BELIEVE!

/Erik Niva

Just när ni trodde att det var över.

Vi hade ju redan klarat av det här. Vi hade tackat av Jens Lehmann tillsammans med en grön krokodil och småfnittrande börjat blicka fram emot hans självbiografi ”Der Wahnsinn liegt auf dem Platz” istället.

Men så tvingades en revbensskadad Rene Adler tacka nej till VM – och nu är hela kaoskarusellen igång igen. 

Resultaten från tyska läsarundersökningar är så gott som eniga: skicka Jens Lehmann till VM.

Och det slutar ju inte där. Skulle det verkligen fungera att bända ner 40-årige Lehmann på en sydafrikansk bänk? Att förvänta sig att han skulle träna på i stillhet, och samtidigt fungera som ett tyst och lojalt stöd för 24-årige Manuel Neuer och 28-årige Tim Wiese?

Franz Beckenbauer tror inte det.
– Jogi Löw måste ha en sak klar för sig: Om han väljer Lehmann så måste han bli Nummer Ett. Det går inte att sätta honom på bänken.
Oliver Kahn tror inte det.
– Jag har allvarliga tvivel om huruvida Jens skulle finna sig i att spela tredjefiolen. Det är vad allt borde handla om – att stötta Wiese och Neuer – men jag tror att hans egna ambitioner skulle hindra honom från att göra det.

Enligt grundplanen ska Lehmann åka till Sydafrika som expert för tyska Sky. Underhållande bara det, men det kan alltså bli långt mycket bättre än så. När han  tränade med sitt VfB Stuttgart igår ville han inte uttala sig om den nya situation som nu plötsligt uppstått:
– Inga kommentarer.
För några månader sedan utvecklade han däremot sina tankar om det tyska landslagets målvaktsläge på karaktäristiskt sätt.
– Vill du bli världsmästare så får du det inte lätt med relativt oerfarna målvakter. Inget av de alternativ som diskuteras har regelbundet spelat på allra högsta nivå, som Champions League.
Vad vore då idealiskt?
– Någon som mig.

I morgon klockan 12 presenterar Joachim Löw sin provisoriska VM-trupp. Han gör det i Stuttgart – Jens Lehmanns hemstad.

/Erik Niva

Ingen riktig intensitet i  VM-febern ännu? Säg de till de tio brasilianare som blev tagna som gisslan av en grupp tungt beväpnade rånare i förra veckan. De jobbade inte för någon knarkkartell eller på någon värdedepå, utan på fabriken som framställer samlarbilderna till Paninis VM-album för den brasilianska marknaden.

Rånarna försvann med 135 000 bilder.

Hela Panini-grejen fått ett något oväntat globalt uppsving under den här VM-våren. Nere i den italienska södern har det framställts piratkopior i stor skala, och i Belgrad finns tydligen en inofficiell bytesmarknad som lockar folk från hela Europa.

Nyhetsbyrån AP tecknar en känslopackad bild av den desperata jakten på ett komplett album.
– Jag behöver Tim Wiese, vrålar 45-årige Milos Nenadić till de ”hundratals andra” som tydligen dagligen samlas vid fontänen utanför Hotel Moskva.
Ingen lycka.
– Tro mig, jag har försökt få tag på Wiese i flera dagar utan framgång, svarar 32-åriga Dragica Jovanović.

Jag har ju lätt att sympatisera med deras belägenhet. 1986 var jag tvungen att använda framtida veckopengar som säkerhet innan jag fick tillräckligt stora lån för att fylla hålen i mitt första VM-album. Ungerska försvararen Imre Garaba var sist, och nu när footballspotter.com gjort den kulturella välgärningen att återpublicera häftet väcks minnet av hur smärtsamt – hur ofantligt jävla frustrerande – det var att dagligen behöva se det gapande hålet bredvid Antal Róths helskägg.

EM ’88 fyllde jag också den hårda vägen, men inför VM 1990 måste jag erkänna att jag fuskade. Jag utnyttjade den bytestjänst som Paninis svenska distributör tillhandahöll på den tiden, och skickade helt enkelt in ett knippe dubletter i utbyte mot de Thomas Berthold- och Jim Bett-bilder jag saknade.

Sen vete fan vad som hände… Jag blev väl tonåring. EM ’92 har jag inget minne av att ha haft något album, och med tiden försvann sedan Panini-albumen ur mitt medvetande. Egentligen trodde jag nog att de hade utrotats av den digitala utvecklingen, och jag är glad att jag nu förstått hur väldigt fel jag haft.

Det är ju nästan så att man blir sugen att starta en 2010-samling, men erfarenheten råder mig att låta bli. Hade jag bara haft logistiken på plats försommaren 1986 hade jag inte tvekat en sekund att maskera mig tungt, beväpna mig, binda upp några fabriksarbetare och försvinna med 135 000 bilder.

Med mitt flyt hade ändå ingen av dem föreställt Imre Garaba.

Vi kommer ju aldrig att bli en blogg som gör anspråk på att vara heltäckande – däremot gör vi vårt bästa för att hinna med att uppmärksamma sånt som inte får plats i övrig svensk fotbollsmedia.

Stor helg i Europa, och samtidigt som vi gratulerar Bayern München, Twente, Chelsea och Inter till sina respektive titlar vill vi givetvis även dra en lans för St Pauli. För första gången sedan 2001 är Hamburgs galnaste sjörövare tillbaka i Bundesliga. Visst går det att diskutera hur mycket av klubbens alternativa image som är en myt nuförtiden – 11 Freunde gör precis det i en bra artikel här – men den som inte tror att deras närvaro kommer att friska upp Bundesliga ytterligare har aldrig varit på Millerntor en matchdag.

***

Lätt att dra paralleller mellan England och Sverige en sådan här dag. Dels har VM-domaren Howard Webb gjort en Stefan Johanesson då han faktiskt gick ut och offentligt förklarade sitt domslut efter att ha dömt bort ett Everton-mål i Stoke. Dels blev ödesmatchen mellan Sheffield Wednesday och Crystal Palace ett eko av kvalmatchen mellan Djurgården och Assyriska, då besvikna hemmafans gav sig på en firande Clint Hill med knytnävsslag (klippen är få och skakiga, men ni fattar grejen om ni först ser det här och sedan detta).
– Jag är en stor pojke som kan ta det, men det var flera slag som träffade mig. Vid ett skede var det sju eller åtta killar som hängde på mig, säger Hill.

***

Säsongsavslutningar är ju avskedstider, och i helgen sa fotbollen blanda annat farväl till två spelare i varsin ände av personlighetsspektrat. I Holland sa gentlemannatjuven Roy Makaay hej med ett hattrick – i Tyskland tackades Jens Lehmann av med ett känslosamt ärevarv i ösregn.
– När jag stod ensam i mittcirkeln kom tårarna. Som tur var hade jag vädergudarna med mig, så ingen märkte något.

Inte nog med att Lehmann slutit fred med bollpojkarna – nu har han gått och blivit sentimental också.

***

Och när vi nu ändå kommit in på tyska målvakter – för ovanlighetens skull – kan vi ju bara inte lämna er utan att berätta lite om vad Oliver Kahn haft för sig på sistone. Ni förstår, han tog vägen förbi Kina och satte ihop en dokusåpa som går ut på att han ska hitta en lokal målvaktstalang.

Programmet har tvingats gå igenom den statliga tv-censuren, men här har ni i alla fall ett utdrag, komplett med textning och allt.

Är ni inte redo för måndagen nu så blir ni aldrig det.

/Erik Niva

We’ve been here before.

För nästan exakt 15 år sedan spelade Liverpool hemma mot ligajagande Blackburn på säsongens sista dag. Tog de poäng behövde Man United samtidigt bara vinna över West Ham nere i East End för att ta titeln.

Idag piskas de motstridiga känslorna på av den historiska signifikansen, av 19 möjliga Man United-titlar och ett fall från ”their fucking perch”. Den gången fanns det också ett extra emotionellt lager, men då handlade det om hur Anfield verkligen unnade King Kenny Dalglish en titel som Blackburn-manager.

Steven Beacom på The Belfast Telegraph minns sin dag på Anfield:
– Jag minns tydligt hur Liverpool-fansen var förvirrade, hur de inte visste om de skulle heja på Kennys lag eller sitt eget. När Alan Shearer gjorde första målet för Rovers såg jag bisarrt nog hur en del Liverpool-fans hoppade upp och jublade. Sen sipprade nyheten om att West Ham gjort mål igenom från Upton Park. The Kop började sjunga: ”West Ham, West Ham”. Sedan kom ett vrål: ”Come on, you mighty Reds”, det första riktiga budskapet till deras lag att det nu var okej att gå ut och besegra Blackburn, as the Mancs were blowing it anyway.

Det finns några klipp från dagen som visar hur pendeln sedan svängde fram och tillbaka. Ljudet är bäst här, men jag föredrar ändå detta, främst för att det visar hur Alex Ferguson spricker upp i ett brett leende när han fick höra att John Barnes kvitterat på Anfield.

Om ett oavgjort resultat stod sig på Anfield behövde Man United bara vinna sin match för att säkra bucklan.
– Anfield var fyllt av nervösa fans. ”West Ham, West Ham”, sjöng The Kop, som om de kunde lyfta the Eastenders till att hålla United stången. Sedan kom rena tystnaden när Jamie Redknapp satte en frispark för Liverpool. Många var tillräckligt uppjagade och förvirrade för att tro att det hade hjälpt United till ära, säger Steven Beacom.

Jamie Redknapp själv minns reaktionen på hans frisparksmål:
– Jag har aldrig hört The Kop så tyst efter ett Liverpool-mål. Det var kusligt.

Men Man United behövde göra mål på sitt håll, och de klarade inte av det. West Ham hade sina skäl att kämpa, då fansen alltid krävde att de tog i lite extra när hatade Paul Ince var i stan. Det går tydligt att höra hur de fortfarande hade energi att bua åt honom när matchen tickat in på stopptid, sekunderna innan Andy Cole fick säsongens sista chans.

Steven Beacom:
– Det hade bara hunnit gå några sekunder sedan Redknapps mål och matchen var fortfarande igång. Då kreverade Anfield eftersom det hade gått en slutsignal många mil därifrån. The Kop började sjunga Kenny Dalglishs namn och ”Champions” för att hylla Blackburn. Det var otroligt.

När vi nu röjer oss fram igenom spekulationerna runt Rafa Benítez framtid och försöker lista ut hur de inblandade tänker inför matchen i eftermiddag blir mönstret uppenbart. Spelare och ex-spelare hävdar samtliga att Liverpool kommer att ge allt.
– 1995 kickade vår professionella stolthet in, och jag är 100 procent säker på att samma sak kommer att hända idag, säger till exempel Jamie Redknapp.
Supportrarna tycks däremot ganska samstämmiga i sin vilja att se sitt Liverpool förlora:
– Om du vill att vi vinner över Chelsea är du inget Liverpool-fan, summerar supporterförfattaren Tony Evans.

We’ll see.

***

Ni kan förvänta er att Simon Bank drar in med en besläktad redogörelse av förutsättningarna inför Lazio-Inter. Dessutom har vi att se fram emot hur Steve McClaren ska bli holländsk mästare, hur Sheffield Wednesday och Crystal Palace spelar nedflyttningsmatch i The Championship och hur Real Madrid ska försöka kroka i Bojans bortflyende Barcelona.

Själv måste jag dra upp till Råsunda typ… nu.

/Erik Niva

May Day.

För drygt 102 år sedan samlades en grupp Manchester United-spelare på Imperial Hotel, mitt emot Picadilly Station i stadens centrum. De var där för att grunda idrottsvärldens första fackförbund, trötta på att känna sig utnyttjade av klubbägarna.
– Fotbollsspelare är en övergenerös sort av människor, motiverade walesiske stjärnan Billy Meredith.

Hans argument förblev giltigt ända in på 1960-talet, då en serie av reformer förändrade den brittiska fotbollens maktbalans för alltid.

* Maxlönen avskaffades
1960 tjänade den genomsnittliga engelska industriarbetaren 15 pund i veckan. Maxlönen för fotbollsspelare var 20 pund. Oftast tjänade mannen på ståplatsläktaren mer än stjärnan på planen. Samtidigt nådde publiksiffrorna rekordnivåer, och klubbägarna tjänade oerhörda pengar på skillnaden mellan de summor han drog in i biljettintäkter och de slantar han betalade sina spelare. Efter att maxlönen avskaffats femdubblade landslagskaptenen Johnny Haynes omedelbart sin lön, och blev den förste fotbollsspelaren i England att tjäna 100 pund i veckan.

* Transfersystemet modifierades
På den här tiden fungerade engelsk fotboll enligt en så kallad retain-and-transfer-modell, där klubbarna hade all makt över en spelares möjlighet att flytta. Även om en spelares kontrakt gått ut kunde hans föregående klubb vägra släppa honom till en annan förening. Ett bråk med en klubbledning kunde därigenom i praktiken göra slut på en spelares karriär. När Newcastle vare sig tänkte ta ut George Eastham i laget eller släppa honom till Arsenal tvingades Eastham arbeta som korkförsäljare istället. Till slut drog han Newcastle inför Högsta domstolen, och vann målet.

* TV-intäkterna fördelades
I samband med att det först började sippra in tv-intäkter i sporten försäkrade sig facket om att 10 procent av dessa pengar skulle tillfalla spelarna. Det var en förhållandevis betydelselös summa, fram till det att tv-marknaden exploderade på 1980- och 90-talen. Avtalet förhandlades om i början av 2000-talet. Det är nu inte längre bundet till en given procent, utan garanterar istället spelarfacket 175 miljoner pund under en tioårsperiod.

***

Och så skapade Frankenstein sitt monster. Även om var och en av förändringarna var fullständigt rimliga och resonabla när de genomfördes har effekterna spunnit bortom all kontroll.

Spelarfacket PFA publicerar numera ett medlemsmagasin som heter ”Player’s Club”. Det lanseras som ”a glossy lifestyle magazine”, men innehåller mest konkreta tips på hur en människa med mer pengar än han kan spendera ändå ska lyckas göra av med dem. Det är guider till fastighetsinvesteringar i Dubai. Det är lathundar till hur man köper tävlingshästar, investerar i nattklubbar eller köper lyxbåtar.

Idag ger Tottenhams vänsterback Benoît Assou-Ekotto en intervju till The Guardian, under rubriken: ”I play for the money. Football’s not my passion”. Det skulle förvåna mig mycket ifall han själv förstår ironin i att den publiceras just den här dagen.

***

Förresten, tre Premier League-spelare har ingått i spelarfackets ”Management committe” den här säsongen:
* Gary Neville, Man United
* Marcus Hahnemann, Wolves
* Clarke Carlisle, Burnley 

/Erik Niva

Morgonen efter en Mourinho-mangling gör man helst inte många knop. Man slipper gärna ställa klockan på 04.45, och man har inget emot att vara utan de där timmarna i en transithall på flygplatsen i Zürich.

Men här sitter man.

Gör inget särskilt Pusslar ihop gårdagen med att bläddra i hyperventilerande italenska och indignerade katalanska tidningar. Köper några magasin, läser ikapp på sånt man missat.

Och helt utan förvarning kommer den så – det som måste vara tidernas minst befogade parallell mellan en någorlunda framgångsrik fotbollsspelare och världens mäktigaste man. I en artikel i skotska Daily Record pratar den amerikanske mittfältaren Maurice Edu om hur veteranförsvararen David Weir varit en viktig del av Rangers titelvinst.

Hmm… Amerikaner… En kamp mot oddsen… Artikelförfattaren samlar ihop de komponenter han har, funderar några varv på hur han ska få ihop allt – och sätter sig sedan och knackar ner den här inledningen på sin artikel:

”Maurice Edu watched in astonisment as a working-class black man with a Muslim sounding name became president of his country. But while the rise of Barack Obama stunned this exiled American, it’s nothing compared to the miracle he sees every day he works beside David Weir”.

Nä. Mitt i prick. Truly nothing, that is.

/Erik Niva

Näni. Nu får det vara nog på tv-funderingar för ett tag framöver – här finns ju en liten match att tagga upp inför.

Barcelona badar i eftermiddagssol, och folk på gatorna är synbart taggade på ett sätt som jag aldrig tidigare sett. Vad som än händer ikväll kommer det inte att gå stilla och obemärkt förbi.

Hursomhelst, bloggen tänkte ju såklart lämna sitt bidrag till upptrappningen, och nu när det ändå är stormatch såg vi ingen anledning att sikta lågt. Istället får ni – högt ärade bloggfolk – en helt egen och exklusiv intervju med mannen som både är världens genom tiderna tredje bästa fotbollsspelare och FC Barcelonas chefsideolog.

Det är ju otroligt frustrerande att en papperstidning bara sväljer ett visst antal tecken, så när jag hamrat ner de allra mest obligatoriska svaren från intervjun med Johan Cruijff så var det uppslaget mer än överfyllt.

Men nya tider, nya möjligheter. För några år sedan hade de överblivna svaren bara gått till spillo – nu har vi istället den här möjligheten att ge er en insikt i hur fotbollsfenomenet Johan Cruijff resonerar kring dagens FC Barcelona och katalanismen som omgärdar klubben.
– Jag tycker fortfarande att det är en unik klubb, på alla möjliga sätt. Först och främst är det inte bara en fotbollsklubb, jag tror att de ägnar sig åt tolv olika sporter. Fem eller sex är professionella, resten amatörer – men alla är del av samma klubb. Redan det är unikt. Sedan är det en klubb som ägs av medlemmarna, snarare än av ett företag. Ibland är det väldigt kul, som nu till sommaren när de ska rösta om en ny president. 60-70 000 människor går till arenan för att rösta.

• Fler än i många val…
– Det är en konstig stämning, men en härlig stämning. Det är som normal politik, med tv-program där kandidaterna offentliggör sina manifest och attackerar varandra… Det är som ett vanligt val. Ibland är det lite galet, men i i stort är det väldigt bra, eftersom de flesta klubbar styrs av affärsmänniskor som inte vet någonting om fotboll.

• Under Laporta-eran är känslan att Barcelona har utnyttjat sin ”Mer än en klubb”-paroll tydligare än på länge.
– Ja, det är något de brytt sig väldigt mycket om de senaste sju åren, då Laporta varit president. Du behöver bara titta på tröjorna med Unicef-loggan för att se ett väldigt stort steg framåt för tanken på vad sport egentligen är. Om du tittar på Barcelonas stiftelser, och ser vad de uträttar över hela världen – då fylls du av stor respekt.

• När du kom till Barcelona, 1973, rådde en väldigt speciell politiskt situation mellan Katalonien och den spanska centralmakten. Idag har förhållandet normaliserats en del. Tror du att FC Barcelona fortfarande betyder lika mycket för det katalanska folket som klubben gjorde då?
– Ja. Utan något som helst tvivel. Först kom Franco-tiden, diktaturen med allt vad den innebar… Sedan kom ett tomrum, men nu har en ny generation vuxit upp och… När du tittar på världen ser du att idrotten alltid går först. Politiken följer efter. Förmodligen är FC Barcelona det allra tydligaste exemplet på hur en sorts människor nu ersatts av en annan sorts människor i Katalonien. De som leder klubben nu är folk med en annan sorts utbildning, en annan sorts tänkande – och de har styrt på det här sättet i några år. Och nu ser du att politiken följer efter. Nästa generation… Du kan säga att det är näst intill normalt att efter Franco-tiden – då allt var extremt styrt och strikt – går man hela vägen åt andra hållet och stjäl och håller på… Nu är vi tillbaka i mitten, med en ny generation på väg att ta över.

• Och du har gått och blivit förbundskapten för det katalanska landslaget.
– Äsch, vi spelar en match om året. Det är inte ett särskilt tungt jobb, nästan som en hederstitel. Men på samma gång tyckte jag att ungdomsutvecklingen inom katalansk idrott var ganska dålig, så det vi har gjort är att vi har ändrat en massa regler inom det katalanska förbundet. Folk var för fokuserade på resultat – ”vi måste vinna” – medan jag tycker att man måste ha roligt när man är mellan säg 12-14 år. Det var barn som var 8-9 år som åkte med till en bortamatch och inte fick spela en minut. Hey, det här måste vi ändra på – alla måste få spela. Redan i den åldern var det press på tränaren. Han fick höra: ”Hur kan du sätta in en dålig spelare istället för en bra?”. Den diskussionen måste man bort ifrån. Nu har vi ändrat reglerna så att en match spelas i fyra delar istället för två halvlekar upp till en viss åldersgrupp – och alla måste spela minst en del.

***

• Själv har du satt din prägel på tre olika Barcelona-generationer. Först ledde du laget på planen under 1970-talet, sedan satte du ihop ”Dream Team” som tränare på 90-talet och 2010 är du nu hederspresident i klubben. Går det att jämföra de här tre olika lagen?
– Jag jämför aldrig olika lag, eftersom alla lag som haft en fantastisk era har fostrat en generation av ungdomar som var tokiga i det laget. Jag vill inte säga att det andra laget var bättre än det första – för jag vill inte ta ifrån folk deras hjältar. Jag tycker att det är perfekt att varje generation har sina egna hjältar, att man ska fortsätta hålla fast vid sina hjältar. Och det är en bra sak med att bli äldre… Ta dagens Barcelona-styrelse så var jag deras hjälte när de var barn. Och varför skulle jag ta deras ungdom ifrån dem genom att säga att någon annan spelare eller något annat lag var bättre?

• Och de som växte upp med en kull av spelare blir ibland själva hjältar för nästa generation. Vi har ju exemplet med hur Guardiola fostrat en spelare som Xavi.
– Det är så det funkar, det är det som är fantastiskt med sport. Som Barcelona och spansk fotboll fungerade tidigare skulle den spelartypen aldrig få spela i a-laget. Men nu ser vi ju att alla olika sorters människor kan hävda sig inom fotbollen, och det är bland annat det som gör att jag tycker att fotboll är en av världens bästa idrotter. Stor, liten, tjock, smal… Alla kan spela, och alla kan göra det bra.

• Och bäst av alla är Leo Messi. Nu pratas det om att han kan jämföras med spelare som Pelé, Maradona och Cruijff.
– Well, som spelare är han bra – det enda är att de du nämner spelade tills de var 35. Vi får hoppas att vi får fortsätta njuta av Messi i åtminstone tio år till. Sedan… okej. Han är en stor spelare, hans kvalitet är utan tvekan väldigt hög. Dessutom är hans uppträdande bra. Alla barn kan se att han inte är kaxig, utan bara en väldigt fin person som försöker göra något för andra samtidigt som han själv

• Själv var du delaktig i att se till att Pep Guardiola blev Barcelonas nya manager, snarare än José Mourinho.
– Ja, för han representerar klubben genom sitt sätt att vara. Han pratar dess språk, är intelligent och ett bra exempel för alla ungdomar. Och jag tycker att när du är ”Mer än en klubb” så är det på det sättet det ska vara. Allt ska inte bara gå ut på att vinna. Om du sköter resten på rätt sätt så vinner du ändå.

The Godfather has Spoken.

/Erik Niva

Okej, detta borde jag väl skriva några ord om.

Från och med höstens säsongsstart så ingår jag alltså i Viasat-studions sändningar från Premier League. Det ska bli alldeles förjävla roligt.

Det innebär inte att jag ska sluta på Sportbladet. Jag tänker jobba på som vanligt med mitt riktiga arbete, bara lägga på ytterligare en tilltalande dimension. På Sportbladet har ju vägen till Premier League varit ganska stängd i några år – vi har förmånen att ha en briljant Peter Wennman som bökar runt i England – så det här är en fantastisk chans för mig att kunna jobba lite mer med den liga som alltid legat mig allra närmast om hjärtat. Samtidigt har jag ju ingen som helst avsikt att släppa skrivandet om det där ungerska derbyt som berättar så mycket om landet eller den där italienska streckmatchen med så ofantligt stor betydelse.

Jag vill både äta kakan och ha den kvar. Ser ingen anledning att låta bli.

TV är inte mitt hemmamedium – kommer nog aldrig att bli det – men trots det har jag rätt klara tankar om hur svensk fotbolls-tv borde kunna utvecklas. Precis som jag säger i den där länkade artikeln ovan så tycker jag att vi har blivit rätt duktiga på att analysera den lilla detaljen som påverkar matchbilden. Det är jättebra, och så ska det givetvis fortsätta vara. Men själv tycker jag ändå att det är tråkigt att granskningen av det lilla skeendet nere på planen totalt fått skymma alla de stora berättelser som konstant mullrar på utanför sidlinjerna.

Jag vill vare sig rita pilar eller rabbla statistik. Jag vill rikta in mig mer på sammanhangen, historierna – allt det där som gör fotboll till mer än en sport, och allt det där som fortfarande ger engelsk fotboll sin speciella identitet. Jag är rätt övertygad om att det inte går att fullt ut förstå sig på the roughs and tumbles of the Premier League ifall man inte har the pie and mash som sitt bread and butter – och hänger ni här på bloggen regelbundet tror jag att ni fattar ungefär vad jag menar med det.

Jaja. Vi får se hur det går. Oavsett vilket känns det i alla fall sjukt stort att få möjligheten att bli en del av den här svengelska tv-traditionen, att bygga vidare på arvet från det Tipsextra som borde kulturminnesmärkas. Tipsextra var tv-programmet som förändrade mitt liv, som fick mig intresserad av fotboll. Hade det inte varit för Tipsextra hade jag vare sig haft det här jobbet eller skrivit det här blogginlägget.

Den engelska fotbollen är min fotboll mer än någon annan. Och nej, det innebär inte att jag är ointresserad av den italienska eller den spanska eller den tyska ligan – alla som läst mig någorlunda regelbundet vet att jag gillar alla fotbollskulturer – men det innebär att det ska bli alldeles extra roligt att göra det här jobbet.

Left Foot Forward.

/Erik Niva

Guess what?

Simon Bank kommer inte tro att detta är sant, men jag sitter faktiskt inte på Paul Bocuses Brasserie Argenson. Och under över alla under – inte har jag heller förärat vare sig Léon de Lyon eller Terasse Saint Clair med min närvaro.

Jag sitter på ett ställe som heter… öööh, kollar skylten… Woko! Och här fick jag förhandla ett jävla tag innan de behagade woka fram en woko med enbart légumes. Antar att jag borde ha bett att få snacka med Chef Raphaël.

Jaja. I Frankrike är jag, och ikväll ska här spelas den match som Lyon beskriver som ”den viktigaste någonsin” och Bayern München betecknar som ”den största på nio år”.

Det funkar.

Ändå sitter jag här på Woko och tänker på Holland. Om ni sett tidningen – eller bemödat er med att betala tre Plus-kronor – har ni noterat att jag fick en audiens hos Gudfädernas Gudfader igår. Nästan femton år har gått sedan Johan Cruijff lämnade tränarbänken på Camp Nou, men ändå är det ju fortfarande hans filosofi som fullständigt genomsyrar FC Barcelona.

Han är inte ensam holländare om att sätta sin prägel på Champions League-semifinalerna. Wesley Sneijder dirigerar Inter, Mark van Bommel och Arjen Robben är de absoluta nyckelspelarna i ett Bayern München som tränas av Louis van Gaal.

Och det är lite lustigt att jag igår lyssnade på Cruijffs predikningar – ska lägga upp mer av den intervjun här på bloggen när jag får tid – för att idag betrakta Van Gaals skapelse. I Holland kategoriserar man människor som antingen ”Cruijffianer” eller ”Gaalianer”.

Några av Cruijffianernas nyckelord: individualism, uppror, rockmusik, intuition, sex, protest, självständighet, experiment, lekfullhet, optimism, glädje, hopp, okonventionellt, risker, barnslighet, kärlek, begär, kreativitet, impulsivitet.
Gaalianerna: tradition, hederlighet, dygdighet, noggrannhet, renhet, gemenskap, rättvisa, medborgarskap, borgerlighet, ansvar, allvar, förutseende, handlingskraft, arbete, ledarskap, samarbete, lagar, skatter, byråkrati, effektivitet, kristendom.

Där Cruijff igår pratade gammeldags fotbollsromantik läser jag nu om hur Van Gaal vill se sporten förändras i framtiden. Förra månaden hade tyska Kicker en intervju med den sistnämnda, under rubriken ”Van Gaals revolution”. I korthet går den ut på:

* Skrota linjedomarna
– I dagens fotboll är det i praktiken omöjligt att avgöra ifall det är offside eller inte. Spelet är snabbare nu, och att följa bollen samtidigt som du håller koll på var anfallarna är går bara inte. Ingen kan se båda de momenten samtidigt. I de fall linjemännen dömer rätt är det en tillfällighet mer än något annat. Det är inte rättvist mot dem, spelarna, fansen eller sponsorerna. Jag säger: Glöm linjemännen. Och ta bort ”passiv offside”.

* Inför ett nytt domarsystem istället
– Det vi behöver är två domare nere på planen och en tredje uppe på läktaren, alla med headset och mikrofoner. Den tredje domaren har en dator, som gör att han kan avgöra om en spelare är on- eller offside. Datorn är uppkopplad mot ett trackersystem som följer varje spelare, och som dessutom kan avgöra om en boll är över mållinjen eller inte.

* Slopa inkasten – inför insparkar
– Ett inkast borde vara något positivt för laget, men fler än hälften av dem slutar med att motståndarna får bollen. Det är enkelt att försvara sig mot ett kast. Och det är lite konstigt… Det heter FOTboll, så varför ska vi plötsligt använda händerna? Ändrar vi det till frisparkar så kommer vi få se mycket mer action i straffområdena.

* Avskaffa straffsparksavgörandena
– Jag har aldrig pratat med en enda supporter eller expert som gillar dem. Det är ett lotteri. Jag skulle hellre se en sorts gladiatorkamp. Under förlängningen borde båda lagen tvingas offra en spelare var femte minut. Efter 115 minuter är det alltså sex mot sex. Och från och med då borde vi använda Golden Goal-regeln.

* Spela alla matcher på konstgräs
– Då skulle alla världens arenor vara likadana, vilket jag föredrar framför dessa extrema skillnader i kvalitet på olika gräsplaner.

Överens med Louis?

***

Sugen på fler holländska visionärer? Då rekommenderar jag en titt på Helmut Smits visuella fotbollsframtid – och en stund av stilla reflektion.

***

Jag har förstås inte hjärta att lämna er utan detta – bilden på en ung Louis van Gaal som spelare.

/Erik Niva