Mönstret upprepar sig… Jag ser något lustigt klipp från någon bortglömd del av fotbollsvärlden, skrattar lite och funderar på ifall jag ska lägga upp ett blogginläggg.

Nästan alltid struntar jag i det, eftersom jag har en relateringssjuka som innebär att jag känner att jag måste lista fotbollshistoriens fem allra värsta missar ifall jag nu ska visa en av dem.

Men äh, nu nöjer jag mig med förstaledet, och överlämnar parallelldragandet till andra. Här är Dinamo Zagreb hemma mot Cibalia Vinkovci i förrgår. Dinamo jagar mål, och chilenaren Pedro Morales får tillräckligt bra volleyträff för att se bollen vara på väg in i mål.

Då bestämmer sig Ilija Sivonjić för att sno åt sig målet själv – och såhär går det.

No frills.

/Erik Niva

Så ska det låta.

Så ska det se ut.

Hittills har jag aldrig lyckats trumma upp någon som helst entusiasm för planerna runt nya White Hart Lane, den totalrenoverade arena som påstås vara Spurs enda chans att bryta igenom barriären till den engelska fotbollens exklusiva elit.

Folket bakom projektet har visserligen talked the talk, men det har liksom inte spelat någon större roll hur mycket de har beskrivit ”the most fan friendly stadium in Europa” med ”the total football experience”. Jag har ändå inte sett något annat på skisserna än en aningen mindre, aningen modernare kopia av The Emirates – den nybyggda arena som jag tycker allra sämst om, med sin aura av biopalats och sin totala brist på fotbollsatmosfär.

Men några rejäla justering, och vips… Hela totalintrycket är totalt annorlunda.

Tottenhams nya arena kommer att få en kortsida med ett enda enormt etage. Det är en arkitektonisk lösning som fortfarande är vanlig i Tyskland – tänk Dortmund och deras Südtribune – och en betydande anledning till att har Västeuropas bästa stämning på sina matcher. I England försvann enetageläktarna nästan över en natt då de gamla ståplatsbergen skulle bli sittplatser i början av 90-talet. The Kop på Anfield är mer eller mindre den enda klassiska kortsidan som är byggd på det här sättet, men när den nya arenan där uppe drar ut alltmer på tiden har den också visat sig vara en stötesten. Fansen vägrar givetvis att släppa principen, medan ekonomerna inte anser sig kunna rättfärdiga inkomstbortfallet från en hel läktare utan vip-loger.

Tottenham har däremot funderat färdigt. De har faktiskt lyssnat på oss.

Vi kommer att ha en enda gigantisk kortsidesläktare. Vi kommer dessutom att ha klart mycket mindre avstånd mellan sidlinjerna och läktarna än de har på andra nybyggda brittiska arenor, och vi kommer för det tredje att ha brantare läktare.

Med allt detta sammantaget kan jag till och med acceptera den förhatliga skålformen på läktarstrukturen, då skillnaden mellan en rektangulär arena (som givetvis är det enda rätta) och en oval arena slätas ut. Att vi dessutom slipper flytta rent geografiskt gör att det kommer att känna mycket mindre krystat att fortsätta referera till arenan som White Hart Lane, oavsett vilket syltigt företag nu klubben kommer att sälja ut namnet till.

I stort sett vartenda nybygge i England de senaste 20 åren – från Riverside uppe i sydöst över Emirates i London ner till St Mary’s nere i sydväst – har tragiskt nog inneburit en markant uppluckring i banden mellan klubb och supportrar.

För första gången någonsin vågar jag nu ha en smygande förhoppning om att Tottenham ska slippa samma öde.

We Are Tottenham, From the Lane – always have been, always will be.

/Erik Niva

Vad visste ni inte att ni ville fundera över en oktobergrå måndagseftermiddag då? Jo, träningsmetodik.

Ända sedan Fabio Capello pratade på något som kallades för Global Sport Summit i slutet av förra veckan har jag tänkt skriva något om det. Han gjorde nämligen en hel del relevanta poänger om hur han tog influenser från andra idrotter som baseball, volleyboll och rugby.

Bäst var han dock när han skulle beskriva den ishockeysport som hävdade att han lärt sig så mycket av:
– Ishockey handlar om att slåss. Det är en galen sport, eftersom det är en blandning mellan boxning och andra idrotter. Domaren är tvungen att avbryta matchen hela tiden, eftersom varje incident leder till en boxningsmatch.

Tyvärr utvecklade inte Capello sina tankar i någon högre utsträckning, men det finns ju andra som har gjort det. Här hemma har hela den GIH-generation som fortfarande styr svensk fotboll fostrats i att använda sig av influenser från andra idrotter. Tommy Söderberg är typexemplet. Han utvecklade det svenska landslagets spel-utan-boll med principer om helplanspress och screening hämtade från basket, han hämtade in rytmikinstruktörer för att få spelarna att ”röra sig som brassar” och han tog med sig sitt ”ända in i kaklet”-motto från simlektionerna uppe på GIH.

***

Det som fick mig att aktivera det här med träningsmetodiken var hur som helst diskussionen som nu förs runt Real Madrid. Efter en veckas usla resultat har nu syndabocken utsetts – och det visade sig bli den nya fystränaren José Cabello.

Säsongen är knappt ens två månader gammal, men Real Madrid har redan drabbats av 21 olika skador. Av dem är 9 muskelskador, och det är ingen vildsint slutsats att utgå ifrån att en hög andel av dem bottnar i den kraftigt ökade träningsbelastningen.
– Under alla mina år i Real Madrid har jag aldrig tidigare varit med om att ha trippla pass varje dag, stånkade Raúl under försäsongslägret på Irland.

Teorin är ju att all den här träningen ska gynna Real Madrid under säsongens andra halva – Cabellos gamla Villarreal tenderade att gå väldigt bra under de sista tre månaderna – och ja… Vi får väl helt enkelt vänta och se.

/Erik Niva

Värdelös Premier League-dag igår.

Och det säger jag inte bara för att ett tiomanna-Spurs lyckades med konststycket att förlora hemma mot Stoke, efter att Benoit Assou-Ekotto vägrat spela försvarsspel och Glenn Whelan hittat bortre hörnet med sin patenterade höger insida. Men okej, jag säger det till rätt stor del för att Tottenham dessutom alltså fick två nya skador, och lär vara utan Modric, Lennon och Defoe (våra tre bästa offensiva spelare) i derbyt mot Arsenal nästa helg.

Kul.

Men det var ju trist på andra håll också. Dålig fotboll, tråkiga resultat. Bortanför Spurs tappade ju även Aston Villa och Sunderland, och drömmen om en jämnare övre tabellhalva fick sig därmed en rejäl törn. Derbykungen Gabby Agbonlahor gav visserligen The Villa ledningen mot Wolves, men en emfatisk straff från Sylvain Ebanks-Blake nullifierade betydelsen. I en annan del av staden kapitulerade ett blekt Sunderland mot Birmingham; James McFadden punkterade matchen.

Uppe i Burnley fick vi i alla fall lite slapstick. Besten Brian Jensen lyckades skada sig istället för att rensa undan bollen, och gav underskattade Wigan-colombianen Hugo Rodallega öppet mål.

Jaja, som Tottenham-anhängare antar jag att man i alla fall kan glädja sig åt att det inte längre är vi som behöver se Paul Robinson släppa in harmlösa långskott från 30 meter.

***

Nä, här behövs uppmuntring, så vi får dra ut i Europa. En bunt saker som gladde mig igår, med slapp inbördes ordning.

* Samdporias måltvillingar var på spelhumör hemma mot Bologna. Antonio Cassano spelade fram till ett mål från högerkanten och ett mål från vänsterkanten på sitt oefterhärmliga sätt. Ändå var det polaren Giampaolo Pazzini som stod för matchens framspelning, till vilt volleyskjutande Daniele Mannini. Att ex-Tottenham-schweizaren Reto Ziegler borrade ner ett fint distansskott kompletterade bara matchen.

* Och appropå Spurs-spelare i exil. Förra helgen gjorde utlånade marockanske geniet Adel Taarabt såhär mot Preston. Igår följde han upp med den här listiga frisparken mot Derby.

* Fler frisparkar? Jo, jag har alltid gillat Wesley Sneijder, och blir glad när han slår bollarna såhär. Men gårdagens frisparkskung var ju Monacos brasse Nene. Först avgjorde han bortamötet mot Boulogne med den här frisparken i 85:e minuten. Drygt fem minuter senare bättrade han på den.

* Mer Frankrike, när vi ändå är där. Asamoah Gyan böjde ju in ett drömmål för Rennes mot Montpellier.

* Hoffenheim går ju alltid att lita på. Christian Eichner dunkade upp en 30-metare i krysset mot Nürnberg, innan Vedad Ibisevic visade att formen inför VM-kvalet är god med ett solonummer.

* För Mainz lyfte Andreas Ivanschitz in en fin lyra, som på sitt sätt förresten påminde om hur Anthony Stokes kvitterade för Hibs på Ibrox.

* Och avslutningsvis, en påminnelse om att det alltid finns de som har det värre. Ny manager, samma gamla Atlético Madrid. Ledningen in på stopptid hemma mot Mallorca – men nog tusan lyckas de kasta bort den genom att släppa in ett störtlöjligt kvitteringsmål.

Nu – Derby Day.

/Erik Niva

Jag har själv aldrig tillhört den mer missionerande skaran av vegetarianer, men det är klart att ämnet intresserar mig.

I veckan snubblade jag över uppgifterna om att både Éric Abidal och Seydou Keita tydligen är vegetarianer. Visserligen av religiösa skäl – besläktat med hur de flesta muslimer väljer att undvika fläskkött – men det må nu vara detsamma.

Det intressanta är ju att vi därigenom äntligen fått ett par praktiska bevis för att det är fullt möjligt att kombinera en vegetarisk diet med fotboll på absoluta elitnivå.

Just fotbollen har ju tidigare varit någon sorts plugg i det gröna nyckelhålet. Vegetariska toppidrottare har det funnits gott om (Martina Navratilova och Billie Jean King i tennis, Robert Parish i basket, Joe Namath i amerikansk fotboll, Prince Fielder i baseball, ”järnmannen” Dave Scott och dussintals andra), men av någon anledning var argentinske straffräddaren Carlos Roa den enda fotbollsspelaren man någonsin hörde talas om.

Och ”El Lechuga” (”Salladen”) var ju målvakt. Och dessutom spritt språngande galen.

Bara häromveckan reagerade klipska tyske högerbacken Andreas Beck över faktumet i en av sina regelbundna allt-utom-fotboll-artiklar i Die Zeit, en som den här gången handlade just om kost och diet.
– Jag känner inte till en enda fotbollsspelare som är vegetarian. Konstigt, va?

Samtidigt är det ändå just i Tyskland som det överhuvudtaget förts en diskussion om ämnet. Eintracht Frankfurts frejdige ytterback Patrick Ochs har en flickvän som är engagerad i den barska djurrättsorganisationen PETA. Han deklarerade tidigt att han tänkte sluta äta kött så fort hans karriär var över:
– Så länge som jag spelar professionellt måste jag få i mig alla viktiga näringsämnen. Jag följer det, men jag köper enbart ekologiskt kött. Då har djuren åtminstone haft ett bra liv, och inte tillbringat det i slaktfabriken.

Enligt Die Welt är mer än var tionde tysk numera vegetarian, en uppgift som kompletterade deras artikel om det vegetariska utbudet på Bundesliga-arenorna. Östtyska Energie Cottbus var – inte helt oväntat – sämst. Mer överraskande var det måhända att Bayern München visade sig vara bäst, med fler än tio vegetariska alternativ till salu på Allianz Arena. Undersökningen gjordes nämligen ifjol, och då var det ju fortfarande Uli Hoeneß som basade över klubben.

Hoeneß är ju delägare i korvföretaget HoWe Wurstwaren, och har bland annat tvingat Luca Toni att ställa upp på reklamkampanjer för underfabrikanten Nürnberger Bratwürste.

/Erik Niva

Jo, i en kommentar tidigare nämnde jag att jag hade en skröna om den brasilianske VM-guldsmålvakten Marcos på lager – och bisarrt nog var det faktiskt någon som efterfrågade den.

Såhär då. I ”Why England Lose”-boken river författarna av historien om hur en icke-namngiven ”leading European club manager” (Arsène Wenger) bestämt sig för att köpa Marcos några månader efter finalen. Han bjöd in honom på provspel, och även om inte Marcos gjorde något vidare ifrån sig på de fysiska testerna bestämde sig ändå managern för att erbjuda honom ett kontrakt.

En världsmästare är ju en världsmästare, liksom.

Men en natt ringde så telefonen klockan två på morgonen. Det var Marcos agent.
– Jag är ledsen, men Marcos kommer inte att skriva på för er.
Efter ett litet tag erkände agenten att Marcos var halv fotbollsinvalid. Några år tidigare hade han brutit handleden, och den hade aldrig läkt ordentligt. Men Luiz Felipe Scolari var Marcos gamla mentor, och när han tog ut honom i VM-truppen hade inte Marcos hjärta att säga nej.

Agenten berättade vidare:
– Marcos hade svåra smärtor under varje dag av turneringen. Han kunde i stort sett inte träna. Under matcherna var han knappt förmögen att fånga en boll. Varje dag sa Marcos till sig själv: ”Jag måste berätta för Scolari”, men han kunde bara inte göra det, utan han kämpade på dag-för-dag fram till den punkten då Brasilien hade vunnit VM.

Slutsatsen som dras i boken är att Brasilien var så överlägsna i VM 2002 att de vann turneringen utan någon riktig målvakt. De beskriver guldet som en ”inevitable victory”, en oundviklig seger.

Och diskussionen som därmed öppnar sig är givetvis denna – är det egentligen vanligare än man tror att målvaktens roll i ett topplag är överskattad? Är det så att ett topplag egentligen bara behöver en någorlunda stabil snubbe som inger lite förtroende, då skotten de släpper till blir så få att nästan alla faller in i någon av kategorierna ostoppbart/ofarligt.

Tankar?

Och appropå de stora fotbollsfilosofiska frågorna – ska man se Celtic-Hamburg på tv eller försöka hitta en duglig stream från Fulham-Roma?

/Erik Niva

Någon i kommentatorsfältet tipsade om det här sanslösa volleymålet som Dragan Stojković – numera 44-årig manager för Nagoya Grampus Eight – nyss gjorde borta i Japan.

Han blev dessutom uppskickad på läktaren, eftersom han firade träffen precis så mycket som han minsann förtjänade.

Lattjo, såklart, men inte värt ett inlägg i egen rätt.

Men – så tipsar signaturen Piksi (det vedertagna smeknamnet på Stojković) om den här artikeln i serbiska B92, och där finns ju ett videoklipp som ökar värdet av långdistanslyran markant.

Dragan Stojković har ju nämligen gjort nästan samma sak en gång tidigare, i ett derby mot Partizan den 3 april 1988.

Och det riktigt tragikomiska är att han inte fick målet validerat den gången heller. Domaren bedömde nämligen att Bora Cvetković stod offside.

/Erik Niva

Bortsett från att det alltid finns ett underhållningsvärde i målvakter som skruvar upp så tycker jag synd om stackars Dida. Hans karriär blev aldrig vad den borde varit, vad den kunnat vara.

Det är trist på mer än ett sätt.

Såhär är det nämligen – på grund av en av fotbollsvärldens märkligaste fördomar så finns det en utbredd misstro mot färgade målvakter i Brasilien.

Allt drog igång på allvar 1950. Ett extremt favorittippat Brasilien skulle bara spela av VM-finalen mot Uruguay hemma på Maracanã. Den faktiska publiksiffran brukar anges någonstans runt 200 000-strecket, ett världsrekord för fotboll.

But sometimes thing’s don’t work out. Uruguay vann med 2-1. Målvakten Barbosa släppte billigt in det avgörande målet vid sin närmsta stolpe. Hans liv blev aldrig detsamma igen.
– Förlusten löstes upp i ett syrabad av självförakt, tvivel – och rasism. Syndabockarna var vänsterhalven Bigode, försvararen Juvenal och målvakten Barbosa. Alla fördömdes som fegisar i pressen, de saknade ryggrad och disciplin. I synnerhet Barbosa blev föremål för en svartmålning som fortfarande präglade honom då han dog sin miserabla fattigdomsdöd 50 år senare, skriver David Goldblatt i sin fotbollshistoriska odyssé ”The Ball Is Round”.

1963 – 13 år efter VM-finalen – bjöd Barbosa in de vänner han hade kvar till en barbecue hemma i Rio. När gästerna kom märkte de att lågorna slog högre än vanligt, och de insåg snart varför. Barbosa hade fått tag på målställningarna från matchen på Maracanã, som han nu eldade upp i någon sorts exorcistisk ritual.
Barbosa själv har berättat att hans lägsta punkt då han var i en affär för att handla, 20 år efter finalen. En kvinna fick syn på honom och skrek:
– Titta, där är han – han som fick Brasilien att gråta.
När han skulle hälsa på träningslägret för VM-laget 1994 fick han inte komma i närheten av spelarna. Han ansågs föra otur med sig.
Innan han dog i april 2000 – ensam och utblottad – suckade Barbosa.
– I brasiliansk lag är 30 år maxstraffet. Men jag har varit fängslad i 50.

Nu vore det lätt att påstå att allt det här hände för länge sedan, och att mycket har hänt sedan dess. Så är det ju – men mycket har tyvärr också förblivit sig likt. Så sent som 2006 publicerade den mångårike analytikern/satirikern Chico Anysio en artikel i Brasiliens största sporttidning, Lance.
– Jag litar inte på svarta målvakter. Det har inget att göra med diskriminering, för jag avgudar svarta anfallare, svarta mittbackar, svarta playmakers och svarta bollvinnare. Och jag ser inte hur en vit, gul eller röd kan vara bättre än en svart i 100 meter, ländhopp, tresteg eller långdistanslöpning. I basket är det de svarta som är gudar, och de dominerar amerikansk fotboll. Jag gillar dem bara inte i mål. 

Sociologiprofessorn Ronaldo Helal slog fast:
– Även om en färgad målvakt är bättre än en vit målvakt, så är det den vite som får spela. Det är fortfarande en stereotypiseringsfråga. 

När Dida slog igenom runt millenieskiftet blev han bisarrt nog den första färgade målvakten på 50 år att stå i mål för det brasilianska landslaget.
– Det är dags att bryta det här 50-årstabut nu, och det är dags att förlåta Barbosa. Han korsfästes efter matchen, trots allt han gjort för landslaget. Det var hemskt.

De tre senaste åren har det hänt att landslagstruppen bestått av tre färgade målvakter – Dida, Gomes och Helton – men ändå finns det kvar stora skärvar av misstänksamhet hemma i Brasilien. Dida blev tyvärr aldrig målvakten som kunde radera ut den, för det hade han behövt stå i mål i en VM-final som Brasilien vann. Istället för att definieras av sina räddningar har han nu kommit att bli en sån där målvakt man förknippar med osäkerhet, virrighet, dråpligheter och misstag.

I Brasilien suckar man, skakar på huvudet och ber om att Julio Cesar ska vara skadefri när det blir dags att åka till Sydafrika.

Brasilianska världsmästarmålvakter:

Gilmar, 1958 och 1962

Felix, 1970

Taffarel, 1994

Marcos, 2002

/Erik Niva

Champions League-kväll, och tid att gå tillbaka till framtiden.

19 april, 1989
Semifinal, Europacupen
Milan-Real Madrid, 5-0

I går dammade As av gamla Milan-visionären Arrigo Sacchi – som ju även har starka band till Real Madrid – för att låta honom berätta om sina minnen av matchen.
– På en teknisk nivå var inte Real Madrid underlägsna, men vår idé om fotboll var långt mer avancerad. Vi hade alltid fler spelare runt bollen, både offensivt och defensivt.
• Hur fungerade det?
– Nyckeln var att hitta folk som passade in i min vision. Om du försöker få Julio Iglesias att ge en rockkonsert så kommer det inte att fungera. Jag sa till mina spelare: ”Ni är inte världens bästa, men ni är de bästa för att förverkliga det jag har i huvudet”.
• Hur många gånger sprang Madrid offside i den där matchen?
– 16. Just innan matchen var jag och Silvio Berlusconi ensamma i omklädningsrummet, och plötsligt hörde vi hur Madrid-spelarna stod och vrålade i det andra omklädningsrummet. Han sa: ”Vad är detta? Varför skriker inte vi?”. Jag svarade: ”De skriker bara av smärta”.

Givetvis drar också Sacchi en hel del fascinerande paralleller mellan Silvio Berlusconi och Florentino Pérez. Han får frågan om Milans dinosaurielag av idag kommer sig av att Berlusconi försökt sätta ihop samma typ av galáctico-lag som Pérez.
– Dinosaurier… Du vet, ett år ville Berlusconi att vi skulle köpa fyra eller fem nya spelare ”för att sätta färg på San Siro”. Jag sa: ”Det är vårt spel som kommer att lysa upp arenan”. Och sedan köpte jag ingen alls på fyra, fem år. Om det inte är trasigt – varför försöka fixa det. Och han accepterade alltid det.
• Och Florentino?
– Han gillade kvalitetsspelare… En dag sa jag till honom: ”Ge mig din laguppställning”. Han satte Beckham på högerbacken och Zidane centralt, för han hade redan en massa anfallare och playmakers. Men Florentino är en stor man, som kommer att gå till historien.
• Tog du hans råd?
– Nej.
• Varför slutade du?
– Jag sa: ”Jag sticker, jag är inte van vid att stjäla någon annans pengar utan att göra nytta”.
• Och du gick dit för att några vänner rekommenderade det?
– Jag hade sett laget spela. Det var inte det som var problemet. Jag hoppas att Florentino har förändrats, för om ett plan hade störtat i Colombia så skyllde han på tränaren. Om en spelare blivit full så var det tränarens fel. Han tog ifrån managern all auktoritet, men jag är säker på att han inte kommer att upprepa det misstaget nu.

Vi får se.

/Erik Niva

Två månader in, och vi har redan hunnit in i det skedet av säsongen. Managerial-meltdown mode. Det är dags för en kortare statusuppdatering runt några fotbollstränare i England vars liv just nu är på väg att förändras mer eller mindre dramatiskt.

Först och främst har vi ju Rafa.

Vad händer, Rafa? Förlorade Liverpool just fyra matcher i rad? Sa verkligen Steve Bruce ”Fuck off,  fat Spanish waiter” till dig under det där bråket i lördags? Är din femårsromans med Merseyside verkligen på väg att ta slut?

Först som sist, jag gillar Rafa Benítez, trots hans hit-and-miss-facit på transfermarknaden, trots hans envisa vägran att använda sig av ordentliga yttrar och trots hans sätt att avfärda varje dåligt resultat med analysen ”we created enough chances to win the game”, även om Liverpool bara haft ett skott på mål.

Kanske är det så att hans dagar är räknade efter Man United på söndag – men frågan är vart Liverpool ska ta vägen i så fall? Med två gravt impopulära ägare som dessutom bråkar sinsemellan är Liverpool just nu en djupt splittrad klubb, och i många månader har egentligen Benítez viktigaste funktion varit som någorlunda enande centralfigur. 

Vem skulle kunna tänkas ta över den positionen? Vilket annat tränaralternativ är realistiskt?

Liverpool har en tradition av att sluta leden, att ta hand om sina egna, att hålla huvudet högt och gå på igenom stormen. Jag hoppas att de håller fast vid den nu också, att de plundrar till sig några lyckade resultat och att Rafa kan stå där och vara sådär pompöst nöjd med sig själv om några månader. Han passar helt enkelt inte för att göra förlorarintervjuer.

Men jag befarar att George Gilett har sparat Jürgen Klinsmanns nummer.

***

Sir Alex-status, då?! Jodå, still loco after all these years. Skandalöst nog finns inget videoklipp ute ännu, men Gudfadern av Govan avbröt tydligen sin presskonferens i Moskva igår, då han inte gillade att få frågor om den reprimand som väntar från den engelska domarkåren.
– Silly question, gets no answer. I’m at a press conference for a game tomorrow. I’m hear to talk about that. Good night.

Någon gång ska jag göra en kompilation av Fergusons bästa pressbråk. Och även om det här har sitt lilla underhållningsvärde platsar det ju inte på topp-30.

***

Efter tre mörka år som manager för Middlesbrough har nu Gareth Southgate till sist fått sparken. Jag tycker att det är tråkigt, då Southgate är ju en sådan där kille man inte kan låta bli att tycka bra om, en av fotbollens good guys. Dels grundar väl sig känslan i allt som han tvingades gå igenom efter straffen ’96, men dels också i ett intryck av att det här är en snäll, klipsk kille som gör sitt bästa för att bevara någon sorts sans och balans i fotbollsvärlden.

Det är bara synd att han inte verkar vara någon vidare bra fotbollsmanager. Efter nedflyttningen kom bara 17 459 åskådare till hemmamatchen mot Derby igår, och så få människor har aldrig tidigare sett en Middlesbrough-match på The Riverside. Southgate förstår själv innebörden av det. Han har tidigt insett att klubben i grund och botten är till för staden och folket som bor där – inget annat.

Hans intervjuer har alltid varit mer tänkvärda än nästan alla andra fotbollssnack, och även om jag inte tror att vi hade röstat på samma politiska partier är vi helt överens om behovet av större anvarstagande i samhället som helhet.
–Vi hade folk på middag nyligen och diskuterade det. En vän sa att det här landet behövde människor som var beredda att gå i täten. Jag håller med om det. I den här klubben och i det här lokalsamhället behöver vi sådant folk på alla nivåer. Vi har en svår ekonomisk situation, vår Premier League-status är i fara och om de personer som har förmågan att leda bestämde sig för att läget var för svårt – vem ska då ta ansvar? Det är inte en snöflinga som faller nu, utan det är den djupaste snön på 40 år. Vår stad har drabbats av den värsta recessionen någonsin, och vår klubb har haft vår sämsta resultatrad någonsin. Vem ska kämpa mot den negativismen? Jag tror att fotbollsklubbens ordförande är den viktigaste ledaren i staden Middlesbrough just nu, och vi måste stå starka, sa Southgate i en bra Times-intervju från i våras.

***

Ytterligare en fotbollsman vi önskat ett bättre öde är ju John Barnes. För fem dagar fick han än en gång sparken som manager, den här gången från Tranmere Rovers. Nu har han försatts i personlig konkurs av en förrättare i Liverpool, på egen begäran. Han såg inte längre någon möjlighet att försörja sina sex barn.

Keep diggin’, Digger.

/Erik Niva