En av de allra bästa sakerna med fotbollssporten är att den inte är rationell.

Hade jag varit nipprigt engagerad i Tottenham under 25 års tid ifall jag hade utgått ifrån logiska grunder? Givetvis inte. Hade mitt liv varit fattigare? Ofantligt.

Jag vet ju mycket väl att jag borde hålla tummarna så att de vitnar för Ghana ikväll. De fattiga som lever för fotbollen, den enda kvarvarande representanten för en kontinent som så desperat behöver den här framgången just här och just nu – allt det där.

Och likafullt… USA.

Det är USA som stulit mitt hjärta i den här turneringen, det är de som fått mig att verkligen önska att resultaten ska gå deras väg. Skrävlande, ignoranta imperialist-USA.

Jag skriver om Landon Donovan i tidningen idag, om hans Hollywood-väg tillbaka och den där segerintervjun som redan blivit mytologiserad. I den artikeln citerar jag även Bill Clinton, som ju blivit så engagerad i det här laget att han bokat av sin hemresa och blivit kvar här i Sydafrika.
– Som amerikan vill du att resten av världen ska känna att vi inte vill dem något illa, att vi är på deras sida, att vi förstår och delar deras ambitioner. VM ger oss en väldigt viktig chans att förmedla det, utan att framstå som hycklare.

Det är precis just det som nu håller på att hända, eller i alla fall det som har hänt mig. Det här fotbollslandslaget får mig att tro på det goda i USA igen.

På sin egen Facebook-sida la Landon Donovan upp ett annat talande Youtube-klipp med kommentaren: “Not sure if you guys saw this but it brings tears to my eyes every time. Thank you all so much…we can’t do it without you guys. Believe”.

Jag rycks såklart också med av känslorna i den där videon, men sisådär två-tredjedelar in blir det för mycket för mig, för storvulet, för mycket U-S-A, U-S-A.

Jag föredrar att klamra mig fast vid det här lagets mänskliga sidor, eftersom de är så många och så rörande. Ni vet ju alla att det amerikanska laget hade haft en ännu bättre chans i den här turneringen ifall de inte hade saknat sin skadade målskytt, och det är sannerligen inget de själva heller har glömt.

När Charlie Davies forsade in på världsscenen så firade han det med att göra den här stanky leg-dansen efter sina mål. Under uppladdningen inför den här turneringen gjorde hans lagkamrater detsamma; Maurice Edu mot Tjeckien, Clint Dempsey mot Turkiet.
– Jag kan inte dansa, men jag ville ju bara visa att vi fortfarande tänker på honom och att vi vet att han snart kommer att vara tillbaka. Vi spelar med våra hjärtan för honom. Vi älskar Charlie.

De amerikanska målen under själva VM har varit lite väl dramatiska för att ge plats åt några koreograferade firanden – men tror ni att Charlie Davies fallit ur de amerikanska spelarnas huvuden så tror ni fel. När den allra värsta krigsröken lagt sig efter Algeriet-matchen steppade Landon Donovan igång.

Igår firade Charlie Davies sin 24:e födelsedag. En av de som twitter-gratulerade var Jozy Altidore:
– Your my brother & 1 of my best friends. Love u kid, Can’t wait to play together again! 

Och Davies? Han stankyleg-firade med ÖSK-spelaren Alex Bedoya.

/Erik Niva

Sugen på att höra tre glada musikanter från Berlins konserthus framföra ett par stycken av Brahms och Ravel – på vuvuzela?

Tänkte väl det.

/Erik Niva

Är det såhär danska VM-slutspel ska sluta?

Ekona från det senaste försöket 2002 är lite för höga för att jag inte ska tycka att det blir obehagligt för öronen. Då åkte de ut i åttondelsfinalen mot England utan att ha fått ut allt ur laget, utan att ha givit det ett ordentligt försök. Thomas Sörensen släppte in några enkla mål i första halvlek, och matchen var i praktiken avgjord innan den ens kommit igång.

Och nu… samma frustrerande procedur.

Danmark åker hem utan att ha fått ut allt ur laget, utan att ha givit det ett ordentligt försök. Thomas Sörensen släppte in några enkla mål i första halvlek, och matchen var i praktiken avgjord innan den ens kommit igång.

Visst flyttade Danmark upp spelet, men det var en sorts skenforcering som det inte fanns någon anledning att låta sig luras av. Det var över. Det var aldrig aktuellt att danskarna skulle göra några tre mål.

Strukturellt finns det väl inte så mycket att orda om – den här matchen avgjordes i och kring de två straffområdena, och inte av några spelmönster ute på planen.

Att hänga ut två enskilda spelare känns ju aldrig särskilt kul, men tyvärr var det ju två individuella insatser som definierade Danmarks kväll. Jon Dahl Tomasson må ha snubblat in sin rekordtangerande reducering, men totalt sett hade han ju en sån där bedrövlig afton då han knappt ens träffade bollen när lägena uppstod. Och Thomas Sörensen var sämre. Även om inte något av baklängesmålen kommer med på någon blooper-video (den tredje tabben hade gjort det) så kom de likafullt till efter två rejäla målvaktsmissar.

Den första frisparken skjuts från alldeles för långt håll för att gå in, den andra lyfts med alldeles för lite kraft för att tillåtas hitta nätet. Sörensen var helt enkelt inte alert, inte alls med i matchen.

Från andra sidan?

Inför turneringen skrev jag såhär i tidningen: ”VM:s bästa frisparksskytt? Något av de vanliga namnen – Messi, Ronaldo, Xavi, Sneijder eller Van Persie? Svaret kan vara Keisuke Honda. Känner ni inte redan till den blonderade japanens vänsterfot kommer ni att göra det efter VM”.

Jag har verkligen ingen avsikt att göra något nummer utav de raderna – precis som alla andra har jag minst lika mycket fel som rätt i mina förutsägelser – men däremot vill jag hemskt gärna ta domkraften och hissa upp Hondan lite högre.

Den här hollands-ryske japanen är ju långt ifrån bara en kicker, vilket till exempel visade sig under förspelet till 3-1-målet. Han är en alltigenom högkvalitativ spelare, som inom en väldigt snar framtid kommer att hota Ji-Sung Parks välförtjänta status som hela Asiens bästa spelare.

Två asiatiska lag i åttondel, och även om inget av dem är favoriter ligger deras matcher absolut inom deras räckhåll. Sydkorea möter Uruguay i Port Elizabeth, Japan stångas med Paraguay i Pretoria. Var det med ekon från 2002 vi började? Det är så vi slutar också.

/Erik Niva

Nämen, det är väl själva fan också.

Serbien, Serbien, Serbien, Serbien – med alla era fyra kyrilliska ”s” som ni alltid refererar till – hur lyckas ni alltid råka ut för sånt här? Hur kan ni fortsätta rafsa åt er tragedier ur triumfens käftar, drabbas av någon osannolik katastrof precis när det värsta redan verkar vara avklarat?

De sista tio minuterna har jag ingen aning om vad som hände mellan Tyskland och Ghana här på Soccer City i Soweto; det enda jag gjorde var att stirra på den tv-monitor som pumpade fram matchen från Nelspruit.

Ett trögstartat Serbien hade äntligen aktiverat sin desperation. De hade fått in ett reduceringsmål, behövde nu bara en kvittering. De trummade på, trummade på, Pantelic fick ett mål bortdömt, Vidic borde kanske haft en straff, Pantelic skyfflade ett friläge över….

Men det kändes lång väg. Det här skulle inte gå. Det här skulle bli ännu ett i raden av halvt heroiska, halvt tragiska serbiska nederlag.

Nu kommer det ju diskuteras i all evighet och ofantlighet om den kroppsställning Tim Cahill hade när bollen träffade hans hand, och det hör liksom till. Den politisk-historiska diskussionen på Balkan bottnar i mångt och mycket fortfarande i drygt 600 år gamla slag; nu kommer historien om en avgörande hands i Nelspruit ärvas ner genom generationerna.

Jag tycker ofantligt synd om Serbien. Samtidigt tycker jag att de faktiskt får lov att skylla sig själva. De hade en fin period i första halvlek, men därutöver började de inte spela ordentligt förrän det nästan redan var försent.

***

På annat håll var Tyskland trögare än jag sett dem på länge; inget bolltempo, få löpningar. Vare sig Müller och Podolski var med i matchen ute på sina respektive kanter, så Mesut Özil fick försöka hitta på saker på egen hand. Det gjorde han ju visserligen väldigt bra, men spelar Tyskland såhär mot England så kommer han behöva fortsätta dundra in halvvolleys från 20 meter ifall det ska bli några mål.

Ghana löpte ihop till fler öppningar, men utnyttjade dem sämre. Även om Neuer visserligen är väldigt bra i det tyska målet kan det väl vara värt att försöka testa honom med några ordentliga skott? Nu tog Ghana en väldigt stor risk genom att spela på ett resultat de inte själva kunde kontrollera, men det är ingen slump att det är det här laget som nu bär hela den afrikanska kontinenten på sina svartsjärnade axlar.

De är bra, prioriterar rätt saker. Även de kreativa spelarna gör sitt i spelet utan boll och spelet på egen planhalva, och ökar de bara koncentrationen i avslutsfasen kan de gå riktigt långt. Vägen till semifinal ligger lika öppen för Ghana som för några andra lag på den här slutspelshalvan.

/Erik Niva

Med drygt 20 minuter drog de in; spökena, skräckbilderna, slovenerna. Inom några få sekunder fick först Kirm, sedan Dedič och slutligen Birsa alla skottläge innanför det engelska straffområdet. John Terry flög runt som en Sven Duva på vingar (duva? vingar? geddit?) och hockeyblockade innan bollen slutligen rann iväg utanför stolpen.

Det hade börjat.

Fram till dess hade England varit överlägset. Inte på så sätt att de spelade någon drömfotboll, utan genom att de gjorde en stadig, koncentrerad normalinsats som avspeglade klasskillnaden de två elvorna emellan. Ganska standardiserat 4-4-2, med några justerande glidningar. Gerrard kommer lite bättre till sin rätt utifrån vänster, och därmed gör Lampard också det. James Milner, klok och bra ute till höger. Rooney och Defoe kombinerade tillräckligt bra för att det skulle fungera med två småkillar på topp – nu när England var så spelförande – och får Defoe tre chanser kommer han alltid att göra mål på minst en.

Inget extraordinärt med vare sig uppställningen eller insatsen – bara med utdelningen.

Hade allt varit frid och fröjd med England hade de såklart dödat den här matchen i ett tidigt skede. Nu finns den där krampaktiga anspänningen kvar där, för med sig den där tiondelens försening som gör så att Rooney prickar stolpar och Gerrard målvakter snarare än nät.

Något, lite av den har väl förhoppningsvis släppt nu, för det är den som är den avgörande skillnaden mellan ett godkänt England och ett bra England.

Slutminutspärsen blev i alla fall aldrig riktigt så jävligt som jag väntat mig. Visst fanns det några flipprande inspel och några studsande bollar som var ett Upson-ben ifrån att leda fram till ett öppet läge – men totalt sett får vi ju ändå lov att säga att England hade acceptabel kontroll på saker och skeenden.

Det hade slutat.

Vidare är de – gruppetta är de inte. I precis samma sekund som slutsignalen gick nere i Port Elizabeth rakade Landon Donovan in sin retur i Pretoria och katapultskickade USA till lördagens sena åttondel i Rustenburg.

USA! USA! USA!

England åker till Bloemfoentien på söndag. Vinner bara Tyskland mot Ghana gör de också det.

Det skulle kunna bli en nätt, trevlig, smått intressant match.

/Erik Niva

Några få timmar kvar nu.

Sedan de stora mästerskapen fick sin nuvarande form har det hänt sex gånger att England gått in i den sista gruppspelsmatchen med kniven hårt tryckt mot strupen, i länge som i praktiken krävt en seger för fortsatt spel.

Hittills har det väl gått någorlunda hyfsat

VM 1986
En fullständigt genomrutten start på turneringen. England hade inte gjort ett mål på sina två första matcher, 1-0-förlust mot ett svagt Portugal och 0-0 mot Marocko. Dessutom hade lagkaptenen Bryan Robson skadat sig och blivit hemskickad, hans mittfältskollega Ray Wilkins utvisad.
Resultat: 3-0 mot Polen, Gary Lineker, hattrick.

VM 1990
Trots en uppryckning mot Holland låg det en trög håglöshet över det engelska laget efter två inledande kryssmatcher. Stämningen påminde mycket om den som finns runt truppen idag, motståndet i slutomgången av ungefär samma kaliber.
Resultat: 1-0 mot Egypten, Mark Wright.

VM 1998
Efter en onödig slutminutsförlust mot Rumänien var England hårdare pressat än de hade behövt vara. Mycket av diskussionerna hade hittills handlat om Glenn Hoddles vägran att spela David Beckham och Darren Anderton i samma lag, och hans sätt att föredra Anderton. Nu tog han till sist ut dem båda.
Resultat: 2-0 mot Colombia, David Beckham och Darren Anderton.

EM 2004
Två slutminutsmål av Zinedine Zidane hade ställt till det för Sven-Göran Eriksson. Nu fick England absolut inte förlora mot Kroatien, och gjorde bäst i att undvika kryss också. Men när nästan hela den första halvleken var spelad lång England fortfarande under med 1-0…
Resultat: 4-2 mot Kroatien, Wayne Rooney 2, Paul Scholes, Frank Lampard.

…men så har vi även ett par gånger då den avgörande slutmatchen inte slutat särskilt lyckligt för England…

EM 1992
Seger mot den oprövade värdnationen var allt som behövdes, och när David Platt studsskjöt in 1-0 efter bara 4 minuter tycktes ju allt vara under engelsk kontroll. Not so. Sedan kom Janne Eriksson. Och Brolin, Dahlin, Broliiiiin – som Arne Hegerfors hade uttryckt saken.
Resultat: 1-2 mot Sverige, David Platt.

EM 2000
Den mest idiotiska av dem alla. Oavgjort räckte för England mot Rumänien, och en bit in i andra halvlek hade de fortfarande ledningen. Ända in i slutminuterna var fortfarande situationen under kontroll – då fick Phil Neville för sig att glidtackla i eget straffområde…
Resultat: 2-3 mot Rumänien, Shearer och Owen.

Så. Där gick en halvtimme, men nu ska jag fortsätta vara försenad på Bloemfoentins flygplats. Hittills uppe i drygt tre timmar – and counting.

/Erik Niva

Järnspikars också.

Jag ville ju se Lars Lagerbäck som Afrikas kung. Jag ville se honom kånkas runt på en sån här bärstol genom gatorna i Lagos, jag ville se gigantiska palmblad som fläktade honom och lejon kedjade vid hans fötter. Jag ville kunna fortsätta dra sunkiga stereotypskämt i åtminstone några dagar till.

Men inte.

Den där kliande frustrationen blir ju lite värre i och med att avancemanget hela tiden låg inom räckhåll. Det var mer eller mindre givet att Argentina skulle få in bollen förr eller senare, och då återstod ju bara för Nigeria att göra sitt mot ett Sydkorea som de är individuellt bättre än.

Men inte.

Återigen var det ju enskilda misstag som fällde Nigeria. Defensivt var de väl inte lika många och lika grova som senast mot Grekland, men de tenderar att få ödesdigra konsekvenser eftersom Lagerbäck inte hunnit bygga upp det skyddsnät av understöd som alltid fanns runt hans svenska landslag. Där fanns det oftast täckning bakom en spelare som missade markering eller tappade boll – här öppnar sig ofta en rak gata mot det egna målet.

Själva baklängesmålen hade väl visserligen varit svåra att bygga bort – markeringsmissen av Afolabi och tjuvstarten av Enyema är sånt som är svårt att kompensera för – men kanske hade aldrig de där frisparkarna uppstått ifall det kollektiva försvarsspelet fått ytterligare några månader på sig att sätta sig.

Jaja. Oavsett vilket – oavsett jävla vilket – borde ju Nigeria ha lyckats reda ut det här.

Yakubu. Vad händer?

Tre stora, stora chanser på båda sidor om kvitteringsmålet – men det öppna mål som Yakubu missar tror jag tamejfan slår ut Chris Iwelumo på missarnas all time high-lista (Ni vill ha den? Okej, före Yakubu hittar vi numera enbart Ronnie Rosenthal, Cristiano Ronaldo, Jon Dahl Tomasson och Ilija Sivonjic – men det var ett sidospår).

Nu är det tyvärr som det är. Nigeria är utslagna. Lagerbäcks landslag har visserligen blivit bättre under den korta tid sedan han tog över – och har verkligen haft en ofantlig otur i det här mästerskapet – men det lider fortfarande av de strukturella problem som han fick jobbet för att radera.

De försvarar sig inte så bra som de borde göra, de har inte den offensiva systematik som de borde ha. De har tagit en poäng av nio möjliga.

Lars Lagerbäck har misslyckats.

När och var får vi se honom på en tränarbänk igen?

/Erik Niva

I dagens tidningstext om Spanien-matchen nämner jag att jag råkade hamna bredvid Jörgen Lennartsson – U21-kapten och gud-vet-vad i a-landslaget nuförtiden – på matchen mellan Brasilien och Elfenbenskusten.

Han är i Sydafrika för att ägna sig åt trendspaning för förbundets räkning (de har även ett annat team som ska leta efter specifika detaljer att införliva i svensk elitträning), och det var intressant att lyssna på de slutsatser han dragit utifrån turneringen såhär långt.
– Det mest iögonfallande är att det är väldigt mycket positionsbyten i anfallsspelet, på ett sätt som det inte varit på väldigt länge. Yttrar byter kant med varandra, anfallare går ner och hämtar boll, innermittfältare faller ner i backlinjen… Det är lite som att se Hollands VM-lag ’74.
* Bortsett från när man tittar på Holland då.
– Faktiskt är det nästan så, haha. Det här är då det mest defensiva holländska landslag jag någonsin sett.

Lennartsson pustade, konstaterade att det spelats en hel del väldigt försiktig fotboll och att förstahalvan mellan Dungas brassar och Erikssons ivorianer illustrerade precis detta.
– Det är ju två väldigt defensiva lag, det här också. Och överlag har det ju varit ganska många riktigt dåliga matcher.
Alla är ju överens om att den extrema anspänningen är en stor del av förklaringen till detta, men Lennartsson pekar också på att vuvuzelatutorna är en större faktor än de flesta kanske tänker på.
– Dels påverkar det ju kommunikationen – en försvarare slår hellre bara ut bollen än han tar fast den när han inte vet vad han har bakom ryggen – men framförallt så drar det ner intensiteten. Man ska inte underskatta betydelsen av publikljudet i de stora europeiska ligorna och Champions League. Så fort ett lag kommer över ett mittlinjen kommer ett stort vrål – och jag lovar, det utlöser löpningar och leder till initiativ från spelarna. Här ligger bara tutandet som en konstant matta. Det är lika högt oavsett om det är straff eller hörna eller om en skadad spelare ligger för behandling – och det gör matcherna mer statiska. Spelarna reagerar på publikljudet.

Det här kan vara en delförklaring som drabbat England mer än några andra. Ingen annanstans leder minsta lilla framstöt till ett lika kraftigt vrål som i Premier League – och när den ljudkulissen nu saknas så innebär det en psykologisk effekt för spelarna.
– Sedan är det ju inte bara de engelska spelarna som gått dåligt – det är nästan alla Premier League-spelare. Och även om det är för tidigt att slå fast något säkert kan man ju misstänka att det har att göra med hur krävande den ligan är.

I övrigt förundrades Lennartsson över Spaniens metodik att alltid använda korta hörnor, hyllade David Villas vändningar och surade över att Busquets fick spela istället för Fàbregas. Han är alltid en man värd att lyssna på.

/Erik Niva

Och här sitter jag på en läktare och skriver. 

Vuvuzelorna har tystnat, Ellis Park håller på att tömmas och Fernando Torres har för länge sedan troppat av planen mållös. Gissa vilket av de tre påpekandena som är betydelsebärande?

Spanien slår Honduras med 2-0, tar tillbaka greppet om gruppsegern. Ändå sitter man återigen mest här och undrar hur i hela friden de misslyckades med att göra mer av sitt absurda spelövertag. Att matchen fortfarande hade någon form av liv in i slutkvarten var helt bisarrt, att Fernando Torres struntade i att göra mål nästan ännu konstigare.

Det är en kamp mot klockan nu.

Hur bra Spanien än är – och tro mig, de är bra – kan de ju inte fortsätta att behöva trettio målchanser för varje mål de gör. De kan inte släpa runt på en otajmad centerforward som just nu spelar sämre än han gjort på åratal.

Det fanns många anledningar till att Brasilien åkte ur den förra VM-turneringen i förtid, men en av de största var att de var tvungna att bära på två anfallare som saknade matchform. Tanken var ju att Ronaldo och Adriano skulle matcha sig i form, vara som hetast i de turneringens allra sista matcher – men så dags hade ju Brasilien redan fått lov att åka hem.

Det är ju lätt att förklara Fernando Torres formsvacka – han är en spelare som drabbas hårdare av andra när skador tar ifrån honom hans matchrytm – men det gör ju inte situationen mindre besvärlig. Just nu finns det en stor enda anledning till att Spanien är ett mer sårbart lag än under EM för två år sedan, och det är att deras center inte ens är i närheten av att göra mål på tre hundraprocentslägen och ett halvdussin halvchanser.

Hinner du ikapp, Nando?

Men David Villa då? Stod inte han för matchens två grövsta missar? Jovars, men den killen utstrålar just nu självförtroende även när han petar straffar utanför eller sölar bort hattricklägen i slutminuterna. Han fortsätter bara komma tillbaka, hungrig efter mer. Fernando Torres krympte mer och mer för varje matchminut som gick, och det hade inte bara med trötthet att göra.

Lite analys måste jag spara eftersom jag ska skriva den här matchen till tidningen i morgon, men i stort så såg ni ju resten själva. Spanien var som Spanien var, med ett plottermoment avskalat sedan Schweiz-matchen. Det krävs ett långt mycket bättre motstånd eller en långt mycket större tur för att överhuvudtaget komma i närheten av att rubba dem.

Chile är det ena, men behöver också det andra. De kommer att ge det ett rejält jävla försök, och det ska bli så ohyggligt spännande att se hur långt de räcker.

/Erik Niva

Ajajajaj.

Jag skäms inte ett endaste dyft för att erkänna att jag höll på Nordkorea i den här matchen – det gjorde väl alla?! – och första halvtimmen såg ju nästan skrattretande bra ut.

Koreanerna höll spelet uppe, näst intill dominerade matchen, dundrade på med småluriga distansskott i regnet. Det var samma kloka, bollsäkra, lagloja uppträdande som mot Brasilien senast – bara 30 optimistiska meter längre fram i planen. Men äsch, när vi nu sett såhärpass mycket av det här laget tvingas vi ju konstatera att det tyvärr saknar den där sista skoningslösa hårdheten som turneringens övriga lag slipat fram under alla år av stångande i de europeiska toppligorna.

Där andra lag går upp flera intensitetssnäpp i och runt de två straffområdena agerar koreanerna likadant där som de gör på övriga planen. När motståndarna ökar trycket så straffar det ju sig.

För varje mål öppnade Nordkorea upp sig mer och mer, och är det något lag som sådan naivitet straffar sig extra hårt mot så är det väl detta Portugal, med all sin bollsäkerhet på mitten och all sin fart på kanterna. När de fick spela matchen på sina egna villkor var de fantastiska, smått ostoppbara.

De fick ju ytorna gratis, men det var underbart att se hur effektivt de utnyttjade dem under den där tiominutersperioden då de gick från 2-0 till 4-0. Svepande anfall efter svepande anfall, och för en gångs skull kryddade de också med effektivitet.

Till och med Cristiano Ronaldo fick göra mål den här partyeftermiddagen, men i mina ögon är det den underskattade trion Fábio Coentrão, Raul Meirelses och Tiago som varit Portugals hittills bästa spelare i den här turneringen.

I och med det här är ju givetvis Sven-Göran Eriksson och hans Elfenbenskusten ute ur turneringen, men det är likafullt ändå nordkoreanerna jag bekymrar mig mest för. Vad händer med det här laget nu? Det sägs att ingen annan nation i världen är lika fixerad vid stolthetsbegreppet som detta Nordkorea, och det har ryktats om hur landslag som misslyckats tidigare skickats på straffläger i kolgruvorna. Hur det är med den saken vet jag inte, men jag vet att regimen ansåg det tillräckligt skamligt att förlora mot Japan och Sydkorea i kvalet till VM 1994 för att helt dra sig ur kvalspelet till VM 1998.

Det sägs att den här matchen för en gångs skull direktsändes i nordkoreansk tv – och så blev det den allra största förlusten i deras landslagshistoria.

Visst önskar man att laget hade kunnat ta sig samman och åtminstone kväva förlusten vid tre eller fyra mål, men mer än något annat önskar jag att det nordkoreanska styret tar det här för den fotbollsmatch det trots allt i grunden ändå var.

/Erik Niva