Varje sak har sin tid.

De europeiska säsongerna är så gott som slut, och det är prick två veckor kvar tills mitt eget VM-plan lyfter mot Sydafrika.

Det har blivit dags att börja trappa upp.

Senare idag eller i morgon siktar jag på att dra igång någon form av semi-daglig nedräkningsserie, men jag vill börja med att återberätta historien om Bennard Yao Kumordzi.

Kommer ni ihåg ”Benny”?! Fem år har nu hunnit passera sedan den då 19-årige ghananen landade i Sverige. Han hade lockats till Norrköping av Anders Ljunggren, mannen bakom experimentföreningen FC Norrköping, vars koncept gick ut på att avancera i det svenska seriesystemet genom att förädla afrikanska talanger.

För Kumordzi blev det inte som han tänkt sig. Han gjorde 17 mål på 11 matcher från mittfältet för FC Norrköping, men påstod sig själv ha lockats till Sverige mot löfte om spel i betydligt högre divisioner.
– Anders Ljunggren ljög för mig från den dag då jag kom till Sverige, sa han till Folkbladet då.
Enligt Kumordzi fick han inte en krona under sin tid i FC Norrköping, trots sitt kontrakt. Istället betalade han pengar till Ljunggren.
– Min bror betalade Anders 350 dollar i månaden men de pengarna såg jag inte skymten av. Det enda jag fick var tre mål mat om dagen. Samtidigt tvingades vi att bo sju personer i ett studentrum. Det var otroligt svårt, men vad hade jag för val?

Storebror IFK Norrköping såg såklart omgående till att plocka upp stadens nya storspelare, men Kumordzi blev inte mycket lyckligare för det. Han ville fortfarande ha de pengar han tyckte sig ha rätt till.
– Min familj hemma behöver de här pengarna. Jag måste ta hand om min pappa och tre systrar.
Till slut bestämde sig Kumordzi att gå ut i strejk, trots att han vid den tiden alltså representerade IFK Norrköping snarare än FC Norrköping. Han såg det som det enda sättet att komma åt Anders Ljunggren.
– Om Anders inte betalar inom två veckor från i dag, så kommer jag att sluta träna. Då får han själv ta tröja nummer 12 och spela för IFK.
I juni 2006 gjorde han verklighet av hotet och gick ut i strejk. IFK Norrköping sa upp hans kontrakt med omedelbar verkan.
– Jag förstår varför IFK gör detta. Dom har ju inte gjort något fel. Men den här historien har pågått för länge och jag har inte mått bra. Det har stört mig och strejken var enda sättet för mig att visa att jag tycker jag blivit behandlad illa.

Därefter försvann Bennard Yao Kumordzi från den svenska fotbollsradarn, men sedans sist har Kumordzi karvat sig en karriär inom grekisk fotboll. Efter några imponerande säsonger med lilla Egaleo skrev han på för Panionos sommaren 2007. Han tillhör fortfarande Micke Stahres klubb, men sägs nu vara så gott som klar för turkiska storklubben Fenerbahçe.
– Jag tror inte på stora namn när det handlar om lagbygge. Däremot talang, energi, vilja och hunger för fotbollsframgångar, och det ser jag i Kumordzi, sa Christoph Daum i förra veckan.

Igår samlades Ghanas preliminära VM-trupp i Paris. Gissa vem som var med?

***

Och när jag nu är inne på svenska kopplingar till den grekiska fotbollen; såhär roligt har Mattias ”Jesus” Bjärsmyr det med sina PAO-kamrater i de solvackra arkipelagen.

***

Det är bra med läsare. Magnus Cadelin påminde mig om Benny-historien, Vasilios Nikitas uppmärksammade mig på Baywatch-klippet och en snubbe som bara går under namnet Jörgen påpekar att Schleswig 06:s målvakt heter Tore Wächter.

Därför tänkte jag än en gång se ifall jag kan vinna lite klokhet ur the wisdom of my crowd. I anslutning till Ghanas VM-trupp påstås det vid upprepade tillfällen att serbiske förbundskaptenen Milovan Rajevac jobbat i Sverige under en period av sin karriär.

Vad handlar det om? Någon som vet? Har inte hittat några som helst uppgifter om vad Rajevac kan ha uträttat i dessa krokar; är det bara det vanliga översättningsfelet som syftar på Schweiz?

/Erik Niva

Medan Simon Bank hinner med två separata tupplurar på tåget mellan Madrid och Barcelona lyser flitens lykta över grannsätet.

Vi har ju en säsong att summera. Det är klart att jag också ser fram emot Millwall-Swindon på Wembley precis lika mycket som the next man, men grovt hugget tog ju den europeiska fotbollssäsongen 2009-10 slut igår. Styvt räknat tycker jag att det varit den bästa säsongen på länge; maktbalansen har i alla fall skakats om en liten aning och de flesta ligor har levt in i det sista.

För egen del är det klart att det blev en extra minnesvärd säsong i och med Spurs fjärdeplats, och därför har jag också känt mig nödgad att dela upp säsongssammanfattningen i två olika segment – ett för den verkliga världen och ett för mitt eget lilla universum.

Hursomhaver, här har ni the good and the bad från de senaste tio månaderna. Vi hade ju kunnat inkludera the ugly också, men jag är effektiv och nöjer mig en länk till the Football Management Consultant of Hull City.

Största ögonblick I:
Dagen då mest pengar ger bäst fotbollslag är den dagen då den här sporten dör. Det kan låta krasst, men det finns faktiskt ett egetvärde i att de största satsningarna ibland kollapsar under sina egna förväntningar. Självfallet var det ett ofantligt privilegium att få sitta på Santiago Bernabéu igår och se Javier Zanetti höja bucklan – ändå var det ett viktigare glädjeögonblick då jag slog på datorn den där höstkvällen och konstaterade att Alcorcón gjort fyra mål på Real Madrid på en dryg halvlek. Det må låta bakvänt, men i en fotbollsvärld där bara de stora kan lyfta pokaler är det ibland viktigare att notera vilka som förlorar än vilka som vinner. Även om jag såklart tippar på hatten mot Olympique Marseille, Bursaspor, Twente Enschede och Atlético Madrid också. Dessutom: David Beckham tar upp en gröngul halsduk på Old Trafford, St Pauli tillbaka i Bundesliga, Fulham till Uefa Cup-final.

Största ögonblick II:
I realiteten borde det såklart varit stunden då slutsignalen gick på Eastlands och Champions League-platsen var säkrad, men det var ett ögonblick fyllt av overkligt surrealistisk förvirring. I klassen för ren och pur extatisk sekundlycka vinner i stället sekunderna efter Danny Rose hamrat in sin 40-metersvolley mot Arsenal. Visserligen gott om surrealistisk förvirring där också, men man har liksom inte tid att reflektera över det när man ligger underst i någon sorts extatisk moshpit sju rader nedanför sin egentliga sittplats.

Värsta ögonblick I:
Jag satt på den där nybyggda terminalen på Heathrow och skulle gå på planet till Luanda bara några få minuter senare. Ett sista svep på de internationella nyhetsbyråernas hemsidor – en rubrik som bokstavligt talat faktiskt fick mig att frysa till. Den exakta ordföljden har jag glömt, men rubriken innehöll i alla fall orden ”Togolese national team”, ”machine gun-attack” och ”Angolan border”. Det 2010 som skulle bli den afrikanska fotbollens stora år var över innan det ens gått en månad.

Värsta ögonblick II:
Så jävla kul är det inte att kunna säga vad-var-det-jag-sa. Några timmar innan fribiljett-till-finalen-matchen mot Portsmouth gick jag ut och tippade att Michael Dawson skulle halka och Spurs därigenom förlora. Inte fan blev jag lyckligare för det när förlängningen väl kom och Dawson väl halkade. Den där helvetesprofetian innebar inget annat än tredubbel frustration när den väl besannades. Vi hade precis givit en FA Cup-final i present till Portsmouth, och därnäst skulle vi behöva ta nio poäng mot Arsenal, Chelsea, Man United och Man City för att nå fjärdeplatsen. Där och då var jag helt och fullt övertygad om att Spurs skulle förbli samma förutsägbara förlorarklubb i alla evinnerligheters evighet.

Bästa match I:
Kanske säger det något om fotbollens inneboende överlevnadskraft att den allra bästa matchen jag såg följde omedelbart på det allra värsta ögonblicket. Jag hann landa i Angola, häpna över likgiltigheten gentemot det togolesiska landslaget, köa i åtta timmar för en ackreditering och ta rygg på nationens diktator genom avspärrade gator för att precis hinna till de afrikanska mästerskapens öppningsmatch. Efter 78 minuter ledde värdnationen Angola med 4-0. Vid slutsignalen hade Mali kvitterat till 4-4. Football… bloody hell. Lyon-Marseille var ju också rätt okej, men faller helt enkelt på närvarostrecket. Första Manchester-derbyt är bisarrt nog en bit efter.

Bästa match II:
Det var ju inte så att man jublade efteråt, men… Everton-Tottenham, 2-2. Under 25 minuter i början av andra halvlek gjorde Spurs precis vad man ville, inklusive två mål. Under 20 furiösa slutforceringsminuter med Seamus Coleman som pådrivare vände Everton därefter hela sin säsong. I 93:e sprang sedan Wilson Palacios till sig en straff, som Jermain Defoe givetvis missade. A game and a half, this one. 

Sämsta match I:
Angola-Algeriet, 0-0. En förvärrad variant av den uppgjorda matchen mellan Västtyskland och Österrike 1982. Båda lagen blev klara för de afrikanska mästerskapens kvartsfinal vid kryss, och de orkade inte ens låtsas. Själv hade jag åkt hem från Afrika, och var av någon anledning inkallad som expertkommentator i Eurosports sändning. Det var rätt svårt att upprätthålla någon form av entusiastiskt sken. 

Sämsta match II:
Fulham-Tottenham, 0-0. Också ett sätt att kasta bort en Annandag på.

Bästa laginsats I:
Barcelonas första roliga-timme mot Arsenal på Emirates kan mycket väl ha varit den bästa offensivfotboll jag sett ett klubblag spela. Inters sista tiomannatimme mot Barcelona på Camp Nou är nästan garanterat den bästa defensivinsats jag skådat.

Bästa individuella insats I:
Jag älskar ju den där bilden på hur sex livrädda belgare står mot en ensam Diego Maradona. Den är tagen på Camp Nou, 1982. Hade bara fotograferna varit vakna hade det gått att hitta en likadan bild på samma arena, 28 år senare. Varje gång Leo Messi hade bollen i CL-kvarten mot Arsenal trodde alla på arenan – inklusive Arsenal-spelarna – att han skulle göra mål. Det blev fyra. Om 28 år kommer jag garanterat fortfarande skryta med att jag var där.
 

Bästa individuella insats II:
Hedersomnämningar till Michael Dawson för Chelsea och Gareth Bale för i stort sett varenda match sedan nyår – men målvaktsinsatsen som Heurelho Gomes stod för mot Arsenal var något hämtat från en helt annan dimension. Under en avgörande femminutersperiod gjorde han tre räddningar av Gordon Banks-klass, tog tre bollar som i praktiken redan var i mål och som var och en kunde vänt både match och säsong.

Sämsta individuella insats I och II:
Alltså, det är ju tråkigt att behöva konstatera, men här behöver jag inte dela upp kategorin. Den europeiska toppfotbollens sämsta individuella insats under säsongen 2009-10 gjorde tyvärr hedersknyffeln Erik Edman på White Hart Lane. 1-9. Lite beroende på hur sträng man vill vara kan man säga att alla nio mål passerade hans vänsterbacksposition.

Bästa laginsats II:
På onsdagen tog vi vår första ligaseger över Arsenal på ett årtionde, tack vare en bättre insats än jag trodde att laget var kapabelt till. På lördagen slog vi ligamästarna från Chelsea, genom att spela ännu bättre. Att matchen slutade 2-1 var en smärre parodi. Det kunde, borde verkligen ha varit 4-0 eller 5-0. I stora stycken den bästa match jag någonsin sett Tottenham göra åp White Hart Lane.

Sämsta laginsats I och II:
Erik Edman var ju inte ensam, bara allra sämst. Wigan-spelarna fick lov att hosta upp pengar för att kompensera den lilla skara fans som åkt hela vägen ner från nordväst till London den där söndagen. De kom alldeles för billigt undan. Utmanare? Tja, det var väl inte så jävla bra av Liverpool att bli utspelat av ett Reading som knappt skapat en målchans under höstens bortamatcher i The Championship. Och ska man utvärdera prestationen nyktert så gjorde ju inte direkt Lazio någon bragdinsats i den där spökmatchen hemma mot Inter…

Vackraste mål I:
Benjamin Huggel för Basel i det schweiziska klassikermötet med Zürich.

Vackraste mål II:
The Liverpool Beach Ball.

Team of the Season, EPL
Heurelho Gomes (Spurs)
—
Branislav Ivanovic (Chelsea)
Richard Dunne (Aston Villa)
Roger Johnson (Birmingham City)
Gareth Bale (Spurs)
—
James Milner (Aston Villa)
Frank Lampard (Chelsea)
Cesc Fábregas (Arsenal)
Florent Malouda (Chelsea)
–
Wayne Rooney (Man United)
Didier Drogba (Chelsea)

Team of the Season, Serie A

Julio Sergio (Roma)
–
Maicon (Inter)
Lucio (Inter)
Leonardo Bonucci (Bari)
Juan Vargas (Fiorentina)
–
Esteban Cambiasso (Inter)
David Pizarro (Roma)
Wesley Sneijder (Inter)
–
Antonio Di Natale (Udinese)
Diego Milito (Inter)
Mirko Vucinic (Roma)

Team of the Season, La Liga
Victor Valdés (Barcelona)
–
César Azpilicueta (Osasuna)
Gerard Piqué (Barcelona)
Filipe Luis (Deportivo)
–
Jesús Navas (Sevilla)
Xavi (Barcelona)
Ever Banega (Valencia)
Javi Martínez (Athletic Bilbao)
Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
–
Leo Messi (Barcelona)
Gonzalo Higuaín (Real Madrid)

2009-10 – how was it for you?

/Erik Niva

Och någonstans högt däruppe sitter de tillsammans och fånflinar, Angelo Moratti och Helenio Herrera. Det finns ingen anledning för dem att längta tillbaka ner till jordelivet – det är ju precis på pricken som om de vore här ändå.

Absolut allting med detta mästerliga Inter är som kopierat från 1960-talet och deras ”Grande Inter”, från framgångarna och spelsättet till ägaren och tränaren, de två inkarnationerna av dem själva.

José Mourinho är en överraskningarnas tränare, men den här matchen vann han på precis det sätt han berättat att han skulle vinna den. Han vann den tack vare ett lagbygge som skräddarsytts för just den här kvällen, ett lagbygge som precis som Herreras 60-talslag börjat bakifrån.

Vad var det nu han sa Mourinho, i den där intervjun vi blogglänkade till före matchen för att förklara hur han revolutionerat Inter?! Två starka mittbackar. Ett mittfält som kan kontrollera bollen. Och en center som gör mål på de chanser han får, och inte tjurar över lägen som han tycker att han borde haft.

Ett lag som både kan vinna och som vågar göra det.

Idrottsvärlden är full av mytologi om straffskyttar som först pekat upp i krysset och sedan satt bollen just precis där. Det här är den historien fulländad. Sedan sin första dag i Italien har inte José Mourinho nöjt sig med att berätta att han ska vinna Champions League, han har dessutom redogjort för exakt hur det ska gå till.

Hade det inte varit för att det ligger ett dårhus som heter Real Madrid och väntar på honom hade jag skrivit att fotbollsvärlden inte längre erbjöd honom några utmaningar.

/Erik Niva

Första tio minuterna var lite som ett långdistanslopp på längdskidor där ingen ville dra. Båda de här lagen har gått till final främst genom sitt omställningsspel; sin förmåga att vinna boll i rätt lägen och därifrån slå på virvelvinden raka vägen mot mål.

För att spela det spelet slipper man gärna ha bollen.

Efter en kvart var det tydligt vilket lag som tappade tålamodet och accepterade taktpinnen; inte helt oväntat FC Bayern.

Det innebär såklart fördelar att dominera matchbilden. Bayern fick fram ett par öppningar på Arjen Robbens kant, och etablerade ett spelövertag som färgade av sig på läktarna. Under den första halvtimmen blåste de rödvita horderna bort den blåvsvarta kurvan fullständigt. Känslan var att Bernabéu var deras arena, att finalen var deras match.

Men 67-33 i bollinnehav medför också förrädiska fallgropar. Givetvis är det precis den där känslan av att styra tillställningen som är så förrädisk. Inter behövde inte ens en omställning, utan klarade sig med en vunnen höjdduell och ett tyskt försvarsfusk. Diego Milito skapade sig en chans, och det är också allt Diego Milito behöver.

Hade Wesley Sneijder satt sitt omvända läge fem minuter senare hade den här finalen varit stängd och klar redan i paus. Nu behöver istället José Mourinho ägna halvtidsvilan åt att undsätta en Christian Chivu som hamnat i foulnöd mot Arjen Robben på sin vänsterback. Redan mot slutet av halvleken märktes det hur han fick alltmer defensivt understöd av Goran Pandev, men förmodligen reagerar Mourinho ytterligare.

Stankovic in på innermittfältet, Zanetti ner på vänsterbacken?

/Erik Niva

Tifokampen? 4-3 till Inter, eller?

/Erik Niva

Äh vafan. Matchdags. Vi ska försöka blogga vidare under matchkvällen, men som med allt annat får vi helt enkelt se vad som händer, go with the flow.

Men hörs vi inte förr så hörs vi väl i paus.

Jag lämnar över från Madrid med en bild från Barcelona.

/Erik Niva

En spelare vi – och alla andra – skrivit alldeles för lite om inför den här finalen är ju Diego Milito. Det har sina förklaringar. Trots att ”El Principe” gjort 46 mål på två Serie A-säsonger håller han fortfarande en markant lägre profil än din genomsnittlige AIK-spelare.
– Jag har ett enkelt liv, det är allt, säger han i en intervju med La Stampa.
• När gick du senast på disco?
– Jag minns inte.
•  Förra gången du kom sent till en träning?
– Jag tror inte att det någonsin har hänt.
• Senast du bråkade med någon?
– Jag hatar konflikter.

/Erik Niva

För övrigt så är matchen redan avgjord. De vet redan hur den kommer att sluta.

Vilka vet? Uefa vet.

De har nämligen alldeles nyss provkört sin nya statistiksimulator här nere i Madrid. De matar någon sorts datormodul med alla möjliga upptänkliga uppgifter av allehanda karaktär, och så låter den maskinen frusta, stånka och kruncha siffror ett tag.

Ut på andra sidan kom en detaljerad redogörelse för hela matchskeendet, med slutresultat och allt.

Och hur går det? Jo, 1-1 efter 90 minuter och 1-1 förlängning. Därefter blir det straffar, där Miroslav Klose – som blivit inbytt istället för en tröttnande Bastian Schweinsteiger – slår bollen i ribban.

Inter vinner, 7-6.

Så vet ni. Känn er fria att se ”Jakten på Julia” på ettan istället. Skyll på Uefa om det är något.

/Erik Niva

Efter att FC Bayern säkrat årets ligatitel firade de traditionsenligt på Marienplatz i centrala München.
– Ich bin ein Feier-Biest, utlovade Louis van Gaal. Jag är ett partydjur.

Att utlova en sådan sak inför ett tyskt mästarfirande kräver att man sedan står för sina ord – men vi får lov att erkänna att Louis van Gaal klarade testet, hoppade över den ribba han själv lagt upp.

Såhär såg det alltså ut nere på Marienplatz.

/Erik Niva

Das Feier-Biest.

Inför den här finalen gav José Mourinho två exklusiva intervjuer. Den ena till spanska Marca, då han ville kratta mattan inför sin landning i Madrid. Den andra till brittiska Sunday Times, då han vet att han en dag kommer att jobba i England igen.

Ingen enda aspekt av den här mannens tränargärning är slumpmässig.

Men i alla fall, i den där Sunday Times-intervjun fick han frågan om hur han lyckats förändra det Inter som i fjol åkte upp till Old Trafford och kapitulerade till det Inter som numera triumferande intar Stamford Bridge och Camp Nou. Han svarade genom att prata i mer än fem minuter utan uppehåll. Det här är sammanfattningen.
– Inters historia gick ut på att åka ut i åttondelsfinal och sedan grina över förlusten. Efter förlusten i Manchester blev jag kritiserad i italiensk press, och jag kände även att mina kommentarer på Old Trafford inte var särskilt välkomna inom klubben. Jag sa på ett väldigt objektivt och pragmatiskt sätt: ”Jag vet varför vi är ute ur Champions League, och det är för att de är bättre än oss”. Varför är de bättre än oss? Varför kunde inte Inter gå vidare? Varför kunde inte Inter uträtta något i Champions League på så många år? Varför kan Inter nå framgång i Italien, men inte i Europa? Vad kan vi göra för att förbättra laget och komma på svaret på de frågorna?

– Jag gick steg för steg. Jag kan inte spela i Champions League utan två väldigt starka mittbackar. Vi kan inte spela i Champions League utan en expert på fasta situationer, eftersom matcherna är väldigt, väldigt tajta och ibland behöver du den mannen för att göra skillnaden. Vi behövde ett mittfält kapabelt att kontrollera bollen under större delen av matchern. Och vi kunde inte lyckas i Champions League utan en forward gjord för de stora ögonblicken. Inte en anfallare som gör tre mål på femton chanser, en anfallare som kan göra ett mål på två chanser.

– Vi arbetade för att besvara de frågorna. Klubben var väldigt öppen för mina idéer, det måste jag säga. Efter det behövde vi bara klättra över den psykologiska muren; det stora ögonblicket, den stora motståndaren. Det ögonblicket kom mot Chelsea i åttondelsfinalen. När vi slog Chelsea – i synnerhet på det sätt som vi gjorde det, i synnerhet för att vi gjorde det välförtjänt genom två segrar. Det var vad laget behövde, i synnerhet som vissa spelare gått igenom år efter år av besvikelser i Inter. Efter att ha slagit Chelsea kunde de slå vem som helst.

/Erik Niva