för ett ungt Belgien borta mot Ryssland. Båda målen av 17-årige hypertalangen Romelo Lukaku – och en helt annan typ av historia. Där Ghana-födde Mario Balotelli ofrivilligt slitits med i de fascistvindar som blåser i Italien har Kongo-bördige Lukaku fått en helt annan symbolisk position hemma i Belgien.

För ett par månader sedan hade dokumentärserien ”De School van Lukaku” premiär i belgisk tv, och ska man försöka översätta avtrycket som den gjort så hamnar man väl någonstans i närheten av svenska ”Klass 9 A”. Het Sint-Guido-Instituut ligger i skuggan av Anderlechts hemmaarena, i ett av Bryssels så kallade problemområden. Det är en av Belgiens mest multietniska skolor, elever med drygt 75 olika nationaliteter, varav en alltså är Europas mest eftersökta tonårstalang. Under ett läsår har ett tv-team följt tillvaron på skolan, och fått ihop en varmhjärtad, ögonöppnande skildring av ungdomarna som växer upp i ett nytt Belgien – deras bakgrund och framtidsdrömmar, deras hopp och rädslor, deras liv.

Belgien är på många sätt ett land med större integrationsproblem än Italien – separatistiska Vlaams Belang är en politisk maktfaktor som hotar att slita nationen itu – men just den här hösten är det i alla fall ett land som inte känner sig hotat av att en ung, mörkhyad man spelar center i fotbollslandslaget.

•••

Ett uns av glädje kunde jag i alla fall krama ur matchen mellan Italien och Rumänien, tack vare reaktionerna från Azzurri-håll. Det var inga undvikande svepningar eller mumlande bortförklaringar den här gången – det var tydliga fördömanden av rasismen, starkt stöd för Mario Balotelli.
– Mitt kvitteringsmål var för Mario, säger Fabio Quagliarella.
– Det verkar som att vi gått flera årtionden tillbaka, tillbaks till de mörka tiderna, säger Federico Balzaretti.
– Italien har problem med rasismen. Vi får inte blunda för det längre, säger Alberto Aquilani.

Cesare Prandelli gjorde en demonstrativ poäng av att krama om Mario Balotelli extra mycket när han byttes ut. När han kommenterade banderollen gjorde han det med en fnysning.
– ”Nej till ett multietniskt landslag”? De är för sent ute. Italien är redan ett multietniskt land, och så länge jag är förbundskapten kommer alla med ett italienskt pass vara välkomna att spela för Azzurri.

/Erik Niva 

Här finns trådar att knyta ihop.

Inför kvällens landskamper skrev jag alltså en text om den engelske debutantcentern Andy Carroll, en text som egentligen mest handlar om Gateshead – fabriksstaden på Tyneside som fostrar tragiska genier, som format såväl Carroll som Paul Gascoigne och den suicidale centerhjälten Hughie Gallacher.

Ett aktuellt namn saknades för att göra artikeln komplett, i synnerhet en vecka som denna.

Cardiff Citys målmaskin Michael Chopra är också stöpt i samma strukturer. Hans föräldrar drev en tidningskiosk i Gateshead, och som femåring tog hans pappa för första gången med honom till St James’ Park. Sedan följde den sedvanliga lokalhjältesagan; målregn i juniorlagen och a-lagsdebut som 18-åring parat med rykten om krogliv och missbrukarbeteende.

Karriären stagnerade i takt med att skandalerna blev fler. När Chopra var 24 gifte han sig med fotomodellen Heather Swan, i samband med ett sånt där sjaskigt kändisbröllop där vodkan flödade ur någon sorts isskulptur, ett sånt som kostade flera miljoner kronor att arrangera men som betalades av en skvallertidning. Redan vid frukosten morgonen efter var de nygifta osams, och tillbringade sedan den andra veckan av sin bröllopsresa på var sitt håll.

En månad efter ceremonin fick polisen ingripa för att avstyra ett bråk mellan paret utanför Perdu Bar i centrala Newcastle. Några dagar senare skrev Chopra in sig själv på Sporting Chance-kliniken – rehabcentret som drivs av Tony Adams, och i första hand är tänkt att hjälpa idrottare med missbruksproblem. Han hade för avsikt att jobba med sitt spelberoende, sina vredesutbrott och sina ”relationship issues”.

Det tycktes inte gå något vidare. Ytterligare fem månader senare ändrade Swan sin Facebook-status till ”singel”, och uppdaterade sidan med budskapet: ”Heather will have a new number tomorrow, ha ha”.

Andy Carroll och Michael Chopra har mycket gemensamt, men har även ett par viktiga bakgrundsfaktorer som skiljer dem åt. Medan Carrolls pappa är en vanlig Geordie-knegare heter Chopras pappa Minty i förnamn, och kom till England som invandrare från Indien.

Där Caroll ägnat de senaste dagarna åt att träna med Fabio Capellos engelska a-landslag har Chopra flugit till Abu Dhabi för ett möte med Fotbollsgalans egen Bob Houghton, som ju förblir förbundskapten för Indien ett litet tag till.
– Jag har pratat med dem i några år, men när jag var yngre hoppades jag väl fortfarande få representera England. Idag känns det annorlunda, nu känns det som att det är dags att få det gjort. Jag hoppas kunna bli en förebild för asiatiska ungdomar i England, hoppas kunna inspirera dem.

Chopras historia sammanfaller ju med två av fotbollssportens stora mysterier; varför lyckas inte fler spelare med asiatisk invandrarbakgrund i den brittiska fotbollen – och varför har miljardnationen Indien alltjämt så förtvivlat svårt att få ihop ett vettigt fotbollslandslag.

Att inte matchen i Abu Dhabi fått Michael Chopra avskräckt från sitt nya äventyr är bara det ett litet mysterium; Indien förlorade landskampen mot Kuwait med 9-1.

/Erik Niva 

Några korta stoppbollar innan vi startar dagen, va?!

Superclásico igår kväll. River vann för första gången på tre år, och ett patetiskt Boca sjönk ner till femtonde plats i tabellen.

Speltekniska detaljer är ju aldrig huvudsaken med de här matcherna, utan jag väljer att ta med mig ett knippe andra detaljer ut på andra sidan.

Först och främst – kvalitetsjubel som följer på att Jonathan Maidana nickar in matchens enda mål.
Därtill – lägg märke till hur jävla briljant Maidana tar ut målet i förskott, hur han påbörjar sitt firande när bollen fortfarande är goda fem meter från mållinjen.
Men framförallt – gött jäkla tryck när lagen marscherade ut på plan. Har tyvärr inte hittat något bra klipp på den pyrotekniska orgie som följde på segermålet ännu.

***

Och det trodde ni inte, men just pyrotekniken är det som blir min smidiga övergång från Superclásicon i Buenos Aires till ett FA Cup-omspel nere på den engelska sydkusten.

Men även om nu Brightons fans fick för sig att bränna rökbomber och slänga in en bengal på planen i Woking – saker som i stort sett aldrig händer i England – var det ju inte det som var huvudsaken med den matchen. Istället kom chocken när man ögnade igenom Brightons laguppställning.

På vänsterbacken: det lilla snidarsvinet Mauricio Taricco. Om ni nu tyckte att kopplingen mellan Buenos Aires och Boca var lite löddrig. Vi Tottenham-fans har inte sett honom sedan han gjorde så här mot Leeds 2003, men någonstans i bakhuvudet fanns väl att han flyttade till West Ham där han drabbades av en svår skada ganska omedelbart.

Nu gjorde han sin första riktiga match på sex år. Och givetvis blev han utvisad.

***

Åsså måste jag bara lägga på den här Rafael van der Vaart-intervjun, visserligen hämtad från The Sun, men ändå underbart illustrativ kring hur Harry Redknapp egentligen uträttar sina stordåd i Tottenham.
– Det är inga långa, tråkiga taktiksnack, som jag vant mig vid i Real Madrid. Det finns en tavla i omklädningsrummet, men Harry skriver inget på den. Det enda han säger till mig är: ”Du spelar till vänster eller höger, jobbar hårt, har kul och visar upp ditt bästa jag för fansen”. Sen får försvararna instruktioner om vilka de ska markera på hörnor och frisparkar – och det är mer eller mindre det.

Men det envetna drillandet på träningarna då?
– Det är inte så att vi inte gör någonting – men det är bra nära. Till exempel, förra helgen satte Gareth Bale en nick på min hörna. Men vi tränade inte en enda minut på det, det var ren tur. Bra inlägg, bra nick, inget mer. Det handlar om känsla, och det är vad jag har just nu i Spurs. Jag försöker slå bästa tänkbara passningar till killar som Bale, som försöker göra mål. Det är vår taktik.

Känns tryggt.

/Erik Niva

Såhär i galatider – ett inlägg jag aldrig fick ur mig när Fifa presenterade kandidaterna för årets Ballon d’Or häromsistens.

De fyra spelarna som har en realistisk chans att vinna priset är ju:
Wesley Sneijder (170 cm)
Leo Messi (169 cm)
Andrés Iniesta (170 cm)
Xavi Hernández (170 cm)

Längre ner – lägre ner – på kandidatlistan hittar vi även namn som Dani Alves (173 cm), Phillipp Lahm (170 cm), Cesc Fábregas (175 cm) och David Villa (175 cm).

Ni fattar vart det här är på väg. Bland de 23 nominerade spelarna hittar vi alltså 8 som är 175 centimeter eller kortare. Det är en dryg tredjedel, innehållandes alla de allra bästa. Vi hittar däremot ingen enda spelare som är längre än 190 centimeter, målvakter inkluderade. Längst på listan är Didier Drogba, med sina 188 cm. Är det dags att utse år 2010 till dvärgmusens år? Har det blivit dags att vända på linjalen – är det nuförtiden rent utav en nackdel att vara lång på den allra högsta fotbollsnivån?

För bara några år sedan trodde jag att fotbollen skulle utvecklas i rätt motsatt riktning. Det var på den tiden i stort sett alla topplag byggde på fysik centralt i planen – alla utgick ifrån ett par nya eller gamla Vieira-typer på innermittfältet – och genomsnittsspelaren alltmer såg ut som en korsning mellan en sprintlöpare och en NFL-spelare.

Men pendeln svängde tillbaka.

Vissa påstår att vägskälsmatchen var VM-kvarten mellan Tyskland och Argentina, sommaren 2006. Det var då argentinske förbundskaptenen José Pekerman slängde in 190 centimeter Julio Cruz för att jaga segermål, snarare än att lita på Messi (169 cm), Aimar (170 cm) och Tévez (172 cm).

Det var ju på det sättet man gjorde när man jagade mål; man slängde in en nickstark center, började lyfta långt och hoppades snappa upp någon andraboll i kalabaliken som förväntades uppstå. Men det fungerade inte något vidare, vare sig för Pekerman eller för så värst många andra. Det som visade sig vara effektivt var istället att få in kvicka, bollskickliga spelare som kunde skapa och utnyttja ytor och luckor.

Och spelarna med de egenskaperna tenderar att vara kortvuxna.

Jag pratade med Johan Cruijff om det där i våras, och oavsett vad nu Mino Raiola fått för sig att dundra om just idag så förblir ju den katalanske holländaren en av vår tids mest inflytelserika fotbollsideologer.
– Att vara liten kan vara en stor fördel. Du måste behandla en fotboll mycket snabbare än andra, göra två saker samtidigt. Utöver att kontrollera bollen måste du undvika att någon tacklar dig. Och den kvaliteten hos en liten kille är mycket viktigare än någon kvalitet hos en stor kille. Allt en småvuxen spelare gör går så mycket snabbare; orienteringen, spelblicken… Om du är en liten tolvåring och ramlar på gatan så gör det ont. Det är vad jag kallar träning.

I väldigt många andra idrotter innebär det en stor fördel att vara lång, i några få andra idrotter ger det ett försprång att vara liten. Inom fotbollen har du precis lika goda förutsättningar att lyckas oavsett hur stor du är – och det är också en av anledningarna till att det här är världens bästa sport.

/Erik Niva (172 cm)

Nya tider, ny fotboll, nytt Tottenham.

Såhär såg det ut när Spurs radade upp sig för den tysta minuten i samband med helgens högtidlighållande av Remembrance Day.

Som någon konstaterade – de borde ha stått kvar tysta i ytterligare en minut till minne av svunna tiders svarta fotbollssko.

/Erik Niva