Genom askmolnet, nere på jorden, tillbaka i regnet.

Dags att lyfta blicken.

Har blivit mycket Spurs, mycket Champions League och en hel del franskt i bloggen sedan nystarten –däremot har vi inte riktigt haft tid att samla upp världen mitt i all vår eurocentrism. And that’s our loss.

Precis som vanligt tenderar det ju att hända en del grejer nere i Sydamerika. Det här är bara en kort summering av vad som varit på gång det senaste dygnet.

* Vi har fått en ny bottennotering vad gäller överarbetade målgester. Super-super-super-löftet Neymar stannar in en paradina-straff – som väl måste vara regelvidrig? – springer han ut till sidlinjen och hämtar ett halvdussin hiphophattar som han sedan delar ut till Robinho och de andra lagkamraterna. Vafan?

* I samma match – cupmatch mellan Santos och Guaraní – stod super-super-löftet André för en miss som inte sätter några rekord, men i alla fall är tillräckligt underhållande för att visa.

* Ner i Argentina trädde Boca Juniors colombianske försvarare Breyner Bonilla fram framför tv-kamerorna. Tårfyllt berättade han om hur han utsatts för rasistiska glåpord under matchen mot Colón, hur han omringats av motståndarspelare och hur gamla Derby County-anfallaren Esteban Fuertes gått över från förolämpningar till direkta hot: ”Han sa: ”Jag ska bryta benen på dig, din svarta skit. Åk tillbaka till Afrika”. Man känner sig impotent när någon hotar att skada en motspelare. Vi är alla sydamerikaner, och jag kom hit för att arbeta, inte för att råna någon”. Fuertes förstår å sin sida ingenting: ”Jag kallade honom aldrig ”svart”.

* På andra sidan stan väntar vi senare idag på en väldigt speciell comeback på River Plates Monumental-stadion. Mindre än fyra månader efter den svåra bilkraschen är gällröstade knattegeniet Diego Buonanotte nu redo för comeback, likt en uppspeedad Charlie Davies. OS-guldmedaljören Buonanotte körde bilen som vändes upp och ner och kanade in i ett träd när han tappade kontrollen under en storm. Själv klarade han sig med skador skador på skuldror och lungor – men tre av hans passagerare dog, alla bland hans bästa barndomskompisar. ”Jag är glad att kunna spela igen. Det håller huvudet upptaget”, säger Buonanotte, som lär börja på bänken mot Godoy Cruz.

* Inga upplopp då? Jo, såklart. När argentinska Lanús åkte ut Libertadores mot peruanska Universitario kokade det för Leandro Díaz. Han skickade in en tjuvspark när han tyckte att peruanernas målvakt Raúl Fernández maskade och… sedan var det igång.

Ett ganska normalt sydamerikanskt fotbollsdygn, alltså.

***

Oberoende av något annat var det länge sedan den brasilianska ligan var så intressant som den är just nu. En hel flock av storspelare har strömmat hem från Europa, vissa för att slipa sig i VM-form, några för att hitta tillbaka till spelglädjen, andra för att ha närmare till strandpartyt.

Kikar vi närmare på högstaligans trupper hittar vi långt mer än 50 spelare som försökt göra avtryck i någon av de större europeiska ligorna, för att ge upp och vända hem.

Några av de mest välkända namnen: Ronaldo, Robinho, Adriano, Roberto Carlos, Vágner Love, Fred, Cicinho, Kléberson, Lincoln, Fábio Rochemback, Caçapa, Edú, Roberto Abbondanzieri, Gilberto, Andrés D’Alessandro, Fabián Carini, Marcos Assunção, Amoroso, Edinho, Ricardinho, Marcelinho Paraíba, André Lima, Ewerthon, Carlos Alberto, Giovanni, Sebastián Abreu, Edu Dracena och Cléber Santana.

/Erik Niva

Men för helvete.

Ända sedan Wembley har jag varit på uruselt fotbollshumör. Inget annat i idrottsvärlden kan suga musten ur mig som en riktigt vakumförpackad Tottenham-insats, få mig att ifrågasätta värdet av att fortsätta bry sig. Spurs är meningslöst, alltså är fotbollen också meningslös. Ergo: mitt yrkesliv är meningslöst, min passion något utan värde.

Ibland tar det några dagar, någon enstaka gång flera veckor – förr eller senare släpper det alltid. Men det skadar ju liksom inte med lite hjälp på vägen.

Egentligen tog jag mig tillbaka upp i sadeln redan under timmarna före matchstart. Simon Bank hade för en gångs jävlla skull orkat släpa sig upp till White Hart Lane, och utan att kunna hjälpa det slank jag snabbt in i rollen som oönskad turguide. Allt från det helt bedövande ointressanta (”I det gathörnet låg Prince of Wales-puben förut. Där drack jag före min första match som säsongsbiljettsinnehavare, 97”) till högkalibrigt extremnörderi (”Uppför den där gatan bodde den stora Bill Nicholson ända tills han dog”).

Vi gick luggslitna Seven Sisters Road upp – förbi alla de där halalhaken och alla afrikanska ringerier som vuxit fram efter att den traditionella engelska arbetarklassen flyttat längre ut i förortsbältet – och solen sken och sirenerna ylade och supportrarna strömmade och jag kände att… Fan, jag älskar ju det här. Jag älskar de här kvarteren, som med årtiondena kommit att kännas som mina egna. Jag älskar White Hart Lane och jag älskar Tottenham Hotspur Football Club.

Egentligen behövdes inte vinsten. Jag var redan ute på andra sidan. Men ja… den gjorde ju sitt.

White Hart Lane glödde av den där extra elektriciteten som kvällsderbyn alltid ger. Nya Wembleys raka motsats. Sulzeer Jeremiah Campbell är på vippen att göra mål efter en minut. Danny Rose gör istället det mest osannolikt vackra mål jag någonsin sett av en Tottenham-spelare, Jason Cundy ochDavid Bentley inkluderat. Arsenal håller bollen, Spurs kontraslår. Några få minuter in på andra får outtröttliga multigeniet Gareth Bale friläge. Håller inne, håller inne… och borrar ner bollen i närmsta hörnet. Arsenal sätter in Walcott och van Persie, fortsätter rulla runt bollen. Ledley King och Michael Dawson är herkuliska. Heurelho Gomes gör tre räddningar av yppersta världsklass på fem minuter. ”Heurelho Gomes – I want you to shag my wife”, sjunger WHL. Men sedan stöter Nicklas Bendtner in bollen.

Rätt ofta får jag frågan om ifall jag är journalist eller supporter. Svaret är naturligtvis att jag är både-och – men även om jag lägger ner både mer tid och energi på mitt yrke kan det aldrig någonsin få mig att känna lika mycket och starkt som supporterbiten. Sista tio minuterna är ren, obefläckad tortyr. Jag undrar inte om Arsenal ska göra mål, bara när det ska komma. Och om de ska hinna göra ett eller två till. Jag mår direkt fysiskt illa. På allvar funderar jag – som aldrig någonsin lämnar arenan innan matchen är slut – på att dra i förtid för att slippa se det oundvikliga.

Till sist – efter att ha snurrat ner igenom alla Dantes nio infernokretsar – går slutsignalen. White Hart Lane lyfter ut i hyperrymden.

Jag hoppas att arenan tar mark igen ganska snart, och blir kvar där den står. Ska vi kunna fäkta oss in i Europaeliten behöver vi visserligen bygga nytt – men hur mycket skulle egentligen den där Champions League-kvarten vara värd? Kvällar som den här saknar White Hart Lane ju Premier League-motstycke som überkompakt tryckkokare. Bäst i Europa blir vi ändå aldrig. Fortsätt istället föda mig med några såna här upplevelser vart tredje år eller så, och jag är rätt jävla nöjd.

Jag gillar inte längre fotbollens storskaliga spelregler, jag tycker inte om de som styr sporten och jag har inga högre tankar om de flesta som spelar på yppersta toppnivå. Ändå fortsätter jag vara blint och intensivt förälskad i själva fotbollssporten.

Ett av mina absoluta favoritklipp därute i cyberrymden är det som spelades in då Aaron Lennon gjorde 4-4 på Emirates – och välkända engelska medieprofilen Danny Kelly slänger all professionell neutralitet rätt över bord. Just det här har inget att göra med att det var Tottenham som råkade göra mål, det är den totala, hjärtbultande ärligheten i ögonblicket som gör det.
– I LOVE FOOTBALL, STAN! I LOVE IT!!

Det här jobbet grundas för mig inte i vare sig objektivitet eller neutralitet. Så länge jag fortfarande kan känna samma grundmurade lycka som Danny Kelly är jag ändå på precis rätt plats.

I love football. Long may it last.

/Erik Niva

Sulzeer Jeremiah Campbell startar. Robin van Persie är plötsligt ”fit and sharp” och kommer att få minuter. Aaron Lennon springer återigen in i en rehabiliteringsmotgång och är borta till god-knows-when.

Jo, det här lär ju sluta bra.

***

När det första världskriget bröt ut så jublades det på gatorna i de europeiska storstäderna. Folket såg fram emot striderna.
– Efter en lång väntan i auditoriet så innebar krigsutbrottet att ridån äntligen gick upp för ett stort och spännande historiskt drama, där publiken själva fick vara aktörerna. Avgörandets tid var inne, skrev historikern Eric Hobsbawn i sin ”The Age of the Empire”.
I Storbritannien anmälde sig 750 000 frivilliga under krigets första åtta veckor, ytterligare 1 000 000 under de åtta månader som följde därpå.
– Kriget upplevdes allmänt som en lättnad, ett utlopp. Europas folk drog med lätta sinnen ut för att slakta och slaktas.

Drygt tjugo år senare mullrade det andra världskriget igång. Ingen jublade på gatorna den gången. På andra sidan ”The War To End All Wars” visste de nu vad kriget faktiskt innebar, vilket pris som behövde betalas. De hade genomlevt det där ögonblicket i skyttegraven när de insåg att fienden faktiskt var starkare, att de skulle förlora slaget och kanske aldrig ens komma ut på andra sidan.

Att samla ihop frivilliga var inte längre lika lätt. De som gått igenom helvetet tenderar att vara mindre sugen på att göra det igen, i synnerhet om oddsen är emot dem. De ville inte – men ändå marscherade Europas unga återigen ut i fält.

***

Jag vet såklart att det är förbjudet att dra paralleller mellan fotboll och krig, att det är ett vulgärt sätt dra koppla ihop låtsaslidande med enorma mänskliga tragedier.

Jo, givetvis. Men jag vet också vilken känslan är i kroppen inför ännu ett North London Derby.

Det var många år sedan jag såg fram emot de här matcherna. Nu har jag sett alldeles för många nederlag, fått alldeles för många illusioner krossade.

Jag har en Spurs-kompis, Magnus. Han har varit på tretton North London Derbys. Sett noll segrar. Han är inte där ikväll, orkar bara inte.

Ett bra omen? Något bättre lyckas jag i alla fall inte skrapa ihop till.

Själv sätter jag mig återigen på planet, trots att jag vet att jag inte klarar av att se en obevakad Campbell smyga upp på hörnorna. Trots att jag verkligen borde veta bättre.

/Erik Niva

Vi får hacka oss igenom den här Wembley-djungeln en vända till. Det är ju nämligen inte bara här i Sverige som den hetaste fotbollsdebatten för ögonblicket gäller urusla planer – efter helgens tragikomik på den engelska nationalarenan har nu tidningarna börjat borra sig ner i jorden med full kraft.

Att allsvenska marsplaner mest består av packad jord går trots allt att begripa – att mångmiljarbygget Wembley har hela Storbritanniens sämsta underlag är långt mycket mer svårförståeligt.
– Det är sämre än de non league-planer vi har spelat på, säger James Milner.
– De hade inte haft vare sig häst- eller hundkapplöpningar där. Det hade ansetts vara för farligt, säger Harry Redknapp.

Vi hoppar över hela den där modern-football-is-rubbish-diskussionen den här gången – och grönar istället ner fingarna med en djupdykning ner i myllan. Jepp, det har blivit gräsdags här på bloggen.

Roten till problemet? Det tycks vara att hela proceduren med planläggningen gått för snabbt, att maktmännen mer eller mindre krävde att spelplanen skulle vara redo innan den egentligen var det. Allt som har hänt sedan dess är del av en dominoeffekt.
– Vi ser ju planen som altaret, och kyrkan som något som ska byggas runt altaret. Men tyvärr, med all kommersiell press nuförtiden så bygger man kyrkan först och sätter sedan in altaret, säger Geoff Webb, som är vd för något med det briljanta namnet The Institute of Groundsmanship.

De flesta av de bästa Premier League-planerna är anlagda med ett så kallat Desso-system, där planerna får gro fram på plats, snarare än att lyftas in från ett växthus någon helt annanstans. Dessutom förstärks de med 20 miljoner konstgrässtrån, som med tiden växer ihop med naturgräset och stagar upp det. Hela processen tar minst tre månader – och den tiden har aldrig Wembley tillåtit sig, vare sig före eller efter invigningen.

Numera är schemat så späckat av rockkonserter och amerikanska fotbollsmatcher att planen aldrig hinner återhämta sig ordentligt. Tyngden av en hel Metallica-publik pressar dessutom ihop jorden, vilket innebär att underlaget inte dräneras ordentligt då det vattnas. På så sätt skapas det bisarra förhållande som rådde i helgen, då det var isbanehalt på ytan av mattan, men stenhårt några få centimeter ner i backen.
– Det första de måste göra är att riva upp allt, så att det kan mjukna och dränera bättre, men det kommer ta åtminstone fem eller sex veckor, säger Dave Saltman, som varit ansvarig för underlaget på Millennium Stadium.

På tre år har Wembley-folket lagt om planen tio gånger, bytt ut både planskötare och gräsleverantör. Allt har varit poänglöst, eftersom grunden ändå inte varit de rätta.

I nuläget är Wembley obokad under drygt två månader i sommar, mellan Green Day-spelningen den 19 juni och Challenge Cup-finalen den 28 augusti. Där finns möjligheten att ställa saker och ting till rätta – och den bara måste tas till vara.

Champions League-finalen är bara ett av alla de jättearrangemang som hålls på Wembley nästa säsong. Stormen ifall Carles Puyol halkar bort den matchen kommer att bli betydligt värre än den som blåst upp under tuvan som Michael Dawson slet upp.

/Erik Niva

Ett dygn senare, och jag har en sak kvar att ta upp innan jag släpper den där olycksaliga semifinalen. Det har inte att göra med att Tottenham förlorade – tro’t den som vill – utan det är bara en sak som behöver sägas om nya Wembley Stadium.

It’s shit. Plain and simple.

Missförstå mig rätt. Gamla Wembley var en sophög – många usla platser, knappt några toaletter, omöjligt att få sig en pint – men det var en sophög som stank av magi. De matcher som spelades där blev minnesvärda per automatik.

Nya Wembley sänker upplevelsen snarare än höjer den, vilket är den värsta defekt en fotbollsarena över huvud taget kan lida av. Mycket av problemen känner vi ju igen – själlösheten som ofta präglar den moderna fotbollens nybyggen, the corporate nonsense, allt det där – men det är något annat som inte stämmer här, något mer konkret.

Öppningsmatchen med Pazzini var ju småkul, vi har några kvalfinaler och vindtorkarcuper som undantag – men annars finns det egentligen inget att minnas från den här arenan. Wembley förvandlar numera showcasematcherna till smör med otäck regelbundenhet. Jag kan i stort sett bara minnas två bra stormatcher härifrån – England-Kroatien, 2-3 och Tottenham-Chelsea, 2-1 – och då är det något som är väldigt fel.

Matcherna här är i stort sett alltid likbleka, livlösa. Akustiken är konstig, och fansen tenderar att bli allt tystare i takt med att det ljud de genererar ändå bara försvinner ut i etern. Gräsmattan är konstant bedrövlig på ett förrädiskt sätt, vilket lägger grunden för de här tempofattigt lågintensiva matcherna som passar engelsk fotboll så förbenat illa.

Underlaget är ett svårbegripligt huvudproblem. Jag har ingen aning om vad det har läckt ut för jävla utrotningsmedel i grundvattnet här, men lägger om man om mattan tio gånger på tre år med allt sämre resultat så måste det väl ha uppstått något sorts fel med själva jordmånen?!

Ingen annan arena var lika historieladdad som gamla Wembley. Ingen annan arena bar fram lika många framtidsdrömmar. Det var mycket mer än bara den engelska fotbollens fokuspunkt – det var hela fotbollsvärldens naturliga mittpunkt.

Idag är fotbollen en hemlös idrott. Visst måste alltid en nyinvigd skådeplats få chansen att bygga upp sin egen mytologi, men här holkas den istället bara ur mer och mer för varje år som går. Auran kring Wembley Stadium tunnas ut snabbare än ozonskiktet. Snart är det här bara en storarena i mängden.

Tio miljarder kronor down the drain. Det är synd och skam.

/Erik Niva

Men för HELVETE!

/Erik Niva

Det var det, det.

Nu har vi viktigare saker att ägna oss åt. Upp strax efter klockan fyra, ut till Barajas, in i något budgetplan, ner på Gatwick, in till Victoria, vidare till Paddington.

Och så – slagläge på Wembley.

Och så skrämmande upplagt för ett antiklimax som inte skådats på årtionden.

Vi ska ju bara spela av den här semifinalen. Låta klassen tala mot ett sorgligt demoralisersat Portsmouth som knappt ens får ihop till fullt lag.

Men så funkar det ju inte med Tottenham.

Sedan jag började följa den här klubben i mitten av 1990-talet är det ytterst sällsynt att vi går in i en stormatch som favoriter. Det ligger liksom i sakens natur att vi möter ett Man United eller ett Liverpool när det väl börjar dra ihop sig till cupfinaler eller avgörande ligamatcher.

Några få undantag har vi dock stött på genom åren – och nästan varje gång har vi fallit platt ner på näbben.

* Tottenham Hotspur-Coventry City
FA Cup-final, 1987
Spurs kom till den här matchen som enorma jättefavoriter. Vi var obestridliga cupkungar med våra sju bucklor – redan två under 1980-talet – medan lilla Coventry inte hade spelat en enda final under klubbens 104-åriga historia. Efter två minuter gjorde målmaskinen Clive Allen också sitt 49:e mål för säsongen. 1-0. Easy. Det här var ju på den tiden som Spurs fortfarande var bra på riktigt, och vi hade ägnat säsongen åt att utmana på tre fronter med en minimal, liten förhoppning om en historisk trippel. Det blev givetvis ingenting alls. Trea i ligan, ut i Ligacupsemin – och till slut en chockartad förlust mot Coventry i FA Cup-finalen. Keith Houchen kvitterade med en klassisk språngnick halvvägs in i andra, och vår försvarsgeneral Gary Mabutt knäade in ett olyckligt självmål en bit in i förlängningen. 2-3.

* Tottenham Hotspur-Everton FC
FA Cup-semi, 1995
Det här kan ju låta som en jämn och oviss match, men självförtroendet var skyhögt på förhand. Gerry Francis hade tagit över efter Ossie Ardiles som manager, och äntligen fått vår offensivt ambitiösa ”Famous Five”-satsning med Klinsmann, Sheringham, Dumitrescu, Anderton och Barmby att fungera. I kvartsfinalen mot Liverpool hade vi vunnit på Anfield för första gången sedan Titanic sjönk, efter en grandios kvittering av Sheringham och ett dramtiskt segermål av Klinsmann. Egentligen skulle inte ens Tottenham ha deltagit i den här upplagan av cupen – vår briljanta ledning hade lyckats få oss utkastade för ekonomiskt fuffel, innan beslutet sedan upphävdes – men från den positionen hade vi alltså sluggat oss hela vägen till semin på Elland Road. Nu kunde det väl bara inte ta stopp här, ett steg från sagoslutet? Jodå, det kunde det. Evertons ”Dogs of War” kämpade enkelt ner ett vekt Spurs. Matt Jackson gjorde ett mål, Graham Stuart ett annat – och bortglömde nigerianske murbräckan Daniel Amokachi gjorde sin enda minnesvärda insats i engelsk fotboll med ytterligare två mål. 1-4.

* Tottenham Hotspur-Blackburn Rovers
Ligacupfinal, 2002
Det här var säsongen då vi gjorde nystart efter att äntligen lyckats kasta ut Arsenal-infiltratören George Graham ur klubben, och ersatt honom med klubbikonen Glenn Hoddle. Hoddle sjösatte en ambitiös flerårsplan, där första steget var att hämta in ett knippe erfarna vinnare – Sheringham, Poyet, Ziege – för att omedelbart säkra spel i någon av Europacuperna. Det skulle sedan öka chanserna att värva ännu bättre spelare, vilket skulle ge ytterligare bättre resultat och hela den positiva spiralen skulle vara igång. Så var det tänkt – men den mästarstrategin var fullständigt beroende av att vi besegrade Nils-Eric Johansson och hans Blackburn på Millennium Stadium. Och det gick ju inte. Les Ferdinand träffade jumbotronen när han hade öppet mål och ett drygt år var hjälten Hoddle och hans storslagna visioner utsparkade ur klubben. 1-2.

Och det här var ju ett effektivt sätt att tappa all tillförsikt inför eftermiddagen – men två underbara Youtube-klipp fick mig på humör igen.

Vi har försnacket inför cupfinalen 1987 – där hela Coventry-laget står och hänger bakom Jimmy Greaves när han först garanterar Tottenham-seger, för att sedan börja skaka – men vi har framförallt den här uppladdningen inför semin 1995. Aaah… Vi har den gamla vinjetten, vi har en ung Alan Hansen. Vi har highlightssjoket där Ronnie Rosenthal gör hattrick och Anders Limpar sätter en boll i krysset. Och vi har de fullproppade kortplatsläktarna som bevis på hur FA Cupen på den här tiden i stort sett fortfarande var en lika viktig turnering som Premier League. Går ni inte igång på det klippet är ni helt enkelt födda i fel tid.

Let’s get it on.

Tottenham-Portsmouth, 0-1, Utaka, 84. Efter ett enda långt bombardemang av David James tappar en halvskadad Michael Dawson fotfästet på den slippriga mattan, Utaka springer in bollen och firar med någon fjompig afrikansk dans.

/Erik Niva

Jaha.

Då var det dags då.

Madrid badar i sol, och klockan 22.00 ikväll kickar de alltså igång matchen som As på sitt startuppslag idag rubricerar som: ”El mejor Clásico de la historia de la Liga”.

Allt som vanligt, med andra ord. Jag skriver två förhandsartiklar i dagens tidning – en nu-kör-vi-krönika, och ett dokument om Barcelonas paradoxala politikpresident Joan Laporta – och tydligen förväntas jag chatta med hugade spekulanter klockan 16.00 i eftermiddag.

Fram tills dess – en fullständigt random samling av olika statistiska uppgifter som gått att samla upp under veckan här nere i Spanien.

***

Ikväll möts säsongens två mest överlägsna lag. Real Madrid och Barcelona har tagit överlägset flest av de möjliga poängen i en jämförelse mellan topplagen i de största ligorna.

1. Real Madrid, 85,6 % procent av maxpoäng
1. Barcelona, 85,6 %
3. Chelsea, 74,7 %
4. Man United, 72,7 %
5. Arsenal, 71,7 %
6. Inter, 68,8 %
7. Bayern München, 67,8 %

***

Gonazalo Higuaín är de två klubbarnas mest effektiva ligamålskytt, sett till antal minuter per mål.

1. Gonzalo Higuaín, 71,2 minuter per mål
2. Leo Messi, 83,7 minuter
3. Cristiano Ronaldo, 98,8 minuter
4. Zlatan Ibrahimovic, 125,7 minuter
5. Bojan Krkic, 141,5 minuter

***

Leo Messi är faktiskt hela La Ligas mest framgångsrike spelare genom alla tider. Om man bortser från de här gynnarna som bara spelat någon enstaka match har ingen klubb någonsin vunnit en lika stor andel av matcherna med en viss spelare i laget.

1. Leo Messi – Barcelona vinner 73 % av matcherna han spelar i.
2. Ferenc Puskas – Real Madrid vann 72 % av matcherna han spelade i.

***

Enligt en undersökning från universitetet i A Coruña skjuter Cristiano Ronaldo i snitt sina frisparkar i 119 km/h. Leo Messis frisparkar nådde bara 95 km/h i snitt. Men Messi lyckades med 72 procent av sina dribblingar, medan Ronaldo bara klarade av 59 procent. Och Messi slog 54 procent av sina passningar rätt, där Ronaldo faktiskt bara satte 48 procent.

***

Ska man tro samma studie är Messi och Ronaldo de två snabbaste spelarna med boll i fotbollssportens historia. Men ska man tro en motsvarande undersökning från tyska Der Spiegel tillhör faktiskt inte Messi de fem snabbaste ens idag. Enligt tyskarna ser rådande topplista ut såhär:
1. Cristiano Ronaldo, 33,6 km/h
2. Arjen Robben, 32,9 km/h
3. Theo Walcott, 32,7 km/h
4. Robin van Persie, 32,1 km/h 

***

Antal passningar som Barcelona sammanlaget slog rätt under de två Champions League-mötena med Arsenal: 1045.

***
Antal kalorier som domaren Wolfgang Stark bränner under en vanlig CL-match: 1900.
Antal kalorier han brände under Barcelona-Arsenal i tisdags: 2200.

***

Domare Stark pratade förresten med tysk press igår, och berättade om sin dialog med fyramålsskytten Messi efter slutsignalen:
– Han frågade artigt om han kunde få matchbollen.
* Och då gav du honom den?
– Bollen tillhör fortfarande den arrangerande klubben. Och normalt sett brukar domaren få den som souvenir efter stora matcher.
* Men du gav den ju ändå till honom?
– Jo, bollen tillhör ju FC Barcelona, så jag sa: ”Det är klart att du kan få den, men den tillhör klubben”. Några meter bort stod Barcelonas lagledare, och han skrattade bara när Messi gav bollen till honom. Han fick behålla den till slut.
* Hur många bollar har du hemma?
– Låt mig tänka… två, tre, fyra… Sju, tror jag.

***

Flest spelade minuter under säsongen.

Barcelona:
1. Valdés, 2700
2. Xavi, 2185
3. Messi, 2171

Real Madrid:
1. Casillas, 2700
2. Marcelo, 2398
3. Xabi Alonso, 2273 

***

Guti har deklarerat att han gör sin sista klassiker, om han nu får någon speltid. Såhär har hans speltid förändrats de senaste fem säsongerna:
05-06: 74 % av de möjliga minuterna
06-07: 52 %
07-08: 76 %
08-09: 38 %
09-10: 32 % 

***

Antal spelare i de två Clásico-klubbarna som är personligt sponsrade av Nike: 24.
(Valdés, Alves, Puyol, Piqué, Iniesta, Ibrahimovic, Busquets, Bojan, Márquez, Pedro, Abidal, Touré, Tjygrinskij, Jeffren,dos Santos, Ronaldo, Ramos, van der Vaart, L. Diarra, Marcelo, Gago, Albiol, Drenthe, Metzelder).

Antal spelare i de två Clásico-klubbarna som är personligt sponsrade av Adidas: 14.
(Kaká, Raúl, Higuaín, Xabi Alonso, Benzema, Arbeloa, Granero, Garay, M. Diarra, Dudek, Messi, Xavi, Milito, Maxwell).

***

Biljettpriser på svarta börsen: 600 till 1000 euro för standardbiljetter.

/Erik Niva

0-0-matcher har aldrig varit min pryl.

Jag vet såklart om att man som seriös fotbollsfigur ska känna uppskattning för ett väl utfört försvarsarbete – och det gör jag i viss mån – men det finns ofrånkomligen ändå alltid något enerverande oförlöst över 0-0-matcher.

Undantaget? Vicente Calderon tidigare ikväll. Det fanns inte en oförlöst fiber kvar på den arenan när ett panikslaget Atlético Madrid till allra sist hankade sig fram till sin första europeiska semifinal på elva år.

They’re a bit Spurs, you know.

Väldigt länge mot Valencia en picknickpromenad för Atleti. De borde ha dödat matchen – Forlán lobbade först utanför när han var fri från mittlinjen, sedan jättetippade urgamle Tottenham-uven César Sánchez hans högerslägga i stolpen – mot ett Valencia som tycktes fullständigt apatiskt.

Men det här är Atlético de Madrid, och den klubben gör helt enkelt inte saker och ting enkla för sig. I 80:e minuten kvar dök plötsligt ett läge upp för David Villa, och på andra sidan av den ribbträffen var Atlético ett lag i spillror. Resten av matchen var total terror för de rödvita; Valencia hade kunnat göra fyra mål och borde ha haft en straff.

Frågan på Calderon var inte om Atlético skulle fucka upp, utan hur det skulle gå till när de gjorde det – och känslan av hur en hel arena bara står och väntar på dödsstöten känner jag så väl igen från till exempel ett ställe som heter White Hart Lane och ligger i norra London.

Men under över alla jävla under. 95 minuter tickade undan, Atlético höll ut och Calderon festade som om de vore 1999.

Jag gladdes med dem. Det finns något förtröstansfullt över förlorarklubbar som bryter sig ur sina bojor.

***

På annat håll i den europeiska ligan – den där som är en cup – gjorde Mladen Petrić ett av säsongens mål med sin akrobatiska cykelspark i Liège. Petrić hade själv satt bollen i rullning, och eftersom Paolo Guerrero inte får spela någon mer Bundesliga-fotboll den här säsongen passade han på att dribbla in ett mål nu när han väl fick chansen att lira lite.

Premier League-klubbarna har ju fått skala ner sina ambitioner om världsherravälde, och får nöja sig med att dominera på lägre nivå i år. VM-sugne Bobby Z väntade i hela 19 sekunder borta mot Wolfsburg innan han spann runt och tog Fulham till outforskade höjder.

Liverpool lyckades på något sätt se imponerande och skakiga ut på samma gång. Kuyt tog fram sin Everton-rörelse och nickade in 1-0, sönderskällde Lucas Leiva sprang in 2-0 och en svepande fullplanskontring gav Fernando Torres öppet mål fram till 3-0. Ändå var de liksom tvungna att låta paraguayanske målmaskinen Óscar Cardozo borra in en frispark, och Nando Torres fick lov att chippa in ytterligare en boll innan läget på Anfield lugnade ner sig någorlunda.

Han ville ju inte gå miste om hemkomsten, Torres. Härnäst packar ”El Niño” sin europeiska väska och åker tillbaka till det Vicente Calderon som fortfarande älskar honom mer än de älskar någon annan fotbollsspelare.

/Erik Niva

Man får ta sig lite friheter såhär efter ledigheten, va?! Man får sno hejvilt, dra fram gamla grejer i ljuset?!

Det här är kapat rätt av från ett flera år gammalt inlägg från sajten Picspam, där ni för övrigt för övrigt har ett betydligt större urval att njuta er igenom.

Ändå kände jag liksom bara att… situationen krävde de här stilstudierna på framgångsrika fotbollsspelare i unga år.

Wayne Rooney.

Leo Messi.

Cesc Fàbregas.

Titi Henry.

C-Ron.

Fernando Torres.

Frank Lampard.

Äh, han måste bara med igen... Frank Lampard II.

The real Ronaldo.

Francesco Totti.

José Mourinho.

Deco.

José Antonio Reyes.

Miroslav Klose.

And the brilliant Artor Boruc.

/Erik Niva