Historiens mest grånyanserade svart-vita mästerskap.

Det är svårt att hitta omskrivningar som klingar rätt i öron vana vid den svenska politiska debatten, så jag låter helt enkelt bli att ens försöka. Sydafrika är fortfarande ett land som definieras av rasfrågan. VM 2010 handlar om svarta och vita, om förhållandet dem emellan.

I dagens tidning skriver jag om Matthew Booth, den sydafrikanska VM-truppens enda vita spelare. Det är en story med övertydliga historiska paralleller. För femton år sedan var Chester Williams den enda färgade spelaren i det rubgylandslag som vann hemma-VM, och förevigades därefter som nationsbyggare i den ostiga Clint Eastwood-rullen ”Invictus”.

Dramaturgin runt både Booth och Williams blir såklart ofta översimplifierad, men den är ju för den sakens skull inte påhittad. I Sydafrika bryr sig vita om rugby och svarta om fotboll. Fortfarande. Förstår man det – vågar man inse det – så begriper man också lite mer om vad som står på spel under detta VM. Det här är inte bara månaden då svarta och vita ska komma lite närmare varandra – det här är också tillfället då det svarta Sydafrika ska demonstrera vad det är kapabelt til

Steven Friedman, professor i politisk vetenskap på Rhodes University i Johannesburg
– Många vita sydafrikaner utgår ifrån att svarta inte ens kan sköta ett kafé, än mindre ett VM. Nu vill den svarta delen av samhället motbevisa dem.
1996 vann Sydafrika de afrikanska mästerskapen på hemmaplan. Enligt Friedman var det en triumf som i stort sett bara registrerades i den svarta delen av landet.
– Jag var en av kanske tio vita som var på arenan under finalen. Svarta idrottsfans har en poäng när de säger att vita borde bry sig mer om fotbollslandslage

Drivkraften att prestera – att visa sig kapabel – finns absolut inte bara på organisatorisk nivå, utan sträcker sig hela vägen ner på planen. Dåtidsstjärnan John ”Shoes” Moshoeu förklarar hur känslorna gick 1996.
– Det var en viktig del av det. Det vita laget hade vunnit året före. Som ett övervägande svart lag kände vi stor press att visa att vi kunde klara av att göra detsamma.

Om några timmar få timmar går elva hemmaspelare ut på plan för att visa världen vad de kan. Alla är svarta. Det är svårt att tycka något bestämt om betydelsen av det faktumet – men det är dumt att blunda för det.

/Erik Niva

Somliga ting ska invigas, andra ska avslutas.

Precis som Simon Bank uppmärksammat finns det ju ibland gripande livsberättelser gömda någonstans där under pompa-och-ståt-slöjan – och någonstans ser jag ju faktiskt fram emot den där Mandela-vinkningen imorgon – men allt sådant dränks ju ändå alltid av dessa laviner av plastig vulgaritet.

VM-invigningar, huh?! Av någon anledning långt mycket mer meningslösa än OS-invigningar. Jag har inte sett en enda minnesvärd invigningsceremoni i fotbollssammanhang, kommer knappt ens ihåg något enskilt ögonblick.

Med ett undantag.

Nu avslutar vi den här nedräkningsserien och sparkar igång själva VM-turneringen istället. Förhoppningsvis med lite större elegans och akuratess än Diana Ross hade när hon skulle sätta dit det formella startskottet för USA-VM 1994.

Mundial Moment XIV. Ensam mot en målvakt som givetvis instruerats att släppa bollen förbi sig till varje pris – VM-historiens sämsta straffspark.

/Erik Niva

Ni kanske redan har hört att VM i Sydafrika blir ”det första Twitter-mästerskapet”?!

Jotack. Men för det holländska landslaget är det första Twitter-mästerskapet redan slut. Häromdagen spelade Ryan Babel och Eljero Elia en bäst-av-fem-serie i något fotbollsspel på Playstation. Sociala medier-fenomenet Babel tyckte då att det var en bra idé att slå på en datorkamera, och streama live från hotellrummet.

Och visst var det väl lite kul i att få en insikt i hur det ser ut när den yngre generationen av holländska landslagsspelare umgås, men det var ju inte sådär alldeles lyckat att Eljero Elias reaktioner på sina förluster gick rätt ut på internet.
– KANKER-MAROKKAAN, ylar han plötsligt rätt in i kameran. Cancer-marcokan.
Till och med hans egna spelkamrater blir upprörda, frågar vad han sysslar med. Några minuter tidigare hade lagets marockanskbördige försvarare Khalid Boulahrouz varit inne i rummet och vänt.
Nu hade visserligen inte Elias kommentar något med vare sig Bolhahrouz eller Ibrahim Affelay att göra, men skadan blev inte mindre för det. Elia kände det förmodligen på sig, och försökte rättfärdiga sig lite senare i klippet. Frågan är bara om han träffade så värst rätt genom att beskriva sig själv som en korsning mellan den islamkritiska somalisk-ättade politikern Hirsi Ali, och den ännu mer islamkritiska halvfascisten Geert Wilders.

I samband med att den holländska VM-basen Cruyff Court öppnades i morse berättade Elia om det som hänt.
– Det jag sa var avsett för en god vän till mig, Reduan, som alltid kallar mig ”negro”. Det låter konstigt, men det är vår slang. Jag vill be det marockanska folket om ursäkt, men jag är inte rasist. Jag är uppvuxen i ett område i Haag där 75 procent av befolkningen är marockaner, och jag har många goda vänner bland dem.
Elia fortsatte:
– Ik ben erg dom, dom, dom geweest. Jag har varit dum, dum, dum. Det har varit ett dramatiskt dygn, och jag har verkligen varit nere och tuggat gruset.

Som en följd av turbulensen bestämde sig den holländska landslagsledningen att förbjuda Elia, Babel och Gregory Van der Wiel att använda sina Twitter-konton.
– Inför VM bestämde vi oss för att tillåta Twitter. Det är något som tillhör de moderna tiderna. Men nu har Elia bevisat att han inte kan hantera nya medier, och därför har vi bestämt oss för att även förbjuda Twitter, säger en talesman för förbundet.
I synnerhet Gregory Van der Wiel – som visade upp på Ipad och tatueringar under den här klassiska streamingsejouren – borde ju ha lärt sig ett och annat om sociala medier och dess konsekvenser. I oktober drog han sig ur en träningslandskamp efter att ha skadat sig i en Ajax-match. Problemet var bara att han istället gick på en konsert med Lil’ Wayne – och twittrade om vilket alla tiders party han var ute på.

/Erik Niva

VM-feber?

Kan ni ger er fan på. 20 minuter hann gå sedan jag postade det förra inlägget, där jag skämtade om att jag hade för avsikt att släpa med mig de serbiska landslagsspelarna ut på hotellobbyns miniplan – sedan stod de där.

Miloš Krasić, Marko Pantelić och Zoran Tošić körde match. Jag stod vid sidan och fördelade förlupna bollar tillbaka till det lag som hade rätt till dem.

Så ska en VM-resa inledas.

/Erik Niva

VM-feber?

Jovars, både och. När vi satt i taxin på väg ner till Ellis Park körde vi rätt in i en jubelparad. Några hundra glada laxar i de sydafrikanska färgerna kom vällande mot oss – mitt i vägen, givetvis – springandes, sjungandes, tutandes.
– Något särskilt på gång, frågade jag taxichauffören, som hade Orlando Pirates-klistermärken i vindutan.
– No. They’re just happy.

Det visade sig vara en sanning med viss glidning. Några kvarter bort hade det sydafrikanska landslaget – de där som många svenska journalister fått för sig att man precis alltid måste benämna med smeknamnet Bafana Bafana – strax innan åkt förbi på sin kortege genom staden. Många tusen entusiastiska anhängare hade mött upp.

Nere i Johannesburgs downtown var däremot turneringen en hel värld borta. Nu är visserligen det här en jättemetropol som kan svälja tiotusentals fotbollsfans utan att de ens märks, men under några timmar nere i centrum såg jag inte mer än fem, sex stycken tillresta supportrar från andra länder. Visserligen har väl ryktet om Johannesburgs stadskärna – som påminde en hel del om Downtown Detroit i sin utblåsta ödslighet – skrämt ut de flesta till förstäder och supportercampingar, men ändå… Aldrig tidigare har jag varit i ett mästerskapscentrum där själva turneringen passerat så obemärkt förbi.

•••

Själv inbillade jag ju mig att jag hade den mentala styrkan att klara vuvuzelorna utan större problem, men det är bara att acceptera att jag gjort en felbedömning. Jag insåg såklart att det skulle tutas något alldeles infernaliskt i samband med själva matcherna – men jag hade inte fattat att det där satans tjutandet skulle ligga som en slöja över hela Johannesburg.

Alla tutar. Överallt. De ger inte intryck av att vara fotbollsfans, utan verkar mest bara blåsa i sina lurar som en del av sin dagliga rutin. Några uttråkade snubbar står och hänger i ett gathörn. Två av dem tutar, medan de andra singlar slant om något. En ung kille är på väg ombord på sin buss, och tutar medan han betalar. Ett par tanter vakar över dörren till ett snabbköp, tutar åt alla som passerar in eller ut.

Varför?

•••

I övrigt har dagen mest gått åt till att fixa ackreditering och till att hänga med Vidic, Krasic och Stankovic. Jag bor på samma hotell som det serbiska laget i ytterligare en natt, och stöter på runtsläntrande spelare i korridorerna mest hela tiden.

Det finns en liten miniplan i lobbyn. Jag väntar nu på chansen att utmana Branislav Ivanovic på en-mot-en-match. Eller Nikola Zigic på nicktennis.

•••

Den historia som griper mig djupast under denna premiärdag i Sydafrika är annars den om den australiensiske andramålvakten Brad Jones. Ni har säkert redan hört att hans fyraårige son Luca drabbats av leukemi, och att Jones flugit till Frankrike för att vara med honom på sjukhuset.

Nu har han beslutat sig för att stanna kvar där, att rätt och slätt strunta i VM.
– VM är irrelevant för mig nu. När jag gick i rummet och han log när han fick syn på mig… Det var värt mer än något ett VM någonsin kan ge mig. 

Det var efter ett lagmöte för några dagar sedan som Jones slog på sin mobiltelefon och fick det ofattbara beskedet.
– Jag blev alldeles kall, och alla möjliga saker började snurra i mitt huvud. Jag visste att han känt sig dålig, och åkt in till doktorn för att ta några blodprover, men vi trodde ju aldrig att det skulle vara något så allvarligt. Att få ett sånt telefonsamtal är en massiv chock, något du aldrig trodde skulle hända ditt eget barn. Du vet inte vad du ska göra, du går bara på någon sorts autopilot.
Middlesbrough-målvakten fortsätter:
– Nu har jag tänkt mycket och länge på vad jag ska göra, och bestämt mig för att stanna. Bara att han vet att jag är här med honom är värt allt.

Jag ska absolut inte påstå att jag är i närheten av att förstå vad Jones går igenom, men jag vet hur vedervärdigt vemodigt det var att åka ifrån min egen ettåriga son för fem veckor i Sydafrika. Jag vet hur oerhört gärna man vill vara här nere för att uppleva de här världsmästerskapen, men förstår samtidigt att Brad Jones tog ett beslut som var fullständigt självklart för honom.

I grunden är jag såklart lika trött på den här vaggande-barnet-målgesten som alla andra – men jag vet varför Tim Cahill gjorde den efter sitt mål mot USA och jag är glad för att han gjorde det.

/Erik Niva

Kvinnan i passkontrollen tittar klentroget på mig:
– Soccer or hooligan?

Vad svarar man på det?

Jaja, 20 fina restimmar senare är vi i alla fall framme i Johannesburg. Vi har inte gjort något eller upplevt något, och vi har inget att rapportera förutom att Simon Bank schabblat bort sin hotellbokning.

Men vi skulle ändå bara säga det. Så att ni vet. Tills morgondagen kommer.

/Erik Niva 

Eftersom det faktiskt är drygt fyra timmar tills Arlanda-taxin går finns det väl ingen som helst anledning att inte jobba?!

Tänkte väl det.

Prick 20 år tillbaka i tiden då. VM-åttondel mellan Västtyskland och Holland på det San Siro där tre musketörer från vardera landslag huserade till vardags.

Förmodligen vet ni ju redan vad som hände, men om inte annat fångar det här ZDF-klippet hela förloppet i detalj. Det är bland det absolut svinigaste som skådats på en VM-matta. Frank Rijkaard saxar ner Rudi Völler. Sedan spottar han honom i håret. Sedan drar han honom i manen. Och till sist spottar han honom i bakhuvudet ytterligare en gång.

Rijkaard får rött kort. Såklart. Völler också. Varför har vi ingen aning om.

Under efterspelet till hela den här episoden förutsatte många att Völler nog ändå var the bad guy, trots allt. Rijkaard var ju en elegent gentleman, medan Völler var tysk och såg konstig ut. Något måste han ju ha gjort. Kanske sagt något rasistiskt, eller så.

Nej, det hade han inte. Vi vet faktiskt fortfarande inte exakt vad som föranledde hela situationen – herrarna har de varit häpnadsväckande diplomatiska genom årtiondena – men båda huvudpersonerna har i alla fall förnekat att rasism skulle haft något med saken att göra. På bilderna syns det tydligt hur Völler skriker på Rijkaard redan efter den första duellen, men det ska tydligen bara ha varit ord av karaktären: ”Vad håller du på med? Varför sparkar du ner mig?”.

Så vad höll egentligen Rijkaard på med?

Tja, det som vedertagits som semi-officiell sanning är att holländaren gjorde en poäng av att söka upp Völler nästa gång Milan mötte Roma. Då bad han om ursäkt, förklarade att han inte haft huvudet med sig och att allt bottnade i en personlig obalans kopplad till att han var mitt uppe i separationen från sin partner. Völler ska ha godtagit ursäkten, och tillsammans ska de båda ha kommit fram till att det inte fanns något värde att prata offentligt om en sak som i grunden bottnade i privatliv.

Därför kom det aldrig några skandalartiklar där någon av parterna gav sin syn på vad som egentligen hände den där kvällen i Milano. Nästa gång de två hade direkt med varandra att göra var istället i april 1996, då det ställde upp på en ”försoningsreklam” uppe på det tyska slottet Lerbach. Allt var arrangerat av en holländsk margarinfabrikant – men Völler och Rijkaard skänkte gemensamt hela sitt gage som katastrofhjälp till Mexiko.

Resultatet kan mycket väl vara den bästa reklambild fotbollssporten någonsin producerat.

/Erik Niva

Av publiceringstajmade skäl tänkte jag ta och föregripa mig själv litegrann.

Jag kan avslöja att jag skriver om Hollands VM-lag 1974 i morgondagens VM-serie, där i den rosa. Jag skriver om det bästa laget som aldrig vann, om pionjären Johan Cruijff och en alldeles speciell dragning. Däremot bloggar jag ingenting i morgon, av Hugo-tekniska skäl.

Därför – redan idag – VM-historiens tre mest innovativa dribblingar.

3. La Cuauhtemiña
Cuauhtémoc Blanco
Mexiko-Sydkorea, VM 1998
Han hade ju redan gjort den hemma i América, men omvärldens ögon vilade inte särskilt tungt på den mexikanska ligan under 1990-talet. Därför kom verkligen ”La Cuauhtemiña” – det där speciella grodhoppet – som en chock för både motståndare och tv-tittare när han först plockade fram den i Mexikos första match i Frankrike-VM 1998. Och sedan gjorde om den en gång till i samma match.

2. Pelé-passagen
Pelé
Brasilien-Uruguay, VM 1970
Där Blancos hopp var en inövad och finslipad manöver var Pelés korslöpningsfint resultatet av en överlägsen fotbollshjärna och ett ögonblick av inspiration. Bollen kom på ett sätt, målvakten på ett annat och Pelés egen löpning på ett tredje. Det här var situationens logiska lösning, i alla fall om man heter Pelé och uppfattar fotbollssporten bättre och snabbare än någon annan. För inte hade du väl kommit på den utan hjälp, Jesper Blomqvist?!

1. The Cruijff Turn
Johan Cruijff
Holland-Sverige, VM 1974
Jan Olsson var en erfaren försvarare, som upplevt det mesta under Åtvidabergs erövringståg genom Sverige och Europa. Men han hade aldrig stött på en motståndare som Johan Cruijff. Omedelbart efter vändningen förstod han överhuvudtaget inte vad det var som hade hänt; Olsson var tvungen att se reprisen av dragningen på tv för att begripa hur holländaren lurat honom.
– Folk frågar mig ofta om det där. Jag brukar säga att jag spelade arton år på elitnivå och gjorde sjutton landskamper för Sverige, men att det där ögonblicket då jag stod mot Cruijff är det stoltaste i min karriär. Jag trodde att jag garanterat skulle ta bollen av honom, men han lurade mig. Jag blev inte förnedrad – jag var chanslös. Cruijff är ett geni.

/Erik Niva

Med nästan 40 års distans är det omöjligt att inte roas av den indignerade tonen. Filmerna har fraktats över det stora havet, och det har äntligen blivit dags för BBC att visa höjdpunkterna från det som i praktiken var åttondelsfinalen av VM 1962. Efter några dagars fördröjning ska nu de engelska tittarna få se värdnationen Chile möta Italien, men VM-ankaret David Coleman känner sig tvingad att föregripa klippet med en sorts våldsvarning.
– Good evening. The game you are about to see is the most stupid, appalling, disgusting and disgraceful exhibition of football, possibly in the history of the game. Chile versus Italy. This is the first time the two countries have met. We hope it will be the last.

Mundial Moment VIII. The Battle of Santiago.

Bilderna börjar rulla. Italienaren Ferrini får rött kort efter bara elva minuter och får poliseskort ut från planen. Coleman har redan svårt att tro sina ögon:
– There’s one of the sorriest, most stupid, incredible spectacles I have ever seen.
Några få minuter senare hämnades chilenaren Leonel Sanchez genom att sänka Mario David med en vänsterkrok.
– That was one of the neatest left hooks I have ever seen.
 David tog i sin tur revansch genom en vårdslös karatespark, som renderade i ytterligare ett rött kort.
– That was one of the worst tackles I think I’ve ever seen.
Reprisen rullade. Coleman letade efter paralleller i minnet, men nej. Inte mycket där.
– That was one of the most cold blooded and lethal tackles I think I’ve ever seen.

Ni kan såklart tycka att ”The Battle of Santiago” är lite väl mainstream för att föräras en plats i den här nedräkningen, men jag vill ju som vanligt passa på att ge er bakgrundsberättelsen och dra nutidsparallellen. Chile byggde upp sitt hemma-VM ur ruinerna av den kraftigaste jordbävningen som uppmätts i mänsklighetens historia. Jordbävningen i februari 2010 – som hade sitt epicentrum nästan på exakt samma ställe – nådde 8.8 på Richterskalan. Skalvet 1960 uppmättes till 9.5, genererade tsunamivågor som var mer än 25 meter höga.

Två år av död, desperation och långsam återuppbyggnad hade gjort chilenarna ganska känsliga för extern kritik, och det är mot den bakgrunden man måste förstå reaktionerna på de artiklar som två italienska journalister skrev inför VM-turneringen. Corrado Pizzinelli skrev till exempel en rapport i Il Resto del Carlino, som varnade för ett underutvecklat land, fullt av social misär, glädjelösa män och lössläppta kvinnor.

Artiklarna plockades upp och återpublicerades i Chile, och en intensiv hetsstämning piskades upp gentemot italienarna. Innan någon riktigt förstod vad som hände hade lokaltidningen Clarín de Santiago publicerat en förstasida med den gigantiska rubriken ”Guerra Mundial”, världskrig eller VM-krig beroende på hur man läser. Tillsammans med en kollega var Pizzinelli tvungen att lämna Chile innan turneringen ens hann börja, för deras egen säkerhets skull.

Sedan kom lottningen för andra omgången.
– Jag dömde inte en fotbollsmatch. Jag var befälhavare i en militär manöver, beskrev den engelska domaren Ken Ashton. 

***

Men äsch, för att vara helt ärlig tänkte jag inte ens skriva om ”The Battle of Santiago”, utan råkade bara fastna i storyn när jag höll på med en annan grej.

Egentligen skulle jag ju dra igenom en annan aspekt av chilenarnas hemma-VM, nämligen deras överlägsna uppladdningsmetod. Förbundskaptenen Fernando Riera hade fått för sig att han kunde hjälpa sina spelare genom en sorts kulturell tillvänjning.

Alltså, innan chilenarna mötte Schweiz i premiärmatchen fick de äta schweizerost och innan slaget mot italienarna fick de lov att sätta i sig kopiösa mängder spaghetti. Och inför kvartsfinalen mot Sovjet bjöd Riera – otroligt nog – var och en av sina spelare på några rejäla huttar vodka.

Det mest bisarra av allt var att proceduren tycktes fungera. Chile slog Sovjet, avancerade fram till semifinal och förberedde sig för matchen mot Brasilien genom att bälga i sig rejäla kvantiteter kaffe. Där bröts dessvärre den magiska sviten. Garrincha gjorde två mål på en halvtimme, generationer av framtida fotbollsspelare gick miste om vidare gastronomiska kullerbyttor.

***

I alla fall, tidigt på tisdag morgon flyger jag till Sydafrika, och fram till dess har jag för avsikt att prioritera familjeliv framför fotbollsbloggande. Jag ska försöka hinna med min skörd av VM-ögonblicken, men utöver det blir det nog inget bloggat förrän jag landar någon gång i mitten av nästa vecka.

Ni får roa er med vår lite mer ambitiösa VM-upptrappning i papperstidningen så länge. Idag skriver jag om Nwankwo Kanu och hans uråldriga lejonhjärta. Och eftersom ni har frågat kan jag ju dessutom passa på att betona att den rosa VM-bilagan finns hos din handlare från och med idag.

Kick Out the Hams. Mot Johannesburg.

/Erik Niva

You will always have Istanbul.

Rafa Benítez lämnar Liverpool, och det är ett beslut som river upp ännu större sår i en klubb som redan blöder kraftigt. Personligen tycker jag att det känns trist att det skulle sluta såhär. Jag var på Benítez första match som Liverpool-manager, och följde honom extra nog under den där säsongen som kulminerade med en av de allra mest osannolika fotbollstriumfer jag någonsin sett.

”Den röda jätten vaknar igen”, blev rubriken på det reportaget, och under Rafa Benítez gjorde den ju faktiskt det.

”Rafa, Make Us Dream”, stod på det banderollen som hände på The Kop under spanjorens första säsong på Anfield. Klubben hade inte vunnit ligan på över 20 år, och gått helt utan bucklor under 3 säsonger. Efter Istanbul hängde sedan en ny banderoll på The Kop. ”We Asked For a Dream – Not For a Miracle”.

Cardiff. Barcelona. Madrid.

Rafael Benítez gjorde Liverpool till en stolt klubb igen, gjorde sig själv oändligt populär hos fansen. Men han lyckades sedan aldrig bygga vidare därifrån.

Han sögs in i det Liverpool som givit staden sitt smeknamn, ”Rumour City”. Han började spela maktspel, utkämpa strider som inte var hans och se konspirationer mot honom i varje liten buske. Han drabbades framförallt av att klubben såldes till orätta händer, och att han därefter tvingades arbeta under en horribelt inkompetent ledning.

Hans kort blev sämre och sämre. Tyvärr spelade han dem inte heller något vidare.

Under det senaste året har Liverpool blivit en misstänksam, sluten, migränsjuk fotbollsklubb. Rafa Benítez har inte varit roten till problemet, men han har varit en del av det. Det är absolut inte ologiskt att han nu lämnar sin position som manager, men på den platsen där han tidigare stod finns nu bara ett ännu mer kaotiskt vakuum.

Liverpool FC – vad i hela friden ska ni ta er till nu?

/Erik Niva