Det överlägset roligaste målet – alla kategorier – i gårdagens Uefa Cup-spel kom ju nere på Olimpico. John Arne Riise tar distansskott, Bjørn Helge Riise styr in det.
– Kul för brorsan att göra mål, men väldigt bittert för mig att vara på bollen. Men det hade kanske blivit mål oavsett, säger Bjørn Helge Riise till VG.

You couldn’t make it up.

Ett halvdant Roma lyckades också vinna över ett niomanna-Fulham till slut. Okaka Chuka nickade in bollen som gjorde Diomansy Kamaras tidiga straffmål irrelevant.

För det andra Rom-laget gick det sämre. Lazio åkte på sin värsta förlust i Europaspelet på bra många år mot ett allt bättre Villarreal, 4-1. Nilmar och Cani gjorde spelmålen, Pires och Rossi slog in varsin straff.

Och för att summera färdigt runt de italienska lagen konstaterar vi att Genoa tog en tung seger mot Lille. Giuseppe Sculli borrade ner segermålet djupt in på stopptid. Vad gäller slutminutsmål ska vi även nämna att Hertha Berlin äntligen fick något litet att glädjas åt – Artur Wichniarek sprang in vinstmålet i Heerenveen – och att Red Bull Salzburg fortsätter sin bisarra formtopp efter ett Rory Delap-mål av Franz Schiemer.

Största matchen var måhända den mellan Everton och Benfica. Engelsmännen jagade revansch efter storförlusten nere i Lissabon, men fick intet. Saviola satte punkt för ett fint anfall, och Cardozo rikoschettstötte in 2-0-bollen. Egendomligt nog har Benfica nu vunnit dubbelmötet mot Everton med 7-0.

Mål med stil och klass då? Jorå, vi har en del att ta av.

Till kvällens målskytt utser jag rutinerade bulgaren Todor Yanchev, efter hans jonglerande och volleyskjutande borta mot Basel.

Men jag ska väl ta och redovisa utmanarna också. 

Kategori: Distansskott. Hedwiges Maduro för Valencia borta mot Slavia Prag får väl sägas vara vassast här. Eller? Avihai Yadin fick på en jäkla båge för Hapoel Tel Aviv, borta mot Rapid Wien. Mehmet Topal för Galatasaray närmast därefter. En lite mer oortodox variant från Aleksandr Volonko, för BATE borta mot AEK. Och trots att en grov styrning sabbar helhetsintrycket så tar vi med Marcos Gelabert för Basel mot CSKA Sofia också, i stort sett enbart för att det är Berra Safari som drar upp anfallet.

En ensam deltagare i lobbklassen, men Anderlechts Jonathan Legear förtjänar sin plats.

Sologenombrott? En kategori för turkiska importer. Harry Kewells lilla klacknummer för Galatasaray, eller André Santos mer intensiva genombrott för Fenerbahçe?

I lagspelsklassen uppskattar jag anfallet som slutade med att Kostas Katsouranis slog in målet som gav PAO segern borta mot Sturm Graz.

Några andra målskyttar att höja på ögonbrynen åt? Tja, Chelsea-fans kan glädja sig åt att utlånade slovaken Miroslav Stoch går bra i Twente, och Man United-anhängare kan få upp förhoppningarna inför Adem Ljajićs ankomst från Partizan.

Och när vi ändå är nere på Balkan kan vi väl utgå ifrån att det nog nästan var lika bra att läktarna på Maksimir var tomma när Dinamo Zagreb tog emot Ajax. Kontroversielle serben Marko Pantelić gjorde nämligen första målet.

/Erik Niva

Nyss spelat in ett Laul Calling-avsnitt med Bojan Djordjic – som briljant nog skrivs Бојан Ђорђић på hans serbiska – där den mest intensiva diskussionen kretsade kring det vi i Sverige kommit att känna som läktarkultur.

Jag undviker oftast den diskussionen, då den förs under tröttsamma former och tenderar att polarisera fram två slentrianåsikter som aldrig någonsin preciseras.

Stereotypfallet ser ut såhär. På ena sidan sitter någon bekymrad människa med pannan i djupa veck och säger:
– Vi borde ta och titta på hur de har gjort i England…
På andra sidan sitter någon upprörd ung man och eldar på:
– Vi måste ju för fan ha passion… 

Att fotbollen i England förlorat väldigt mycket av det som gjort fotbollen till en unik idrott väljer den förste att strunta i. Att den där omtalade passionen ofta slår så snett att svenska sjuåringar inte längre vill gå på fotboll ignorerar den andre. Båda anstränger sig för att missförstå.

Själv sitter jag i mitten och säger att båda har fel – men att jag själv inte vet bättre. Hur når vi en levande, bultande fotbollskultur, som inte för med sig att den vanliga normalåskådaren riskerar en flaska i huvudet eller en bengal i jackan?

Jag vet faktiskt inte. Är det verkligen en ekvation som inte går att lösa?

***

Det senaste året har det producerats allt mer journalistik med avsikt att förstå sig på den så kallade ultráskulturen. Först var det den franska dokumentären ”L’Affaire Santos”, om röran runt OM-supportern Santos Mirasierra och fängelsestraffet han dömdes till efter oroligheterna på Vicente Calderón i Madrid. Jag har inte sett den själv, men i Frankrike har kritiken mot en påstådd onyanserad hyllning varit ganska hård.

Här i Sverige skrev ju Offside ett reportage om Hammarby-falangen Ultra Boys, som jag tyvärr blev en aning besviken på. Att de här killarna lägger ner mycket tid och stor energi för att stötta Hammarby från läktarplats visste jag liksom redan.

Hursomhaver, i Italien visades nygjorda dokumentären ”Ultrás, nel bene e nel male” (”Ultras, på gott och på ont”) på tv häromdagen, och den efterföljande diskussionen pågår ännu. Perspektivet är intressant, eftersom filmen är sprungen ur själva rörelsen. Filmmakaren Domenico Mungo kommer själv från Fiorentinas curva, driver den ofta läsvärda UltrasBlog och har tidigare skrivit boken ”Cani Sciolti” (”Lösa hundar”) i ämnet.

Han har pratat med flera av de viktigaste gestalerna – alla som är de minsta intresserade av ämnet känner till Fabrizio Toffolo från Lazios högerextrema Irriducibili – och skildrat rörelsens historia, utgångspunkter och förhållningssätt.

Tyvärr är ju hela filmen på italienska, men om nu någon med mina urusla färdigheter kunde ta in det mesta av innehållet kan säkert ni göra detsamma. ”Ultrás, nel bene e nel male” streamas just nu fritt på den här sidan.

Även om man inte vet vad man ska tycka så kan man i alla fall göra sitt bästa för att försöka förstå.

/Erik Niva

Dagen efter finns det ju gott om rester i hörnen som någon jäkel måste sopa upp. Bara att ta tag i skyffeln, alltså.

Liverpool-Liverpool blev ju grejen, matchen som verkligen kommer att ge konsekvenser. Jag sätter ihop mina två pennies här, och de här meningarna är väl egentligen nyckelsentenserna:
”Vad händer nu? Läget är paradoxalt. På kort sikt tror jag inte att det finns någon tränare som kan få ut så värst mycket mer av Liverpools material än Rafa Benítez. Truppen består oundvikligen av Gerrard, Torres och ett gäng mer eller mindre medelmåttiga komplement. Och just, precis där har vi också Rafa Benítez grövsta misstag. Att bygga i fem år, för att sedan stå där med en såhär ihålig och obalanserad spelargrupp – det gränsar till det oförlåtliga”.

***

De bästa nyheterna som kommit från Liverpool på hela veckan är de här. I november 1985 avgjorde välformade dansken Jan Mølby en Ligacupmatch mot ärkerivalerna från Manchester United med ett drömmål. Kruxet var bara att det var tv-strejk. De 41 000 åskådarna på Anfield var de enda som fick se privilegiet att se målet, och inte ens de fick någon repris.

Men högst upp i taket surrade en av polisens övervakningskameror.

25 år gick. Målet fick mytologiska proportioner, tacklingen mot Norman Whiteside blev allt tuffare, rushen mot det samlade United-försvaret blev allt mer vågad, kanonen som avlossades kom allt närmare att spränga nätet.

Och så visade det sig att Jan Mølby suttit på en inspelning av målet hela tiden. Efter matchen överlämnade polisen filmen från övervakningskameran till Man Uniteds manager Ron Atkinson, som i sin tur visade klass då han skickade den vidare till Mølby. Och det tog alltså sin tid, men till sist lyckades så Liverpool TV övertala dansken om att låta världen ta del av hans mästerverk.

Och så här såg det alltså ut.

***

Men Champions League, sa ni?! Den överlägset bästa individuella insatsen i Lyon kom ju från den franske målvakten Hugo Llloris, som gjorde såhär, såhär, såhär och såhär. Och då får man också berömmet som betyder något. I franska Canal+ satt självaste Zinedine Zidane som expertkommentator.
– Jag kan bara säga bravo. Även om jag brukar vilja prata om laginsatser så måste jag nu säga både grattis, tack och bravo.

***

Måste ju bara skjuta in något om händelserna på St James’ Park… f’låt, sportsdirect.com@St James’ Park.

Alltså, är det något jag inte begriper med den här nya fotbollsekonomin är det fixeringen vid att sälja ut arenanamnen. Det är helt enkelt inte värt det. Allt kan visserligen köpas för pengar, men vissa saker borde inte kunna köpas för vilka pengar som helst.

I ena vågskålen ligger 117 år av historia och en väldigt stor del av Newcastle United’s identitet. I andra vågskålen ligger ett par miljoner pund.

Jag fattar helt enkelt inte hur man kan komma fram till att det senare är tyngre än det första.

***

Jag tycker att det är smålustigt att Barcelona har blivit fast på flygplatsen i Kazan, på grund av någon sorts motorfel. De har tjatat om en mardrömsresa hur länge som helst – och då flyger de in och ut ur Tatarstan med sin chartrade direktrutt. Ska en vanlig, dödlig människa – typ jag – ta sig till Kazan, då måste han börja med att byta i Moskva. Och enligt arketypisk sovjetisk planering ligger alltså internationella Sheremetyevo och inhemska Domodedovo sex mil ifrån varandra, på helt olika sidor om staden.

Att ta sig däremellan i Moskva-trafik tar åtminstone tre timmar, bara det, enkel väg. Appropå ingenting.

***

Vad hade vi mer? Jo, Bayern München är ju det enda krislag som kan mäta sig med Liverpool ute i Champions League-världen. Efter hemmaförlusten mot Bordeaux har Bild listat klubbens sju värsta misstag, och det är väl på sin plats att ni får ta del av dem:
* Taktiskt kaos. 18 matcher under Van Gaal, 18 olika uppställningar.
* För många anfallare i truppen.
* Användandet av Philipp Lahm som högerback.
* Värvningsmetodiken. Vare sig Goméz eller Tymotjuk köptes med Van Gaals välsignelse.
* Transferflopparna. Både Pranjic och Braafheid beskrivs som direkta felköp.
* Beroendet av Ribéry och Robben.
* Arrogansen. Louis van Gaal tycks ha lyckats med det omöjliga – att vara mer arrogant än bayrarna själva. 

***

Didier Drogba kom ut på andra sidan Tom Henning Øvrebø med två mål, och spelar något av sin bästa fotboll i karriären. Appropå det där vi pratade om häromsistens – värdet av att ta impulser från andra sporter in i fotbollen – har också Drogba pratat om sin basketbakgrund de senaste dagarna:
– I basket har du alltid försvararna väldigt tätt inpå dig, och du måste använda din kropp och din styrka för att hålla undan dem. Koordinationen mellan dina fötter och resten av din kropp måste vara väldigt koordinerad, och det här har verkligen hjälpt mig i en kontaktliga som Premier League. När jag är närmarkerad måste jag skapa mitt eget utrymme för att få iväg ett skott, och det är precis det som du gör hela tiden på en basketplan.
Drogba har fortfarande en mini-plan hemma i huset i London.
– Till och med när jag går upp för att nicka har jag hjälp, för det är precis samma hoppteknik som jag hade använt för att dunka.

***

För att fortsätta på det här från-det-ena-till-det-andra-spåret så spelades det ju Premier League-fotboll igår också. Bra match. Ashley Young satte en pärla i krysset för Aston Villa, men ett hårt pressat West Ham hämtade återigen kraft ur sin status som The Academy of Football.

Vi har lärt känna den egna produkten Mark Noble vid det här laget, men nu uppmanar jag er att även bekanta er med 20-åriga stjärnskottet Zavon Hines. Själv blev jag hänförd i matchen mot Liverpool för ett par månader sedan. Raketsnabbe Hines sysselsatte det röda försvaret helt på egen hand, och såg ut som den optimale partnern för Carlton Cole. Igår avgjorde han i 93:e. Remember the name.

***

Avslutningsvis, precis en sån här historia som bara måste komma fram för att ett U17-VM i Nigeria ska kännas som ett U17-VM i Nigeria. Inför turneringen har Fifa försökt komma åt sådant här ”åldersfusk” genom att MRI-scanna spelares skelett. Det är tveksamt om de har lyckats.

Nigerias kapten Fortune Chukwudi tycks i själva verket vara någonstans runt 25.
– Säsongen 2002-03 var jag ordförande för Sharks Football Club i Port Harcourt. Vi hade ett farmarlag, och där var en av nyckelspelarna killen som just nu är kapten för U17-landslaget. Han sa sig vara 18 då, och det här är alltså sju år sedan, säger den rätt tunga fotbollsprofilen Adokiye Amiesimaka.

Nu undrar vi mest ifall han känner Oba Martins?

Känner ni för att fördjupa er i ämnet är hur som helst det här artikeln för er. Justin Akpovi-Esade – whoever that may be – skriver i nigerianska The Guardian.

/Erik Niva

Två ögonblicksbilder från två skilda delar av fotbollens London, den sista helgen i oktober 2009.

Magnus, pelaren och Robbie Neilson
2:a bänkraden
Queens Park Rangers–Leicester City, Loftus Road
 

Kul så länge det varade.
4:e bänkraden
Arsenal-Tottenham Hotspur, Emirates

/Erik Niva

Äh, jag hoppar över den där allsvenska genomdragningen, även om den faktiskt såg långt mycket bättre ut än befarat när jag ögnade på den. Jag bygger istället en annan brygga mellan slutet av den svenska säsongen och det eviga vidarerullandet av den stora europeiska showen.

Nej, inte Martin Mutumba. En 57-åring från Hisingen.

I förra veckan var jag i Göteborg och träffade Roger Gustafsson, som ju är chef för IFK Göteborgs akademi. Texten editionerades bort ur tidningen i stora delar av landet och lades aldrig ens ut på nätet – men med en dåres envishet hävdar jag att det minsann inte alls berodde på att den var ointressant. Det var bara det att den saluförde en diskussion som bättre lämpar sig för ett forum som… tja, typ det här.

Gustafsson menar nämligen att det är fullt möjligt och rimligt för ett svenskt lag att gå till Champions League inom en rätt snar framtid. Och gå vidare till slutspel. Och sedan vinna hela rasket.

Hans tes byggs huvudsakligen på övertygelsen om att vem som helst – och nu menar jag verkligen vem som helst – som tränar enligt IFK Göteborgs metodik i minst 10 000 timmar kommer att bli tillräckligt bra för att vinna Champions League.

Ta vilken förskoleklass som helst – var och en av de killarna har enligt Gustafsson en realistisk möjlighet att bli lika bra som Leo Messi.
– Mitt svar är ju ”ja”. I alla fall 90 procent, för man måste räkna bort de som drabbats av någon form av fysiskt handikapp och så vidare. Och nu tycker alla att jag är en idiot, jag vet, men de senaste versionerna av all den forskning som finns är entydig. I vare sig matematik, musik, kirurgi, schack eller idrott finns det något som tyder på att de som lyckas bli världsberömda har något medfött.
• Men även om jag tränat sida vid sida med Cristiano Ronaldo under precis varenda timme av våra liv så tror jag ändå inte att jag blivit en lika bra fotbollsspelare. Tänker jag fel?
– Ja, det tycker jag. Du har haft möjligheten, likaväl som han har haft den. Det finns inget som säger att du hade blivit precis samma typ av spelare som honom, men du hade blivit bra på andra saker.

Idag har de flesta allsvenska spelare inte nått upp i mer än 7000 timmars träning, som dessutom ofta varit undermålig. Och där ska då alltså skillnaden mellan de halvdana svenska lagen och de bästa europeiska klubbarna ligga. Tränar bara spelarna som de ska så spelar det enligt Gustafsson ingen större roll att ett IFK Göteborg alltid kommer att tvingas sälja sina två, tre mest lysande stjärnor – han kommer att ha minst lika många fullgoda ersättare på lager.

Texten innehöll såklart en massa argumenterande fram-och-tillbaka, innan den avslutades med att Gustafsson nickade mot mig.
– Övertygad?
• Nja. Mitt problem är väl att jag har svårt att köpa den här grundförutsättningen om att jag själv skulle kunna vara lika bra som Cristiano Ronaldo.
– Nä, köper du inte den så går det ju inte ihop. Men den så ska du inte heller jobba med IFK Göteborg.

Så vad säger ni? Har Gustafsson rätt? Är det verkligen så enkelt att jag själv slängde bort mina utmärkta chanser att bli näste Ronaldo när jag inte pallade att träna fotboll i 10 000 timmar – och att svensk fotboll förlorat ett par årtionden av europeiska framgångar då många andra svenska ungdomar gjort precis som mig?

/Erik Niva

Nävafan… Nu är det väl ändå dags att dra tillbaka till vardagen? Kan se ifall jag också kan damma av en genomgång av mitt allsvenska förhandstips – vem som nu skulle vara intresserad av det – men nu har vi väl fått vårt mäte lystat av förlorade derbyn och guldfester för ett tag framöver.

Måndag morgon. Mål och grejer.

Ingen vidare spektakulär ligaomgång igår, så jag gör det enkelt för mig, hoppar över det pliktskyldiga match-för-match-och-liga-för-liga-redovisandet och går tillbaks till grunderna.

Söndagens mål, utan exakt inbördes ordning.

* Marcho Marchionni, Fiorentina-Catania
Utslängd från Juventus visar Marchionni här de svartvita vad de missat. Fint vänsterskott i bortre krysset.

* Marco Marchionni, Fiorentina-Catania
Högerfoten den här gången. Närmsta krysset den här gången.

* Giuseppe Mascara, Fiorentina-Catania
All heder till Marchionni, men det var ändå bortalagets Mascara som gjorde matchens mål. De kallar honom ”Playstation”, för hans förmåga att göra tv-spelsmål. Vi fattar varför.

* Maicosuel, Freiburg-Hoffenheim
Nya brassen Maicosuel ger oss en anledning att tro att Hoffenheim har hittat ett nytt guldkorn där ingen annan orkat gräva.

* Urby Emanuelsson, Ajax-Feyenoord
Ajax detroniserade ett 10-manna Feyenoord med 5-1. Urby Emanuelsson var nära att spränga nätet med sin halvvolley.

* Denny Landzaat, Ajax-Feyenoord
Matchen var redan förlorad, och Landzaats briljans var det absolut enda glädjeämnet Feyenoord kunde ta med sig hem till Rotterdam. Jag har alltid varit svag för en riktig lobb.

* Matías Fernández, Sporting-Maritimo
Han fick det aldrig riktigt att stämma i Villarreal, men kanske har den chilenske trollkarlen hittat hem i Lissabon.

* Harry Kewell, Galatasaray-Sivasspor
För sällan man ser en indirekt frispark resultera. Harry Kewells vänster fortsätter tala nere i Turkiet.

* Alex, Spartak Moskva-Rostov
En utmanare till Marchionni som dagens tvåmålsskytt? Jo, jag tycker faktiskt att Spartaks gamle Internaciona-brasse tar det. Han hade både känslan…

* Alex, Spartak Moskva-Rostov
…och kraften.

Så. Nu sätter vi vardagsfart på den här slupen igen.

/Erik Niva

Det är såna här dagar man återigen undrar varför man överhuvudtaget bryr sig.

Simon Bank har redan tagit er igenom matchanalysen, och tur är väl det. Jag nöjer mig med att konstatera att vi blev av med chansen att vinna den här matchen när Modric, Defoe och Lennon i tur och ordning lämnade in. Den här hösten är det de spelarna som gör Tottenham till Tottenham, och utan någon som helst tempo gör vi inga mål på Emirates.

Förlorade matchen? Ja, det gjorde vi sedan när vi bestämde oss för att det inte var sådär jättenoga med att vara sådär jättenoga. Ett slappt och slarvigt lag tar inga derbypoäng – och är det något jag begär en sådan här dag är det att slippa sett ett slappt och slarvigt lag i vita tröjor.

Jaja, allt det andra då?

Äh, nothing much där heller, om man ska vara helt ärlig. Spurs-följet fick katakomberna att eka före matchen, och var sedan bra under sisådär en halvtimme av matchen. I takt med att matchen rann undan så resignerade vi sedan lika mycket på läktaren som laget gjorde på planen.

Emirates var bättre än senast jag var här, och även om man ju kan tycka att det ju vore själva sjutton ifall man inte kunde generera en hygglig stämning när man leder ett derby med tre mål så får man lov att jämföra äpplen med äpplen. Jag har sett Arsenal vinna med 3-0 på den här arenan förr, och då var tystnaden långt mycket mer provocerande än vad den var idag. Credit where it’s due.

Drömmen om att uträtta något av värde i ligan känns ju körd nu, och när vi fortfarande stod nere i betongen och väntade in matchen så visade en av arenans intern-tv-skärmar hur Ligacuplottningen förrättades. Man United borta. Igen.

Kul.

31 oktober, och i realiteten återstår nu bara FA-cupen. En jävla tur att vi slipper bli uttröttade av en massa Europacupspel i alla fall, Harry.

Jaja, nu ska jag fortsätta åka tåg norrut genom England. Milton Keynes nästa.

Och det blev i alla fall inte 5-1.

/Erik Niva

Inte en uppdatering på nästan 48 timmar?!

Jamen, ni vet – vissa av oss har annat att tänka på i dessa dagar.

Ingen pressläktare, ingen ”neutral” jäkla clublevel-biljett – ett begrepp som inte borde få existera runt en fotbollsmatch – utan en riktig, proper derbyplåt i den lördagsfryntliga Tottenham-sektionen. En sån där som egentligen inte går att få tag på.

47 pund står det på biljetten, och det går att tycka väldigt mycket om det. But there are things that money can’t buy.

Nu drar jag ut i fält.

/Erik Niva

Jag vet inte om det var att jag gick och såg Steve Earle spela Townes van Zandt-låtar eller om det var för att Spurs återbesökte gamla Ligacup-höjder eller bara det där stadioninlägget från igår – jag fick i alla fall ett plötsligt styng av längtan efter gamla tider.

Och i synnerhet då gamla arenor.

Jag är ju själv övertygad om att ett av de allra största ingrepp som överhuvudtaget går att göra på en fotbollsklubb är att byta arena. I samma ögonblick som man gör det så säger man adjö till årtionden – kanske till och med århundraden av själ, tradition och historia för att istället börja om på noll.

Ibland går det bättre, ibland går det sämre – men aldrig blir det som det en gång var.

Från början hade jag ju tänkt att sammanställa alla de arenor i de engelska ligasystemet som inte längre finns, men då jag redan drabbats av banbullor på grund av för långa blogginlägg insåg jag snabbt att ambitionsnivån fick lov att skalas ner. Jag valde att inkludera de arenor jag personligen känner starkast emotionella band till, och ber därmed så mycket om ursäkt till grushögarna som återstår av Belle Vue (Doncaster), Boothferry Park (Hull), County Ground (Northampton), Eastville (Bristol Rovers), Elm Park (Reading), Feethams (Darlington), Fellows Park (Walsall), Gay Meadow (Shrewsbury), Layer Road (Colchester), Leeds Road (Huddersfield), Manor Ground (Oxford), Old Show Ground (Scunthorpe), Vetch Field (Swansea) – och framförallt Victoria Ground (Stoke).

For the sights, the sounds and the memories.

Ayresome Park
Middlesbrough
Största publiksiffra: 53 802 (Newcastle, 1949)
Sista matchen: 1995
På platsen idag: Bostäder
 

Baseball Ground
Derby
Största publiksiffra: 41 826 (Tottenham, 1969)
Sista matchen: 1997
På platsen idag: Bostäder
 

Burnden Park
Bolton
Största publiksiffran: 69 912 (Chelsea, 1933)
Sista matchen: 1997
På platsen idag: En Asda-supermarket
 

The Den
Millwall
Största publiksiffran: 48 672 (Derby, 1937)
Sista matchen: 1993
På platsen idag: Bostäder
 

The Dell
Southampton
Största publiksiffran: 31 044 (Man United, 1969)
Sista matchen: 2001
På platsen idag: Bostäder
 

Goldstone Ground
Brighton
Största publiksiffran: 36 747 (Fulham, 1958)
Sista matchen: 1997
På platsen idag: Ett shoppingcenter
 

Filbert Street
Leicester
Största publiksiffran: 47 298 (Tottenham, 1928)
Sista matchen: 2002
På platsen idag: Studentbostäder

Highbury
Arsenal
Största publiksiffran: 73 295 (Sunderland, 1935)
Sista matchen: 2006
På platsen idag: Lyxlägenheter
 

Highfield Road
Coventry
Största publiksiffra: 51 455 (Wolves, 1967)
Sista matchen: 2005
På platsen idag: Bostäder
 

Maine Road
Man City
Största publiksiffran: 84 569 (Stoke, 1934)
Sista matchen: 2003
På platsen idag: Bostäder
 

Roker Park
Sunderland
Största publiksiffran: 75 118 (Derby, 1933)
Sista matchen: 1997
På platsen idag: Bostäder
 

Springfield Park
Wigan
Största publiksiffran: 30 611 (Sheffield Wednesday, 1929)
Sista matchen: 1999
På platsen idag: Bostadsområde

/Erik Niva

I samma sekund som jag får på en fungerande stream slå Agrupación Deportiva Alcorcón från tredjedivisionen in 4-0-målet mot ett hyggligt ordinarie Real Madrid, på en liten kohage till arena, någonstans långt ute i Madrids sydvästra förstäder.

SMS:en började smattra in i paus. ”Det kunde stått 7-0”. ”Dudek och stolparna har storspelat”.

…och nu höll Alcorón precis på att göra 5-0…

Alltså, kan någon människa förklara – VAFAN ÄR DET SOM HÄNDER?

/Erik Niva