New art for the real people. På andra sidan Simon Banks installationsinlägg går vi tillbaka till grunderna; vi knackar rakt ner i hörnen och gnuggar upp andrabollarna. Without further ado – här ska ni få listan som Fifa inte vill se, listan över affischnamnen som löper reell risk att missa VM i Sydafrika.

Själv är jag ju av uppfattningen att allt som stökar till fotbollens etablerade maktordningar är positivt – även om behovet är mycket mindre på landslags- än på klubbnivå – och därför gillar jag också hur kvalspelet utvecklats till en nervpärs för många av de stora nationerna.

Men med det sagt – visst tusan inser jag också att VM på många sätt skulle bli fattigare för vart och ett av dessa namn som inte anmäls i en VM-trupp.

* Leo Messi (Argentina)
* Carlos Tévez (Argentina)
* Kun Agüero (Argentina)
* Cristiano Ronaldo (Portugal)
* Deco (Portugal) 
* Franck Ribéry (Frankrike)
* Thierry Henry (Frankrike)
* Karim Benzema (Frankrike)
* Zlatan Ibrahimovic (Sverige)
* Samuel Eto’o (Kamerun)
* Emmanuel Adebayor (Togo)
* John Obi Mikel (Nigeria)
* Frederick Kanouté (Mali)
* Andrej Arsjavin (Ryssland)
* Luka Modric (Kroatien)
* Petr Cech (Tjeckien)
* Dimitar Berbatov (Bulgarien)
* Nihat Kahveci (Turkiet)
* Aleksander Hleb (Vitryssland)
* Robbie Keane (Irland)
* Darren Fletcher (Skottland)

Alla spelare på den här listan kommer såklart inte att missa VM, men min uppskattning är att cirka två-tredjedelar av dem kommer att göra det. Which brings us on to the next stage – de största spelarna som aldrig fick spela ett VM.

Och här räknas såklart bara de spelare som avslutat sina aktiva landslagskarriärer. En sådan som Alexandre Pato räknas inte in bland de som aldrig spelat ett VM, bara för att hann inte hunnit göra det ännu.

* Alfredo di Stéfano (Argentina/Colombia/Spanien)
En av historiens bästa spelare är också en av dem med mest bisarr VM-historia. Di Stéfano kom att spela för tre olika landslag, utan att någonsin få göra en VM-match. 1950 kvalificerade sig inte Argentina, 1954 var han diskad eftersom han spelat för både Argentina och Colombia i upptakten, 1958 missade sedan Spanien turneringen och 1962 var han skadad.

* George Best (Nordirland)
Gjorde aldrig någon större landslagskarriär, delvis beroende på den sociopolitiska problematik som omgärade det nordirländska landslaget i skarven mellan 1960- och 70-tal. Var halvt påtänkt när Nordirland till sist lyckades gå till VM 1982, men då var Best 36 år gammal, alkoholiserad och blev inte uttagen.

* Ryan Giggs (Wales)
Om vi bortser från politiken så föll Giggs på samma hinder som Best. Han spelade rätt och slätt för ett för dåligt landslag, och upplevde det ofta som desillusionerande. Blev med tiden ifrågasatt i Wales, för sin ständiga förmåga att dra sig ur träningslandskamper. Var ändå bara en enda Paul Bodin-straff i ribban 1993 ifrån att göra verklighet av sin dröm.

* Duncan Edwards (England)
Allmänt ansedd som den största engelska fotbollstalangen någonsin, men Edwards hann aldrig fram till VM i Sverige 1958. Den 6 februari 1958 kraschade Manchester Uniteds flygplan, och trots att Edwards kämpade desperat så skulle hans kropp aldrig orka spela fotboll igen.
– När är det avspark mot Wolves? Jag får inte missa den matchen, var några av de väldigt få ord som Edwards yttrade från sjukdomssängen.
Han dog två veckor senare.

* George Weah (Liberia)
Världens bästa spelare 1995 var inte bara Liberias enda stjärna – han var dessutom laguttagare, taktikuppläggare, fiansiär och fixare för ett landslag som var så fattigt att de aldrig hade någon riktig chans. Efter fotbollskarriären var Weah bara en slutomröstning ifrån att bli president för Liberia. Det hade känts som en naturlig fortsättning på hans insatser i landslaget.

* Eric Cantona (Frankrike)
Hans landslagskarriär tog slut en första gång redan 1988, då han kallade förbundskaptenen Henri Michel ”en hög skit” efter att ha blivit petad. Frankrike missade sedan VM 1994 efter att David Ginola – en annan storspelare som aldrig fick spela VM – tappat bollen i avgörande slutsekunder på ett sätt som förbundskaptenen Gerard Houllier beskrev som ”kriminellt”. Cantona tappade sedan sin landslagsplats i samband med karatesparken på Selhurst Park, och fick aldrig tillbaka den inför hemma-VM 1998. Han är fortfarande bitter på det franska fotbollsetablissemanget, och håller på England i internationella sammanhang.

* Bernd Schuster (Tyskland)
Som 20-åring ledde han Västtyskland till EM-guld – sedan spelade han knappt för landslaget igen. Hamnade i tvister med förbundsledningen mest hela tiden, ena gången för att han hoppade över en landskamp för att vara med sin nyfödda son, och andra gången för att han krävde ersättning för att spela. Vägrade delta i VM 1986 just för att han inte fick betalt. Privata sponsorer förklarade sig visserligen beredda att hosta upp ett belopp som var unikt bara det – men Schuster vägrade ändå. Pengarna var för små.

* Jari Litmanen (Finland)
Mest bara för att vi aldrig kan låta bli att visa det här målet när tillfälle finns. Finland-Ungern, senhösten 1997. Finländarna behöver bara vinna för att stå med ena benet i Frankrike-VM, och leder med 1-0 ända in på stopptiden… Det här var vad som hände sedan.

Bubblare: Ladislao Kubala (Tjeckoslovakien/Ungern/Spanien), David Ginola (Frankrike), Alberto Spencer (Ecuador), Abedi Pelé (Ghana), Tony Yeboah (Ghana) Andrij Kantjelskis (Ukraina), Sami Hyypiä (Finland), Johnny Giles (Irland), Liam Brady (Irland) Ian Rush (Wales), Neville Southall (Wales), Bruce Grobbelaar (Zimbabwe), Georgi Kinkladze (Georgien), Gunnar Nordahl (Sverige).

/Erik Niva

Vi har en del att beta av, så det är bara att hugga i direkt.

Med tanke på att Sveriges match sändes på TV8 – av någon helt obegriplig anledning – finns det ju faktiskt en risk att ni är några därute som inte sett ett av de mest bisarra målen i svensk landslagshistoria. Så här har ni – Zlatan och hans mage.

Lika bra att dra iväg den andra matchen med direkt svenskbetydelse också. Nicklas Bendtner gjorde ett praktfullt ledningsmål för Danmark, men med mindre än fem minuter kvar reagerade brassen Liedson instinktivt, och nickade in målet som håller Portugals VM-hopp vid liv.

***

Ute i den stora vida världen ringde realismen på Argentinas dörr, och förkunnade att det kanske har sina fördelar med en förbundskapten som kan organisera ett försvar och styra upp defensiva fasta. Inför bjässebataljen mellan Argentina och Brasilien hade Diego Maradona avfärdata Luisão med beskrivningen ”basketspelare”. Well, Magic Johnson hade kunnat nicka in den här bollen om han fick stå så här omarkerad. Luis Fabiano gjorde sedan både ett andra och ett tredje mål för Brasilien, och då spelade det liksom ingen roll att Jesús Datolo gjorde matchens vackraste mål.

Brasilien till VM.

***

I den största matchen i Europa så lyckades inte Slovakien riktigt avfärda storebrorsorna från Tjeckien, hur mycket de än försökte. Stanislav Sestak gav hemmalaget ledningen efter en timme – men Daniel Pudil kvitterade strax därefter. Marek Hamsik slog in straffen som var på väg att ta Slovakien till Sydafrika – men med fem minuter kvar så nickade Milan Baros in kvitteringen.

***

Efter Zlatan kom ju kvällens mest bisarra sekvens i Tbilisi. Ett pressat Italien var ju tvungen att besegra Georgien borta, och som tur var hade de Silvio Berlusconis gode vän och Milans mittback Kakha Kaladze i motståndarlaget. Kaladze nöjde sig inte med att ge Italien ledningen – han dubblade den också, liksom för att vara säker.

Kvalitetssjälvmål av Julien Escudé också, när Frankrike spelade till sig ännu mer problem i och med 1-1 hemma mot Rumänien. Thierry Henry hade innan dess givit de blå ledningen.

Bland de andra elefanterna kan vi konstatera att Spanien är VM-klart, efter att ha gjort 5-0 på Belgien med ännu en mäktig uppvisning. Måste jag välja ett mål så tar jag nog det första, tack vare David Villas förarbete till David Silva.

Och så ska vi nämna att Mesut Özil dominerade fullständigt då Tyskland slog VM-värden Sydafrika med 2-0 i en vänskapsmatch.

***

Mixade resultat för våra nordiska grannar. Petri Pasanen stötte in ett sent segermål i Baku, som gör att något litet VM-hopp fortfarande lever för Finland. Men efter att Eidur Gudjohnsen snott två poäng av Norge så är deras VM-chanser i praktiken borta. Vi räknar in Bosnien också, va?! Klart att vi gör. Zlatan Muslimovic såg ju till så att Bosnien fortsätter vara på kurs mot den där play off-matchen på Råsunda som känns skriven i stjärnorna.

***

Bra kväll för lagen från de brittiska öarna. James McFadden sänkte Makedonien med en Glasgow-gambeta, och gav Skottland greppet om andraplatsen i sin grupp. Robbie Keane avgjorde sent i Nicosia, såg till så att en ren gruppfinal mot Italien väntar. Och efter att Kyle Lafferty givit Nordirland ledningen i Polen såg det länge ut att bli a clean sweep, men ett kvitteringsmål av Marek Lewandowski med tio minuter kvar tajtade till läget ytterligare i en redan tät grupp.

***

En billig engelsk straff efter att Wayne Rooney lagt sig enkelt gav nytt liv åt den tröttsamma filmningsdebatten. Jermain Defoes mer renhåriga mål gav hur som helst England vänskapssegern mot Slovenien. Och appropå Spurs kan vi notera att Roman Pavljutjenko satte både en och två straffar när Ryssland enkelt besegrade Liechtenstein– och dessutom desarmerade en planstormare.

***

På samma tema – in på upploppet, ut i världen. I världsdelen vi känner som CONCACAF satte en återupplivad Gio dos Santos första målet borta mot Costa Rica, då ett revitaliserat Mexiko fortsätter återhämtningen efter Svennis. Och i Afrika tappade ett tappert Gabon mark på världsrankingen. Fina mål från Achille Emana och Samuel Eto’o tog Kamerun tillbaka in i VM-matchen.

***

Till sist – kvällens tre vackraste mål som jag inte fick in någon annanstans.
3. José Manuel Rey, för Venezuela mot Chile.
2. Wesley Sneijder, för Holland mot Japan.
1. Stevan Jovetic, för Montenegro mot Bulgarien.

Något annat?

/Erik Niva

Det här är ju så fullständigt otroligt att det inte går att skriva, att det inte ens går att förstå.

Sånt här händer inte.

Ändå händer det svenska landslaget gång efter annan. Och ändå händer det Zlatan Ibrahimovic mest hela tiden.

Vilken komplett och totalt osannolik upplösning på en match som redan hade hunnit bli ologisk.

Äntligen var ju det riktiga Sverige tillbaka, och gjorde en helgjuten attitydsinsats. Från första minuten gick ett fokuserat landslag in och tog jobbet, gjorde det som behövde göras. Här var det löpningar utan boll, press och understöd, positioner långt fram i banan, noggrannhet på fasta situationer, ett kompakt lag som trängde ut ungrarna i banan – ett lag där spelarna gjorde varandra bättre. Sverige visade auktoritet, drog fördel av all den där kvalrutinen som faktiskt gjorde så att.

Det var det Sverige som vann med 2-0 i Polen hösten 2003, det Sverige som slog Spanien med 2-0 hösten 2006 – det var Lars Lagerbäcks landslag när det är bra. Det fanns ett enda fel med den här laginsatsen, och det var att vi inte såg till att döda den här matchen någon gång mellan matchminut 8 och matchminut 80.

Men sedan kom den där olycksaliga, ödesbådande straffsituationen. Och vad ska man säga?! Jag förstår att domaren blåser. Det var en klumpig tackling av Rasmus Elm i en situation där han inte behöver göra den – och det går inte att klandra den italienske domaren för att han tar det enkla alternativet och ger hemmalaget sin straff.

Att jag själv tycker att regeltolkningen är överdriven och att det generellt blir alldeles för många straffar som ger för stora konsekvenser – det är en diskussion som vi får ta en annan kväll. Det passar sig riktigt inte här och nu.

Men vem fan bryr sig? När stopptiden var över så rikoschettade Zlatan Ibrahimovic in ett fullständigt absurt segermål i samma bur där han bombade oss till Tyskland för nästan prick fyra år sedan.

Vem fan bryr sig om en onödig straff, när Sverige har vunnit i Ungern med 2-1, och en brasse har givit Portugal ett sent kryss i Köpenhamn. Exakt vad det betyder i en resultatmatris med dussintalet variabler och Danmark och Portugal och minst dåliga grupptvåor har inte min dator gigabytes för att räkna fram – men jag är inte dummare än att jag begriper att en sådan här vettlös vinst faktiskt är värd mer än tre poäng inför den återstående kvalhösten.

Där vi kom in i den här matchen med ett Sverige helt utan rytm och rörelseriktning har vi nu ett lag med sådant flyt att det känns som att det kan surfa hela hösten lång.

Drömmen lever.

***

Just det, ja. Betyg ska ni också få: 

Andreas Isaksson +++
Mikael Nilsson ++
Olof Mellberg ++++
Daniel Majstorovic ++++
Behrang Safari +++
Rasmus Elm ++
Anders Svensson +++
Kim Källström ++++
Samuel Holmén +++
Johan Elmander ++++
Zlatan Ibrahimovic +++

/Erik Niva

Ska vi försöka ruska av oss en av de mest beklämmande insatser jag någonsin sett ett svensk fotbollslandslag göra, och blicka fram emot något roligare?

Jo, jag tycker det.

Stor, massiv, avgörande kvalkväll i fotbollsvärlden idag. Jag lämnar uppsnacket av Sverige-matchen i Budapest till de som följer Sverige-matchen i Budapest – de får även ta hand om Gabon-Kamerun –och drar istället ihop en hastig miniguide till de övriga matcher som ni verkligen borde bry er om det kommande dygnet.

1. Argentina-Brasilien
Ibland säger verkligen en bild mer än 84 ord. Såhär såg det ut utanför Gigante de Arroyito-stadion i Rosário när det började dra ihop sig mot biljettsläpp. Häpnadsväckande, men inget unikt. Folk övernattar ju i köer för att se Hammerfall numera. Men nu var det bara det att den här bilden tog i söndags. Och biljetterna släpptes på torsdag. Och matchen spelas idag. Folk är med andra ord… ganska intresserade.

2. Slovakien-Tjeckien
Bara 24 000 åskådare ryms på Slovan Bratislavas Tehelné Pole-stadion, men hemmacoachen Vladimir Weiss tror att det blir drag så det räcker ändå. Slovakien är bara några få segrar ifrån det första mästerskapet i nationens självständiga historia.
– Våra fans kommer att skapa en stämning som aldrig tidigare upplevts i Slovakien.
Weiss var själv en del av den tjeckoslovakiska trupp som nådde VM-kvarten 1990. Det var tjeckernas coach Ivan Hasek också. Men det har ju liksom hänt en del sedan dess.
– Jag gillar inte att se tillbaka. Nu blickar vi framåt, och skriver ny historia, säger Weiss.
Efter att Slovakien chockvunnit förstamötet i våras tröstade sig ett halvdussin av de tjeckiska spelarna med att gå på någon sorts bordell, och blev avstängda av förbundet på obestämd tid. Nu är Baros, Sverkos och Kovac tagna till nåder – samtidigt som Jan Koller övertalats att hjälpa till och Tomas Rosicky gör intressant comeback från skada. 

3. Danmark-Portugal
Det är ju inte bara för vårt eget intresses skull – det är ju faktiskt så att fyrorna från förra turneringen nu ligger väldigt nära att missa Sydafrika, med sin regerande världsmästare i individuellt fotbollsspel och allt.
Ett pressat Portugal kommer med hela sitt ytterartilleri till Köpenhamn – Danmark svarar med en kanin. Det är i alla fall så Ekstrabladet beskriver den smått överraskande uttagningen av Utrechts gamle högerytter Michael Silberbauer som vänsterback med Ronaldo-ansvar. ”Förbundskapten drar helt enkelt upp en kanin ur hatten”, konstaterar EB.
Både Thomas Sörensen och Jesper Christiansen är skadade, så det blir Bröndbys Stephan Andersen som står i mål för danskarna.
– Mitt livs match, bedömer Andersen. 

4. Skottland-Makedonien
Fortfarande är det så att Skottland kanske är den mest realistiska utmanaren till Sverige om en plats som inte-sämsta-tvåa i det här gruppspelet – men efter 4-0-förlusten på Ullevål arbetar en hårt kritiserad George Burley nu med kniven på strupen.
– I’m gutted for George, men han är den mest positiva människa jag någonsin träffat. Jag frågar honom om han sett tidningarna. Han svarar bara: ”Nope”. Han har hanterat pressen på ett annat sätt än jag skulle ha gjort. Jag skulle haft händerna runt halsarna på flera av er.
Skottlands assisterande förbundskapten Terry Butcher försöker inte snacka ner matchens betydelse. Enligt honom är det den klart största landskamp han någonsin varit inblandad i – inklusive Englands VM-semi mot Tyskland 1990.
– Utan minsta tvekan. Ingenting skulle ge mig större glädje än att se Skottland vinna detta, efter allt som hänt.
Men är inte Butcher… ja, engelsman?
– Jag bor i Skottland, och har gjort det i 18 år. Jag arbetar här, och min son är född här. Det sårar mig att få kritik för att inte vara tillräckligt skotsk. 

5. Cypern-Irland
Senast de här två länderna spelade kvalfotboll i Nicosia vann Cypern med 5-2 i en av de värsta matcherna i irländsk fotbollshistoria. Tar de revansch nu så sätter de sig själva i ett gyllene läge att tvinga självaste världsmästarna från Italien till kvalspel.
Förberedelserna är självklart minutiösa, ingen detalj går okontrollerad och… ja, när det irländska landslaget skulle checka in på sin flight till Cypern så uppdagades det att förbundet misslyckats med att boka in hela laget i business class. Drygt halva truppen fick lov att klämma in sig i ekonomiklass. Det var precis den här typen av amatörmässighet som fick en ursinnig Roy Keane att tappa tålamodet med irländsk fotboll i samband med VM 2002, även om Giovanni Trapattoni försöker tona ner missödet.
– Under alla mina år med stora lag och fantastiska spelare har jag rest ekonomiklass 80-90 procent av tiden.
Säkert, Trap.

/Erik Niva

Ett sista fredagssvep genom de europeiska fotbollsmedierna innan vi verkligen börjar varva upp inför landskamperna?

Okejrå.

Vi har ju till exempel den småskvallriga artikeln i katalanska Sport, som kartlägger ”Zlatans nya liv”. Den är väl lite kul. Vi får ju till exempel reda på att:
* Zlatan föredrog att ta över Sylvinhos skåp i omklädningsrummet, snarare än att flytta in i Eto’os gamla.
* Att Pep Guardiola varje dag gör en poäng av att inleda träningen med att säga ”Hur mår du?” på italienska till svensken.
* Att Zlatan ”oväntat” har bondat med Leo Messi, så till den grad att de alltid äter vid samma bord på träningsanläggningen, tillsammans med Dani Alves, Rafa Marquez och Maxwell.
* Att han gillar termalbaden och bastun, ”kanske på grund av hans svenska bakgrund”.
* Att han är så ambitiös på träningarna att han alltid lämnar passen sist, efter att ha stannat kvar och skjutit lite extra på reservmålvakten José Manuel Pinto. Fliten har smittat av sig, och nu ska Dani Alves, Gerard Piqué och Bojan börjat ansluta sig till skotträningen. Men det är svensken som har bäst klipp. ”Han skjuter så hårt att det gör ont”, säger Pinto.
* Att han ofta ägnar minst en kvart framför spegeln innan han lämnar omklädningsrummet, och att han har en tatuering med någon sorts osynligt bläck vid naveln, som tydligen bara kan ses vid någon sorts uv-strålning. 

Så vet ni.

***

Inga tyngre nyheter då? Jovars, vad sägs om den här – Silvio Berlusconi tänkte ta och sälja Milan till den kontroversielle libyske ledaren Muammar Khadaffi. Det är vanligtvis trovärdiga La Repubblica som uppger att parterna diskuterade affären vid ett toppmöte i Tripoli söndags – dagen efter derbyförnedringen – och att en köpesumma skulle ligga någonstans mellan 600 och 800 miljoner euro.

***

Den bästa läsningen hittar vi i spanska As, som träffat Rubén de la Red, en fotbollsspelare i konvalecens. Det har ju gått snart ett år sedan den begåvade Real Madrid-mittfältaren segnade ner på planen under en match i spanska cupen. Sedan dess har han inte rört en fotboll.
– Jorge Valdano har sagt åt mig att klubben varit i kontakt med doktorerna igen, men att de fortfarande inte kan sätta ett namn på det jag drabbades av. De vet inte ens varför jag svimmade. Som en försiktighetsåtgärd är det beslutat att jag inte ska ägna mig åt någon fysisk aktivitet. Och där är vi kvar.
* Har det inte tagit för lång tid att få fram en diagnos?
–Mitt fall är väldigt ovanligt, eftersom alla tester gått bra. Men vi kan inte bortse från svimningen. Det krävs att vi är helt säkra på att det inte kan hända igen när som helst. Och det innebär att jag inte kan ta några risker.
* Elva månader utan svar. Hur påverkar det dig?
– Man lär sig att leva med det.
* Om vi går tillbaka till den 30 oktober ifjol. Vad minns du?
– Det var ögonblicket som förändrade mitt liv, och det kan jag aldrig glömma. Det var bara runt 25 sekunder jag var medvetslös. Jag låg i gräset. När jag vaknade stod alla runt mig, och jag förstod vad som hade hänt.
* Blev du rädd?
– Nej. Tro mig, jag var mer chockad, och kommer ihåg hur jag undrade: ”Varför ligger jag på gräset?”, samtidigt som doktorn sa åt mig att ligga stilla.
 * Har du sett bilderna?
– Många gånger.
* Vad känner du när du ser dem?
– En konstig känsla, som om jag ser hur något händer en annan person på tv. Jag kan inte fatta att det var jag som var där. Det är svårt att uttrycka i ord.
* Och nu har allt kommit upp igen, som en följd av det tragiska dödsfallet som drabbade Jarque.
– Ja, men han och hans familj har ju givetvis lidit större skador än mig. Jag hade mer tur, och sitter här nu. Det är väldigt sorgligt, och jag är så ledsen för honom och hans familj.
* Varför drabbar det här unga fotbollsspelare?
– En stroke kan drabba alla. Det finns inga åldrar eller yrken som är undantagna. Varför händer det fotbollsspelare? Det är inte det som är frågan. Plötslig död kan drabba dig i hemmet. Jag tror inte att det har att göra med att man spelar fotboll.
* I Italien har det antytts att det är dopning som ligger bakom.
– Det är absurt. Det finns massvis med exempel på cyklister som dopat sig, utan att något hänt dem. Och jag tror nog att det är jobbigare att sitta på den där cykeln än att göra det vi gör. Det är bara bullshit.
* Du är medveten om att det finns en risk att du aldrig spelar igen?!
– Jag antar det, men just nu kan jag inte tänka så. Jag strävar mot att få reda på vad det var som hände mig, och att det går att göra något så att jag kan spela igen. Framförallt vill jag få veta vad som gäller, så att jag kan stänga kapitlet. Att de säger: ”Du har det här, men du kan spela ändå”. Eller: ”Du kan inte spela, för det finns inget botemedel”. Tills dess så väntar jag.
* Vad skulle du göra för att få grönt ljus för att spela igen?
– Vad föreslår du?
* Klättra upp för Mount Everest?
– Om det är vad som krävs så börjar jag nu. Vad som än krävs för att kunna idrotta.

Vi önskar Rubén de la Red all lycka med klättrandet.

***

Till sist, den förmodligen roligaste bild jag sett i hela mitt liv. Just nu pågår ett sorts tränarsymposium i schweiziska Nyon. Såhär i kölvattnet av Eduardo-domen, Old Trafford-matchen och allt annat så är det förstås pikant att både Arsène Wenger och Alex Ferguson är där.

Ska de två ryka ihop igen – eller finns det någon i mitten som kan medla? Den här nytagna Getty-bilden illustrerar problematiken. Vem fan har sagt att det är enkelt att vara Uefa-ordförande.

/Erik Niva

Chelsea förhindras att köpa spelare fram till och med 2011, i en tid då John Terry krävt garantier för att Roman Abramovitj ska ge sig ut på en ny raid efter ”marquee-players”.

Minsann.

Även om jag är övertygad om att de lyckas överklaga bort det här embargot inom några månader så är det ändå en aspekt jag vill ta upp i det här sammanhanget – den sämsta värvningen som en europeisk storklubb överhuvudtaget lyckats med det här årtusendet.

Det har nu gått drygt fyra år sedan Frank Arnesen gjorde en Sol Campbell, och deserterade till Chelsea efter ett väldigt mixat första år som projektansvarig för Tottenhams nystartssatsning. Jag inser att det faktum att det var Tottenham som han övergav gör mig till part i det här målet, men själv menar jag att det i själva verket gett mig en ganska tidig insikt i vilken typ av man som Arnesen visat sig vara.

Han är den där typen som drar iväg till Roman Abramovitjs lyxyacht för att snacka kontrakt utan att informera sin arbetsgivare om det, den där typen som inte låter gammalmodigheter som lojalitet eller heder stå i vägen för sina egna ambitioner.

Flytten kom att kosta Chelsea ungefär åtta miljoner pund, vilket var någon sorts rekord för en övergång som inte gällde en spelare. Arnesen fick Abramovitjs mandat att bygga upp ett globalt scoutingnät för att rekrytera världens största talanger, kosta vad det kosta ville.

Det tog ett år, sedan hängde BBC ut Arnesen för att ha använt otillåtna metoder då han erbjudit Middlesbroughs 15-åring Nathan Porrit 150 000 pund för att skriva på för Chelsea. Ryktena om hans hänsynslöshet och arrogans har sedan bara fortsatt att komma. I januari 2008 landade han till exempel med helikopter på Regginas träningsanläggning, och drog därifrån med den lovande italienske 15-åringen Vincenzo Camilleri.

Frank Arnesen har alltså varit i Chelsea i drygt fyra år nu. Hur många etablerade a-lagsspelare har hans ambitiösa rekryteringsprogram givit klubben under den tiden? Jo, noll. Hur mycket pengar och prestige har hans arbete kostat Chelsea? Omätligt mycket.

Och nu alltså detta. Chelsea får inte registrera nya spelare förrän i januari 2011, eftersom Frank Arnesen legat bakom en aktion då den franske ungdomsspelaren Gaël Kakuta plundrades från Lens på ett – enligt Fifa – gravt otillåtet sätt.

Bra jobbat, Frank. Valuta för pengarna.

/Erik Niva

Tillfället gör tjuven. Det kommer ett mail som upplyser om att Sebastien Deislers självbiografi ”Zurück ins Leben” (”Tillbaka till livet”) är på väg ut i handeln, och det gör ju läget så gott som något.

Ända sedan Ipswichs 22-åriga målvaktslöfte Shane Supple blev rädd för Roy Keane tröttnade på fotbollssporten och avslutade sin karriär i förtid har jag tänkt att skriva några rader i ämnet. Deisler är ju det mest kända exemplet – supertalangen som inte orkade bära tysk fotbolls framtid på sina axlar, utan blev deprimerad och avslutade sin karriär som 27-åring – men det finns många fler.

Off the top of my head:
* Givetvis har Tottenham en oproportionerligt hög andel. Norske målvakten Espen Baardsen tröttnade visserligen först när han lämnat klubben, men det är klart att åren bakom Ian Walker satt sina spår. När en 25-årig Baardsen sökte ny klubb fick han ett kontraktsförslag av Sheffield United som fick honom att tappa musten: ”Jag skulle tjäna mindre än en tunnelbaneförare”. Idag är han någon sorts finansklippare som givetvis tjänar grova pengar och bor i Kalifornien.

* Rory Allen blev Portsmouths första miljonpundsköp när de plockade upp honom från Spurs i slutet av det förra årtusendet. Allen gjorde 25 matcher för Pompey, blev skadad som 25-åring – och försvann. Nästa gång klubben såg till honom var det på en tv-sändning från Englands cricketlandskamp i Australien. Där satt Allen i publiken, och tycktes ha the time of his life. Han kom aldrig tillbaka till fotbollen. Idag jobbar han på det brittiska utrikesministeriet.

* Min favorit är ju egentligen Lars Elstrup, med en historia så osannolik att jag skrev en hel artikel om den häromåret. I korthet – den gamle EM-hjälten Elstrup tröttnade på fotbollen, gick med i en religiös sekt, bytte namn till Darando (Floden som rinner ut i havet) och greps upprepade gånger av polis för blottande etc.

* Istället för att konkurrera om en plats i den engelska truppen till VM 1970 bestämde sig Wolves offensive mittfältare Peter Knowles att lägga ner fotbollen som 24-åring. ”Jag behöver mer tid att studera Bibeln”, sa han, och blev Jehovas vittne. Peter Knowles är förresten inte bara bror till Spurs-legendaren Cyril Knowles – min livshjälte Billy Bragg har skrivit en låt om honom.

* När West Ham lyckades kapa åt sig portugisiska superlöftet Dani på lån i mitten av 1990-talet sa Harry Redknapp: ”Han ser så bra ut att jag inte vet om jag ska ta ut honom i laget eller knulla honom”. Well, det gick några år – sedan avslutade Dani sin karriär som 27-åring för att istället satsa på sitt extraknäck som fotomodell.

* I slutet av 1990-talet var Sheffield Uniteds mittfältsdynamo Curtis Woodhouse så lovande att jag fick i uppgift att skriva en ”The Boy’s a Bit Special”-artikel om honom under min tid på FourFourTwo. Woodhouse blev aldrig den landslagsspelare vi trodde att han skulle bli, men förblev en fullgod Championship-spelare fram till och med mitten av 00-talet. Då deklarerade han att han förlorat kärleken för fotbollen, och skulle satsa på boxning istället. Sagt och gjort – bara en månad senare vann Woodhouse sin första proffsboxningsmatch på poäng. Totalt gick han 11 proffsmatcher fram till och med i våras, och förlorade bara en. I april i år dömdes dock Woodhouse för överfall på en polisman, och fick sin boxningslicens indragen. Därför har han nu återvänt till fotbollen, och spelar på amatörnivå.

* Argentinas straffhjälte från VM ’98 – Carlos Roa – fick ju förresten för sig att sluta som 29-åring, då kalendern hunnit fram till 1999. ”Det är ingen poäng att skriva på ett nytt kontrakt, eftersom världen ändå kommer att gå under vid millennieskiftet”. När världen stod kvar vid nästa säsongsstart bestämde sig dock Roa för att trots allt skriva på en ny deal med Mallorca.

* Sedan har vi ju några brittiska artister från den gamla tiden som tyckte att det var roligare att… leva livet, än att spela fotboll. Robin Friday och George Connolly slutade vid 25 respektive 26. George Best avslutade väl egentligen den betydelsefulla fasen av sin karriär när han lämnade Man United vid 27 års ålder, men fortsatte trots att spela tills han var långt över 30.

* Vi har ju även några storspelare som tappade motivationen av olika anledningar innan de fyllt 30 –Tomas Brolin, Hidetoshi Nakta – och därför slutade utan större dramatik. Och någon estnisk landslagslirare som heter Ott Reinumäe la tydligen av redan som 22-åring. ”Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt med fotboll”.

Och här kommer vi då till den obligatoriska vad-har-vi-mer-fasen. Kriterierna – det måste alltså ha varit seniorspelare, som slutade innan de fyllt 30, av något annat än skadeskäl.

Är säker på att det finns ytterligare något halvdussin därute, för den som orkar titta efter.

/Erik Niva

Är ledig idag, så jag ville egentligen inget särskilt.

Skulle bara nämna att jag snubblat över Mark Wards bok ”From Right Wing To B Wing”, historien om den här gamla högeryttern som spelade för West Ham, Man City, Birmingham och Everton precis när engelsk fotboll gick in i Premier League-eran.

Det finns mycket att säga om boken. Ward är ju inte ihågkommen som fotbollsspelare längre, även om jag själv har ett klart minne av honom (jag gillade yttertypen). Numera är ju Mark Ward känd som fånge NM6982 på Kirkham-fängelset i Lancashire. Efter karriären föll han in i det som brukar beskrivas som fel sällskap – Ward är från samma Huyton som Steven Gerrard och Joey Barton – och dömdes till åtta års fängelse efter att polisen hittat fyra kilo kokain i hans hus.

Han avtjänade fyra år innan han släpptes.

Det finns mycket att skriva om den här boken – om hur man präglas av en uppväxt i Liverpool, om livet på andra sidan fotbollen, om hur det är att vara välkänd i ett fängelse – men det är för en annan, icke-ledig dag.

Idag nöjer jag mig med att återge hur det kan gå när en old school-man som Ward konfronteras med dagens fotbollsspelarkultur. Zlatan Ibrahimovic var ju varken den förste eller den siste som tatuerat den där 2Pac-frasen om att ”Only God Can Judge Me” på kroppen. Turkiske landslagsspelaren Metin Tümer har gjort det. Brittiska wagsen Danielle Lloyd och Jodie Marsh har gjort det. Och den gamle Altrincham-anfallaren Leroy Chambers har gjort det.

Mark Ward fick en chans som manager för Altrincham 2001. Han gillade inte Chambers tatuering.
– Only God can judge me? I judged him after five minutes – and sent him on loan to Frickley Athletic.

/Erik Niva

Man måste ju beundra självklarheten i självsäkerheten.

I Storbritannien var det ju så kallad Bank Holiday när transferfönstret egentligen stängde igår – så vafan… Då bestämde britterna än en gång att fönstret helt enkelt höll öppet en dag extra för dem. No questions asked, inte mer med det. Bara för resten av Europa att rätta sig.

Hursom. Det blev en ganska lam Deadline Day – inga Robinho-bomber som ifjol eller Arjsavin-tragglande som i våras – men det hindrar ju inte summerandet. Här har vi alltså snabbdradningen.

Nu när jag är hemma i Sverige igen finns ju bara ett ställe att börja. David Elm till Fulham – vem fan såg den komma för en vecka sedan? Även om Roy Hodgson har Skandinavien-fyndande som affärsidé trodde väl ingen att Den Tredje Mannen stod högst på listan?! Vad är då grejen? Jo, Fulham har länge haft behov av en stor och tung anfallare – Bobby Zamora gör ju helt enkelt inga mål – och har efter Andy Johnsons skada fått behov av i stort sett vilken anfallare som helst. David Elm är alltså tänkt att vara sättpotatisen som kan sättas ner i de hål där han behövs, när han behövs. Men givetvis inte sedd som en startspelare.

Annars var det ju nere på sydkusten som det gjordes business in i det sista. Harry Redknapp vände återigen tillbaka till Portsmouth för att plundra sin gamla klubb. När en bollskicklig kroat fick ont i benet så plockade Redknapp helt enkelt upp en annan. Han känner ju Niko Kranjcar väl – visste mycket väl att han satt på utgående kontrakt – och vet att han har förutsättningar för att gå in och fylla Luka Modric-rollen i Tottenham med kort varsel. Kranjcar kan mycket väl klara av det – och är ett fynd för knappa tre miljoner pund – men får Spurs verkligen plats med honom och Modric tillsammans med Aaron Lennon är alla är friska?!

Pompey försökte i sin tur plugga igen de hål som gick att göra något åt. Algeriern Hassan Yebda är inlånad från Benfica för att bidra med lite kreativitet istället i Kranjcars ställe. Känns dömt att misslyckas. Tal Ben-Haim från Man City är däremot en klok värvning, medan det andra mittbacksköpet av Mike Williamson från Watford mest har prägel av att vara en förberedelse för livet i Championship. Att David Nugent gått på lån till Burnley spelar ingen större roll för vare sig dem eller Portsmouth, då the Huyton Hurricane tyvärr inte är bra nog för att vara en Premier League-forward.

Bra snurr på mittbackarna, var det. Aston Villa fick till slut klart med Richard Dunne – väl? – och även om det är lätt att göra sig lustig över det så tror jag att han kan bidra med precis den stadga som Villa saknat i mittförsvaret sedan Martin Laursen försvann. Jag hade spelat honom med Curtis Davies om jag vore Martin O’Neill, vilket i sin tur gör femmiljonerpundsköpet av James Collins från West Ham aningen märkligt. Stoke City valde en budget-Collins istället – Danny Collins från Sunderland för 2,75 miljoner pund – och det blir väl kanske användbart ifall nu Ryan Shawcross försvinner framöver. Jag ser dock inte Danny Collins som en bättre mittback än Ibrahima Sonko, som Stoke släppt på lån till Hull.

Johnny Heitinga är väl det största namnet som kommer in i England utifrån, för sex miljoner pund från Atlético Madrid. Jag har alltid gillat Heitinga som spelartyp och kille – tyvärr haft förtvivlat svårt för honom som mittback. Han har alla attribut som krävs, men ställer allt som oftast till det med några kostsamma misstag. Joleon Lescott he ain’t, även om priset knappt ens förpliktigar honom att fylla en fjärdedel av rocken. Bolton snappade upp Ivan Klasnic från Nantes, och även om det inte ser ut som någon stor sak befarar jag faktiskt att The Kidney Killer kan ställa till det en hel del för Johan Elmander.

Något jag glömde? Tja, Teemu Tainio lånas ut från Sunderland och fyller på Birminghams förråd av små mittfältsterriers. Gör varken till eller från.

Något annat?

/Erik Niva

Och naturligtvis var det så här det skulle bli.

Självklart skulle Camp Nou stå upp och yla sitt utdragna ”Iiiiibra, Iiiiibra” för att hylla en kille som inte är som andra. Är man född stjärna så förblir man en stjärna, oavsett om man håller till i Malmö, Milano eller Barcelona.

Zlatan gör ju ingen fantommatch idag, men likafullt ändå en drömdebut. Sådär som han gör. Och hur svårt det än är att konkretisera den egenskapen i ord så är det givetvis den som skiljer magnetiska superstjärnor från ordinära högklasspelare.

Det här var den riktiga debuten i Barcelona – den enda match som räknats under de senaste veckornas evighetslånga upptrappning – och i den matchen gjorde Zlatan Ibrahimovic mål. Vi kommer att minnas det om 10 år, även om det just också är det enda vi kommer att minnas.

Insatsen därutöver var… bättre än i Supercupfinalen. Inte bra.

Lite väl ofta vankade Zlatan omkring på en del av planen när spelet pågick någon helt annanstans, lite väl sällan erbjöd han det här speluppbyggande passningsalternativet som är så viktigt för Barcelonas spel och som jag tjatade om i dagens tidning.

Fysiken är fortfarande inte där den borde vara, och ser vi framemot det Sverige har framför sig i Budapest på lördag är det givetvis lite bistert.

Men vem sjutton ser ditåt just här och just nu?

Trippelmästarna från Barcelona har vunnit sin seriepremiär med 3-0 – och den där omskrivne centern från Sverige har gjort mål direkt. Camp Nou står upp och applåderar, den där bombastiska klubbhymnen dånar i högtalarna. Zlatan Ibrahimovic knallar runt och garvar, klappar om Puyol, Xavi och de andra som om han aldrig gjort annat i hela sitt liv.

Fotbollsvärldens centrum ligger kvar där det låg i morse. Skillnaden är att en svensk numera tagit plats där nere i mittcirkeln.

/Erik Niva