Det var måndag förmiddag när Jamie Carragher lämnade sjukhuset i Liverpool. Hans Nicola hade gått två veckor över tiden, och Carragher visste att hon skulle föda parets första son inom några timmar.

Ändå åkte han. Liverpool hade match nästa kväll. Basel borta.

När han kom till flygplatsen skakade lagkamraten Danny Murphy på huvudet.
– Du borde åka tillbaka till sjukhuset, Carra.
Men Jamie Carragher lyssnade inte. Han flög till Schweiz för att spela fotboll.

Nästan exakt då laget kom fram till spelarhotellet i Basel föddes James Lee Carragher genom akut kejsarsnitt.
– Nicola delade en avdelning med alla andra nyblivna mödrar. Det var inte så att hon använde mitt namn för att få extra uppmärksamhet genom att vara tillsammans med en Liverpool-spelare. Hon såg hur alla andra makar och pojkvänner kom dit, en efter en. När någon frågade henne var pappan var så sa hon bara att han var borta. Hennes mamma sa åt henne att sluta säga så, eftersom hon tyckte att det fick det att låta som om jag satt i fängelse, skrev Carragher i sin självbiografi.

Liverpool fick bara kryss i Basel – 3-3 – och åkte därigenom ur Champions League. När slutsignalen väl tutats började det gå upp för Carragher hur han egentligen hade valt och prioriterat.
– Jag skäms för att säga att jag satte min professionella lojalitet  framför min familjelojalitet. Jag är fortfarande skyldig Nicola en massiv ursäkt. Jag svek henne rejält. Min besatthet av fotboll påverkade mitt omdöme. Det finns inte en chans att jag skulle ha satt mig på det där planet innan James föddes.

Carra. Son. Rafa.

***

Jamen… Hallå där, folk och fä. Efter nästan ett år av upphackad föräldraledighet tänkte jag att det kanske var läge att börja blogga lite igen, och då var det minsann det här ni fick.

Ämnet har ju visserligen aktualiserats genom Anders Svenssons stundande födsel och tragedin som drabbade Mohamed Bangura – men med alla de här nya livspusselsperspektiven jag numera knallar omkring med förblir jag ändå förundrad över att det inte påverkar toppfotbollen mer än det faktiskt gör.

Varje vecka spelar tusentals unga män i den allra mest föräldraföra åldern fotboll på de stora arenorna. Varför är det inte vanligare att någon av dem tvingas utebli – eller väljer att avstå – på grund av en annalkande födsel eller ett familjeliv som helt enkelt inte går ihop?

Jag känner ju givetvis redan till svaren på de här retoriska frågorna – spelarna backas upp av självförsakande partners, gynnas av få arbetstimmar och verkar i ett sammanhang där det är socialt vedertaget att lämna barnuppfostran till någon annan – men har ändå svårt att få det att gå ihop.

Jaja, det om det, för nu. Jag har inte för avsikt att förvandla det här till ännu en sådan där bekräftelsetörstande pappablogg, utan behövde bara ta mig in i matchen igen genom att spela enkelt i början och slå den självklara passningen först. 

Nu är det visst landskamper på gång. Och grejer. Business as usual. Show shall go on.

/Erik Niva

Drygt två månader har gått sedan jag senast skrev något i den här bloggen, och det händer faktiskt att folk tar kontakt med mig för att höra vart jag tagit vägen.

Jaa… Det är Champions League-kväll – vart tror ni?

Det var det hela.

Hörs igen om en knapp månad.

/Erik Niva

Hemma.

Ganska precis ett dygn efter att den sista VM-texten skickades. En buss från arenan till hotellet. Noll minuters sömn. En försenad taxi från hotellet till flygplatsen. Tre timmars försening. Sedan elva timmar mellan Johannesburg och Paris. Halvt panikbyte på Charles de Gaulle. Ytterligare trekvarts försening. Ytterligare två timmars flyg. Taxi från Arlanda.

Hemma.

Det får vara slut med summerandet nu. Vi och alla andra har sammanfattat den här turneringen i så många former på så många platser, och i och med Simons fina perspektivfördjupare i förra inlägget känns det som att VM kan få vila i frid ett tag framöver nu.

Men… då det väl ändå hör till god ton att säga hej när man ska vara borta ett tag kan jag väl passa på att ta upp en sak som faktiskt hör det här forumet till, nu när jag ändå tittade in.

VM-bloggen – hur gick det med den egentligen?

För egen del upplever jag att det var mycket både-och. Vi ansträngde oss verkligen för att hinna med den så gott det bara gick, men i och med vi fått för oss att analysera samtliga 64 matcher på slutsignal blev det inte särskilt mycket energi eller utrymme kvar till annat.

Det blev lite för strömlinjeformat, lite för matchknutet.

Samtidigt har själva inläggen alltid bara varit halva grejen med den här bloggen. När vi startade den hade vi en idé om att försöka göra kommentatorsfältet till ett forum för civiliserad fotbollsdebatt – och bortsett från några skönhetsfläckar har vi nog tyckt att det experimentet lyckats nästan oväntat bra över tid.

Folk därute har intressanta saker att säga om fotboll, och är fullt kapabla till att formulera det på vettigt sätt. Så enkelt och uppfriskande är det.

Men sedan kom alltså VM. Besökarantalet på bloggen ökade lavinartat. Ett tag var vi uppe och snuddade vid 200 000 unika i veckan, vilket alltså är nästan lika många som hos den genomsnittliga tonårstjejen som skriver smink, och det var ju såklart jätteroligt.

Det som däremot var väldigt trist var att kvaliteten på kommentatorsfältet sjönk i motsvarande takt.

En del får vi såklart ta på oss själva, då vi har haft svårt att vara riktigt så närvarande som vi hade velat. Det är inte alltid helt enkelt att skriva ett blogginlägg på slutsignal, och sedan hinna parallellsvara på några hundra kommentarer under de två timmar som återstår innan matchkrönikan ska vara färdigskriven och inskickad inför tidningens deadline. Det har gjort så att vi ofta inte hunnit replikera på så hög andel av kommentarerna som vi hade önskat, så snabbt som vi hade velat. Säkert har det också varit så att rätt många av er ibland fått väl korta och otåliga bemötanden på era resonemang.

Men ändå… grundinställningen har alltid varit att man får svar såsom man frågar, att kommentatorerna ska bemötas i samma tonläge som de själva använder – och i synnerhet mot slutet av turneringen har det mest bara inneburit ett tjatigt och grinigt kommentatorsfält.

Samma evigt enögda gnisslande om domarinsatser och påstådda filmningar. Samma oändligt tröttsamma utgångspunkt om att alla våra analyser utgår ifrån att vi ”håller på” Spanien/Holland/Tyskland/Brasilien/England/Honduras eller vafan nu månde vara. Samma pajkastande dumheter som jag tidigare mest förknippat med andra svenska sportbloggar.

Det är inte så vi vill ha det. Det är inte de utgångspunkter som intresserar oss.

Under hela den här bloggens livslängd har i praktiken det roligaste med den varit att gå in och svara på kommentarerna, att dra igång och följa med i diskussionerna. Just nu är det inte längre så. Just nu är det så att man nästan hoppas att ingen människa har orkat bry sig om blogginläggen, så att man slipper ägna några timmar åt poänglöst tragglande som står och stampar utan att leda någonvart.

Nu tänker jag inte vara någon dramaqueen och go all Marcus Birro på er. Vi tänker inte lägga ner bloggen och vi tänker inte stänga ner kommentatorsfältet – vi får helt enkelt se vart saker och ting tar vägen framöver och utvärdera längsefter. Förmodligen lugnar det väl ner sig när vardagen återvänder och besökarantalet sjunker tillbaka ner i underjorden, men skulle tendensen hålla i sig får vi kanske ompröva våra censureringsprinciper och strama upp våra mer nordkoreanska tendenser.

Till er som kanske upptäckt den här bloggen under VM. Stanna gärna kvar, läs och engagera er – men det här är inte platsen för mitt-lag-är-bättre-än-ditt-lag-resonemang, det är inte forumet för jag-har-rätt-och-eftersom-du-tycker-annorlunda-är-du-dum-i-huvudet-retorik.

I vilket fall som helst ska alla ni som har läst och engagerat er under den här VM-månaden ha ett stort och innerligt tack. Jag har inga illusioner om att vi har åstadkommit några publicistiska revolutioner med den här bloggen – men när jag klickar mig in på statistikfliken kan jag konstatera att den har fått sammanlagt 47 305 kommentarer sedan starten.

Det inbillar jag mig faktiskt är ganska unikt – och det är det ni läsare som har stått för.

***

Hursomhaver, jag skulle ju egentligen mest bara in och morsa. Jag återinträder i föräldraledighet från och med detta nu. En normal sommar sett hade jag varit tillbaka till ligastarterna någongång, nu blir jag borta fram till och med att Hugo börjar på dagis. Det kan bli i månadsskiftet augusti-september, men det kan också bli några veckor senare än så.

Men frukta intet. Jag tror att Simon har för avsikt att hålla igång bloggen ända tills det tunga gardet återinträder, i alla fall i någon utsträckning.

***

Och som hör årstiden till – jag har ju inte samvete att lämna er i sticket utan en sommarplaylist. Så här har soundtracket till mitt VM sett ut, fördelat på en klassisk 90-minuterskassett. Grundregeln är enkel; enbart låtar släppta sedan förra sommaren är aktuella för 2010-mixen, med förtur för de som kommit efter nyår.

För er som har Spotify finns spellistan här, men eftersom vissa låtar fallit bort av rättighetsskäl har jag fått lov att lägga sunkiga livelänkar på dem för att få den kompletta låtordningen här nedan.

1. Masshysteri Del Två – Masshysteri
2. Dekonstruktion 100% – Invasionen
3. High Pressure Low – Against Me
4. The Spirit of Jazz – Gaslight Anthem
5. Birthday Boy – Drive-By Truckers
6. We Can Get Together – The Hold Steady
7. Friends – Jon Allen
8. Dig That Crazy Grave – Grand Archives
9. Charlie Darwin – The Low Anthem
10. The Last Pale Light in the West – Ben Nichols
11. Dying Day – Brandi Carlile
12. The Devil’s Interval – Chumbawamba
13. The Cave – Mumford & Sons
14. Red River – Rocky Votolato
15. Capo, 4th Fret – Tony Sly
16. Way Back Home – Band of Horses
17. Talk of the Town – Rasmus Kellerman
18. Acts of Man – Midlake
19. Runaway – The National
20. There Is Nothing We Could Do – Badly Drawn Boy
21. Kiruna – Willy Clay Band

***

Enjoy the summer, hörrni. Vi hörs i september, eller så. Nu ska jag räkna minuter fram till det att Hugo vaknar sisådär vid femtiden.

/Erik Niva

Jag avskyr att använda ordet rättvisa i fotbollssammanhang, men… Just nu har jag likafullt väldigt, väldigt svårt att hitta ett annat uttryck som passar bättre.

Världens bästa lag är världsmästare.

De gjorde inte världens bästa match – de gjorde inte ens världens bästa turnering – men där har ni ett faktum som faktiskt i praktiken är omöjligt att ifrågasätta.

Finalen som sådan var ju en lite förlängd av matchen mellan Västtyskland och Argentina 1990. På något sätt har ju holländarna förvandlats till Pedro Monzón, Oscar Ruggeri och Gustavo Dezotti. Jag förstår givetvis vart de ville komma med sin matchplan – jag klandrar dem inte ens för den – men de får ju lov i att finna sig i att man bara får historieskrivarrätten ifall man faktiskt vinner även den sista matchen.

De var två Robben-frilägen och en Mathijsen ifrån odödlighet. Ingen kan kritisera en världsmästare. Nu kommer de istället hem med fler kort än silvermedaljer, ihågkomna med bitterhet snarare än med glädje.

Men vad tusan… Hur jävlig den här finalen än blev ska vi ju ändå inte minnas den för all cynisk brutalitet. Med förlängningen kravlade den sig i alla fall förbi de båda finalerna från 1990 och 1994 i underhållningsvärde, och med lille Andrésitos segermål och segerhyllning gav den oss en så ofantligt passande slutbild av det här underbart fantastiska laget.

”Dani Jarque siempre con nosotros”, stod det på tröjan som Andrés Iniesta tog ett gult kort för att visa upp. Dani Jarque för alltid med oss.

Allt passningstrillande och alla små superanfall är en sak – det är just, precis såna saker som gör att det här spanska landslaget alltid kommer att finnas med mig.

/Erik Niva

Spanien är först ut till uppvärmningen, utan nämnvärda reaktioner. Holland kommer tre minuter senare – och Soccer City exploderar.

Här nere är majoritetssympatierna lätta att peka ut.

Och för egen del? Äsch, jag hoppas att Holland vinner för att fotbollen alltid mår bra av det oväntade, men jag vill samtidigt att Spanien ska få ta bucklan då den här spelargenerationen förtjänar det – och för att världen blir en så oändligt mycket fattigare plats utan en ordentlig Pepe Reina-show.

Dags nu. Lycka till allihopa.

/Erik Niva

Ni vill ha det där gamla reklamklippet där Spaniens två kaptener – Xavi och Casillas – spexdansar och sjunger om någon jäkla chokladkräm?

Ni får det.

I dagens sammanhang är det väl förresten värt att uppmärksamma att när Xavi debuterade för det spanska landslaget – för nästan exakt tio år sedan – var det just mot Holland. Ni ser honom skymta förbi lite här och där i det här sammanfattningsklippet av en match som holländarna vann med 2-1 nere i Sevilla

Iker Casillas debuterade ett knappt halvår tidigare, mot Sverige på Nya Ullevi i Göteborg. Han fick hoppa in i den 69:e minuten. Fem minuter senare hade han släppt in sitt första landslagsmål, då Roland Nilsson rullade in en straff som jag tyvärr inte hittar något klipp på.

/Erik Niva

Lite symboliskt är det ju att vi sitter här i Soweto. Den första banderollen som slår emot mig när jag tittar igenom gamla videoklipp på det enda holländska mästarfirandet är formulerad:
– Viva Rasta + Van Basta. Schop Botha in de kasta. Fritt översatt: Släng Botha i papperskorgen.

1988 var gamla boeruven PW Botha fortfarande president för Sydafrika. Han var Hollands-ättlingen som såg till att hålla apartheid-systemet vid liv, medan surinameserna Ruud Gullit och Frank Rijkaard på sitt sätt faktiskt gjorde en liten insats för att avskaffa det.

Men nä, jag hade faktiskt inte tänkt att göra något fotbollspolitiskt inlägg den här gången – jag tänkte bara ge er några bilder av hur det kan se ut när en buckla kommer till Amsterdam.

Faktiskt finns det ju en kategori holländare som inte vill se sitt landslag vinna ikväll, de som bor på husbåtarna i stadens kanaler.
– Jag är en av de enda människorna i det här landet som alltid hoppas att Oranje förlorar.
Irene Visser var bortrest under firandet 1988. När hon kom tillbaka hade hennes hem sjunkit halvvägs ner i Amstel-floden.
– Du vet, det är inget vidare kul när din tv, din soffa och din spis flyter omkring uppe vid taket.

/Erik Niva

The son of a miner.

För några veckor sedan fick Xavi frågan ifall han hade drömt om att göra mål i VM-finalen. Han skakade på huvudet.
– Nej, det får Villa göra. Det är han som är stjärnan.

Hittills har David Villa gjort fem mål i den här turneringen, och för El País har han gått igenom vart och ett av dem.

Spanien-Honduras, 1-0
”Det vackraste mål jag gjort, och förmodligen det som laget behövde allra mest. Efter förlusten mot Schweiz var det viktigt att göra ett tidigt mål för att få tillbaka självförtroendet. Det var en individuell aktion från vänsterkanten, gick väldigt snabbt. Jag gick förbi två försvarare, skar in för att hitta en vinkel för skottet och fick iväg det med högerfoten samtidigt som jag föll. Jag kände direkt att det var ett bra skott. Det var ett snyggt mål och framförallt väldigt viktigt”.

Spanien-Honduras, 2-0
”Målet som gav lugnet till Spanien. Efter det började jag dock spela sämre, i synnerhet efter straffen som skulle inneburit mitt tredje mål. Det här målet kom på en kontring. Xavi gjorde det mästerligt i mitten, och släppte ut bollen till Navas på högerkanten. Istället för att gå på djupet så sökte jag mig till straffområdeslinjen och erbjöd det alternativet. Navas såg mig, och jag sköt direkt med högern. Jag hade tur, eftersom den styrdes på en försvarare, men det gav oss ett resultat som gjorde så att vi kunde slappna av lite”.

Spanien-Chile, 1-0
”Antingen så vann vi, eller så åkte vi hem. Chile gjorde det rejält svårt för oss från början, för det är ett skickligt och hårt arbetande lag. De dominerade matchen, fram till det att Xabi Alonso slog en lång boll till Torres som hamnade i duell med den chilenske målvakten, Bravo. Fernando har fått mycket kritik, men hans arbete har gjort så mycket för oss andra i laget. Rekylen från målvakten kom till mig, och jag tänkte inte. Jag fick tomt mål, men det var nästan 30 meter ut. Jag sköt bara direkt med vänstern, och den gick in. Men det målet hade inte betytt något för oss ifall det inte var för målet som Iniesta gjorde, det som i slutändan gav oss vinsten och tog oss vidare från gruppen.”

Spanien-Portugal, 1-0
”Ett typiskt spanskt mål, då det kom till efter många passningar. Till slut kom bollen till mig på djupet. Den portugisiske målvakten – som gjorde en fantastisk match – räddade det första skottet, men jag hade tur. Returen kom tillbaka till mig, och då kunde inte Eduardo längre göra något. Det var ett mål som gjorde mig väldigt glad för lagets skull. Vi hade förtjänat det. Vi hade fått jobba väldigt hårt för att få igång spelet mot ett Portugal som var väldigt defensivt välorganiserat.”

Spanien-Paraguay, 1-0
”Ett mål som definierar hur kvarten mot Paraguay såg ut. Det var ett mål som kombinerade ihärdighet med kvalitet. Anfallet startade långt bak i planen med en passning från Xavi till Busquets som förlängde den vidare till Iniesta. Han gjorde det strålande, och såg Pedro på andra kanten. Avslutet från Pedrito var väldigt bra, och jag trodde att bollen var på väg in, men på instinkt gick jag ändå på returen ifall nu bollen skulle träffa stolpen. Och det gjorde den. Jag tog fast bollen och fick iväg den. Den tog i stolpen – och jag trodde att den gick ut – men sedan tog den i andra stolpen och gick in. Anfallet är fantastiskt, men avslutet från mig är dåligt eftersom jag hade kroppstyngden fel. Det är inte mitt mål, utan lagets”.

/Erik Niva

Jaha.

Då var vi här då.

Soccer City, Soweto. Solsken och holländare. Svarta börs-priser på mellan 15 000 och 30 000 kronor. Slutet på en sydafrikansk månad. Början på en historisk dag som kommer att förändra en hel nation.

Det är för såna här dagar man jobbar. Det är för såna här dagar man lever.

På ett plan känns det som att allt redan är sagt och att det är tid för att hålla käften och låta bollen rulla – Simon skrev kulan-i-luften-krönikan i dagens tidning, jag drog igenom en långkörare om ett väldigt speciellt landslag – men så kan vi ju inte hålla på.

Vi kör väl det där Per Bjurman-konceptet i miniatyr, det där som vi provade på Champions League-finalen utan större framgång. Små, korta uppdateringar med större eller mindre mening från och med nu, fram till och med avspark och beyond.

Fem timmar kvar nu. Vi gnisslar igång och ser var vi landar.

/Erik Niva

Jag vet inte riktigt hur jag ska analysera det här eller vilka slutsatser jag ska dra av det – men jag känner ändå att det finns ett värde i att det uppmärksammas.

När England förlorade mot Tyskland i åttondelen steg the domestic violence – det som på juristsvenska heter våld mot närstående, men som i praktiken mest handlar om män som slår kvinnor – med 15,7 procent jämfört med samma dag föregående år.

353 anmälningar kom in bara i Manchester-området, där jämförelsemätningen genomfördes. Det är bara i samband med Nyårsafton som fler fall registrerats hittills i år.

Vad säger det om VM? Vad säger det om fotbollssporten, hur vi följer den och vad den gör med oss?

/Erik Niva