Inlägg av Erik Niva

Kill the Referee

av Erik Niva

Vi hade ju filmtajm redan i fredags här på bloggen, men nu är det redan dags att ta nya tag. Det har nämligen just kommit en fotbollsfilm som jag verkligen, verkligen ser fram emot att se.

Igår kväll sändes dokumentären ”Les Arbitres” (”Domarna”) i franska Canal Plus. Det är en sensationellt närgången skildring av domarkåren under EM 2008, och gick från början under arbetsnamnet ”Kill the Referee”.

Ursprungstiteln härleds ifrån mordhoten som riktades mot den engelske domaren Howard Webb, efter att han givit värdnationen Österrike en billig straff i slutminuterna mot Polen. Den polske premiärministern Donald Tusk gick ut offentligt och deklarerade att han ville ”döda domaren”, och risken för att någon galen polack skulle ta honom på orden tycktes länge obehagligt överhängande. Mordhoten kom i drivor till hans hem, där det även ringde på uppretade polacker upprepade gånger. En av de mest gripande scenerna i filmen sägs vara när Webbs familj förklarar hur det enda de vill är att de matcher som deras pappa och make dömer ska ta slut så fort som det någonsin är möjligt, utan att några kontroversiella situationer uppstått.

Men vi har ju mer. Vi har den högreligiöse italienske finaldomaren Roberto Rosetti – och vi har Peter Fröjdfeldt.

Det finns två trailers för ”Les Arbitres”. Den första har också sitt definitiva värde, men måste jag välja så tar jag den där Fröjdfeldt framstår i allt sitt entusiastiska go-getter-skimmer.

”Les Arbitres”. Förhoppningsvis snart på en torrent nära oss. Gottfrid Swartbjörn, gör ditt jobb.

***

Ett mått på hur svagt det svenska VM-hoppet flämtar? Att spanjorerna är långt mycket mer uppeldade över Cristiano Ronaldos skada än oss.

Nu struntar de ju visserligen i att C-Ron inte spelar mot Malta, men man kan ju ändå inte låta bli att beundra niten i deras journalistiska all out-attack på temat. As har till exempel varit i Marseille, och skramlat upp senegalesen Souleymane Diawara, som ju var den som satte in den hårda ursprungstacklingen på Ronaldo.
– Sanningen är att allt har blivit mycket allvarligare än jag kunnat tro. Det är konstigt att se sitt namn i pressen av den här anledningen, men jag kan samtidigt förstå det. Att vara utan en spelare som Cristiano tynger ner vilket fotbollslag som helst.
• Du vet att han kommer att vara borta i minst en månad nu?
– Ja. Min agent ringde mig och berättade om skadans omfattning.
• Hur känner du för det?
– Jag är ledsen, och det är något som har plågat mig de här dagarna. Jag menade aldrig att skada honom. Jag såg mycket fram emot matchen mot Madrid, det var som att förverkliga en dröm. Jag tycker att Madrid är världens bästa lag, och att Cristiano och Kaká är de största spelarna som finns att spela mot. Till sist blev min dröm verklighet, men på grund av förlusten och allt det som hände med Cristiano har den färgats grå.
• Har du pratat med Cristiano om det som hände?
– Nej, jag har inte lyckats få tag på honom direkt. Men jag har försökt. I söndags var jag på Marseilles kansli och såg till så att de skickade ett fax till Real Madrid. 
• Vad skrev du i faxet?
– Jag skrev vad jag hade på hjärtat, att jag ångrar skadan jag åsamkat honom och önskar att han återhämtar sig så snart som möjligt. Fotbollen saknar honom.

***

Men inte nog med detta – As har dessutom tagit sig ett rejält snack med häxdoktorn Pepe, som ju gladeligen tar på sig ansvaret för skadan. Enligt honom blev han anlitad av en före detta flickvän till Ronaldo. Han har nekat att kasta liknande förbannelser på Leo Messi, men eftersom han ändå har någon sorts beef med Madrid-presidenten Florentino Pérez tvekade han inte att acceptera erbjudandet och ersättningen på 30 000 euro.
– Efter matchen mot Olympique Marseille fick jag telefonsamtal som gratulerade mig.
• Hur går ritualen till?
– Det är voodoo. Först och främst behöver du ett nytaget fotografi. Sedan använde jag en docka, där jag genomborrade hans vrister, ryggrad och huvud. Jag utesluter inte kommande attacker mot kroppsdelar som knäna heller.
• Vad händer med Cristiano nu?
– Han kommer att vara skadad mer än han spelar. Det kommer vara många bakslag de närmaste fem månaderna. Men om han träffas av blixten så är det inte på grund av mig. Mitt mål är bara att hindra honom från att spela.

***

Och så noterar vi att årets prestigefyllda Sandro Ciotti-pris delats ut. Ni känner väl till att de italienska läktarbanderollerna – lo striscione – har sin egen gala?! Där belönas den fyndigaste banderollmakaren, och i år bedömdes det vara Torino-tifosin Eleonora Ingrassia. Samtidigt som Torino sjönk ner mot Serie B åkte hon runt Italien med en banderoll med budskapet: ”Meno male che sono ubriaca”, ”Jag är i alla fall packad”.

Alltid något.

/Erik Niva

Best of the Best

av Erik Niva

Och vad gör man av en måndagsförmiddag när helgmolnen fortfarande hänger tunga och mörka? Tar de enkla vägarna, såklart.

Få saker tenderar att engagera som listor, och få saker tenderar att engagera som jämförelser stora spelare emellan.

Någon egen lista pallar jag inte att knåpa ihop här och nu – men inget hindrar ju mig från att sno någon annans. Nya FourFourTwo är ute nu, med sin stora 100-lista över världens bästa spelare som huvudnummer.

Själv är jag ju mest bara glad över att Wilson Palacios fått sin välförtjänta plats.

Vad tycker ni?

100 Ronaldo (Corinthians)
99 Santon (Inter)
98 Zanetti (Inter)
97 Gomez (Bayern)
96 Akinfeev (CSKA)
95 Giggs (Man United)
94 Tjygrynskij (Barcelona)
93 Palacios (Spurs)
92 Van Nistelrooy (Real Madrid)
91 Lucho Gonzalez (Marseille)
90 Eduardo (Arsenal)
89 Misimovic (Wolfsburg)
88 Cazorla (Villarreal)
87 Navas (Sevilla)
86 Raul (Real Madrid)
85 Van Der Sar (Man United)
84 Gallas (Arsenal)
83 Ronaldinho (Milan)
82 Del Piero (Juventus)
81 Chamakh (Bordeaux)
80 Mutu (Fiorentina)
79 Bosingwa (Chelsea)
78 Gignac (Toulouse)
77 Gilardino (Fiorentina)
76 Cech (Chelsea)
75 Huntelaar (Milan)
74 Dzeko (Wolfsburg)
73 Pepe (Real Madrid)
72 Zjirkov (Chelsea)
71 Clichy (Arsenal)
70 Milito (Inter)
69 Grafite (Wolfsburg)
68 Tevez (Man City)
67 Cassano (Sampdoria)
66 Srna (Shakhtar)
65 Van Persie (Arsenal)
64 Motta (Inter)
63 Fabiano (Sevilla)
62 Melo (Juve)
61 Modric (Spurs)
60 Chiellini (Juve)
59 Lahm (Bayern)
58 Reina (Liverpool)
57 Robinho (Man City)
56 Tymotjuk (Bayern)
55 Cambiasso (Inter)
54 Totti (Roma)
53 Pirlo (Milan)
52 Senna (Villarreal)
51 Pique (Barca)
50 Higuain (Real)
49 Ballack (Chelsea)
48 Sneijder (Inter)
47 Carvalho (Chelsea)
46 Ramos (Real Madrid)
45 Silva (Valencia)
44 Berbatov (Man United)
43 Kanoute (Sevilla)
42 Anelka (Chelsea)
41 Diarra (Real Madrid)
40 Robben (Bayern)
39 Yaya Toure (Barca)
38 Adebayour (Man City)
37 Gourcuff (Bordeaux)
36 Xabi Alonso (Real Madrid)
35 Buffon (Juve)
34 Terry (Chelsea)
33 Evra (Man United)
32 Pato (Milan)
31 Agüero (Atlético Madrid)
30 De Rossi (Roma)
29 Benzema (Real Madrid)
28 Ashley Cole (Chelsea)
27 Mascherano (Liverpool)
26 Henry (Barca)
25 Dani Alves (Barca)
24 Diego (Juve)
23 Cesar (Inter)
22 Vidic (Man United)
21 Forlan (Atlético Madrid)
20 Fabregas (Arsenal)
19 Ribery (Bayern)
18 Essien (Chelsea)
17 Maicon (Inter)
16 Casillas (Real Madrid)
15 Arsjavin (Arsenal)
14 Drogba (Chelsea)
13 Ibrahimovic (Barca)
12 Ferdinand (Man United)
11 Lampard (Chelsea)
10 Rooney (Man United)
09 Eto’o (Inter)
08 Kaká (Real Madrid)
07 Gerrard (Liverpool)
06 Torres (Liverpool)
05 Villa (Valencia)
= 03 Andres Iniesta (Barca)
= 03 Xavi (Barca)
02 Ronaldo (Real Madrid)
01 Leo Messi (Barca)

/Erik Niva

Life After Death

av Erik Niva

Några hade ju kul också.

Några ska ju till Sydafrika också.

Och några har en kvalkväll att summera – och hur gråsjavig den här söndagen nu än är så råkar dessa några vara vi.

Struktur? Jag utgår från min fem-matcher-ni-inte-får-missa-lista från igår, och tar det därifrån.

Ryssland-Tyskland, 0-1
Efter fint arbete från den begåvade Mesut Özil tog sig Miro Klose framför sin försvarare och stötte Tyskland till Sydafrika. De gjorde det med 10 man och med en fantastisk Rene Adler i mål framför en bindgalen rysk publik som inkluderade både Medvedev och Putin. Ryssland kommer att fixa sitt play-off.

Honduras-USA, 2-3
Fantastisk match i San Pedro Sula. ”Rambo” de Leon och Landon Donovan mätte frisparkar, Charlie Davies missade chanser och okände Colorado Rapids-plogen Conor Casey stångade in ett och två mål som tar USA till VM. När röken började lägga sig och tre minuter återstod fick Honduras så chansen att göra 3-3 på straff och förändra balansen i hela kvalgruppen. Carlos Pavón missade. Nu måste Honduras vinna sin sista match för att ha chans på VM. Var den går? Åh, bara över gränsen i El Salvador.

Just det, jag nämnde ju något om Mexiko i det här segmentet – och de är också VM-klara. Evigt unge gamla indianen Cuauhtémoc Blanco satte pricken på ett fantastiskt fint anfall, och Francisco Palencia stod för ett annat fint avslut när mexikanerna slog El Salvador med komfortabla 4-1. Ändå var det ju gästernas Julio Martínez som stod för dagens mål med sin våldsamma frispark. Och undrar ni vad det där molnet som pustade bort från nätet var för något? Jo, det var brandsläckarskum, som använts för att jaga bort en ilsken bisvärm som attackerade planen efter bara tre minuters spel. Det krävdes ett sju minuter långt spelavbrott innan bina var nerkämpade.

3. Slovakien-Slovenien, 0-2
En enda poäng behövde Slovakien – noll fick de. En haubits från Auxerre-mittfältaren Valter Birsa gav Slovenien ledningen, och Nejc Pečnik rullade in 2-0-målet när slovakerna pressade våldsamt på slutet. Nu är Slovakien plötsligt piskat att vinna i Polen på onsdag – annars blir Matjaž Keks slovener som åker till Sydafrika.

Serbien höll i alla fall sin del av kvalavtalet nere i Belgrad. Underskattade Nedved-uppdateringen Miloš Krasić låg bakom ett, två och tre mål när Rumänien demolerades med 5-0. Zdravko Kuzmanović stötte in ett fint mål, Marko Pantelić klackade fram Milan Jovanović till det sista.

4. Argentina-Peru, 2-1
Åh, herregud och himlens jävlar. Så länge det bara var Pipita Hiugaíns mål som gjorts var väl allt ungefär som man kunde väntat sig på Monumental. Men så tickade sekunderna från 89 minuter mot 90, och regnet piskade så hårt att man knappt kunde se vad som hände nere på planen – och någonstans inne i vattendimmorna nickade peruanske polacken Hernán Rengifo in målet som beseglade Argentinas öde.

Det var ju bara det att en twist till återstod. I den 93:e minuten returnerade Emiliano Insúa en boll parallellt genom straffområdet, och urgamle Martin Palermo stod där vid bortre stolpen och stötte in den.
– När jag satte in honom i paus sa jag till honom: ”Gå ut och lös det här”, kommenterar Diego Maradona.
Om coachen var nöjd med segermålet. Sisådär.

Samtidigt hade huvudkonkurrenterna från Uruguay sitt eget lilla drama högt uppe i Anderna. Man Uniteds Antonio Valencia hade givit hemmalaget ledningen, men med 20 minuter kvar kvitterade hete Ajax-anfallaren Luis Suárez. Djupt inne på stopptid fick de ljusblå så straffen som kunde hålla deras VM-drömmar vid liv – och i den 95:e minuten lyfte Diego Forlán iskallt in den i krysset. Uruguay-Argentina på onsdag. Argentina behöver en poäng, Uruguay behöver vinna. Kan bli… livligt.

5. Irland-Italien, 2-2
Ännu en match som levde upp till förhandshajpen. En fin liten frisparksvariant bäddade för att Glenn Whelan från Stoke skulle kunna skruva in bollen över och runt Gigi Buffon, men Mauro Camoranesi kvitterade på nick före paus. Med tre minuter kvar visade sedan Sean St Ledger från Middlesbrough att irländarna kan spela fotboll med huvudena – men strax därefter tappade de sedan dem. Irland fortsatte forcera, Italien ställde om – och Alberto Gilardino rullade Azzurri till Sydafrika och Irland till play-off.

Any other business då?! Tja, vi är väl skyldiga att ge er målen som sänkte det svenska skeppet. Ni har sett Jakob Polsen skjuta med studs – men ni har inte sett det från den här vinkeln. Portugals mål mot Ungern var vad de var. Simão tryckte in en boll, brassen Liedson nickade en boll som tydligen var lika långt över kortlinjen som det där Z-inspelet och Simão tryckte in en boll till.

Och inte för att vara sådan – men såhär nära var alltså Balázs Dzsudzsák att kvittera när matchen fortfarande stod och vägde. Och då har jag alltså inte ens hittat något klipp på Roland Juhász nick i ribban.

San Marcelino Bielsa lyckades krångla sina chilenare till sitt första VM sedan 1998 med en kämpaseger i colombianska Medellín. 2-2 med 20 minuter kvar, då spelade poeten Fabián Orellana fram Jorge Valdivia. Den Venezuela-födde Valdivia – som spelar sin fotboll i Förenade Arabemiraten – kvitterade sedan tjänsten med en genomskärare fram till Orellanas definitiva avgörande.

En kvarts miljon internettittare betalade för att se ett smålojt 10-manna-England föll i Dnipropetrovsk. Sergej Nazarenko prickade Ashley Cole. Kroatien är ute, Ukraina till play-off.

Ett glödande Bosnien fortsätter glädja frusna hjärtan, den här gången i ett kylslaget Estland. Gissa vilka som gjorde målen när bosniakerna gjorde sig klara för sitt första play-off någonsin. Jodå. Först Edin Džeko, sedan Vedad Ibišević.

Det är även min plikt att meddela att Schweiz bara behöver en poäng hemma mot Israel på onsdag, efter att Philippe Senderos nickat en i närmsta och en i bortre i revanschmatchen borta mot Luxemburg. Grekland tar play-off platsen. Māris Verpakovskis och Georgios Samaras tävlade i cykelsparkar när Lettland föll i Aten. Fanis Gekas gjorde fyra mål – alla lika fula.

Vi tar väl en tur till Afrika också, nu när vi ändå är ute och far. Senast Malawi och Elfenbenskusten möttes dog 25 fans i en läktartragedi. Nu fick vi se en rätt odramatisk 1-1-match, där Didi Drogbas volley tog Elefanterna lite längre ner i Afrika. Egypten vann i Zambia – fint mål av Dubai-proffset Hosny Abd Rabo – och bäddade för ett hyperhett rivalmöte mot Algeriet.

In på upploppet så betar vi av några av de vackra mål som saknade större praktisk betydelse. Innan Cesc Fàbregas lämnade den spanska truppen av familjeskäl hann han visa att han har ett rätt telepatiskt samspel med sin Barcelona-klon Xavi. Österrikiske bombaren Marc Janko demonstrerade att något av fjolårskrutet finns kvar, och André-Pierre Gignac gjorde det på egen hand mot sex färöanska försvarare. 

Och eftersom ni undrade: Bahrain-Nya Zeeland, 0-0.

/Erik Niva

Sit Down, Shut Up

av Erik Niva

Bara en sak till innan jag sjunker ner i den ekande radiotystnad som hör de stora matchdagarna till – den sate som refererar till Ernst-Hugo Järegårds kvadratuttjatade danskrader från ”Riket” en enda gång till borde för evigt beläggas med totalt och allomfattande yttrandeförbud.

För helvete.

/Erik Niva

Posible Pasteleo

av Erik Niva

Har Simon Bank redan kommit med sin kvalguide? Struntar väl jag i. Jag hade ju redan börjat skriva när han gjorde en chockartad morgonpublicering, och här i bloggen raderas minsann ingenting som kan publiceras i onödan.

Alltså, snabbguiden till de fem andra matcher som ni verkligen måste hålla koll på under dagen. För en gångs skull hade ju Sverigs match objektivt sett platsat bland dem – men eftersom spanska As redan dömt ut den som en ”Posible pasteleo”, en tänkbar läggmatch, så lägger jag den därhän för stunden.

1. Ryssland-Tyskland
Två av den europeiska fotbollens verkliga giganter. En av dem går direkt till VM, den andra tvingas till ett ovisst play-off. Där har ni grundförutsättningarna, som påminner mycket om dem som gällde när Ryssland mötte England för två år sedan, bara ännu mer dragna till sin spets. ”Hajpen kring den här matchen är mycket större”, säger Spurs-Roman Pavljutjenko, som ju avgjorde Englands-mötet med två mål. ”Då räckte mina 30 biljetter till alla som ville ha. Nu har jag fått mycket fler förfrågningar”.

I Tyskland har av någon anledning Boris Becker gått ut och krävt att Miroslav Klose och Mario Goméz ska starta på topp. I Moskva faller det underkylda regnet över platsgräset, pälsmössorna har dragits på – och Rubin-färskingen Aleksandr Bukharov tror att publiken på Luzhniki blir den avgörande faktorn. ”Tyskarna kommer att darra när de ser de fulla läktarna. De kommer att fungera som laksermedel på dem”. En rätt stor del av fansen har ju laddat upp med retorik från Det Stora Fosterländska Kriget, men Guus Hiddink har uppmanat dem att lämna banderollerna med världskrigspassningar hemma. ”De här kopplingarna fanns under matcherna mellan Holland och Tyskland på 1960, -70 och -80-talet, men i dagens moderna idrott är de oacceptabla. Det går inte att jämföra krig och fotboll.”

2. Honduras-USA
…is that so, Guus Hiddink?! Det borde du ha berättat för Javier Aguirre. Efter att El Salvadors supportrar hånade mexikanerna med referenser till svininfluensan när lagen senast möttes är hemmatränaren nu rejält uppeldad inför returen på Azteka. ”Vi minns vad de gjorde mot oss. Men nu är vi i mitt hus, och nu går vi ut i krig. Vi är 100 00 krigare på arenan och 11 på planen. Vill de ha krig så är det krig de ska få. Hemma hos mig – med mitt folk – är jag en större krigare än någon annan. Nu vill jag se Azteka spränga sig mot döden”. Ungefär samma retorik som företrädaren Sven-Göran Eriksson, som ni märker.

Ändå var det ju inte Mexiko jag skulle skriva om från CONCACAF-kvalet. Större grejer händer ju där. Honduras ska försöka ta sig till VM för första gången sedan 1982, samtidigt som nationen fortsätter att skaka efter statskuppen i juni. Den störtade ex-presidenten Manuel Zelaya lyckades visserligen smussla sig tillbaka in i landet häromveckan, men efter ett kortare framträdande är han nu isolerad inne på den brasilianska ambassaden. Där förväntas han se matchen på tv, samtidigt som beväpnad militär väntar utanför och de politiska kravallerna fortsätter härja Tegucigalpa – men enligt en ambassadskälla som pratat med Reuters är tv-mottagningen därinne dessvärre dålig.

3. Slovakien-Slovenien
När det här kvalet var Slovakien rankat på 45:e plats i världen, Slovenien på 54:e. Nu är det de två länderna som spelar gruppfinal, i en match där hemmanationen Slovakien bara behöver en enda poäng för att kvala in till sitt första mästerskap någonsin. Biljetterna till matchen sålde ut på fyra minuter. Det mest intressanta med försnacket är annars hur begåvade yttermittfältaren Vladimir Weiss fått i uppgift att kommentera förbundskaptenen Vladimir Weiss. Alltså, vad tycker sonen om sin pappa med samma namn?
– Han är en väldigt sträng manager, och det är vad som har hjälpt. Han har fört in något i laget som ingen annan manager tidigare fört in. Han har spelarnas respekt. De gör allt för att koncentrera sig.
Lite som med läxorna back in the days, huh, Vladi?!

När det kommer till östeuropeiska länder på tröskeln till VM måste såklart Serbien också nämnas, även om det varit mer väntat att de slår ut Frankrike än sättet som Slovakien exploderat. Som nämnts på annat håll så inleds nyckelmatchen mot Rumänien – serberna behöver tre poäng från sina sista två matcher – med en tyst minut för Toulouse-supportern Brice Taton som mördades i Belgrad i förra månaden. Efter den senaste tidens extrema huliganism på Balkan är nu oron runt matchen stor, i synnerhet som det första mötet länderna emellan färgades av bråk.
– Våra fans måste inse att de bara kan hjälpa oss ifall de inte låter temperamentet styra över sunt förnuft. Vi hoppas att de skapar en positiv atmosfär, säger Standard Lièges underskattade forward Milan Jovanovic.

4. Argentina-Peru
Den senaste veckan har Diego Maradona förmodligen fått en ny förståelse för vad kritik kan innebära. Precis varenda aspekt av hans liv och verk har ifrågasatts. En av de mest intensiva diskussionerna i Argentina har gällt förbundskaptenens sovvanor. Hur kan han gnälla över att ha för lite tid med spelarna, när han själv sover bort halva dagarna och bara håller träningar på eftermiddagarna? Efter torsdagens träningspass blev sedan Maradonas insats på presskonferensen synad i sömmarna. Varför svarade han antingen enstavigt eller med långa, vindlande monologer? Och vafan, hade han verkligen smink på sig? Det är inte bara Argentinas VM-plats som står på spel de närmaste fyra dagarna – det är en av tidernas bästa fotbollsspelares rykte.

Bryr sig Peru? Inte dessmer. Talangfulle Schalke-försvararen Carlos Zambrano har öst på med trashtalk före matchen.
– Argentina är på kurs mot avgrunden, vi ska bara knuffa dem över kanten. Och själv vill jag verkligen se Diego Maradona gråta.

5. Irland-Italien
Läget i gruppen gör så att den här matchen inte är riiktigt så het som den hade kunnat vara, så het som till exempel Skottland-Italien var för två år sedan. Inte ens en seger lär räcka för Irland, utan för dem handlar det mest om att säkra play off-platsen. Det är också runt den – och Fifas seedningssystem – som uppsnacket har koncentrerats. Giovanni Trapattoni har refererat till det seedningen som ”fotbollens död”, och Shay Given har också öst på med sina fördömanden.
– Reglerna måste vara tydliga och klara innan bollarna börjar rulla. Det ska inte finnas några mörka moln or whatever. Det är löjligt hur de kan ta ett beslut nu, när några stora nationer har problem att kvala in. Det är helt orättvist mot de mindre nationerna. Det är rätt äckligt, för att vara ärlig. Att ändra förutsättningarna i det här lägget är helt otroligt. Det är galet, och jag fattar inte hur de kommer undan med, att inte de mindre nationerna har bråkat mer. Alla borde ställa till en rejäl scen – inte bara vi själva – för jag tycker inte att det här är rätt och riktigt.

Lyssnar du, Lagrell?

Både Given själv och Kevin Kilbane kommer för övrigt att nå 100 landskamper under den här samlingen. Och Irlands bäste målgörare någonsin – Robbie Keane – ska försöka påminna Marcello Lippi om sin kapacitet. Det var ju Lippi som köpte en 20-årig Keane från Coventry för 13 miljoner pund, men som sedan fick sparken sedan Keane misslyckats med att överlista San Siro-Sven. Totalt blev det bara 13 matcher och 2 mål för Keane i Italien innan han flyttade till Leeds.

Det om det.

/Erik Niva

Friday Filmtime

av Erik Niva

Lugnet-före-stormen-dagen finns det tid till att göra några av de där sakerna som aldrig annars blir gjorda. Se på film, rent utav. Med en femmånaders snubbe i huset är biobesök ganska uteslutna, så i väntan på att se ”Looking For Eric” har jag varit utlämnad till att Gottfrid Swartbjörn och hans killar ska sköta sitt piratjobb.

Och nu har de till sist tagit tag i saken, så att jag kan hålla ett gammalt kommentatorsspårslöfte om att kommentera filmen.

För er som inte vet det så är alltså ”Looking For Eric” den nya Ken Loach-filmen, med Eric Cantona i främsta biroll. Den har saluförts som en fotbollsfilm, men har i själva verket inte särskilt mycket med själva sporten att göra. Nästan inga bra fotbollsfilmer har ju det.

Nu är inte ”Looking For Eric” någon överdrivet bra film. Ken Loach är en av mina hjältar, men jag är den förste att erkänna att nästan alla hans filmer är bättre i teorin än i praktiken. Det här är en charmigt varmhjärtad bagatell som kretsar kring samma eviga Loach-teman som alltid – kampen för att hitta hopp, värdighet och solidaritet under tuffa omständigheter – och med några sympatipoäng för engagemanget och miljöerna når den väl upp till +++.

Men fotboll då?

Jo, trots allt är det ju de kopplingarna som bevärdigar filmen det här blogginlägget – och materialet finns där. Hela filmen börjar med textraden ”It all began with a beautiful pass from Eric Cantona”, och redan där och då visste jag.

Den där satans chippen fram till Denis Irwin.

Och mycket riktigt. I en scen där Cantona diskuterar igenom sitt största fotbollsögonblick (på ett sätt som gör att man får intryck av att det är hans faktiskt åsikter, snarare än något han rabblar efter manus) så håller han en passning allra högst.

Lobben mot Sunderland avhandlas, såklart. Finalmålet mot Liverpool. Halvvolleyn mot Wimbledon. Fullträffar mot Nottingham Forest, Man City och Arsenal också. Men inte.

Det största ögonblicket som filmens Eric Cantona någonsin upplevt på en fotbollsplan är då han stötlyfte fram bollen till Denis Irwin i en 4-1-seger mot Spurs i januari 1993. Såklart.
– Jag bara skarvade fram den med utsidan. Överraskade alla. Han tog med den i farten, och mitt hjärta lyfte. Som ett offer till den stora fotbollsguden.
– Men vad hade hänt om han hade missat, undrar filmens huvudperson.
– Du måste lita på dina lagkamrater. Alltid. Om inte, så är vi förlorade, säger Cantona med tydlig Ken Loachsk solidaritetssymbolik.

En annan betydelsepackad fotbollsscen utspelar sig när kompisgänget runt huvudpersonen samlats nere på puben för att se Man Uniteds Champions League-semi mot Barcelona. Alla är de såklart United i grunden, men vissa av dem har numera större sympatier för utbrytarklubben FC United.
– What’s the shirt, mate?
– FC United. The people’s club.
– Jag skulle inte torka röven med den tröjan. Stuckit iväg och lämnat oss.
– Det är de som lämnat mig.
– Vilka lämnade dig? United? Historiens mest berömda klubb, med över 300 miljoner fans? Jag har sagt det här till dig förut, men som en kille sa: ”Du kan lämna din fru, svänga politiskt, byta religion –men aldrig någonsin kan du byta ut ditt favoritlag.
– Tell you what, vi må vara små – men ingen fat bastard chairman kan sälja ut oss för 30 silvermynt.
– Och en annan sak, de sa samma sak om United. 1878 hette de Newton Heath och var en liten klubb för järnvägsarbetare. What about that? Du pissar på er egen historia, vet du om det?
– Allt finns fortfarande här, här inne i hjärtat. We’ll never die.
– Du går ju ändå aldrig på matcherna. Varför snackar du?
– Jag har ju redan sagt att jag inte har råd med biljetterna.
– Men det är ju det som är poängen, you daft git. Bilparkeringar ljuger aldrig. Ta en titt nu – vilken typ av bilar är det inne på parkeringen en matchdag? Inga bilar som vi har råd med i alla fall. Hur många brevbärare känner du som går på matcherna?
– Hycklare.
– Vandrande reklampelare. Titta på dig, med en stor sponsorlogga på bröstet. Vi har inga sponsorer på vårt bröst. Vi är som Barcelona. Det är ni som som har givit Edwards 50-60 miljoner pund och fyllt fickorna på Murdoch. Ni vet inte vad ni gör. You make me sick.

Här någonstans kulminerar scenen med att puben börjar sjunga ”Won’t pay Glazer, or work for Sky. Still sing City’s gonna die. Two Uniteds, but the soul is one – as the Busby babes carry on” – och ungefär samtidigt inser jag att det kanske inte är en sådär jättebra idé att försöka beskriva känslan i en filmscen genom att skriva ut replikskiftet.

Jaja, ni får väl helt enkelt se filmen. Så mycket är den värd – även och Gottfrid och grabbarna har sett till så att ni inte ens behöver betala om ni nu inte vill.

***

Det gör förresten nya huliganromantiken i ”The Firm” också, men själv har jag inte kommit mig för att se den ännu. Här har ni i alla fall trailern. Gillar ni hur det första brittiska casualmodet såg ut i början av 1980-talet så är ni in for a treat, men av vad jag har förstått av skriverierna runt filmen så har det lagts betydligt mer energi på att få detaljerna att se tidstypiska ut än på att få en hållbar historia.

***

Avslutningsvis på fredagstemat om nya fotbollsfilmer. Jag har förstått att nigerianska Nollywood är världens numera tredje största filmindustri – men den insikten hjälper mig inte det minsta när det kommer till att begripa sig på vad nya Nollywood-filmen ”Chelsea vs Liverpool” egentligen går ut på.

Någon?

/Erik Niva

The End of the World As We Know It

av Erik Niva

Ett par intervjuer idag.

Stephen Ireland kommer aldrig att vinna Nobelpriset i litteratur, men även om han är en konstig snubbe och a straight-talking son-of-a-gun – han är trots allt från Cork – så är han faktiskt ingen dumskalle. Igår pratade han med The Mirror om varför han aldrig mer tänkte spela för det irländska landslaget, och för den som vill förstå landslagsfotbollens framtid är det obligatorisk läsning.
– När Steve Staunton hade jag precis slagit mig in i City, så jag kände att jag var tvungen att åka. Men efter två eller tre samlingar kände jag: ”Vad gör jag här?”. Det hände att jag var klar med en City-match klockan åtta, och sedan förväntades jag anlända till den irländska truppen i Dublin klockan 10. Jag brukade bara ringa upp och säga att jag inte mådde bra. Det var inget fel på mig. Jag hade bara ingen som helst avsikt att åka. Jag gillade det aldrig. Jag älskar att göra saker med barnen. Det förra landslagsuppehållet kom just innan de skulle börja skolan, så det var trevligt att kunna åka iväg med dem några dagar. När landslagsuppehållen kommer numera är det: ”Great, vad ska jag och barnen göra?”, snarare än: ”Åh nej, hoppas jag inte är med i truppen”.

Riktigt intressant blir Ireland när han vidgar perspektivet till att gälla fler än honom själv:
– Personligen så tror jag att landskamper kommer att bli förpassade till dåtiden. Stoltheten och allt det där – jag tror att det blir mindre och mindre sånt. Dagens spelare ser det inte som något om nationens stolthet, de ser det mer som en plåga: ”Gud, måste jag åka igen?”. Så var det alltid för mig. Jag tror att ni kommer att bli förvånade över hur många spelare – unga spelare – som kommer att dra sig tillbaka från landslagsfotboll efter VM. Kolla på hur många matcher de spelar varje år – och lägg till pressen från klubbfotbollen – och det är svårt att se många spelare som njuter av att spela landslagsfotboll längre.

Grejen är ju den att jag befarar att Ireland har rätt. Jag gillar ju landslagssammanhanget så oerhört mycket – fotboll som betyder något mer än bara fotboll – men min bedömning av hur dagens spelargeneration ser på det är i allt väsentligt densamma som hans.

Jag tror visserligen att förändringen kommer att ta längre tid – att det måste etableras ett mönster som gör det mer acceptabelt för spelare att dra sig undan landslagsfotbollen utan att ifrågasättas för det – som gör att förändringen inte kommer att märkas så tydligt redan efter VM. Men det är möjligt att Ireland vet saker som inte jag vet, och att jag kommer att bli just förvånad.

***

Har ni nu ändå börjat läsa om Ireland och hans landslagsupplevelser så kan ni lika gärna få det här också – hans beskrivning av hur det gick till när den irländska förbundskaptenen Giovanni Trapattoni skulle övertala honom att återvända till landslaget.
– Jag träffade Trapattoni nära Manchesters flygplats ifjol för ett samtal, men det gjorde ingenting för mig. It made no sense whatsoever. I själva verket kände jag att det var en massa arrogans i luften, så jag kände bara att jag inte var särskilt intresserad. Mitt under samtalet så hade han fyra olika telefoner som ringde hela tiden, och han lämnade hela tiden rummet för att prata med olika människor. Han kom tillbaka: ”Ursäkta, var var jag?”, men då ringde en annan telefon. Efter den tredje eller fjärde gången det här hade hänt hörde jag en helt annan telefon ringa. Trapattoni gick bort till platsen där den ringde, och drog fram ytterligare en ur sin väska. Vi var bara: ”Vad händer här?”.

***

Den andra intervju? Åh, bara Jens Lehmann som ger sin syn på den tyska målvaktssituationen i Bild.
– Det är en egendomlig utveckling. I början av säsongen var Rene Adler inte ens uttagen, eftersom tränaren inte tyckte han var bra nog. Sedan kom han med, eftersom det skulle spelas en match i Leverkusen. Och nu när Robert Enke är sjuk är han plötsligt Nummer Ett. Han skulle inte ens ha varit med ifall matchen mot Sydafrika spelats på Schalkes arena istället för i Leverkusen. Då skulle det väl varit Manuel Neuer som spelade på lördag.
• Är våra målvakter verkligen så utbytbara?
– En eller annan har potential att bli riktigt bra med tiden.
• Men har vi några världsklassmålvakter, som Kahn eller Lehmann?
– (Ler) Jag vet inte. Jag har då inte blivit sämre med tiden. Men jag är ute ut landslagsdiskussionen.

Lehmann passar också på att ge sin syn på hur hans gamla rival Oliver Kahn sköter sig som tv-expert – ”hans analyser i målvaktsfrågor får mig förbluffad ibland” – och avslutar med ett tvetydigt svar på frågan om hur han kommer att följa VM i Sydafrika.
– Kanske på plats. I vilken roll… Det återstår att se.

***

UPPDATERAT. Vi bränner in en tredje intervju också, på tips av den flitige bloggläsaren Sebastian Keta. I dagens Mundo Deportivo snackar Henrik Larsson öppet om hur det Barcelona han lämnat alltid kommer att vara hans klubb.
– Jag ser nästan varenda match, hemma på tv. Självklart.
• Du njöt av Trippeln ifjol?
– Åh, det var fantastiskt. Alltihop, sättet att spela… Att vinna med det spelsättet var väldigt viktigt för fotbollen. Nuförtiden tenderar alla lag att spela en väldigt fysisk fotboll med stora mittfältare, långa anfallare, starka försvar… Och så kommer plötsligt Xavi och Iniesta och… Haha. Det jag menar är att det var fantastiskt att se dem, att njuta av det underbara spelet. Det är otroligt att se Xavi spela på den nivå som han gör. Hela laget är imponerande, men i synnerhet Xavi.
• Och dina barn följer fortfarande Barcelona?
– Absolut. För Jordan är Barcelona lag nummer i världen. Han spelar fotboll.
• Och flickan?
– Nja, hon gillar inte fotboll.

Givetvis pratar Larsson även en hel del om Zlatan Ibrahimovic. Han menar att det finns en speciell ”feeling” mellan de två, och menar att den långe har allt som en anfallare kan ha.
– Jag sa till honom: ”Om du verkligen har en chans att gå till Barcelona – ta den. Du måste gå, för det är den största klubben i världen och du kommer aldrig att ångra dig”.
• Har Zlatan tackat dig för rådet?
– Nej. Det finns inget behov av att tacka mig. Jag är glad för honom. Zlatan förtjänar att spela i ett lag som Barcelona.
• Zlatan har gjort fem mål i de fem första ligaomgångarna. Vet du vem som senast lyckades göra mål i fem raka ligamatcher, även om det i det fallet inte var från början av säsongen?
– Jag vet inte… Stoitjkov, kanske?!
• Inte riktigt. Det var du.
– Jag? På riktigt? Det visste jag inte.
• Ibra och Larsson. De två svenskarna…
– Det är bra.

Trots den lyckade tiden i Manchester United försäkrar Larsson att han höll på Barcelona i Champions League-finalen i våras.
– Såklart. President Laporta bjöd in mig till matchen, men jag kunde inte åka. Visst trivdes jag bra under de tio veckor jag var i Manchester United – jag kände mig hemma, det var fantastiskt – men med Barcelona upplevde jag det som jag antar är det största du kan vinna som fotbollsspelare bortsett från VM. För mig finns det bara ett lag som är nummer ett: Barcelona.
• Håller du kontakt med någon spelare?
– Speciellt med Xavi, även om min spanska blivit lite sämre. Han är en bra kille, jag gillar honom. Vi förstod varandra väldigt bra, både på planen och utanför. Det var perfekt.
• Planerar du att besöka stan snart?
– Ja, jag ska se Klassikern sent i november.

Enligt tidningen avslutar sedan Larsson intervjun med att utbrista: ”Visca el Barça i Visca Catalunya!”. En fråga bara, Henrik Larsson, mitt i allt detta hyllande av Barcelona framför Manchester United. Vad hände egentligen med Celtic?

/Erik Niva

The Ones That Got Away

av Erik Niva

De senaste tio dagarna har det ju skrivits fotbollshistoria runt mål som aldrig gjordes. Först hade vi Yoann Gourcuff och Marouane Chamakh som spelade roulette med varandra i Frankrike, sedan hade vi Franck Ribéry som satte igång en egen dribblingstombola 20 meter nedanför min sittplats på Allianz Arena.
– Ribéry gjorde något som var så bra att det var värt både biljettpengarna och en livslång stående ovation från Allianz Arena. Men han var inte nöjd med att bara göra mål. Han ville göra Århundradets Mål. Som tur är så är jag lång, och det är svårt att lobba över mig, kommenterade Gianluigi Buffon.

Nu har franska magasinet So Foot gått vidare på temat och satt ihop veckans viktigaste lista – och jag är ju inte sämre än att jag kan planka den rätt av.

Här har ni klippen som nästan visar historiens vackraste mål.

1. Pelé mot Uruguay i VM 1970, finten som Jesper Blomqvist lyckades med nästan 25 år senare.

2. Diego Maradona mot England 1980, förlagan till det som verkligen blev Historiens Mål sex år därefter.

3. Rivaldo mot Deportivo 2002. Okej då, Javier Saviola, bollen hade väl gått utanför så du kommer undan med att sno målet.

4. Zinedine Zidane mot Valladolid 2004. Ögonblicket då hans signaturfint satte sig i världsmedvetandet, men själv vill Zizou mest glömma sekvensen. ”Jag gjorde ju inte mål”.

5. Antonio Cassano mot Reggina 2005. Francesco Totti och Antonio Cassano synkade inte alltid på exakt samma våglängd – men när de väl gjorde det blev resultatet rätt speciellt.

6. David Ginola mot Leeds 1999. Jag var på den här matchen, minns den som igår. Förutom den här raiden – och Nigel Martyn är faktiskt på bollen, annars sitter den i bortre krysset – hade Ginola ytterligare en dribblingsraid som slutade med skott i klykan. Till sist dunkade han ändå dit en volley och Anderton ett drömmål från distans.

7. Kevin Keegan mot Man United 1981. Själv kallar Keegan det för sitt vackraste mål någonsin, och han sätter ju faktiskt bollen i nät. Kruxet är bara att en idiotisk offsidetolkning får det underkänt.

8. Michel Platini mot Argentinos Juniors 1985. Platinis mål i interkontinentalfinalen mot Argentinos Juniors annulerades av exakt samma värdelösa anledning som Keegans mål ovan.

9. George Best mot England 1971. Hade förmodligen inte godkänts idag heller, men var på sitt sätt en pionjär som banade vägen för Gary Crosbys klassiker.

10. Pelé mot Tjeckoslovakien 1970. Eftersom So Foot har med Ribérys miss på sin lista måste jag nominera en egen för att få ihop en tiolista – och det var inga större problem att välja. För att sluta cirkeln avslutar jag såklart som jag börjar, med en nytänkande Pelé-miss från VM 1970.

***

Något annat av värde då? Jodå, jag gillar att Reuters haft en liten svensktouch på sin rapportering från CONCACAF-kvalet det senaste dygnet. Först var det mexikanske ikonen Rafa Márquez som talade ur skägget om experimentet med Sven-Göran Eriksson:
– Ett dåligt beslut gjorde så att någon som kanske inte kände till landet, mexikansk fotboll, våra spelare och miljön, och som inte kunde förmedla det som Aguirre nu förmedlar. Vi tvivlade alla på att vi skulle kvalificera oss, men Aguirres ankomst har förändrat allt.

Sedan tog Reuters ett snack med Charlie Davies också, som gått ifrån att analysera bottenstrid med Bajen till att prata VM-guld på bara ett par månader.
– Om vi spelar bra med alla de spelare vi har, och om vi alla är på samma våglängd – då finns det ingen anledning till varför vi inte skulle kunna vinna VM, det är ett som är säkert. Vi har det som krävs. Vi har slagit Spanien, vi har gått tå-mot-tå mot Brasilien.

***

Från Tyskland tvingas vi rapportera att Hamburgs kroatiske målmaskin Mladen Petric gjort Paolo Guerrero sällskap bland de långtidsskadade. Anfallaren har opererats i Basel, och blir borta resten av hösten. Det innebär att HSV har tre anfallare tillgängliga under de närmaste månaderna: oprövade 19-åringarna Tunay Torun och Tolgay Arslan – och Marcus Berg.

Berg har ju haft sina problem under hösten – men kan man göra så här häftiga 3D-mål mot Hapoel Tel Aviv så ska väl allt kunna ordna sig?!

***

I England stormar det ju för närvarande runt Sverige-bekantingarna Kentaros beslut att enbart sända bortamatchen mot Ukraina över internet. Själv tycker jag att det är ännu mer fascinerande att den som vill se det engelska U21-landslagets kvalmatch i Makedonien måste abonnera på… Chelsea TV.

***

Själv har jag skrivit ut en längre intervju med det svenska landslagets nya vänsterback Behrang Safari i dagens tidning.

/Erik Niva

Roy’s Keen

av Erik Niva

Något jag känner att vi uppmärksammat för lite här i bloggen är givetvis Ipswich Towns sämsta säsongsstart på 73 år. De ligger där de ligger – allra sist i The Championship – med sina fem poäng på elva matcher.

Which brings us to a certain Roy Keane.

Han har hållit masken i en längre tid nu, men efter att Jon Macken gjorde Barnsleys segermål sex minuter in på stopptiden i helgen så började den visa de första tecknen på att rämna. Efter att ha svarat på presskonferensens alla frågor så summerade han själv sina intryck av den innan han lämnade rummet.
– I’m amazed you’ve watched the game and haven’t even asked me about the bloody penalty. It sums you up.

När han sedan svarade på tv-kamerornas frågor så var det en reporter som kände sig tvingad att ställa den uppenbara frågan om huruvida Keane tänkte avgå, och ja… Hade ni pressat på med några tuffa följdfrågor efter att ha fått den här blicken till svar?

De senaste dagarna har ju Keane dessutom hamnat i en liten mediestorm efter att Dwight Yorkes självbiografi ”Born To Score” publicerades, och det visade sig att irländaren svarat på ett tack-för-den-här-tiden-sms med orden ”Go fuck yourself” efter att han lämnat Sunderland.
– I think with Yorkie, that might be his second or third book; he must be stuck for a few bob. I’ll take on board comments from people I have respect for in the game, and Yorkie’s not someone I have respect for. I did have previously, replikerade Keane.

Exakt de orden – ”Go fuck yourself” – var förresten desamma som Keane använde när dåvarande lagkaptenen Mick McCarthy klagade på att han tvingade spelarbussen att vänta under en landslagsturné till USA 1994. Det sägs ha varit där och då som fejden de två emellan började. Men ska man ändå dra paralleller till det förflutna vill jag stanna vid ett tidigare Roy Keane-sms istället. Det var på Manchester United-tiden, och Gary Neville skickade ut ett meddelande om hur han bytt telefon och att det här var hans nya nummer. Keane svarade med två ord:
– So what?

•••

Något helt annat från helgen, som jag nu försöker vaska fram de kvarglömda guldkornen ifrån. Under de tio sista minuterna av matchen där Barcelonas juniorers b-lag mötte CE Mataró hoppade en spelare med ett bekant efternamn in.

Han hette Joshua Angoy Cruijff.

media_l_69649.jpg

Killen är 16 år gammal, och har stamtavla så det räcker. Johan Cruijff är alltså hans morfar. Hans pappa? Barcelonas gamla reservmålvakt Jesús Angoy.

/Erik Niva

Ich bin ein BoRusse

av Erik Niva

Efter tio dagar i rörelse är jag så återigen fastfjättrad vid redaktionsbordet. Det går att hitta både för- och nackdelar med det, utan att riktigt veta hur jag ska kategorisera faktumet att det återigen öppnar utrymme för lite mer regelbundet bloggande.

Förmiddagen har i alla fall ägnats åt att plöja igenom några kilo tysk fotbollslitteratur som jag hade med mig hem. Bara Bayern Münchens mediaguide är så tung att den inte passerar som handbagage, utan måste checkas in. Massiva 244 A4-sidor tryckta på det tjockaste pergamentpappret.

Något innehåll av värde då? Jo, speciellt gillar jag de ambitiösa spelarpresentationerna. Hela truppen har fått svara på snabbfrågor, och bortsett från de självklara standarduppgifterna (Phillipp Lahm har skostorlek 38,5, Louis van Gaal väger 97 kilo) får man matnyttig basinformation om föräldrarnas yrken och spelarnas egen utbildningsnivå.

Dessutom får de svara på en del rätt kluriga frågor, och jag har plockat ut några av mina favoritsvar.

* Tre begrepp som är Bayern München för mig?
De allra flesta svarar saker som”familjär”, ”traditionell”, ”vinnarvana”. Andreas Ottl svarar:
– Titeln, Rådhusbalkongen, Uli Höeness.

* Men den här personen vill jag byta liv för en dag?
Barack Obama är det överlägset vanligaste svaret. Roger Federer är andravalet. Själv gillar jag hur östeuropéerna vrider på begreppen, hur Ivica Olic svarar Vladimir Putin och Danijel Pranjic svarar Påven.

* Egenskaper?
I stort sett alla spelare väljer att beskriva sig själv med tre ord. För Franck Ribéry räcker ett. ”Siegermentalität”.

* Den största dröm som jag hittills inte uppfyllt?
90 procent av spelarna pratar om att vinna Champions League eller VM. Christian Lell svarar: ”Att göra sjukdomen cystisk fibros så välkänd att tillräckligt mycket pengar för att bota sjukdomen doneras. Christian Lells 23-åriga syster Marie-Theres är sjuk i cystisk fibros. Själv har han redan skänkt 100 000 euro till saken, och har för avsikt att årligen donera ett ännu högre belopp framöver.

* Motto?
Min egen favoritkategori, och jag måste erkänna att jag är lite häpen över att i stort sett samtliga spelare i Bayern München ens har ett motto. Även om ”Ohne Fleiss, kein Preis” är överrepresenterat och ”Carpe Diem” förekommer finns det även andra spelare som tänkt igenom saken lite mer noggrannt. Holländske token Mark van Bommel nominerar: ”Uppför du dig normalt är du redan tillräckligt galen”. Ukrainske bollvinnare Anatojil Timosjuk har dels ett citat från Napoleon: ”Be om de omöjliga och du uppnår det maximala”, och dels ett ”gammalt schackordspråk: ”Det enda sättet att bli smartare är att mäta dig mot en smartare motståndare”.

***

Jag hänger kvar vid mötet mellan det ukrainska och det tyska ett litet tag till. Inför det tyska landslagets ödesmatch i Moskva har 11 Freunde ett litet Sovjet-tema. För mig är höjdpunkten där historien om när Igor Belanov kom till Mönchengladbach.

Ni minns väl Belanov? Han var den klart lysande stjärnan i det CCCP-lag som glimrade i VM 1986, och efter att ha gjort fyra mål och sex assist i turneringen vann Belanov också Guldbollen det året. Tre år senare skrev han på för Borussia Mönchengladbach. På Bökelberg hängde välkomstplakat med texten ”Ich bin ein BoRusse”.

Det tog några månader, sedan hade Belanovs fru Irina gripits för att ha försökt stjäla en päls i den ena affären och ett billigt armband i den andra. Van vid brödköerna i Kiev hade hon också irriterat en korvhandlare, när hon stövlat in och vägrat flytta sig från disken innan hennes krav på 15 kilo kött tillgodosetts.

Mönchengladbach släppte snabbt iväg en floppande Belanov till andradivisionslaget Eintracht Braunschweig, men han misslyckades även där. Braunschweig föll ner till tredjedivisionen, Belanov försvann från den europeiska fotbollsscenen.

Han dök inte upp igen förrän 2003, då han oväntat köpte till sig aktiemajoritet i den schweiziska klubben FC Wil. Han ersatte omedelbart klubbens manager med sin gamle lagkamrat Aleksandr Zavarov, utan att bry sig om att han fullständigt saknade de nödvändiga Uefa-licenserna.

Det tog tre månader innan Belanov drog sig ur FC Wit. Han hade då sparkat tre tränare och återanställt en av dem. Sedan dess har han inte synts till.

/Erik Niva

Sida 56 av 120