Äh.

Den stora frågesportsboken om fotboll fick en ny fråga – ”Vilken Tottenham-spelare gjorde hattrick på San Siro och förlorade ändå?” – men jag fick aldrig någon match.

Så många år vi längtat, så många mil vi åkt, så mycket pengar vi lagt ut, så många timmar vi offrat, så många öl vi druckit, så många sånger vi sjungit och så väldigt många vi var.

Femton minuter. 0-3. Tio man.

Kul.

Det är klart att jag är glad att det inte blev 0-8 och att vi i alla fall fick något positivt minne att ta med oss från Milano, men det här var likafullt ett av de största antiklimax jag någonsin upplevt.

Sånt som ingår i att följa ett fotbollslag? Nä. Sånt som ingår i att följa Tottenham.

***

Skulle egentligen mest bara avblåsa den där tävlingen jag aldrig hann sy ihop igår. Trots en del yviga gissningar var det imponerande att se hur många som faktiskt hade rätt i att de fem spelare som gjort mål för både Tottenham och Inter är: Jürgen Klinsmann, Nicola Berti, Robbie Keane, Stéphane Dalmat och Edgar Davids.

Snabbast var my man Fredy Espitia, som mailade in det korrekta svaret efter halvannan kvart.

Vi gratulerar, och försöker fnula ut ytterligare någon lämplig bloggtävling med tiden.

Men nu åker vi hem.

/Erik Niva

Det kan hända att vi varit fler på utländsk mark, men i så fall var det före min tid, för mer än 25 år sedan. 

Idag sägs vi vara ungefär 10 000, vi som tagit över Milanos stadskärna. Jag har ju varit med om dagar med fler tillresta Tottenham-fans, men då har det alltid handlat om cupsemifinaler på neutral plan uppe i norra England. Det här är en annan typ av party.

Naturligtvis är det en sjujäkla demonstration i supporterstyrka att få ner en sådan här armada till Medelhavet på en vardag i oktober, men ärligt talat finns det minst 25 andra engelska klubbar som fått till något liknande om det var de som spelade. Det är inte vi som är speciella. Det är förutsättningarna.

Vi möter alltså de regerande mästarna i vår första Europacupseglats på nästan 50 år. Vi gör det i en trevlig stad som är smidig och billig att ta sig till, på en arena där alla får plats.

I vanliga fall får bortalaget max 2-3 000 biljetter till en Champions League-match. De går alltid till ungefär samma människor – de som samlat lojalitetspoäng i årtionden och de som har kontakter i klubben – och skapar en sorts sluten, exklusiv biljettklubb. Men här på underbara, mäktiga San Siro har vi fått 5 000 officiella biljetter rätt av. Och för alla som inte fått tag på någon av dem har det varit fritt fram att köpa plåt till någon av arenans glest besatta neutrala sektioner.

En sådan här kväll finns det inte några ursäkter för Tottenham-fans. Inter väntar och San Siro tar emot. De som verkligen bryr sig är här.

***

Och även om nu engelska följen av naturen är rätt livliga är ju det här i grund och botten en fredlig skock, som kommer som vänner.

Själv tänkte jag passa på att hjälpa till med att knyppla ihop vänskapsbandet mellan klubbarna genom att utlysa en anspråkslös tävling som man nog bör vara Interista för att se något värde i att vinna.

Jag erbjuder ett litet minnespaket från den där magiska kvällen i Madrid, då de svartblå blev kungar av Europa igen Matchprogrammet från Bernabéu är såklart med, liksom den hyggligt utförliga mediemappen där Uefa samlat all tänkbar statistik inför det där mötet mellan Inter och Bayern München. Dessutom kastar jag in den officiella souvenirtröjan, en sorts piké med förutsättningarna inbroderade som badge.

Så värst mycket är det inte, men såvärst mycket behöver ni inte heller göra för att få chansen att vinna ett minimonument över Inters största kväll på 45 år – ni behöver bara ge mig namnet på FEM spelare som gjort mål för både FC Internazionale och Tottenham Hotspur.

Svara i kommentatorsfältet eller maila – jag vittjar nätet om några timmar och postar prylarna till den som först ger mig ett giltigt svar.

Nu: time to Spurs it up.

/Erik Niva

Just nu roar jag mig själv med att läsa Carlo Ancelottis självbiografi ”Preferisco la coppa”, eller ”The Beautiful Games of an Ordinary Genius” som den heter i den engelska versionen.

Och just ”roar mig” är verkligen ett adekvat uttryck i det här fallet. Jag kan inte påminna mig om när jag senast läste en fotbollsbiografi där humorn är det bärande fundamentet (”Daft as a Brush” med Gazza?). Ancelotti tar med sig läsaren genom sin karriär, men på gott och ont illustrerar han sin resa genom lustiga anekdoter snarare än rubriker och konflikter. Och han relaterar precis allting till mat, middagar och sin egen oändliga aptit.

Såhär inleder han boken, såhär lyder dess allra första rader:
”En enda gång i mitt liv har jag känt att jag behöver en psykiatriker. Jag tittade på Jurij Zjirkov, men allt jag kunde se var ett revbensspjäll. Perfekt grillat, saftigt, rökigt, medium rare. Jag tittade honom i ögonen, och plötsligt var jag utsvulten. (…) Jag har svullat i mig allt tänkbart genom hela mitt liv, men aldrig tidigare hade jag fått hungern väckt av en fotbollsspelare. Nu hade jag utvecklat en konstig ny aptit. Kanske hade den något att göra med gaffeln som flög rätt mot hans ansikte, efter en bana som – det måste jag säga – hade en viss elegans, ballistiskt perfekt. (…) Jag stirrade på den, som frusen mitt i luften. Graciös, på sitt sätt. Den roterade medan den flög, den trotsade gravitationens lagar, likt en precisionsmissil, en väldigt smart bomb. När den nådde slutet av sin bana saktade den ner och ändrade riktning, som en fotboll sparkad av en engelsman. Och i precis det ögonblicket såg jag min syn. När det kommer till mat och ätredskap är min hjärna en enkelriktad gata som leder till min mage. Associationen var omedelbar och organisk: gaffel=stek. Jag log, och för ett ögonblick var jag den lyckligaste mannen i rummet”.

Sa jag att det var en ovanlig fotbollsbok? Jag rekommenderar den varmt.

***

Men varför tar jag då upp det här precis just idag? Jo, för att Ancelotti bland mycket annat berättar om den där gången han tog med sig sitt Milan till en Champions League-match i Madrid som egentligen inte betydde sådär oerhört mycket.

Milan var redan så gott som klara för avancemang, och på matchträningarna experimenterade Ancelotti med några reserver i elvan. Då tog Adriano Galliani – vd för Milan – honom åt sidan för att förklara ett och annat. Ancelotti själv beskriver det som att han fick en lektion i…

…geografi:
”Vi är i Madrid.

…historia:
”Den som vinner här blir ihågkommen i alla tider”.

…religion:
”Estadio Santiago Bernabéu är ett tempel, en helgedom”.

…och filosofi:
”Makt handlar om övertygelse, och jag är djupt övertygad om att du fattat det här fel”.

Ändå framhärdade Ancelotti med sina reserver, och förlorade följaktigen också med 3-1. Galliani hade en ytterligare sak att säga: ”Vi är AC Milan. Glöm det aldrig”.

Sensmoralen är inte direkt subtil, men i alla fall. När det nu är matchdag spelar det egentligen mindre roll att Zlatan, Ronaldinho och Robinho alla ska tillbaka till Spanien, det är underordnat att båda de här klubbarna kommer gå vidare från gruppen oavsett resultat – det är likafullt Real Madrid mot AC Milan i matchen mellan den europeiska fotbollshistoriens två mest framgångsrika klubbar.

Det är – kort och gott – det enda som egentligen betyder något.

/Erik Niva

En stilla reflektion från höstens Spurs-höst, accentuerad av lördagens kontroversiella segermål på Craven Cottage.

Det har tamejfan sina fördelar att vara en Champions League-klubb.

Där vi tidigare förlikat oss med att en bortdömning alltid väntar runt hörnet tillhör vi nu de gynnades skara. Över en sommar har vi tagits in i det exklusiva sällskap som berättigar till de storklubbsfördelar som vi tidigare gnisslat tänder över hur Man United, Arsenal eller Chelsea åtnjutit.

* 21 augusti
Stoke tycks trycka in ett sent kvitteringsmål på Britannia. Peter Crouch bröstar visserligen bort bollen, men med blotta ögat ser han ut att vara i alla fall en halvmeter innanför egen mållinje. Stoke tenderar normalt sett att få en hel del domslut med sig på sin tryckkokare till hemmaarena, men… Inte den här gången. 2-1 Spurs, slut.

* 18 september
Wolves förnekas det som Mick McCarthy beskriver som ”a stonewall penalty” på White Hart Lane. Själva får vi en (visserligen korrekt) straff i andra straffområdet. Inte anmärkningsvärt i sig – hemma mot ett Wolves räknar vi med att ha domaren med oss – men är värt att inkludera för sammanhangets skull.

* 29 september
Rafael van der Vaart blir (korrekt) utvisad, men som kompensation får vi inte en, inte två utan tre högst tveksamma straffar i vår Champions League-premiär på hemmaplan.

* 16 oktober
Åsså nurå. William Gallas är en halvmeter offside när han sträcker sig för att styra in Tom Huddlestones distansskott. Han når inte riktigt bollen – som går in ändå – men linjedomaren höjer sin flagga. Klappat och färdigt, målet bortdömt – förutom att det inte blir så. Huvuddomaren Mike Dean  springer ut för att konferera, Huddlestone följer efter och sätter press och sedär…Offsideflaggan upphävd, målet godkänt och vi tar tre poäng med oss tillbaka hem till White Hart Lane.

Vart och ett för sig blir de här exemplen tendentiösa, men tendensen är odiskutabel. I synnerhet ifall man kontrasterar med hur vi brukade ha det.

Det är ingen slump, vettni.

/Erik Niva

På flygplatsen i Liverpool – den som bär hans namn – står John Lennon staty. ”Above us only sky”, lyder inskriptionen.

Nu har någon lustigkurre varit där och klottrat: ”Below us only Wolves and West Ham”.

***

Framtiden för Liverpool FC är fortfarande oviss – tro inget annat – men med Merseysidederbyt några få timmar bort unnar jag verkligen den här klubben att för en gångs skull fokusera på nuet.

Framförallt unnar jag fansen det.

Hur det nu än blir med allt annat – det är deras förtjänst att två av fotbollshistoriens allra sämsta ägare nu för alltid tillhör det förflutna.

Precis lika imponerad som jag blev av Man United-fansens mobiliseringar mot först Murdoch och sedan Glazer har jag nu blivit av Liverpool-anhängarnas monumentala kraftsamling gentemot Hicks&Gillett. Det är just precis det här engagemanget – och den här organisationen – som västvärldens politiska institutioner drömmer om, men inte längre förmår.

Och det har varit något speciellt med de här protesterna, något tidstypiskt. De senaste månaderna har vi förstås sett prov alla de underbart traditionella missnöjesformerna – mötena, marscherna, gratisbussarna till rättssalen i London som avgått klockan fyra på månaden från The Rocket-puben – men därtill ett arbetssätt som nästan verkar ha hämtats från Obama-kampanjen och uppdaterats.

***

Den häpet imponerade businessbibeln Wall Street Journal gav rent utav Liverpool-fansen plats på sin framsida häromveckan. Idrottssupportrar? Såhär arga? Såhär organiserade? Såhär kraftfulla?

Bakgrunden grundades i en fantastisk historia från tidningens egen hemmaplan, Wall Street. Det var en tisdagseftermiddag i september då Tom Hicks laddade upp för ett finansieringsmöte på en trottoarbänk i Midtown, Manhattan. 35-årige Paul Wilson – en Kopite från Liverpool som det gått bra för i bankvärlden – gick förbi. Han lade omedelbart ihop ett och ett.

Hicks befann sig på den gata där både Deutsche Bank och JP Morgan har sina huvudkontor. Han var med all säkerhet på väg till ett eller båda kontoren för att ansöka om pengar för att behålla kontrollen över Liverpool. Wilson tog några bilder av Hicks på sin BlackBerry, sedan såg han till att de hamnade i händerna på Spirit of Shankly, den mest aktiva av Liverpools protestfalanger.

Internet började surra och snurra.

***

Några timmar senare kom Tom Hicks ut från sitt möte på Deutsche Bank. Han måste haft svårt att begripa vad som just hade hänt. Utanför väntade demonstranter – hur hade de hittat honom? – inne på banken hade mötet inte alls gått som han tänkt sig.

Deutsche Bank hade redan tagit emot hundratals ilskna pläderingsmail från anhängare till Spirit of Shankly:
– Om ni ansluter er till Tom Hicks och hans sätt att våldta och plundra Liverpool FC kommer ni att skaffa er en väldigt kraftfull fiende. Ni har en energisk, välinformerad, global massa av Liverpool-fans mot er.
De hade tagit dem till sig. 

Det blev inga pengar för Tom Hicks.

***

När försäljningen av klubben till sist var fullbordad i förrgår eftermiddag osade det svavel runt en fullfrontsfrustrerad Tom Hicks.

Han hade svårt att ta till sig det som faktiskt hade hänt. Han hade förlorat, mycket på grund av att han hade underskattat sin motståndare.
– De intressenter som vi visste hade varit rätt köpare för klubben har skrämts bort av den organiserade internetterrorism som riktats mot de inblandade.

Det skulle förvåna mig mycket ifall det inte cirkulerar nytryckta t-shirts av typen ”Stolt internetterrorist” redan runt Goodison idag. Hade jag själv varit Liverpool-supporter hade jag burit en med högt hållet huvud.

/Erik Niva

Två dygn i 40-gradig feberkoma? Inget vidare, I’ll tell you that, men som vanligt hade det onekligen kunnat vara värre.

Jag hade ju kunnat sitta fast 622 meter under jorden i 69 dygn.

Ni får ursäkta att det här inlägget kommer några timmar senare än jag tänkt mig. Det är ju som det är. Ibland är det bara att bida sin tid och vänta.

Vid det här laget har ni kanske redan hört att en av gruvarbetarna som vinschades upp ur det där chilenska helveteshålet är en gammal storspelare. Franklin Lobos kallas inte ”El Mortero Mágico” – ungefär ”Den magiske bombkastaren” – utan anledning. I början av 1980-talet var han den stora stjärnan i det Atacama-lag som blev odödlig genom att föra klubben från den där obetydliga, avskärmade lilla gruvstaden Copiapó hela vägen upp i högstaligan.

Ända sedan dess har Lobos varit en folkhjälte i Copiapó. Inte minst för att han så uppenbart förblev en man bland alla andra i staden, trots att han till och med spelade landslagsfotboll för Chile.

Rik blev aldrig Lobos på sin fotboll, i alla fall inte på pengar. Efter karriären började han köra taxi, men när universitetsutbildningarna för hans två döttrar skulle betalas räckte rätt och slätt inte pengarna längre. Så Franklin Lobos gjorde vad Copiapó-män alltid gjort när familjen skulle försörjas – han gick ner i gruvan.

Det tog inte ens ett år innan han blev instängd där nere, då en brand bröt ut och utgångarna blockerades. Luften i gruvschakten fylldes alltmer av rök, giftiga gaser och en växande panik. Den gången tog det ett knappt dygn innan han undsattes.
– Nu vet jag vad det innebär att fylla sina lungor med smuts och rök för att få ihop tillräckligt med pengar för att ha råd att se fotbollslaget spela, sa han då han räddades.

***

Mot slutet av sin karriär spelade Lobos tillsammans med chilensk fotbolls kanske allra mest kända export, Iván Zamorano. Han gjorde intryck.
– Redan från början hade han en aura av ledarskap runt sig. Jag tror att djupt där nere – instängd – så har han tappat ur den där energireserven man såg när han spelade. Han var en känslosam man som fick med sig hela sitt lag in i matcherna. Jag är övertygad om att han är väldigt viktig för att hålla dem vid liv därnere.

***

Genom alla de här 69 dygnen har fotbollen fungerat som en sorts mental livlina för gruvarbetarna. Efter en dryg månad under jord ordnade räddningsteamet så att de kunde se vänskapslandskampen mellan Chile och Ukraina, genom en sorts fiberoptisk kabel.

För de som inte förstår kunde det tyckas vara väldigt mycket ansträngning för något i grunden meningslöst, men projektet kom till på initiativ av de läkare och psykiatriker som observerade männen. De behövde något som stärkte deras livsgnista, något som fick dem att orka fortsätta kämpa. De behövde fotboll. Det chilenska landslaget kom ut till landskampen mot Ukraina i tröjor med texten: ”Fuerza Mineros”. Franklin Lobos live-kommenterade nere i hålet.

***

Världsmästarcentern David Villa är en av de européer som följt gruvdramat med allra störst intresse. Han kommer ju själv från en sådan bakgrund. Hans farfarsfar tillhörde den där gamla stammen av starkt politiserade gruvarbetare, en sådan som kallades ”Trotskij” av sina kamrater och som döpte sin dotter till ”Libertad”. Både Villas farfar och far följde honom ner i gruvan. David Villa själv hade garanterat också gjort det, om det nu inte varit för hans målsinne.
– Inget verkar förändras nere i gruvorna, och det är en värld jag själv har levt i. När du varje dag tvingas vänta på att din pappa ska komma hem välbehållen lär du dig uppskatta de små sakerna och att arbeta hårt. Du blir ödmjuk, att härda ut och fokusera på det som faktiskt är viktigt.

David Villa såg tidigt till att skicka ner två signerade tröjor till gruvarbetarna. En med en allmänt uppmuntrande hälsning, en med ett personligt meddelande till Franklin Lobos.

***

En dag i förra månaden tog Franklin Lobos den underjordiska telefonen för att prata med sin dotter uppe på ytan. Men den dagen hade hon en överraskning till honom. Vid luren väntade tre av hans gamla lagkamrater från Atacama-tiden, tre män som rest från New York i norr och Buens Aires i söder för att stötta honom.

Lobos började gråta.
– Jag trodde aldrig att ni skulle komma.
Ramón Climent svarade:
– Vi kommer alltid att vara lagkamrater.

För snart 30 år sedan var alla fyra med i matcherna mot O’Higgins i den chilenska högstaligan, matcher som ofta urartade på grund av sitt fysiska spel. När den specialbyggda räddningskorgen till sist kom ner för att hämta upp gruvarbetarna manövrerades den av en viss Manuel Gonzales. Han spelade för O’Higgins på den tiden.

De två männen hade inte sett varandra sedan de var rivaler för flera årtionden sedan. Nu sa Gonzales tyst till Lobos:
– Vi fotbollsspelare håller ihop.

Därpå åkte de upp till ytan. Franklin Lobos vinkade lite, kramade om sin dotter innerligt. Sedan fick han tag i en fotboll och började jonglera.

/Erik Niva

”För mycket respekt”, säger Zlatan. ”Vi var för fega”, säger Erik Hamrén.

Jag tycker tvärtom.

Det gick att säga väldigt mycket om Lars Lagerbäcks landslag, det gick att tycka väldigt många saker om det. Mycket av det dessutom med all rätta.

Trots allt, viktigast av allt – jag tyckte ändå nästan ändå alltid om det laget.

Det var ett lag som ibland var lite väl medvetet om sina begränsningar, men som i alla fall gjorde allt de kunde för att kompensera dem.

Ikväll däremot… Ikväll tyckte jag verkligen inte om det svenska fotbollslandslaget.

Inte för att de förlorade, inte ens för att de blev utspelade och utklassade – utan på grund av sättet de spelade på, sättet såsom de fuskade sig igenom matchen.

Slarvigt. Slött. Övermodigt. Arrogant. Osympatiskt.

Alla vet att det är helt okej att vara kaxig så länge man ser till att backa upp orden, skaffar sig rätten att använda dem. När vi nu gör bokslut för en Hollands-vecka tvingas vi istället konstatera att landslaget uppfört sig som den allra värsta sortens substanslösa skolgårdsskrävlare.

Vi gick in i den här matchen och inbillade oss att vi var bättre än Holland. Faktiskt. Tanken är så bisarr att den är svår att ens formulera, men med facit i hand finns inga alternativa förklaringar. Ett ödmjukt, noggrannt, påskruvat fotbollslag gör helt enkelt inte den typen av misstag som blågult satte i system ikväll – även om man nu kan välja att försöka drapera misstagen i någon sorts självframkallad nervositetsflagg.

Ett fegt landslag med överdriven respekt spelar på säkerhet, lyfter bollen ner i korridorerna, samlar spelare bakom boll. Det chansar inte med stötbrytningar, det kastar inte inkast rätt in i banan på egen planhalva, fuskar inte i markeringen i eget straffområde och det kapitulerar inte så fort det blir uppenbart att det här inte riktigt skulle gå som det var tänkt.

Så funkar inte fotbollspsykologin.

Jag vet inte om ni tillhör dem som låtit er luras av hur svensk fotboll förändrats de senaste fem, sex åren. Ifall ni gått på myten om att vi numera mer eller mindre är ikapp topplagen vad gäller teknik, bollbehandling och passningsspel.

Listen up then: vi är inte ens i närheten. Ska vi kunna hävda oss mot riktigt motstånd förblir vår enda chans att jobba hårdare än motståndarna, med tydligare systematik, bättre organisation och större laglojalitet.

Det smärtar mig verkligen hur de som verkligen borde veta bättre – spelarna och ledarna runt det svenska fotbollslandslaget – ger intryck av att fullständigt sakna sådan självklar självinsikt.

Något litet uns av yrkesheder bärgades väl måhända i och med de sista 20 minuternas skenforcering, och givetvis har vi fortfarande en god möjlighet att gå till EM – men det här var inte det riktiga svenska fotbollslandslaget.

Jag skulle hemskt gärna vilja ha det tillbaka.

/Erik Niva

Ni tycker att det är läge för ett inlägg om att Sverige spelar EM-kval i Amsterdam ikväll?!

Det får ni inte.

Istället? Jo, ni får en 44-årig skådespelare som pratar om revolutionen. Han heter Éric Cantona.

Just nu håller Cantona på att spela in en ny film – ”Les Mouvements du bassin” – i trakterna av Nantes. Men när lokaltidningen Presse Oceán kikade förbi inspelningarna för att göra en intervju så ville han resonera kring möjligheterna att störta det rådande samhällssystemet.
– Revolutionen vore väldigt enkel att genomföra. Vad är egentligen systemet? Systemet kretsar kring bankerna, är byggt på bankernas makt. Alltså kan det förgöras genom bankerna. Just nu har vi tre miljoner människor som är ute på gatorna och protesterar – om vi istället haft tre miljoner människor som gick ut på gatorna och tog ut sina pengar hade bankerna kollapsat. Tre miljoner, tio miljoner… Då skulle vi haft ett verkligt hot, en riktig revolution. Inga vapen, inget blod, en revolution i Spaggiaris anda. Det vore inte ens särskilt svårt.

Fotnoten dårå: Albert Spaggiari var en fransk gentlemannatjuv som drog med 60 miljoner franc från Société Générale-banken i Nice, 1976. På bankvalvets vägg lämnade han ett klottrat budskap: ”Sans armes, ni haine, ni violence” (”Utan vapen, inget hat, inget våld”). Sedan försvann han, utan att någonsin gripas av polisen.

Reflektionen: Varför går det inte ens att fantisera om att översätta det här till svenska förhållanden? Varför kan inte Tomas Brolin prata som Cantona?

/Erik Niva

Det mest underhållande med det så kallade psykkrig som föregått matchen ikväll är ju att fejden mellan Zlatan och Rafael van der Vaart faktiskt är på riktigt, för en gångs skull.

Visst har väl känslorna slipats ner med åren och avstånden och visst göms de ju under något lager diplomatisk fernissa numera, but make no mistake about it. Under Ajax-åren var det här en kvalitetsbeef som kvalat in på listan över fotbollsvärldens bästa inbördeskrig.

Och – som av en händelse – här har vi då också listan på just fotbollsvärldens bästa inbördeskrig. Ingen rangordning, inga anspråk på fullständig täckning. Bara en genomgång av tillfällen då det sedvanliga omklädningsrumsgnabbet gått över gränsen till långvarig vendetta.

Tommy Smith och Emlyn Hughes
Gruffet kom igång när Bill Shankly fick för sig att ta kaptensbindeln ifrån hårdingen Tommy Smith, för att istället ge den till Emlyn Hughes. ”Jag hatade honom”, recenserade Smith. ”De enda vänner han hade var såna där tygdjur han fick köpa i nöjesfältens automater”. Någon annan anledning till att Smith var sur, något bortom kaptensfrågan? Jo, tydligen var han ilsken över att Hughes aldrig tog in några rundor på puben. 

Michel Platini och Jean-François Larios
Föregångare till käbblet mellan John Terry och Wayne Bridge. Inför VM 1982 kom omklädningsrummets privatspanare fram till att den målfarlige mittfältaren Jean-François Larios haft en affär med sjävaste Michel Platinis fru. Kontentan? Larios petades ur VM-truppen, Frankrike gick till semifinal. Den här sortens triangeldraman finns det dussintals av inom fotbollsmytologin – mest känt är kanske påståendet om att Howard Wilkinson knuffade Éric Cantona till Man United eftersom han haft en romans med Lee Chapmans partner – men ytterst få av dem blir någonsin bekräftade.

Lothar Matthäus och Jürgen Klinsmann
Av alla tyska storfejdare är det fan frågan om inte nyblivna bulgariske förbundskaptenen Matthäus är den allra främste. Mest innovativt var gruffet med Klinsmann, då Matthäus slog vad med klubbdirektören Uli Höeness om att den där blonde bombaren som Bayern München hade på topp inte skulle göra fler än 15 ligamål under 1996-97-säsongen. Givetvis vann han även pengarna, då Klinsi stannade på prick 15. Men Matthäus var ju inte färdig med att skaffa fiender bland de egna lagkamraterna bara därför. När Stefan Effenberg gav ut sin självbiografi ”Ich hab’s allen gezeigt” hade han ett helt kapitel med titeln ”Vad Lothar Matthäus vet om fotboll”. Det bestod av en enda blank sida.

Ronald de Boer och Clarence Seedorf
Egentligen är det väl fel att peka ut två enskilda myterister som huvudmän på den kapsejsade holländska EM-skutan från 1996 – men ska vi nu ändå identifiera de två lägrens ringledare så får det bli dessa. Under matcherna blev det uppenbart för det blotta ögat hur Seedorf konsekvent letade andra alternativ för att till varje pris undvika att passa De Boer. När Seedorf sedan slog – och missade – den avgörande straffen mot Frankrike vände De Boer demonstrativt ryggen till.

Romário och Edmundo
När ett ego kommer i närheten av Romário finns två alternativ. Antingen finner de varandra – som ju faktiskt fallet osannolikt nog blev när Romário, Stoitjkov och Hagi samsades i Barcelona – eller så kolliderar de. Vasco da Gama var inte stort nog för både Romário och Edmundo, trots att de två tidigare varit vänner. Romário hängde upp en karikatyr av ”Odjuret” Edmundo på toalettdören på sin bar. ”En clown”, beskrev den förstnämnde. När Vasco sedan fick straff väntade sig Edmundo att slå den, som han brukade. Så blev det förstås inte – Romário snattade åt sig bollen à la Zlatan-Kim. Och missade.

Andy Cole och Teddy Sheringham
När Andy Cole debuterade för England byttes han in istället för Teddy Sheringham. ”Han är på väg av. Jag väntar mig en hand, ett ”Lycka till, Coley”, någonting. Jag är redo att skaka hand. Han ignorerar mig. Han ignorerar mig aktivt, av någon anledning jag aldrig förstått. Han går av”, beskriver Cole. När Sheringham sedan skriver på för Man United och blir klubbkamrat med Cole blir de två osams om vem som bär skulden för ett baklängesmål mot Bolton, våren 1998. Sedan pratar de aldrig med varandra igen, trots att de förblir klubbkamrater under ytterligare tre år då de bland annat vinner trippeln ihop.

Oliver Kahn och Jens Lehmann
Utnämnde jag tidigare Lothar Matthäus till den allra mest internintrigante tysken? Okej, måhända förhastade jag mig. Listan blir ju inte rättvisande utan några representanter för det tyska målvaktsskrået, och även om den här såpoperan tappade lite i stuns när de två försonades under VM 2006 förtjänar den ändå ett omnämnade för sin långvarighet.

Emmanuel Adebayor och Nicklas Bendtner
Genom åren har vi sett gott om exempel på lagkamrater som börjat slåss med varandra på planen (Le Saux mot Batty, Olmeta mot Sassus, Hartson mot Berkovic, Bowyer mot Dyer eller för den delen Mellberg mot Ljungberg), men i de allra flesta fall visar det sig till största delen handla om stundens-hetta-frustration som rinner av efter några dagar. Relationen mellan Adebayor och Bendtner såg annorlunda ut. De drabbade samman så att blodet rann på White Hart Lane – men därutöver avskydde de aktivt varandra under hela sin tid tillsammans i Arsenal. Att Adebayor till sist lämnade klubben berodde i hög utsträckning på att Wenger tog Bendtners parti.

Other nominees?

/Erik Niva

Inte för att jag visste om det, men helgens bästa fotbollsintervju förde faktiskt med sig en högkaratig koppling till mitt förra inlägg.

Xabi Alonso porträtteras i El País, och påminner om hur man faktiskt inte behövde titta längre än tvärs över omklädningsrummet på Anfield för att hitta en fotbollsspelare som resonerade annorlunda än Jamie Carragher när det var dags för barnafödande.

Våren 2008 skulle Liverpool åka ner till Milano för att spela Champions League-åttondel mot Inter. Avresan var en måndag. På söndag gick vattnet för Alonsos partner Nagore, som skulle föda parets första son. Dilemmat var i stort sett identiskt med det som Carragher stått inför, men den baskiske eleganten valde tvärtom och stannade kvar på sjukhuset i Liverpool, trots att det förutsägbart nog gjorde Rafa Benítez irriterad.
– Jag sa att jag kunde ansluta med ett senare plan ifall barnet hann födas, men då sa han: ”Jag kan inte vänta”. Han försökte aldrig tvinga mig att åka till Milano, för han visste nog att jag hade stannat oavsett.

Nuförtiden finns det ytterst få fotbollsspelare som osar stil och klass rättigenom på samma sätt som Xabi Alonso. Igår uppmärksammade han hastigt avlidne soullegendaren Solomon Burke på sin twittersida – där han för övrigt refererar till just Carragher som ”LFC-legend Carra-dona” lite längre ner – och när han diskuterar sin musiksmak i den där El País-intervjun berättar han om hur han gått från att dyrka Nirvana till att numera föredra Tom Waits och Neil Young.

Dessutom sammanfattar han sina år i Liverpool, och i en tid då de röda präglas av misstänksamhet mot utsockningar som kommer till Anfield utan att försöka förstå sig på klubben och staden visar Alonso prov på imponerande eftertänksamhet.
– Liverpool har fått sin karaktär från folket där; främst arbetare, tufft folk som fått lida mycket under Thatcher-eran, när varven och hamnarna stängdes ner. Hon skapade ett stigma som fortfarande finns kvar. Folk är vana vid att kämpa för det de tror på, och det är smittsamt. Jag trivdes väldigt bra där. Anfield är ett tempel. Det kan låta som en överdrift, men för mig är det den mest underbara arenan i världen.

***

En annan fotbollsman med klass har för övrigt nu fått det monument han förtjänar – igår avtäcktes statyn av den evighetsgröne Jari Litmanen hemma i Lahtis.

Så värst stilig var väl inte statyn – ”påminner mer om en 30-talsbrottare i för stora fotbollsshorts”, konstaterar Finlands störste Spurs-aficionado Christoffer Herberts i sin text i Hufvudstadsbladet – men huvudpersonens fåordiga tacktal höll i alla fall allra högsta kvalitet.
– Förhoppningsvis är statyn av hållbarare material än förebilden, muttrade Litmanen.

Egentligen ska jag såklart sätta punkt i och med det ugriska citatet, men i sammanhanget måste även nämnas att Litmanens liv just nu även håller på att filmatiseras. Mika Kaurismäki – storebrodern som kommit att bli lillebror till Aki – är regissör. Inspelningarna har minsann redan påbörjats. 

/Erik Niva