Här har man åkt längre söderut på jordklotet än man någonsin tidigare varit på jordklotet, och så har man likafullt Egil Olsen några stolsrader framför sig på planet.

När vi kom in i ankomsthallen på Port Elizabeths flygplats stod det ju en handfull chaufförer och väntade med sina namnskyltar. På någon stod det ”Wilfred Schäfer”, på någon annan ”Mr Takashi” och på en tredje ”Roger Wilson”. Men på den största av dem alla stod det varken för- eller efternamn – där stod ett enda ord skrivet med stora blockbokstäver.

”Drillo”.

***

En annan typ av ögonblicksbild, såhär i nordkoreanska tider. Jong Tae-Se – anfallsstjärnan som föll i gråt under nationalsången igår – är ju inte som andra nordkoreaner. Han lever det goda livet hemma i Japan, kör Hummer och ägnar sig åt sociala medier.

Han har till och med en blogg, där han bland annat beskrivit en situation under nordkoreanernas träningsläger i Alperna. Spelarbussen var någonstans mellan Schweiz och Österrike då den stannade för toalettbesök vid någon vägsylta. Då kom chocken. Det kostade pengar att använda toaletterna.
– Dom vände sig mot mig. ”Det här är alltså hur ett kapitalistiskt samhälle verkligen fungerar”.

Quite.

***

Jaja, nu ska jag ta och dra till Durban, där Europamästarna rullar in i turneringen. Jag tror ju att Spanien vinner det här mästerskapet också – även om tips är och förblir just tips – och jag hoppas verkligen att jag har rätt.

För att jag håller på Spanien? Nix, för att jag vill se vad som är i kuverten.

Marca har ju precis som senast tvingat var och en av spelarna att avlägga ett skriftligt löfte om vad de ska göra ifall Spanien går och vinner hela turneringen. När kuverten senast öppnades efter EM-finalen fann vi att…

…Xavi och Iniesta båda lovade att de skulle raka huvudena…
…Sergio Ramos lovade att han skulle raka huvudet och därefter byta till ”en moderiktig frisyr”…
…Navarro och Arbeloa lovade att raka huvudena och färga håret som växte ut igen i den spanska flaggans färger…
…Cazorla lovade att färga håret i de färger Marca önskade…

…men fanns det inga spelare som kunde tänka längre än håret räckte? jodå…

…Cesc lovade att han skulle bli packad…
…Marchena och Aragonés lovade att de skulle pilgrimsvandra till Santiago de Compostela…
…Pepe Reina lovade att han skulle sjunga ”A Si Manera” offentligt…
…Capdevila lovade att han skulle framföra Rodolfo Chkilicuatres schlagerbidrag…

…och bäst av allt…

…Dani Guïza lovade att han skulle gifta sig med sin skandal-WAG Nuria Bermúdez. Så blev det ju inte. Istället separerade de två några få månader efter EM – och idag är de mitt uppe i en juridisk strid av stämningar som kastas fram och tillbaka…

Güiza är inte ensam om att ha brutit sitt löfte. Även om det finns rapporter som tyder på att Cesc ska ha varit packad har vi inte sett särskilt mycket av vare sig Capdevila och hans Chikilicuatre-tolkning eller alla dessa rakade huvuden och färgade hår.

…som bonus…

…Marcos Senna lämnade också in ett kuvert. På hans lapp stod det att han inte visste vad han skulle skriva och inte hade tid att tänka på det.

Så är han nu petad också, brassen.

/Erik Niva

Sällan blir väl ett tröstmål så klassiskt.

Hittills har det mest varit misstag som satt sig, men ikväll bjöd VM 2010 på två ögonblick av en annan karaktär, såna där som mycket väl kan platsa nästa gång vi gör en sån där Mundial Moments-nedräkning.

För det första: Nordkoreas nationalsång spelas och Jong Tae-Se storgråter. Han har gjort det förr, den Japan-födde killen vars ”Folkets Rooney”-smeknamn redan hunnit tjatas ut – men aldrig på ett så här storvulet symbolsätt.

För det andra: Ji Yun-Nam pangar in en reducering när Nordkorea vägrar inse att matchen är avgjord, när alla andra VM-lag nöjt sig med att veckla ihop sig själva och spela av matchen.

Det hör inte till vanligheterna att man är mer nyfiken på motståndarna när Brasilien spelar VM-premiär, men så var definitivt för mig ikväll. Och vad fick jag då se av det där landslaget som vi minsann ska kalla för Den Demokratiska Folkrepubliken Korea?! Jo, ett sympatiskt lag, oerhört lätt att tycka om med sin entusiasm och sitt uppoffrande hyperslit.

En lite ovanlig 5-3-2-uppställning fungerade riktigt fint. Koreanerna drog ner ytterligare en mittfältare för att täppa igen ytan framför de tre innerbackarna, och länge verkade Brasilien sakna vapen för att ta sig igenom den stora fosterländska muren. Vägen fram till offensivt straffområde var förstås lång för de rödklädda. Ändå slängde de inte bara undan bollen när de fick tag i den, utan vårdade den riktigt fint, slog sällan en passning fel.

Sett över hela elvan är laget inte tillräckligt fysiskt kraftfullt, men nordkoreanerna ska ha all heder av sin genomgående insats och sin totalvägran att lägga sig ner och dö när brassarna fick in sina mål. Själv gillade jag i synnerhet två av mittbackarna – den demonstrativt tappre Pak Chol-Jin och den spelkloke Ri Kwang-Chon – samt påhittige mittfältaren Pak Nam-Chol. ”Folkets Rooney”? Nä, jag fattar ju att folk fastnar för honom – men lite teatralisk för mig.

Åsså de där gulgröna figurerna… Äh, det går inte att klaga på dem. Brasilien tenderar att starta turneringar halvknackigt, och de gjorde väl vad som krävdes. Dunga har revitaliserat det här landslaget, men paradoxalt nog var det här en kväll då det kanske passat bättre med en lite större andel av den där glamourskiten.

Nordkoreas planhalva var så stängd att det inte spelade någon större roll hur brassarna spelade; de hade ändå ståt mot ett samlat försvar när de närmade sig straffområdet. Och då behövs de där ögonblicken av individuell briljans som en Ronaldinho, en Adriano, en Pato eller en original-Ronaldo kunde plocka fram – de där momenten som det inte finns så många kvar av i svettens och det hårda arbetets Brasilien.

Vi fick två. Vi fick Maicons yttersida från kortlinjen och Robinhos vinkelpass till Elano – and that was the game.

Brasiliens styrka kommer att visa sig tydligare när de spelar mot lag som tycker sig vara mer jämnstarka med dem, men jag är inte alls säker på att de tar nio poäng i den här gruppen.

Och jag är för den delen inte alls övertygad om att Nordkorea slutar tomhända.

/Erik Niva

Åh, kanon. Vuvuzelorna på väg till Premier League. Bookmakers erbjuder redan spel på vilken klubb som blir den första att sälja vuvuzelor i de egna färgerna.
– Vuvuzelorna är nu ett internationellt instrument, säger någon sopa från VM:s organisationskommitté.

Just great.

***

Men nu var det ju inte det jag tänkte sitta och sura om just den här morgonen. Efter Italiens match igår hade jag med en passus i matchinlägget om myten runt den italienska medelåldern; om hur det har tjatats fram och tillbaka om det lagets medelålder, men fullständigt ignorerats att Brasilien har VM:s äldsta trupp.

Med andra ord – dags för en stat attack, mainly courtesy av mina danska polare på Infostrada.

VM:s äldsta trupper
1. Brasilien (medelålder 29 år, 60 dagar)
2. Australien (28 år, 362 dagar)
3. England (28 år, 351 dagar)
4. Paraguay (28 år, 270 dagar)
5. Italien (28 år, 268 dagar)

VM:s yngsta trupper
1. Ghana (24 år, 300 dagar)
2. Tyskland (25 år, 128 dagar)
3. Nordkorea (25 år, 140 dagar)
4. Kamerun (25 år, 214 dagar)
5. Nigeria (26 år, 102 dagar)

Flest VM-matcher i truppen (inför turneringen):
1. Italien (69 matcher)
2. Sydkorea (55 matcher)
3. England (52 matcher)
4. Frankrike (50 matcher)
5. Tyskland (48 matcher) 

Ligor med flest VM-spelare
1. Premier League (106 stycken)
2. Bundesliga (78 spelare)
3. Serie A (74 spelare)
4. La Liga (56 spelare)
5. Ligue 1 (41 spelare)
6. Eredivise (33 spelare)
* Inkluderar man andradivisionerna cementeras topptrions tätpositioner. Engelska andradivisionen bidrar med elva spelare, de tyska och italienska andraligorna med se vardera.

Klubbar med flest VM-spelare
1. Barcelona, 13 stycken
2. Chelsea, 12 stycken
2. Liverpool, 12 stycken
4. Bayern München, 11 stycken
5. Panathinaikos, 10 stycken
5. Real Madrid, 10 stycken
5. Arsenal, 10 stycken
5. Inter, 10 stycken 

Klubbar med flest VM-nationaliteter
1. Wolfsburg, 9 olika
2. Liverpool, 7 olika
2. Arsenal, 7 olika
2. Inter, 7 olika
5. Twente, 6 olika
5. Udinese, 6 olika
5. Everton, 6 olika
5. Portsmouth, 6 olika
5. Fulham, 6 olika 

Tyngsta spelare i VM
1. Marcus Hahnemann, USA (99 kilo)
2. Jasmin Handanovic, Slovenien (97 kilo)
3. Nikola Zigic, Serbien (96 kilo)
4. James Bannatyne, Nya Zeeland (96 kilo)
4. Brad Guzan, USA (95 kilo) 

Lättaste spelare i VM
1. Mathieu Valbuena, Frankrike (57 kilo)
2. Ryad Boudebouz, Algeriet (59 kilo)
2. Alberto Medina, Mexiko (59 kilo)
4. Miroslav Stoch, Slovakien (60 kilo)
4. Siboniso Gaxa, Sydafrika (60 kilo)

/Erik Niva

Bra match.

Så mycket har sagts om åldern på den italienska truppen att det blivit dags att korrigera det. Italien har en gammal spelargrupp, visst, men de är inte ens i närheten av att vara äldst i VM. Andrahandsfavoriten Brasilien, England och  – för den delen – Paraguay har alla högre medelålder.

Och inte var det tempo eller löpvilja jag saknade i Italien under den del av matchen som gick dem emot – däremot var jag tveksam till om den (mentala) hårdheten fanns här. Som alla vet ska ju Italien vara ett lag som mår bra av att ha fått världen, tipsen och förstamålet emot sig – men de yngre spelarna i laget är nästan alla snälla, väluppfostrade pojkar som jag inte tror fungerar på riktigt det sättet. Montolivo, Criscito, Marchisio, Gilardino – är ni så tuffa som ni borde vara? Har ni det som krävs här?

Kanske ändå.

Marcello Lippi ska ha en del av äran för comebacken, för sitt impopulära beslut att skicka in Camoranesi och gå över på ett mer ortodoxt 4-4-2 – men laget ska också äras där det bör. Italien bet sig in i matchen, började vinna de närkamper som de förlorat under den föregående halvtimmen. Daniele De Rossi gick in halvhjärtat i luftduellen som gav 1-0 för Paraguay, men tog revansch på sig själv och tystade de röster som ibland viskar att han är lite på låtsas, något av en alibiledare.

Italien var totalt sett helt okej, i stycken riktigt bra. Anfallsmetodiken fungerade. Släpp från mötande spelare tillbaka till en mittfältare som satte en rak djupledsboll på rättvänd löpare; under 60 av matchens minuter spelade Italien med bättre fart än jag sett dem göra på flera år.

Och bäst på plan var Simone Pepe. Där har vi en – nåja – ung landslagsfärsking vars framfusighet och vinnarvilja jag i alla fall inte behöver tvivla på.

Men Italien vann ju inte? Nä, och det berodde på att de mötte ett riktigt bra Paraguay. Jag håller deras anfallsuppsättning som en av turneringens bättre, och så länge deras mittfält orkade spela jämnt med Italiens så hade de lika goda förutsättningar som sina motståndare att vinna den här matchen.

Nu väntar förmodligen en målskillnadsaffär mellan de här två lagen om rätten att undvika Holland i åttondelsfinalen. Could go either way, it really could.

***

Återigen ett grovt, grovt misstag vid målet – och till skillnad från flera andra har Justo Villar verkligen inget att skylla på. Jag tror att den höga höjden i kombination med den lätta bollen ger en stor del av förklaringen till alla felbedömda ingripanden, men den här matchen spelades vid havskanten nere i Kapstaden.

Det var inget konstigt med flykten på den bollen.

/Erik Niva

Ska jag berätta för er vad som är skillnaden mellan bra och dåliga fotbollsspelare, bra och dåliga fotbollslag? Jag kan göra det eftersom Joachim Löw definierade det för mig.

0,9 sekunder.

När Jogi Löw och Jürgen Klinsmann fick uppdraget att revitalisera det tyska landslaget för sex år sedan gjorde de mätningar som visade att det i genomsnitt tog 2,8 sekunder från det att en tysk spelare fick bollen tills det att han passade den vidare. När jag träffade Löw i Frankfurt inför EM 2008 förkunnade han stolt att den siffran då var nere i 1,8 sekunder.

Jag misstänker att han nu pressat ner sitt landslag ytterligare någon tiondel – men där har ni det. Det är den där förmågan att snabbt släppa bollen vidare som ger det här flytande, tempostarka anfallsspelet, som kontrast till bland annat Englands tröga offensiv.

Löpningarna utan boll är naturligtvis en förutsättning för att det här spelet ska fungera, men enligt Löw själv är det ägget snarare än hönan. Först och främst måste det präntas in i huvudet att bollen ska släppas vidare – snabbt – för att inte de där löpningarna väldigt snabbt ska bedömas som för jobbiga att göra.

Anyhow, some things change, but others stay the same.

På många sätt är ju det här ett helt nytt Tyskland – nya namn, nya bakgrunder, nya spelartyper och ett helt nytt spelsätt gentemot tiden före 2004 – men kvar finns samma skoningslösa effektivitet och samma Miroslav Klose. Även om han kunde – borde – ha gjort fem mål så förkroppsligade han återigen den här fantastiska tyska förmågan att höja sig när det väl gäller, att växa snarare än krympa i landslagströjan.

I samma kategori hittar vi ju hans polska kompis Lukas Podolski, som konsekvent är en baby i Bundesliga och en gammeldags skarprättare i Die Nationalmannschaft. Och som apropå ingenting ser ut som Pontus Wernbloom.

Sami Khedira ser förresten ut som Milan Baroš, och var en av fyra tyskar som var med och vann U21-EM i Sverige förra sommaren. Ytterligare två av kvällens startspelare – Thomas Müller och Holger Badstuber – hade åldern inne för att spela, men bedömdes inte platsa.

Allra bäst av de unga var förstås underbare Mesut Özil, som hittar de luckor som ingen annan ser i både löpningar och passningsspel. Han filmade uselt och saknade ett mål, vilket var det enda som hindrade honom från en ren femplusinsats.

Den tyska fotbollsframtiden är så ljus att de borde bära svetsglasögon, på både lång och kort sikt. Alla turneringsresultat tyder på Tyskland har Europas klart bästa spelare i ålderskategorin 18-24 år, men innan de hinner börja dominera fullständigt så ska det här världsmästerskapet spelas av.

Tyskland vinner ju ingen turnering tack vare 4-0 på ett föråldrat Australien klädda i rugybtröjor, men de la ner en intentionsmarkör som var långt mycket tydligare än något några andra visat upp under turneringens tre första dagar.

Dom kommer att vara där eller någonstans i närheten när det drar ihop sig om en knapp månad.

***

Ett sorgligt Australien förtjänar egentligen inte ens att jag drar den här lansen för dem – jag vet ju att det finns en häpnadsväckande stor andel människor där ute som tycker att alla avblåsningar berättigar kort av valfri färg – men utvisningen på Tim Cahill var naturligtvis en obegriplig överreaktion från domaren.

/Erik Niva

Tjoho.

Snubben med kommentatorsfältets överlägset bästa signatur – ”Gary Breen Preservation Society” – lanserade redan igår den här matchen som gruppspelets självklara mittpunkt.

Jag förstod vart han kom ifrån. I konkurrens med Paraguay-Nya Zeeland var ju det här mästerskapets bästa agn-ifrån-vete-skiljare. Vi som suttit igenom alla dessa 90 minuter är de som verkligen tar det här mästerskapet på allvar – övriga hobbyåskådare går inte att ta på allvar.

I 70 minuter var matchen också lika hypersömnig som vi utgick ifrån att den skulle vara. En VM-turnering behöver sin stiltje likväl som den behöver sina stormar, och man kände sig behagligt småpösig i fotbollsfåtöljen. Sedan kom två sanslösa misstag som tvingade oss att hicka till och faktiskt aktivera oss. Abdelkader Ghezzal fick rött kort efter en idiothands som må vara reflexmässig, men egentligen är mer oförsvarbar än ett rent speltekniskt misstag någonsin kan vara. Därefter fick Faouzi Chaouchi för sig att släppa in ett harmlöst Koren-skott, och bjöd därmed på en blunder som faktiskt kan få ännu värre konsekvenser än den Robert Green gjorde igår kväll.

Grupp C är nu helt vidöppen. Ett Slovenien som var sistahandstippat är snubblande nära avancemang, ett skadeskjutet Algeriet kommer vara livsfarligt i nästa match. England hade med all säkerhet föredragit ett 0-0-resultat här, men har sugits in i rena resultattombolan.

***

Matchen då? Jo, inför turneringen sparade inte Matjaž Kek på krutet när han deklarerade sitt slovenska landslags manifest:
– Vad mig beträffar kan vi förlora alla tre gruppspelsmatcher så länge vi spelar underhållande fotboll som glädjer publiken och får dem att resa sig i förväntan. Vi vill inte vinna sympati som underdogs, utan vi vill vinna hjärtan genom att spela attraktiv fotboll. Det svåraste i fotboll är att vinna genom ett iögonfallande spel, men det är det vi kommer att försöka göra. Att spela destruktivt med tio man bakom bollen är inte min filosofi.

Jahaja. Slovenien gjorde en hygglig insats, men trots deras uddamålsseger fick de ju inte mig att resa mig i någon förväntan. De är ett väldigt begränsat fotbollslag, men de är välorganiserade, de har en av Europas mest lovande målvakter i Samir Handanovič och en begåvad länkspelare i Valter Birsa – mer är det ju inte.

Jag tror fortfarande att de förlorar mot både USA och England, men jag var förvissad om att de skulle åka ur kvalspelet mot Ryssland också. Slovenien har förtjänat rätten att försöka fortsätta överraska.

***

Algeriet är smånätta med bollen och försvarar sig med stora ökenrävshjärtan, det är väl det positiva som går att säga. Bougherra och Yahia bildar ett mittlås enkelt att gilla, men underskattade Nadir Belhadj på vänsterbacken är deras enda riktigt dynamiska spelare.

De representerades för övrigt av elva spelare födda och fostrade i Frankrike – inhoppare inkluderade – och det är förstås ett sorgligt underbetyg åt den inhemska talangutvecklingen. Det är ju inte så att de algerier som föds i Frankrike är mer begåvade än de som är kvar hemma i Algeriet; skillnaden är att den första gruppen får ordentlig utbildning, medan den senare inte får det.

***

1998 vande vi ju oss hyggligt vid blonderade rumäner. Men en handfull blonderade algerier?

***

Speciellt att se Zinedine Zidane på vanlig publikplats – så speciellt att säkerhetsfolket inte lyckades fäkta undan alla beundrare. Zizou fick lov att ta ett språng upp till VIP-sektionen.

***

Det här var för övrigt den första VM-matchen någonsin som inte spelades på rent naturgräs. Planen i Polokwane var uppstagad med några procent syntetgräs – och nu väntar jag bara på att få höra att det var förklaringen till det avgörande målvaktsmisstaget.

***

Och så fick ju Andrej Komac tio VM-minuter. Och ett gult kort. Vi gratulerar, å Djurgårdens vägnar.

/Erik Niva

Alltså, vafan är det frågan om?

Det här var bortom löjligt. Det här var en av de grövsta målvaktstavlor jag sett på den här nivån. Det här var Scott Carson i kubik och kvadrat.

Ni minns såklart den tragedin. Smiling Steve McClaren fick för sig att den avgörande EM-kvalmatchen mot Kroatien var ett bra tillfälle att slänga in en oprövad målvaktsyngling – och innan åtta minuter hade gått hade naturligtvis stackars Carson schabblat bort den EM-platsen.

En av dem som inte begrep sig på den uttagningen var Robert Green.
– Jag tyckte att det var galenskap att sätta in Scott mot Kroatien på Wembley. Paul Robinson hade inte spelat bra, men om det fanns en tid och en plats att ersätta honom så var det inte den här. Du borde inte bli inslängd sådär i Englands största match på två år. Det är för mycket att begära av vem om helst.

Tjavars. Pressen på en engelsk landslagsmålvakt är visserligen infernalisk, utan någon som helst tvekan, men är den verkligen så förlamande att den kan sätta grundläggande mänskliga funktioner ur spel? Skottet som Robert Green släppte in hade både du, jag och ett paket mjölk räddat. Vi hade räddat det utan att ens få använda händerna, med en enkel dämpning. Men Robert Green återvänder till pressen. Citatet om Scott Carson här ovanför kommer från en två år gammal intervju med Times, och att läsa den nu är nästan lite kusligt. Green hade sitt försvarstal klart redan 2008.
–Jag vill inte komma med ursäkter, men en del av vårt problem är att varje match som England spelare är en måste-match i allmänhetens och mediernas ögon. Och på grund av den pressen så väljer managern förstavalet i mål varje gång, vilket är kontraproduktivt på så sätt att tvåan aldrig får någon erfarenhet och därför aldrig blir redo.

Själv tillhör jag ju dem som tror att det är negativt för en fotbollsspelare att vara en tänkande människa. Robert Green faller in i den kategorin. Han har studerat både psykologi och juridik, och därutöver extraknäckt som tidningskrönikör. Han är en sådan där människa som tänkt igenom hur mycket en enda fotbollsmatch verkligen kan betyda för så ofantligt många människor.
– När jag först började jag spela med Norwich upplevde jag det som väldigt stressande, att gå ut på plan och veta att ifall jag gjorde ett misstag så skulle det kosta laget. Det var inte ovanligt för mig att kräkas före matcherna, jag kunde inte stå ut med pressen.

Scott Carson har fortfarande inte hämtat sig efter sin supertavla som Englands landslagsmålvakt, utan tillbringade den gångna säsongen i andradivisionen. Hur stort Robert Greens misstag nu än var hoppas jag givetvis att han kan gå vidare och slippa drabbas av det ödet.

Men helt seriöst – vafan höll han på med? Hur kan en landslagsmålvakt överhuvudtaget vara kapabel till att göra ett sådant misstag?

***

Fram till och med kvitteringsmålet var England helt okej. Inte mycket mer, men inte heller mindre. Kapten Gerrard band ensam ihop deras ihåliga mittfält, och Rooney skarvade några hål i det amerikanska försvaret. De skapade en hel del halvchanser, utan att släppa till särskilt mycket. 2-0 låg då närmare än 1-1.

Men 1-1 blev det, och sedan var det som att den där förlamande prestationskrampen tog över hela det engelska laget. Andra halvlek var krampaktig, präglad av alla de där gamla problemen som det här landslaget verkar oförmöget att skaka av sig, oavsett vem som styr det.

Lampard och Gerrard fungerar inte tillsammans. Både ytterbackar- och yttermittfältare är för dåliga på att slå inlägg. Mittförsvaret är för trögt. Speltempot för lågt, rörelsen för dålig. Rooney blir för isolerad, och matchplanen reduceras till långbollar mot en nickskarvande Heskey.

England är ett landslag med så många demoner att de hade behövt bygga vidare på den där drömstarten för att glömma bort dem. Istället har den här premiärmatchen bara väckt nytt liv i det där kriget mot dem själva som förblir deras värsta fiende.

***

USA? Som väntat. Inspirerade, gå-påiga, löpstarka och faktiskt ganska bekväma med bollen. De kommer absolut inte vinna alla matcher de spelar – men vad som än händer i en match kommer de aldrig någonsin ge en motståndare en enkel resa mot seger.

Och det var härligt att återigen se Gooch Onyewu som den titan han är.

***

Med minnet av Sveriges senaste VM-turnering fortfarande färskt kändes det väl sådär att se kontroversielle brasilianske domaren Carlos Simon springa runt och vifta fram billiga kort.

***

På förhand påstods det att det hade sålts 8000 biljetter i USA till den här matchen, mot bara 6000 i England. Det skulle påvisa det här globala skiftet i supporterkultur – men när lagen väl stod uppradade för nationalsångerna var engelsmännen minst dubbelt så många och ”God Save the Queen” dånade över vuvuzelatutandet.

På en kväll som inte var vidare snäll mot engelsk fotboll var i alla fall det en sorts fotbollskulturellt styrkebesked.

/Erik Niva

VM:s hittills bästa lag mot VM:s hittills sämsta.

På presskonferensen inför matchen använde sig Otto Rehhagel av målande bildspråk när han beskrev motståndarlaget.
– De rör sig på ett underbart sätt, som vi européer inte kan imitera. De springer som pantrar, stora katter. Jag har sagt åt mina spelare att ifall de tror att de kan slappna av ens i en enda sekund så kommer det att straffas hårt.

Grekland slappnade inte av i en enda sekund. De slappnade av i knappt 70 minuter.

Mycket av förhandssnacket hade handlat om det grekiska längdövertaget som en potentiellt avgörande faktor. Efter sju minuter gjorde Sydkorea 1-0 genom att lyra in en frispark. Under den första halvtimmen plockade de sedan i stort sett varenda betydelsefull luftduell.

Om inte annat var det väldigt illustrativt. Sydkorea vann inte den här matchen för att de var bättre i luften, de vann den för att de var bättre precis överallt – i luften, på gräs, till sjöss, i djungeln och i bergen.

De historiska parallellerna ligger ju färdiga och väntar på att vi ska dra dem. Sydkoreas insats påminde en hel del om hur de spelade 2002 – samma envetna frenesi – medan Grekland fram till de sista 20 minuternas halvhjärtade semi-forcering var lika bedrövligt livlösa som de var senast i EM 2008.

Jag har hela tiden tippat att Sydkorea blir laget som tillsammans med Argentina går vidare från den här gruppen, och jag ser ju sannerligen ingen anledning att ändra mig efter det här.

***

Det är ingen överdrift att påstå att Ji-Sung Park är en spelare i världsklass. Bortanför hans energiska evighetslöpningar har tiden i Manchester United slipat honom till en klok, komplett snidare. Målet kom ju efter en rätt igenom fantastisk aktion, men genomskäraren han slog efter en halvtimme gjorde mig än mer upprymd. För att prata svenska; ekon från Jonas Therns tid.

Jag är dessutom väldigt glad i Boltons otroligt underskattade Chung-Yong Lee – en yngre variant av Park, bara ännu mjukare och elegantare – och Monaco-Park på centern.

Och som om inte det vore nog blev jag ju alldeles fnittrigt förtjust när Kim Jung-Woo valde att göra militärhonnör där alla andra koreaner la handen på hjärtat. Vi har haft en intensiv start på det här mästerskapet, vad gäller nationalsångsestetik.

/Erik Niva

Ni kanske har missat det, men Argentina möter Nigeria i morgon. Det är möjligt att det gått er förbi, men den förbundskapten som inte heter Lars Lagerbäck är alltså Diego Maradona.

Tidigare idag åkte jag sex mil tur-och-retur till Pretoria för att höra honom prata i en halvtimme, och det var givetvis värt varenda försenad, fastsittande minut i de där trafikstockningarna.

Jag har ju alltid varit en Diego-man. Tidigare har jag haft lite svårt att rättfärdiga det för mig själv – jag var som allra mest anglofil åren efter Azteca-stadion – men ju äldre jag har blivit, desto lättare har jag haft att förstå varför jag känner som jag gör.

Diego Maradona har ett stort, gott hjärta.

Trots alla meningslösa bråk, alla självdestruktiva idiotier och allt pompöst storhetsvansinne är jag helt och fullt övertygad om det, att han i grund och botten är något så fundamentalt som en bra människa.

För ett par år sedan kom ju ”Maradona By Kusturica”, den här märkliga dokumentärfilmen som till hälften förstörs av att serbiske filmmakaren Emir Kusturica försöker bygga upp sig själv till en lika betydelsefull outsider som Maradona.

Men den andra halvan finns kvar, och bara den rymmer en av de mest brokiga, sorgliga och vackra idrottsfilmer jag någonsin sett.

Maradona pratar öppet och gripande om sitt drogmissbruk och vad det inneburit. Han berättar om sina skuldkänslor, om förtvivlan när hans äldsta dotter ryggat tillbaka när han försökt kyssa henne.
– När min fru Claudia visar mig familjevideos på stunder jag har missat så kan jag bara säga: ”Vilket rövhål jag varit”.

Filmens starkaste scen är filmad på en restaurang där hela familjen Maradona samlats. Diego själv går upp på scen och sjunger ”Mano De Dios”, den populära låten om hans uppgång, fall och återuppståndelse. Mot slutet av framträdandet har de två tonårsdöttrarna kommit upp till honom på scenen, och tillsammans sjunger den försonade familjen: ”Olé, olé, olé – Diego, Diego”.

Jag kan fortfarande aldrig se det här klippet utan att få tårar i ögonen.

/Erik Niva

Egentligen var det väl en saga för bra för att vara sann, ett manus för orealistiskt för att kunna accepteras.

Det hade tagit VM-spektaklet åttio år att rulla över fyra kontinenter för att komma fram till Soccer City. För Siphiwe ”Shabba” Tshabalala hade vägen däremot varit ungefär tio minuter och några tvärgator lång.

Han kommer precis just härifrån, från det ökända Soweto dit Soccer City sänkts ner som ett utomjordiskt rymdskepp från den främmande galax där Fifa håller till. Han lärde sig sparka boll i de här gathörnen, spelar fortfarande för populära Soweto-klubben Kaizer Chiefs.

Såklart att det var han som skulle kickstarta det här monumentalmästerskapet med en vänsterslägga som fick tiden att stanna.

Hade han fått bli matchhjälte hade det döpts gator och torg till hans ära nere i Soweto, men nä – någonstans var det som om till och med fotbollsgudarna kände att det fick finnas en gräns för hur mycket det tänkte låta verkligheten överträffa dikten.

Rafa Márquez var en av tre spelare som blev fria efter en misslyckad push-up. Inga problem att raka in kvitteringen, och inga möjligheter att hävda något annat än att det var välförtjänt.

Mexiko ägde drygt två tredjedelar av den här matchen. De var bättre på att skapa flexibilitet i sin formation – spelare droppade mellan linjerna och skapade numerära överlägen över i stort sett hela planen – bättre på att hantera bollen. I jämförelse var Sydafrika långt mycket trögare, stelare – och därtill sämre på basorganisationen. Flera, flera gånger hade försvaret gått bort sig i de mest elementära momenten vid fasta situationer.

Utjämningsmålet var en logisk följd av en fundamental försvarsbrist hos hemmalaget, och även om det var kaptenen Aaron Mokoena som gjorde bort sig i ögonblicket är det förbundskaptenen Carlos Alberto Parreira som måste ta ansvaret.

***

Sydafrika hade sina ögonblick när de utnyttjade sin fysik, vann bollen i rätt lägen och därefter ställde om snabbt och rakt. Men totalt? Mer entusiasm än kvalitet. Ska de ta sig vidare ur den här gruppen kan de inte fortsätta spela såhär.

Stolpskottet på slutet? Ännu ett exempel på att fotbollsgudarna kände att det fick lov att finnas någon maxnivå för hur tokiga de fick lov att vara.

***

Övriga noteringar:

* Jag är såklart besviken på att mexikanerna övergivit sin gamla vinkelarmade krigarpose i samband med nationalsången.

* Sju spelare i den sydafrikanska startelvan kommer från den lokala ligan, som är lite underskattad i Europa. Budgetmässigt är den någonstans mellan den sjunde till tionde största ligan i världen, beroende på vilka siffror du tror på. Mexiko startade å sin sida med tre klubblösa spelare.

* Tills han tröttnade runt timmen såg Gio dos Santos ut att ha vuxit ut till den spelare som först Barcelona, sedan Tottenham och därefter Galatasaray alltid hoppats på att han ska kunna bli.

/Erik Niva