And so it begins.

Europas stundtals bästa stämning – förstörd.

It’s the end of the game as we know it.

/Erik Niva

…man kan också göra som landslagets nummer tio gjorde, och snärja en 15-årig Caroline Celico…

Sorry Simon, sorry Kaká, sorry Kakás gud – men den var för upplagd för att inte drämma till.

/Erik Niva

Under en dag då fotboll och politik redan blandats ihop på mer eller mindre osmakliga sätt i både Nigeria och Frankrike vill jag ändå peka er mot ett – för mig – fullständigt oväntat inlägg i den fotbollsideologiska debatten.

Jag har aldrig sett John Barnes som någon politiskt engagerad tänkare, men hans analys av det engelska landslagets fiasko är den mest intressanta jag hittills har läst under den här veckan av självrannsakan. Oavsett var man själv står politiskt tror jag i alla fall att man kan relatera till det han säger.
– Fotboll är en socialistisk sport. Lagen som omfamnar den socialistiska ideologin – snarare än att kretsa kring superstjärnor – är de lag som blir framgångsrika. Även om Leo Messi är en superstjärna så respekterar han sina lagkamrater och deras kollektiva ansträngning.

Barnes jämför med det engelska landslag han spelade i – det som var en stolpträff och ett par straffar ifrån en VM-final 1990 – och den Paul Gascoigne det laget kretsade kring.
– Gazza hade en fantastisk ödmjukhet gentemot laget och de lägst stående. Han kunde äta med kungar lika gärna som han kunde äta med fattiglappar. Och själv kände jag mig inte viktigare än avbytarna i det där laget, vi såg inte oss själva som annorlunda.
Det är inte så Barnes uppfattar England år 2010.
– De är bättre spelare än de vi hade i vårt lag, men vi var normala människor. Den så kallade ”Gyllene Generationen” kommer ur faktumet att vi har skapat ett monster i England med Premier League. Vi har givit spelarna så mycket makt som superstjärnor i sina klubbar. Alldeles för många har placerats på piedestal och behandlats som orörbara. Resultatet är att de här spelarna nu undermedvetet känner att de är den största delen av lösningen när det går bra för oss – men när det går dåligt så är de inte en del av problemet. Kolla på John Terry. Efter Algeriet-matchen går han ut och berättar för oss vad problemet är. Men han ser inte sig själv som del av det.

Barnes fortsätter:
– Vi har haft Gerrard, Joe Cole, Lampard och Beckham i alla dessa år, och de har inte uträttat någonting, inte tagit oss någonstans. Och ändå fortsätter vi med denna undran: ”Varför kan vi inte vinna med alla dessa individuellt duktiga spelare?”. Spelare från andra länder blir som en socialistisk enhet, som alla drar i samma riktning. Det viktigaste för varje brasse är att spela för Brasilien, och alla som spelar i den där gula tröjan har en ödmjukhet gentemot den. Det är inte samma sak med engelsmännen som bär de tre lejonen.

John Barnes var en glamourspelare – en individualist som dribblade sönder Brasilien på Maracana – men han blev likafullt fotbollsformad i ett Liverpool som fortfarande präglades av Bill Shanklys maximer. ”The socialism I believe in is not really politics. It is a way of living. It is humanity. I believe the only way to live and to be truly successful is by collective effort, with everyone working for each other, everyone helping each other, and everyone having a share of the rewards at the end of the day. That might be asking a lot, but it’s the way I see football and the way I see life”.

/Erik Niva

Yūichi Komano.

***

120 minuter av fotboll? Poänglöst att analysera nu. Bara att radera. Ingen kommer vare sig minnas eller bry sig om ett enda moment av den fotboll som spelades i eftermiddag.

Återstår gör själva straffsparksavgörandet, fotbollssportens allra mest diaboliskt gastkramande moment. Återstår gör namnet Yūichi Komano.

När den här högerbacken klev fram mot bollen stönade de japanska journalisterna bredvid mig här i Kapstadens mediecentrum. De visste vad som skulle hända.

***

Genom åren har det ju forskats en hel massa inom straffsparksvetenskapen, men resultaten har för det allra mesta varit fullständigt meningslösa; ”Extensiv empiri tyder på att de som skjuter bollen jävligt hårt i krysset har god chans att lyckas.

Vårens forskningsskörd har dock varit lite mer givande än brukligt. En grupp psykologer från universitetet i Exeter tog in 18 skyttar av god kvalitet och fäste någon sorts trackers vid deras ögon innan de fick börja skjuta straffar. Resultaten visade entydigt att de som i högst utsträckning tittade mot målet – tittade mot målvakten – var de som hade sämst chanser att lyckas.
– Vid en straffspark är det skytten som har kontrollen. Han måste inse det, bevara det initiativet och ignorera målvakten, säger testledaren Greg Wood.

Det portugisiska landslagets målvaktstränare Dan Gaspar är inne på precis samma linje. Enligt hans perspektiv bör målvakterna dela in sitt agerande i tre segment under straffsparksavgöranden. Först och viktigast är att distrahera skytten och störa hans rutin. Därefter kommer att försöka kartlägga och läsa skytten.

Håller analysen? Bland de allra säkraste straffskyttarna finns ju de som gör som Tomas Brolin en gång gjorde, håller ögonen på målvakten och väntar ut honom. Keisuke Honda, Christian Riveros och Oscar Cardozo använde ju alla framgångsrikt den tekniken idag.

Men – utvärderingen av straffsparksavgöranden handlar ju inte om att ta reda på varför vissa spelare gör mål, utan snarare om att lista ut varför vissa spelare missar. Går det att intellektualisera det? Eller handlar det till syvende och sist mest om att japanska journalister stönar när Yūichi Komano går fram till bollen, då de vet att han kommer att missa oavsett om han nu håller blicken på boll eller målvakt?

***

I alla fall, sedan straffsparksavgöranden infördes vid VM 1982 har de aktiverats 20 gånger. Laget som skjutit först har vunnit 60 procent av dem – och Paraguays seger innebär att laget som skjutit först nu har sex raka VM-segrar.

Inför dagens övningar hade 186 straffar slagits – 56 av dem missats, 30 procent. Här har ni procentuellt skott-i-mål-facit för alla landslag som någonsin varit inblandad i ett straffsparksavgörande i VM:

Sydkorea – 100%
Belgien – 100 %
Paraguay – 100 %
(Väst)Tyskland – 94 %
Sverige – 83 %
Brasilien – 77 %
Frankrike – 75 %
Bulgarien – 75 %
Ukraina – 75 %
Japan – 75 %
Rumänien – 73 %
Argentina – 72 %
Spanien – 71 %
Irland – 70 %
Italien – 65 %
Portugal – 60 %
Holland – 50 %
England – 50 %
Jugoslavien – 40 %
Mexiko – 29 %
Schweiz – 0 % 

/Erik Niva

Klasskillnad.

Jag har kommit att tycka väldigt mycket om både Marcelo Bielsa och hans chilenska landslag, men den här kvällen blev deras förtjänster också deras förbannelse. De gjorde på det enda sätt de känner till – öste på framåt i 118 knutar från allra första början – men blev lurade in i en tempofälla som de helt enkelt inte behärskade.

Där Chile spelar i ett enda höghastighetsläge kan Brasilien strypa och gasa en matchrytm som de själva vill.

Utvecklingen blev en okontroversiell kopia på Argentina-Mexiko, som i sin tur var en kopia på Spanien-Chile. Det lilla laget inledde entusiastiskt, hektiskt – det stora laget väntade ut stormen och punkterade matchen med två punktinsatsmål runt halvtimmesmarkeringen.

Man kan tycka att det är de mindre lagen som borde vara extra noggranna och koncentrerade i varje enskilt matchmoment. Ett av fotbollssportens mysterier är att det ytterst sällan visar sig ligga till på det sättet. Visst hade Brasilien ett höjdövertag som gav dem fördel på fasta situationer, men det borde väl göra chilenarna extra vaksamma i markeringsspelet snarare än att ge Juan en helt fri position att nicka in 1-0 ifrån?! Visst hade Brasilien bra flyt i anfallsspelet, men det borde väl göra chilenarna extra måna om att hålla ihop försvarsspelet snarare än att disintegrera som de gjorde vid 2-0?!

Det här blev ännu en match som var över och färdig efter 38 minuter.

Chile är en motståndare som passar dagens kontringsstarka Brasilien bättre än något annat lag, och ikväll fick de verkligen spela ut och imponera. De är starka i båda riktningarna, i alla lagdelar. Dessutom fick de nu bättre fart på den Kaká som kan länka ihop offensiven, göra ett högkompetent lag till ett riktigt, riktigt bra lag.

Det har gnällts en hel del på att det här är ett brasilianskt lag som saknar individuella spelare i yppersta världsklass, men så är det förstås inte alls. Det är bara det att de killarna håller till på andra positioner än de som normalt sett brukar skiljas ut i de här sammanhangen. Maicon är världens solklart bästa högerback. Júlio César är en av de allra bästa målvakterna, och hur styltigt teatralisk Lúcio än är så tar han inte stryk av särskilt många mittbackar.

Gilberto Silva… Nä, jag ska ju akta mig för att springa iväg här, men satan så nyttig han var som bollvinnande och lättfördelande innermittfältare ikväll igen.

Vi tackar hur som helst Chile för en väldigt väl genomförd turnering, beklagar lite att de tvingades avsluta med matcher mot de två lag som kan utnyttja deras spelsätt bättre än några andra.

Vi tackar samtidigt Brasilien för en av turneringens hittills bästa insatser, och ser nu fram emot en ofantligt intressant kvartsfinal mot Holland. Den matchen kommer inte att se ut som den gjorde 1994.

/Erik Niva

Ja, jävlar. Man lär sig något nytt varje dag.

Igår skrev jag att jag inte kunde komma på något som riktigt gick att jämföra med Frank Lampards bortdömda mål mot Tyskland, bortsett från Pedro Mendes mål på Old Trafford.

Nu visar det sig att det visst finns ett till relevant parallellfall, även om det är skillnad på mörsare och lobb och kopplingen visade sig vara en annan än den jag tänkt mig.

2004 möttes Brasilien och Colombia i VM-kvalet. Adriano drämde en boll i ribban, som sedan studsade ner exakt 58 centimeter innanför mållinjen. Matchen slutade 0-0.

Domaren? Han var en uruguayanare som hette Jorge Larrionda.

/Erik Niva

Hösten 2008 var Brasiliens landslag inne i en smärre kris. De hade förlorat mot Venezuela, förlorat mot Paraguay och bara fått 0-0 hemma i den eviga prestigematchen mot Argentina. Och värre, de hade åkt till OS i Peking och skämt ut sig, efter 0-3 mot just Argentina i semifinalen.

Nu åkte de till Santiago för kvalmatch mot erkänt svårspelade Chile. Hade de förlorat så hade den ett år gamla Copa América-titeln inte spelat någon roll – Dunga hade fått sparken.

Men nu gjorde de inte det. Brasilien vann med 3-0, efter bland annat ett mål av Robinho.

Efteråt klottrade just Robinho ner sitt budskap på en taktiktavla i omklädningsrummet:
– Tem que respeitar a melhor seleção do mundo. Man måste visa respekt för världens bästa landslag.
Han motiverade sig senare:
– De trodde att de skulle vinna enkelt. Chile skulle ha visat respekt för vår tradition. Det är det enda vi ber om.

Det var vändpunkten. Sedan den dagen har Brasilen skrapat ihop 22 vinster och 5 kryss på sina senaste 28 matcher. Robinho har byggt vidare på sin svit som nu innehåller 6 mål på 4 matcher mot just Chile.

Igår höll Robinho presskonferens inför kvällens åttondel. Under några få minuter använde han ordet respeito – respekt – drygt tio gånger.

/Erik Niva

Jag ska akta mig för att komma med yviga affektåsikter, men kanske kommer jag att se tillbaka på det här som dagen som fick mig att byta ståndpunkt.

Såhär kan vi ju inte ha det.

Det är ju en sak ifall det kommer ett avgörande domarmisstag någon gång per år eller – allra max – någon enstaka gång per mästerskap. Nu känns det som att smärtgränsen är väldigt, väldigt nära att passeras, som att var och varannan match mördas av fatala felbedömningar.

Ett domarteam kan vara dåligt någon gång – alla domarteam kan inte vara dåliga precis hela tiden. Då är det inte längre dem det är fel på.

Fotbollssporten har förändrats. Den är snabbare nu, hårdare, smutsigare och mer ohederlig. Den är svårare för en domare att bemästra, oavsett hur heltidstränad han är. Det är möjligt att det inte längre är rimligt att förvänta sig att matcherna ska gå att hantera med det blotta mänskliga ögat i realtid.

Återigen vill jag betona att jag principiellt är emot förändringen – jag skulle önska att fotbollen förblev en organisk sport med organiska domarinsatser – men den dagen man låter principerna överskugga förnuftet är också den dag man tappar sin giltighet i debatten.

En fjärdedomare utrustad med samma monitorer som oss andra, och mandat att påkalla huvuddomarens uppmärksamhet via deras headset så fort han anser det befogat? Tja… Kanske ändå.

När storbildsskärmarna på Soccer City visar hur uppenbart offside Carlitos Tévez är vid 1-0-målet, när domarteamet självt står och ser det – omringade av mexikaner – utan att kunna förändra sitt initialbeslut… Då är det ju inte längre fotboll inom felmarginalen, då är det fars.

Det vi ser framför oss just här och just nu är en VM-turnering som är på väg att utvecklas till ett vägskäl för fotbollssporten. Jag säger fortfarande inte att jag tycker att det är självklart vilken väg vi ska välja – det här är stora, svåra grejer – men konstaterar att konsekvenserna av ett felval skulle vara fatala.

Kommer vi till nästa VM med domarsituationen i ännu större fokus – på ena eller andra sättet – så måste vi erkänna för oss själv att vi har tappat kontrollen över vår idrott.

***

Argentina? Äsch, utan att ta något ifrån dem är det ju verkligen ytterligare en sån här match där man gör parodi på sig själv ifall man kommer med utsagan: ”Skönt att de gjorde tre mål så att vi inte behöver tänka så mycket på den där offsiden”.

Det är helt omöjligt att säga vart den här matchen hade tagit vägen ifall det fortfarande stått 0-0 efter en halvtimme, i alla fall för mig.

Hypermisstaget som Osorio gör vid 2-0 har ju visserligen ingenting med någon spelbild att göra, men den mexikanska håglösheten därefter är en direkt konsekvens av resultattavlan. Matchutveckligen påminde en hel del om den vi fick mellan Spanien och Chile, där underhundarna var de som inledde allra ystrast, men som sedan tappade lust och must allt eftersom saker och ting gick emot dem.

Men visst… Vi ska ändå ha sagt att Argentina imponerar enormt offensivt, att det är underbart att se hur lojalt och självuppoffrande deras frontfemma arbetar för varandra, jämfört med hur värdelöst loj brassarnas ”Quarteto Magico” var i Tyskland 2006.

Messi? Ju fler mållösa matcher han kan göra utan att tappa lusten, desto bättre. Spelar han såhär kommer målen, och så länge Argentina vinner kan han ju lika gärna spara dem.

Javier Hernández ska vi såklart också nämna. Så som det ser ut nu så är det ju bara att imponeras av det scoutingmaskineri som plockade upp honom före VM.

Och Maradona.

/Erik Niva

Vafan ska man säga? 

Det hinner inte ens gå en minut innan det börjar smattra in sms som i stort sett alla har samma innehåll: ”Är du fortfarande emot målkameror?”.

Är jag det? Jag vet faktiskt inte, det är fel timme att svara på det.

Bortsett från Pedro Mendes på Old Trafford har jag aldrig sett något jämförbart. När jag diskuterar målkameror utgår jag ändå ifrån någon sorts grundläggande domarstandard, ser teknologin som en potentiell möjlighet att hjälpa dem i alla de här situationer som är så gott som omöjliga.

Men detta? Alla människor som någonsin sett en enda fotbollsmatch tidigare ser ju att det är mål. Bollen har ju tydlig backspin, studsar uppenbart en bra bit bakåt – och träffar ändå mitt på ribban. Det finns inget att tveka över, oavsett vilken vinkel man har eller var man står på planen. Det är till 100 procent solklart att bollen har varit en bra bit över mållinjen, och jag förstår faktiskt inte hur tre domare kan misslyckas med att uppfatta det, teknologi eller inte teknologi.

Att kräva kameror med utgångspunkt ifrån den här situationen är som att kräva installation av en superdator för att räkna ut att båda lagen har elva spelare vid matchens början.

Och jag hoppas verkligen att ingen människa kommer med det här: ”Det var ju i alla fall tur att Tyskland gjorde ytterligare två mål, så att inte misstaget blev avgörande”-tramset. Vad som hade hänt ifall det nu blivit 2-2 fem minuter paus har vare sig ni eller jag en aning om – jag misstänker att Tyskland vunnit oavsett – men det jag kan garantera är att tyskarna inte fått fullt så bisarrt enkla kontringsmål.

Men visst, oavsvett vilket – England borde absolut rannsaka sig själva parallellt med att de nu jagar linjemän vid Río de la Plata.

Så många elementära misstag, så obegripligt lätt ni gjorde det för de framforsande omställningstyskarna. John Terry och Matthew Upson? Vad handlade det första målet om? En 90-metersinspark som tillåts studsa fram utan att ni ens är i närheten av bollen? Och Gareth Barry? Va? Vafan sysslade du med? Vad var det för fjantig fegtouch som öppnade för omställningen som gav 3-1? Och hur kan du först tappa ett femmetersförsprång och sedan inte ens bry dig om att gå in i duell när Özil fick fri gata att bädda upp 4-1-målet? Båda de målen är fullständigt ditt fel.

Och för den delen, Steven Gerrard och Wayne Rooney? Vad är det som hänt med era bollmottagningar, ert passningsspel? Fabio Capello? Är det inte för att styra upp försvarsspel och ingjuta vinnarmentalitet som du får din rekordlön?

Tyskland var ju precis så läckra som man hoppas på nuförtiden. Fantastiskt sevärt kontringslag, med fart, rörelse, kreativitet – och effektivitet.

Klose är Klose, Podolski är Podolski. Mesut Özil är turneringens hittills bästa låsöppnare och Thomas Müller har en av de allra klokaste anfallshjärnorna. Schweinsteiger och Khedira har på nolltid smält ihop till ett komplett innermittfältspar och även om Neuer är fel ute på reduceringsmålet är jag helt övertygad om att han kommer tillhöra världens absolut bästa målvakter under de kommande tio åren.

Jag unnar verkligen Tyskland sin kvartsfinalsplats – jag önskar bara att de hade fått den på ett annat sätt.

Den uppenbara parallellen dras nu såklart till Tofik Bakhramov och 1966, men i mina ögon är inte det den mest relevanta. Jag ser den här matchen som en fortsättning på åttondelen mot främst Argentina 1998 och EM-kvarten mot Portugal 2004, i viss mån även VM-kvarten mot Portugal 2006. Alla matcher av liknande karaktär, där England blev bortdömda av ohyggligt kontroversiella domslut.

Som det brukar heta – bara för att de stundals var värdelösa innebär det inte att de inte är förföljda.

/Erik Niva

Matcherna mellan Tyskland och England förändrar liv.

I dagens tidning sammanfattar jag fem levnadsöden som tagit en annan riktning efter att slutsignalen gått, och eftersom det inte verkar finnas något intresse från vår nätredaktion att publicera det kan jag lika gärna göra det här.

30 juli, 1966
VM-final
London, England
England-Västtyskland, 4-2
Enligt forskning på en av ingenjörsfakulteterna vid Oxfords universitet var bollen sex centimeter ifrån att till fullo korsa mållinjen. Enligt den azeriske linjedomaren Tofik Bakhramov var den inne.
Han kunde inte kommunicera det med ord till den schweiziske huvuddomaren – de hade inget gemensamt språk – men med teckenspråk och gester så förmedlade han sin övertygelse.
England vann VM, Tofik Bakhramov fick en gyllene visselpipa av Drottning Elizabeth som tack för ”sina tjänster för England”. Han blev världskändis och – med tiden – nationalhjälte. När Azerbajdzjan blev självständigt från Sovjetunionen behövde det nyfödda landet galjonsfigurer. Bakhramov fick duga.
Nationalarenan i Baku döptes efter honom. Han blev dessutom den förste domaren i världen att föräras en egen staty.
Numera känns de krigshistoriska parallellerna som dras inför varje match mellan England och Tyskland både föråldrade och unkna, men för 44 år sedan hade de en annan, vidare betydelse.
Länge var många övertygade om att Bakhramovs beslut bottnat i att det tyska laget slagit ut det sovjetiska i semifinalen, men det är tveksamt om det stämde. När Bakhramov låg på sin dödsbädd frågade en av hans vänner hur det egentligen kunnat komma sig att Bakhramov kunnat vara så säker på ett så gott som omöjligt domslut. Han svarade med ett enda ord, refererade till en stad där över 70 000 av hans dåvarande landsmän förlorar livet i kriget mot nazismen.
– Stalingrad. 

14 juni, 1970
VM-kvartsfinal
León, Mexico
England-Västtyskland, 2-3
I april 1970 kallade den brittiske premiärministern Harold Wilson till strategimöte inför det stundande valet.
– Harold bad oss överväga om regeringen skulle drabbas ifall det engelska fotbollslandslaget förlorade strax före valdagen, berättar dåvarande försvarsministern Denis Healey.
Farhågan var berättigad. Fyra dagar före valet var det VM-kvart. Med 20 minuter kvar ledde England med 2-0. När det var slut hade de förlorat med 3-2, efter tre mer eller mindre grova misstag av målvaktsreserven Peter Bonetti.
– I samma ögonblick som Bonetti gjorde sin tredje blunder började allt gå fel även för Labour, menar dåvarande idrottsministern Denis Howell.
Förlusten hade fått fungerat som en påminnelse om allt som var fel med landet. Dagen efter kvällen före höll inrikesministern Roy Jenkins stormöte i Birmingham.
– Han var helt tagen av att han inte fick en enda fråga om vare sig handelsbalansen eller invandrarfrågan, utan enbart om fotboll, om huruvida Bonetti eller Ramsey var den värsta syndabocken. För första gången hade jag nu verkliga tvivel, då jag märkte hur stämningen i landet förändrades snabbt, säger Howell.
Tre veckor före valet hade Labour stadiga 7,5 procentenheters ledning i opinionsundersökningarna. Att de ändå förlorade tillhör de största överraskningarna i brittisk politisk historia.

4 juli, 1990
VM-semifinal
Turin, Italien
Västtyskland-England, 5-4 efter straffar
Bilden på hur en gråtande Paul Gascoigne kysser sin landslagströja samtidigt som han tackar fansen brukar alltid användas som omslagsfoto när den engelska fotbollens 90-talsuppryckning ska illustreras.
Det här var starten på en ny era för engelsk fotboll – och början på slutet för Paul Gascoigne.
Han kom hem till ett land som smittats av en ”Gazzamania” som han själv sveptes iväg av. Inom några månader separerade han från Gail Pringle, flickvännen som han varit tillsammans med sedan han var 15. Istället gav han sig ut på en nattklubbsturné som aldrig tycktes ta slut.
Han spelade in en popsingel tillsammans med Lindisfarne, han kramades med järnladyn Margaret Thatcher vid ett besök på 10 Downing Street. Han fick hedersuppdraget att tända julbelysningen på Regent Street, han utsågs till ”Årets idrottspersonlighet” av BBC och – egendomligt nog – till ”Årets bäst klädda man” av ett modemagasin.
Fotbollen fick inte riktigt plats. Efter några månaders ”Gazzamania” petades Gascoigne ur det engelska landslaget. Den nya förbundskaptenen Graham Taylor tyckte inte att han var tillräckligt mentalt balanserad för att representera sitt land.
20 år har nu gått, men Gascoigne har fortfarande inte hittat stabiliteten. 

26 juni, 1996
EM-semifinal
London, England
England-Tyskland, 5-6 efter straffar
För första gången spelade England tävlingsmatch mot det återförenade Tyskland. Tabloiderna öste på som de aldrig gjort vare sig förr eller senare, med Daily Mirrors rubrik: ”Achtung! Surrender! For you, Fritz, ze Euro 96 Championship is over” över en fejkad krigsförklaring som rekordnotering.
Det här var matchen som var tänkt att innebära slutet på 30 år av engelskt fotbollslidande, men som istället för evigt förvandlade Gareth Southgate till ”killen som missade den där straffen”.
Innan Southgate ens hunnit lämna spelarhotellet hade journalisterna fått tag på hans mamma – Barbara – som riktade sin fråga till sonen via medierna:
– Why didn’t you just belt it? Varför drämde du inte bara till?
Southgate försökte fly undan uppmärksamheten genom att åka till Bali på semester tillsammans med sin fru.
Till en början fungerade det som han tänkt sig, men illusionen skulle komma att krossas.
– En dag var vi i ett isolerat buddhistiskt tempel med sjöar och vulkaner runtomkring. Det var magiskt, men dessvärre blev jag upptäckt av en munk som kom fram och sa: ”You Gareth Southgate. You England penalty drama”.

1 september, 2001
VM-kval
München, Tyskland
Tyskland-England, 1-5
Det visade sig bli en av de mörkaste dagarna i tysk fotbollshistoria, men förbundskaptenen Rudi Völler hade viktigare saker att tänka på.
Mitt under den förnedrande förlusten hade hans 75-årige far segnat ihop på sin plats på fjärde raden, precis bakom avbytarbänkarna. Han hade drabbats av hjärtstillestånd, och var med medicinska termer redan kliniskt död.
Den osannolika turen i oturen var att idrottsläkaren Klaus Gerlach satt tio platser bort från Kurt Völler, och lyckades återuppliva honom genom ett snabbt ingripande.
Rudi Völler informerades först efter slutsignalen och gav sig givetvis omedelbart av mot sjukhuset. Det tyska folket väntade på förklaringar till ett chockartat nederlag, men de fick lyssna på hjälptränaren Michael Skibbe – och Sven-Göran Eriksson.
– Jag är väldigt oroad, och hoppas att Rudi Völlers far mår bättre. I såna här ögonblick blir det tydligt vad som verkligen är viktigt i livet. Vi har bara spelat fotboll.
Kurt Völlers tillstånd stabiliserades relativt snabbt. Efter några dagar på sjukhus friskförklarades han.
Livet gick vidare. Fotbollarna fortsatte rulla.

/Erik Niva