Och där hemma sitter Antonio Cassano och kliar sig på högerfoten. Där sitter Mario Balotelli och funderar över vart han ska ikväll. Där sitter en landslagskluven Francisco Totti och en Fabrizio Miccoli som är både petad och skadad.

Nere i Sydafrika sitter vi och får istället se på… det här.

Att bygga lag är ju visserligen mer komplicerat än att bara ta ut de bästa spelarna, men vi ska inte heller överintellektualisera det bortom all rim och reson. Saknar man bra offensiva spelare blir följden rätt ofta att man inte heller får någon bra offensiv. En förstahalvsfyra med Marchisio, Pepe, Gilardino och Iaquinta… Jösses. En andrahalvstrident med Iaquinta, Camoranesi, Di Natale och med tiden Pazzini… Snälla nån.

Jag behöver inte berätta för er vad Marcello Lippi uträttat under sin tränarkarriär, men dåtidens framgångar kan aldrig någonsin göra en människa immun mot morgondagens kritik. Att ett fotbollsland som Italien kan åka till VM – som regerande mästare! – så totalt utan kreativitet och genombrottskraft är skamligt.

Det är ju så att man kan gråta.

***

Eftersom det inte finns något i fotbollsvärlden som engagerar så mycket som kontroversiella domslut antar jag att vi inte blir av med det här.

Nya Zeelands mål är felaktigt. Även om Cannavaro touchar bollen så gör nicktouchen i läget före att offsiden på Smeltz måste aktiveras. Regeln skrivs ju visserligen om en gång i kvarten, men om det nu tillkommit någon Van Nistelrooy-paragraf som gör att det är tillåtet att stå som Smeltz gör så är den idiotisk och bör ändras.

Italiens straff är moraliskt tveksam, men regelmässigt korrekt. De Rossi blir ju dragen i tröjan innan sin filmning, och även om såna situationer uppstår vid exakt 72 inlägg av 100 kommer det aldrig någonsin gå att få en domarrepresentant att säga något annat än att det berättigar en avblåsning.

Och ja…. Jag tänker inte ge mig in i det där fotbollskulturella minfältet där det diskuteras vilka som egentligen är de värsta skådespelarna, men ikväll var det en satans massa överdrivande – eller vafan, rena jävla filmningar – matchen igenom. Att Nya Zeeland ofta går högt och hårt med yvig armföring berättigar inte det.

***

Italien, Italien… De var ju inte fullt lika impotent inkompetenta som England i förrgår, men så mötte de också ett klart mycket sämre lag. Från en reservmålvakt som var livrädd över ett mittförsvar som inte längre kan försvara fasta till ytterbackar som inte kan slå inlägg till det där satans skämtet till offensiv.

Innermittfältet med Montolivo och De Rossi gjorde det väl stundtals okej, men resten… Ner med dem i den där säcken och bulta på.

***

Vet ni vad som är det allra tydligaste exemplet på ett lag som spelar trög, steril och förutsägbar anfallsfotboll? Att Ryan Nelsen ser ut som bloody Bobby Moore.

Karln har ett lejonhjärta stort som hela Sydön – och jag älskar’n för’t – men mot ett lag som drar upp tempot blir han avslöjad snabbare än jag hinner säga Aotearoa. Nu fick han ha hela spelet framför sig, blev knappt ens hotad. Skulle Italien över huvud taget få igenom ett skott på mål fick de lov att skjuta det från 25 meter.

***

Jag är förresten skandinavisk agentrepresentant åt Nelsens mittbackskollega Ivan Vicelich – tror jag. Är ni sugna på att få honom till er allsvenska förening är ni välkomna att höra av er.

***

I övrigt är det ju fullständigt omöjligt att inte älska faktumet att målet som kostade världsmästarna poäng gjordes av Shane Smeltz, en spelare som gjorde 2 mål på sina 36 matcher för Mansfield och Halifax. Och okej, 26 mål på 43 matcher för AFC Wimbledon.

***

Vidare trendspaning? Det här skulle ju bli mästerskapet då klimatet tillät Europa att äntligen uträtta något utanför sin egen kontinent. Tio speldagar in finns det i stället en konkret risk att alla de fem stora – Italien, England, Spanien, Tyskland och Frankrike – åker ut i gruppspelet.

Nu kommer det ju inte att hända, men ändå. Welcome To the New World Order.

/Erik Niva

Kamerun har varit VM:s mest dysfunktionella lag. Inget annat omklädningsrum är lika svårmanövrerat, ingen dagsform lika beroende av spelarnas attityd och humör.

I praktiken har den så kallade 1984-gruppen – som fått namnet av tröjnumren hos Kameni, Eto’o, Geremi och Song – basat över Kameruns landslag. I premiären var tre av dem petade, och Eto’o utskuffad på en obekväm högerkant. Tjurigheten smittade ner hela laget, som helt enkelt inte brydde sig i matchen mot Japan.

Under veckan som gått har förbundskaptenen Paul Le Guen fått veta vilka som bestämmer. Inför Danmarks-matchen var i stort sett alla ändringar som truppens rutinerade och etablerade spelare krävt offentligt under veckan också genomförda. De hade fått som de ville – och sent om sider bestämde de sig också för att ta i.

Tydligast märktes skillnaden – som den alltid gör – på Samuel Eto’o. I tidningen idag skrev jag om hans pågående bråk med Roger Milla, om hur han söker uppskattning genom att hota att sluta spela i landslaget – men redan när han vrålade ur sig Kameruns nationalsång syntes det att det här var en kväll då han tänkte spela på riktigt.

Det här skulle bli ett möte mellan ett rationellt och ett yvigt lag, något som gav en väldigt svängig och levande fotbollsmatch.

Kamerun inledde med en ursinnigt hög press som konfunderade Danmark. Den tänkte uppspelsdirigenten Christian Poulsen blev ofta omedelbart omringad av forecheckande motståndare, och det var också en sådan situation som föranledde matchens första mål. Poulsen gjorde givetvis ett grovt misstag i den situationen, men slogs under första halvtimmen med fyra kameruanska innermittfältare, med enbart en alibispelande Martin Jörgensen till sin hjälp.

Matchbilden vände inte förrän danskarna insåg att det ursinniga presspelet som mötte dem var oorganiserat – skötte man bara förstapassningen var det ganska enkelt att manövrera sig ur – och förstod att spelytorna som fanns låg utanför motståndarnas diamantmittfält. Fick bara danskarna ut bollen på kanterna kunde de få överlägen både framför och bakom ytterbackarna, i synnerhet gentemot en sedvanligt försvarsslö Benoît Assou-Ekotto, vars positionsmissar föregick båda de danska målen.

I paus rättade danskarna till det som varit fel med deras spel – satte in Daniel Jensen för att jämna ut innermittfältet – medan Kamerun inte hade någon metodik att falla tillbaka på när de inte längre orkade forcera lite hårt. Den här matchen tappade de inte på grund av de inte ville, utan för att de inte kunde, för att de slösat bort alldeles för mycket förberedelsetid på käbbel och prestigekamper. De har inte hunnit utveckla någon fungerande modell, utan saknar helt enkelt grundspel.

De var såklart inte ofarliga när de forcerade vilt på slutet, men de var okoordinerade. De anföll på chans, utifrån egna individuella initiativ. Hade de kvitterat hade det varit en slump.

De har varit VM:s mest dysfunktionella lag – och nu är de också det första laget som är formellt utslaget ur turneringen.

Danmark lever vidare för att slåss ännu en dag. På torsdag möter de ett Japan, som med sin hyperorganisation på många sätt är Kameruns motsats. De gör det i en direkt avgörande match som de – på grund av det extra baklängsmålet mot Holland – måste vinna. Utan Simon Kjaer.

De kan klara av det. Det är långtifrån säkert att de gör det.

/Erik Niva

Vi försöker, vi gör vad vi kan – men tre-matcher-om-dagen-schemat blir allt tuffare mot oss. När Australien inledde sin måste-match mot Ghana satt jag i ett flygplan mellan Port Elizabeth och Johannesburg, medan Simon befann sig i en bil som skulle ta honom från Joburg till Pretoria.

I och med att mitt plan landade precis innan den andra halvleken började föll analyslotten på mig – och den här gången visade ju det vara sig en rätt rejäl nitlott.

Den här matchen hade fått både form och innehåll redan i den första halvan. Jag har fortfarande inte ens sett situationen som gav Harry Kewell rött kort och Ghana sin kvitteringsstraff, men gör jag en sammanvägd bedömning av vittnesmålen från bardiskfyllona här på The Keg and Aviator på Johanessburgs flygplats så får jag intrycket av att domslutet var tufft, tveksamt, tråkigt – men förmodligen korrekt.

Bedömer ni det på annat sätt får ni ta det med killen som just beställt en tolva rom&cola.

Parallellerna går att dra fyra år tillbaka i tiden till Kaiserslautern – där Fabio Grosso sökte upp ett australiensiskt ben att falla på i slutminuterna – och på samma sätt går det att konstatera att Australien och USA tagit på sig den manteln som Skottland och Irland brukade ha på sig i såna här mästerskap. De är tappra, modiga, hårdslitande, helhjärtat renhåriga – och i slutändan faller de ändå alltid på något heroiskt sätt, efter någon obegriplig otur eller något frustrerande domslut.

Jaja, den halvlek jag såg då? Jo, i den var Ghana värdelösa. They bottled it, the Aussies stepped up. Det finns ju en etablerad fotbollspsykologi som går ut på att en utvisning kan innebära att det gynnade laget omedvetet slappnar av en liten aning – blir några få procent mer bekväma – medan det drabbade laget indignerat börjar jobba ännu lite hårdare. Effekten av dessa två förändringar ska då kompensera för den ojämna numerären.

Teorin går att applicera på den här matchutvecklingen. Det går att göra taktiska påpekanden kring det ghanesiska spelet – hur de hade åt helvete för lågt bolltempo, hur de utnyttjade kanterna alldeles för lite och hur de borde ha offrat ytterligare en försvarsspelare för att få fler alternativ framåt – men just här och just nu är det underordnat. Ghana tappade den här matchen för att de blev lata och bekväma, medan Australien tog tillbaka initiativet eftersom de ville bevisa för domaren, tvivlarna och alla andra att de verkligen hörde hemma här.

Det är en hockeyanalys, det där med att det ena laget lyckades för att de ”ville lite mer” än det andra. Det är normalt en sådan förklaring man tar till när man inte riktigt har förstått matchen och inte har något annat att förklara den med – men efter den här halvleken är det likafullt den riktiga.

Ghana trodde att de hade vunnit matchen redan när de slog in kvitteringsmålet mot sitt tiomannamotstånd, och hade de därefter bara spelat som de gjorde mot Serbien hade de förstås gjort det också. Nu försökte de istället hitta den enkla genvägen till vinst, den som sällan existerar.

Hände det något intressant i den första halvleken då? Ni får ta och berätta det för mig, så ska jag ta och försöka ta mig ut från The Keg and Aviator levande och ge er ett mer fullständigt inlägg om 90 minuter av Danmark-Kamerun senare ikväll.

Två förlorare här. Australien är i praktiken utslagna – utan att egentligen ha fått chansen – Ghana måste ta poäng mot Tyskland för att gå vidare.

/Erik Niva

PS. Inte nog med att inlägget var ofullständigt och småsaggigt – det var försenat också. Nätet på The Keg and Aviator åt det första som jag skickade på slutsignal, så jag var tvungen att hafsskriva ett nytt.

Tyck synd om mig.

Are you frenchmen in disguise?

Eller är ni något ännu värre? Nu när VM-turneringen börjat plocka upp lite tempo finns det ju i alla fall en sak man kan räkna med; en match med 2000-tals-England, och sedan är man tillbaka nere i den existentiella fotbollsdepressionen igen.

Det är ett hemskt lag, det här. Vedervärdigt.

I början av andra halvlek kom det en sekvens som var så plågsamt illustrativ att jag var tvungen att titta bort från repriserna. Emile Heskey fick bollen i högerytterläge, hade en god möjlighet att slå in den på ett tillslag mot framrusande lagkamrater. Det gjorde han givetvis inte. Istället fick han för sig att han skulle utmana, dribbla – och under de sekunder som följde var bollen hans absolut värsta fiende. Heskey gjorde rörelsen för överstegsfint. Bollen studsade omkring mellan hans fotknölar och smalben. Heskey försökte få kontroll på den. Bollen snurrade runt någonstans vid hans häl, innan den definitivt försvann utom räckhåll för denna, den klumpigaste av alla anfallare.

Herrejävlar. Hur har jag någonsin kunnat ha sympatier för det här laget?

Men hursomhelst, nu när den här störtlöjliga insatsen ska analyseras kan jag lika gärna börja med att föregripa två idiotiska infallsvinklar som garanterat kommer att dyka upp.

Först och främst: ”Dom är inte bättre. Det här är de engelska spelarnas riktiga nivå”. Nej, det är det inte. Spelare för spelare är England många miljarder mil bättre än ett decimerat Algeriet. Det räcker med att titta på vad respektive spelare uträttat i sina karriärer för att inse det. De allra flesta engelska spelarna är tongivande i klubblag som bevisligen tillhör världens allra bästa. Wayne Rooney kan ta emot en fotboll. Frank Lampard kan passa och Steven Gerrard kan skjuta. Så länge de slipper bära den engelska landslagsdräkten.

För det andra: ”Ja, nu ångrar de kanske att de gjorde sig av med Sven-Göran Eriksson”. Tja, det kanske de gör – men har man följt det engelska landslaget på någorlunda allvar under de senaste årtiondena inser man att de i så fall har fel. ”Svennis” är en del av problemet och ingenting annat. Det var under hans ledning som den här smittande geistlösheten introducerades. Det var när han var förbundskapten som allt det som en gång i tiden varit bra med det engelska landslaget började sippra bort, samtidigt som allt det som varit dåligt blev kvar.

Men vilka är då de relevanta analyserna? Vad i hela jävla friden är det som är problemet?

Jo, först och främst tror jag verkligen att engelsk fotboll lider av att producera för likartade spelare. Även om det givetvis är stor skillnad mellan Aaron Lennon och Jamie Carragher består det här laget i stort av spelare som är bra på ungefär samma saker, dåliga på ungefär samma saker, som spelar i ungefär samma tempo och som ser fotboll på ganska precis samma sätt. Det här gör laget alldeles för endimensionellt, och förklarar hur en spelare som Paul Scholes kan saknas så mycket, trots att hans topp sedan länge är passerad.

För det andra – och det här tror jag egentligen är långt viktigare – tror jag att det engelska landslaget har ätit upp sig själv, att det har slukats av det monster som det självt har utvecklats till. Tittar man på hur spelarna beter sig i den här matchen är det totalt och fullständigt uppenbart att ingen enda av dem tycker att det här är det minsta roligt. De vill inte vara här. De vill bli av med alla orimliga förväntningar, all betungande press, alla imbecilla mediedrev och alla nackdelar som man måste leva med inne i den moderna engelska fotbollsbubblan. De vill kort och gott slippa sig själva.

Men räcker det här? Förklarar det varför de engelska spelarna springer mindre än de annars gör, med lägre intensitet? Blir det begripligt att de misslyckas med de allra mest elementära saker, att de inte ens klarar av att slå en femmeterspassning och sedan dämpa den på mottagarsidan?

Nej, det gör ju inte det. Jag kan bara inte förstå hur en fenomenalt duktig fotbollsspelare som Wayne Rooney kan vara så bottenlöst usel som han var ikväll. Jag har bokstavligen talat aldrig någonsin sett honom spela sämre – och jag förstår bara inte vad som gör att det blir såhär.

Rubbish. Utter, utter rubbish.

/Erik Niva

That’s my boy.

När det var Fars Dag ifjol gjorde Michael Bradley målet mot Egypten som förde USA till semifinal i Confederation’s Cup. Hans pappa – förbundskaptenen Bob Bradley – firade lite mer och tydligare än vanligt.
– För en sekund såg du pappan i honom komma ut. Det var härligt att se, säger före detta landslagsanfallaren Brian Ching.

Bob Bradley har aldrig gillat att prata om sin son, landslagsmittfältaren. Ämnet har alltid varit känsligt, men nu borde det väl ändå vara desarmerat för all framtid?! Alla kan väl se att den outtröttlige Michael Bradley är USA:s kanske allra viktigaste spelare, en av turneringens hittills mest imponerande innermittfältare?

Det här var ju en match som följde en väldigt etablerad idrottsdramaturgi. När andra landslag släpper in ett psykologiskt blytung mål strax före pausvilan känner man att det var sekvensen som avgjorde matchen. När USA gör det ser man det som den första byggstenen i en heroisk comeback.

De är ju gjorda för sånt här, amerikanerna. U-S-A! U-S-A! De ska bevisa att de aldrig någonsin lägger sig ner och dör, att det omöjliga inte existerar för dem. Det hade varit mer överraskande ifall de inte fick ihop till en bragdforcering än att de faktiskt gjorde det.

USA stressade aldrig upp sig, tappade aldrig metodiken. De gjorde bara det de alltid gör på ännu lite högre varv, skruvade intensiteten i sitt run-and-gun-spel några hack. De är handikappade av att sakna naturliga målgörare – get well, Charlie Davies – men går det inte på det ena sättet får det ju lov att gå på det andra eller det tredje. Det var bara en fråga om tid. 0-2 blev 2-2 som hade blivit 3-2 ifall inte en huvudomare från Mali fått för sig att radera det som i mina ögon såg ut som ett fullständigt korrekt segermål.

Det är omöjligt att inte gilla det här amerikanska laget – men ska vi verkligen låta det här stanna där? Lilla, lilla 2,5-miljoners-Slovenien var ju några enstaka minuter ifrån att bli första VM-lag att säkra en plats i åttondelarna, och förtjänar såklart ett omnämnande för hur de genomfört turneringen såhär långt.

När George W. Bush var guvernör i Texas fick han besök av den dåvarande slovenske presidenten Janez Drnovšek. Intrycket? Stort och oförglömligt. När Bush senare skulle återge besöket refererade han till mötet med ”den slovakiske utrikesministern”.

Vi som tröttnat på att omvärlden blandar ihop Sverige och Schweiz kanske ska vara glada för att vi inte är slovener eller slovaker. Och vi som konsekvent underskattar det slovenska fotbollslandslaget kanske borde ha vett att sluta med det.

/Erik Niva

Några levnadsöden, såhär på morgonkvisten?!

Ni kanske redan har snappat upp att Mexikos lilla ärta Javier Hernández mest bara följde familjetraditionen med sitt mål mot Frankrike. Hans farfar Tomás Balcázar gjorde mål på Frankrike redan i VM 1954.
– Jo, jag kom faktiskt att tänka på det direkt i omklädningsrummet efteråt. Jag ska försöka få tag på honom nu, sa ”Chicarito” på presskonferensen igår kväll.

Men det är faktiskt mellanmannen i familjen som verkligen fångat min uppmärksamhet. Javier Hernández den äldre – han som är den stora ärtan ”Chicaro”, snarare än den lilla ärtan ”Chicharito” – var med i den mexikanska truppen i hemma-VM 1986. Han har har arbetat inom fotbollen ända sedan dess, men vet inte ifall han kommer kunna fortsätta med det framöver. Fram till för en månad sedan tränade han reservlaget i Chivas Guadalajara, men nu har han sagt upp sig. Orsaken var att han inte fick ledigt för att åka till Sydafrika och se sin son spela.
– Jag bad om tillstånd, men de ville inte låta mig åka. Jag var tvungen att tänka igenom det i två dagar – prata med min fru och mina barn – innan jag tog beslutet. Jobbet är sekundärt. Det var ett svårt val, men man lever inte för evigt. Institutioner gör det, inte människor.

Jag tror inte han ångrar sig den här morgonen, den stora ärtan.

***

Är precis i färd med att hoppa på ett plan från Johannesburg till Port Elizabeth, för att se om ett desperat Serbien kan manövrera sig förbi Tyskland och undvika ännu ett VM-fiasko. Fenomenalt intressant.

I dagens tidning skriver jag en längre artikel om fotbollsvärldens nya kelgris Mesut Özil, men jag känner att jag vill hinna med ett par rader om Miloš Krasić också innan det är för sent. Även om han var bedrövlig i premiären finns det ju anledningar till att vi är så fascinerade av honom i den här bloggen, och hans riviga ytterspel är bara en av dem.

Jag tror inte att så värst många av er har varit i Mitrovica. Det är begripligt. Just nu är det ju tyvärr en av Europas allra mest deprimerande städer. Här tog Balkan-kriget aldrig slut. Här står fortfarande serber och albaner mot varandra, med bara en FN-kontrollerad flod emellan dem.

Själv var jag där för knappt två år sedan, och det var en egendomlig upplevelse. I den södra delen av staden bor ungefär 50 000 albaner. Där betalar man med euro, använder samma alfabete som vi gör i Sverige. Men när man manövrerat sig förbi FN-posteringen vid bron som leder över floden Ibar så kommer man inte bara in i en annan stad, utan i ett helt annat land. På den norra sidan bor drygt 10 000 serber. Där får man växeln i dinarer, där är tidningarna skrivna med kyrilliska bokstäver och där fladdrar Serbiens rödvitblå flaggor i lyktstolparna.

Miloš Krasić kommer härifrån.
– Min barndom var jättefin. Jag var i min hemstad, med de vänner jag älskar mest. Jag spelade fotboll, tränade, lekte på skolgården; allt som gör ett barn lyckligt.
Sedan kom kriget. Sedan kom NATO-bombningarna. Idag är Mitrovica inte bara en delad stad, utan en av världens mest politiskt komplicerade platser. Den grundläggande konflikten går ju ut på att både kosovoalbaner och serber anser sig höra hemma här. Och trots att Kosovo utropat sin självständighet fortsätter alltså en betydande serbisk minoritet att leva som om det inte spelade någon som helst roll. De ser Mitrovica som sitt hem, och tänker fortsätta göra det.
– Det finns inte en chans att mina föräldrar flyttar därifrån. Minst en miljon gånger har jag försökt få dem att flytta, att leva ett mer bekvämt, mer fridfullt liv någon annanstans – men inte. Min mamma opererades nyligen. Och hon vägrade till och med åka till Belgrad för att utföra operationen, hon krävde att göra den i Mitrovica, trots att man inte vet om det finns någon el, något vatten, någon utrustning eller någon bedövning på sjukhuset. Men tack och lov gick allt bra.
Och Miloš Krasić själv?
– Jag längtar alltid efter att åka ner dit, och så kommer det vara tills den dagen jag dör. Det är mitt hem. All heder åt människorna som stannar kvar där. Bravo för deras mod, för deras lojalitet mot sitt land.

Det här är inte ett inlägg som tar politisk ställning, och det kommer inte heller bli ett kommentatorsfält som gör det. Jag ville bara berätta Miloš Krasićs historia innan hans VM förmodligen tar slut i eftermiddag.

/Erik Niva

Nämen snälla nån.

Vore man det minsta konspiratoriskt lagd hade det varit omöjligt att dra någon annan slutsats än att de nigerianska spelarna avsiktligt försöker sabotera för Lars Lagerbäck. Fyra så avgörande – så oförklarliga – individuella misstag ser man bara inte på den här nivån.

Vad är det som händer? Vad håller ni på med?

* Sani Kaitas vansinnesspark vid 1-0-ledning och kontroll. Förändrade matchbilden fullständigt.
* Joseph Yobos idiotnick mitt in i banan till fri grek i början av andra halvlek.
* Edu Obasis petning utanför öppet mål i den efterföljande spelvändningen.
* Och så Vincent Enyeamas halva Green när tiden långsamt började rinna ut och Nigeria fortfarande hade poäng.

Fram till dess hade Enyeama – helt allvarligt och seriöst – varit hela VM-turneringens bästa spelare, hur säker och stabil som helst hitom alla pantersprång. Nu besannade han istället de där farhågorna om att han i själva verket balanserat på kanten mot katastrofen hela tiden.

Nigeria hade annars börjat matchen precis så som vi hade hoppats; eller snarare, Grekland hade än en gång inlett lika obegripligt  geistfattigt. Vad det har varit med dem i drygt fyra raka mästerskapsmatcher har jag ingen aning om, men efter baklängesmålet tog de sig i alla fall äntligen samman. Deras uppryckning hade påbörjats redan innan Kaitas kortslutning, men när blottan visade sig demonstrerade Otto Rehhagel att han inte är riktigt redo att abdikera riktigt ännu.

Med huvudstarka hårmodellen Samaras fick de i ett enda slag betydligt bättre kraft framåt, samtidigt som Lars Lagerbäcks lag inte verkade hunnit med att träna på spel med tio man under de korta månader de haft tillsammans. Fram till och med halvtidsvilan var de numerärt underlägsna nigerianerna fullständigt vilsna. De visste inte hur de skulle kompensera för den saknade spelaren, utan lämnade stora hål i laget när de gick bort sig positionellt. Det var mer logiskt att kvitteringen kom före paus än det hade varit ifall den inte gjorde det.

Under uppehållet gjorde sedan Lagerbäck vad han kunde, och även om det inte var något disciplinerat Nigeria som återvände för andra halvlek var det i alla fall ett fotbollslag igen. Det är möjligt att de hade kunna klara krysset – eller till och med vinna – ifall det inte vore för att de själva valde att begå självmord både tre och fyra gånger om. Det brukar talas om att man inte har råd med individuella misstag i såna här sammanhang, men herregud…. Den Lars Lagerbäck som fått gråa hår som följd av några markeringsmissar på defensiva hörnor lär vara fullständigt flintskallig i morgon dag.

Men… gubbtjyven lever ju.

Det känns inte så här och nu, men det var viktigt att Nigeria höll förlustsiffrorna nere till ett mål, på samma sätt som Argentina gjorde dem en rejält tjänst med sitt sena målfyrverkeri.

Slår de bara Sydkorea – samtidigt som Argentina gör vad de ska mot Grekland – så är Nigeria i en osannolik åttondelsfinal. Och det är ju fullt möjligt, på gränsen till ganska troligt.

Betydligt märkligare saker har hänt i fotboll – senast för några få minuter sedan på en frusen gräsmatta i Bloemfontein.

/Erik Niva

Det känns ju ganska avlägset i ett presscenter i Soweto, men nu är det bevisligen ändå mindre än två månader bort.

14 augusti. Tottenham-Manchester City. White Hart Lane, N17.

Det är ju fan att vi aldrig, aldrig någonsin kan få en enkel öppningsmatch, men jaja. Det är som det är, och det viktigaste är att vi slipper åka upp till norr för en bortamatch mot typ Sunderland. Hemma väntar jag mig i grund och botten att vi slår de som kommer, vilka de än är och oavsett om de kommer efter att ha sommarshoppat både Torres, Özil, Silva och whatnot.

Aston Villa v West Ham
Blackburn v Everton
Blackpool v Wigan
Bolton v Fulham
Chelsea v West Brom
Liverpool v Arsenal
Man Utd v Newcastle
Sunderland v Birmingham
Tottenham v Man City
Wolverhampton v Stoke

Liverpool-Arsenal? Såg inte den komma en öppningsdag, det måste jag erkänna.

Noterar dock att SkySports fortfarande refererar till ”The Big Four” som just ”The Big Four”. Ska bli intressant att se i vilken utsträckning det begreppet luckras upp framöver.

Mer var det inte just nu. Härnäst: Argentina-Sydkorea.

/Erik Niva

”De kommer inte att gå på någon mina mot något äregirigt skrällgäng” – Erik Niva, 16/6, 2010.

Hahaha.

Påminn mig om att jag aldrig någonsin ska tippa fotboll igen. Och om jag någonsin sviktar i tron – berätta för mig om den där Durban-dagen då Schweiz slog Spanien som entydigt bevis för att det här är och förblir världens bästa sport.

/Erik Niva

Efter att Sverige slagit ut Argentina ur VM 2002 var Marcelo Bielsa dömd till ett liv som evig förlorare. Det spelade ingen roll att han faktiskt fick fortsatt förtroende som förbundskapten, det kvittade att han rent utav vann OS-guld 2004 – det var som det var.

Förlorare.

Ett halvår efter OS-guldet sa Bielsa upp sig. Han försvann, flyttade ut till sin farm där han – enligt Reuters – ”läste böcker och tittade på sin enorma samling av fotbollsvideos”.

Advokatsonen ”El Loco” Bielsa är en säregen människa, en väldigt ovanlig fotbollstränare – och han har bokstavligen talat gjort underverk med Chile.Han gjorde sig tidigt av med en etablerad, underpresterande spelargeneration, för att istället ge förtroende till en grupp lovande ynglingar. Han formade dem efter eget huvud, utnyttjade sina fem år av fysiologistudier för att sätta samman ett höghastighetslag som alltid spelade på sitt fysiska maximum.

I de sydamerikanska VM-kvalet var de kontinentens mest sevärda lag – roligare än Brasilien, bättre än Argentina – och trots att mina förväntningar på dem var skyhöga så gjorde de mig sannerligen inte besviken idag.

Hur deras vinstsiffror stannade vid ett enda mål kommer jag aldrig att begripa.

Bielsa gav oss det överraskande privilegiet att se både Jorge Valdivia och Matí Fernández från start. De två bollgenierna bedöms inte kunna spela tillsammans, men det var ett nöje att nu se dem bevisa motsatsen. Dessutom var jag ju oerhört imponerad av dubbelkommandot ute på högerkanten, där ungdomsgeniet Alexis Sánchez och expresståget Mauricio Isla höll korridorsfest.

Både Sánchez och Isla spelar ju för Udinese, och efter den här första VM-veckan är det förresten helt obegripligt hur det laget slutade den gångna säsongen på 15:e plats i Serie A. Bortsett från de två underbara chilenarna har de ju haft tillgång till en Samir Handanovič som var felfri i det slovenska målet, en Simone Pepe som var bäst i Italien och en Kwadwo Asamoah som var lika klyftig som vanligt i Ghanas premiärseger. Lägg till en Antonio Di Natale som inte fick chansen mot Paraguay, en Aleksandar Luković som i och för sig gjorde bort sig för Serbien och en kapten-Gökhan Inler som nu ska leda sitt Schweiz – och du har en helhetsbild som berättigar den här utvikningen.

Jaja, ytterligare en målfattig match, men likafullt en sevärd historia där Honduras visserligen var en besvikelse, men där Chile var full value för sin första VM-seger på 48 år.

Borde vara ett bra party ute i Botkyrka-trakterna i detta nu. Själv ska jag klättra upp ur ett parkeringshus i Durban för att se Europamästarna gå in i VM. De kommer att imponera.

/Erik Niva