På samma sätt som jag alltid samlat på musik och aldrig på skivor har jag alltid varit mer intresserad av att stapla matcher än arenor, av upplevelser snarare än siffror. Den här Groundhopper-grejen har aldrig varit min. Lite för mycket trainspotting, lite för lite fotboll.

Jag har aldrig någonsin hållit räkningen på vilka arenor jag varit på – men med det sagt är det ju inte så att jag inte noterar när jag besöker en ny.

Även om alla dessa nybyggen ute vid stormarknadsparkeringar har steriliserat mycket av upplevelsen så är fortfarande varje arena unik. Kvarteren runt ikring säger fortfarande mycket om vilken typ av fotbollsförening det är jag hälsar på, och det är så gott som omöjligt att fullt ut förstå sig på en klubbidentitet om man inte varit på deras stadion.

Det är rätt sällan jag får glädjen att komma till ett nytt ställe numera – jag har redan varit på alldeles för många ställen i för många hörn av världen – men när det händer så blir alltid matchdagen extra intressant.

Igår var alltså en sådan dag. Slumpen hade gjort det så att jag konstigt nog aldrig varit på Mestalla i Valencia tidigare. Nu har jag det. Matchen mot Sevilla gick väl inte till historien – ingen krönikelänk ännu – men jag är ändå väldigt glad att jag fick chansen att åka dit, i synnerhet som tanken är att Mestalla ska stängas vilken säsong som helst.

Mestalla ser ut som ett utbombat parkeringshus, men har ändå en ruffig charm och en arkitektur som förmodligen bryter mot alla ergonomiska riktlinjer – men som är idealiskt anpassad för fotboll. Läktarna är branta som bergsväggar och leder rätt upp i himlen. Ljudet liksom rullar ner för dem, likt laviner.

Det är enkelt att förstå varför den här arenan ska rivas, ännu enklare att tycka att det är trist.

***

Och vafan, har jag nu börjat på det här temat är det väl lika bra att en gång för alla inspektera den där kolven nu när jag ändå fick ett nytt hack i den.

Här är en lista på Europas 40 största fotbollsarenor. Och eftersom jag inser att ni är helt rasande intresserade – det visar sig att jag varit på 32 av dem. Mest enerverande missen är såklart San Paolo i Neapel, mest svåråtkomlig känns Hrazdam Stadium i Yerevan.

Camp Nou, Wembley, Olympiyisky, Westfalenstadion, Santiago Bernabéu, San Siro, Stade de France, Luzhniki, San Paolo, Old Trafford, Millenium Stadium, Olympiastadion (Berlin), Stadio Olimpico, Olympiastadion (Athen), Allianz Arena, Ferenc Puskás Stadion, Estadio Da Luz, Arena AufSchalke, Celtic Park, Emirates Stadium, Stade Vélodrome, Stadio San Nicola, Izmir Atatürk Stadyumu, Hrazdam Stadium, Volksparkstadion, Gottlieb-Daimler-Stadion, Stadion Crvena Zvezda, Boris Paichadze Stadium, Vicente Calderón, Borussia-Park, Mestalla, St James´Park, Waldstadion, Manuel Ruiz de Lopera, Hampden Park, Amsterdam Arena, Esprit Arena, Donbass Arena, Ibrox.

***

Utanför Mestalla finns ju förresten en sån här bonusgrej som man bara måste checka av när man nu ändå är där. Och om ni inte förstår vidden av vad de här bilderna från Avenida da Suecia visar, så…. Borde ni göra det.

El bar.

El bombo.

El Manolo.

/Erik Niva

Men sådärja.

Först en halv timmes sömn, sedan taxi, flygplan, buss, flygplan, buss, tunnelbana, ballongflyg och elefantrygg – så nu är man ju fräsch och färdig inför kvällens prövningar.

Madrid var det här.

Det är ju bara i Sverige – och Katalonien – som fokus legat på Barcelona de senaste veckorna. I resten av Spanien, i resten av världen så är ju varenda liten strålkastare fokuserat mot Bernabéus mitt. Ikväll ska Cristiano Ronaldo, Kaká, Karim Benzema, Xabi Alonso och alla de andra som rymts i fotbollshistoriens dyraste shoppingkasse visa vad de går för. Sju av sommarens åtta nyförvärv sägs starta.

Den symboliska avsparken?

Jamen, det finns väl bara en person i världen med tillräcklig stjärnglans för att klara av den. Givetvis så kommer Usain Bolt förbi Bernabéu för att sätta fart på tillställningen.

***

Idag skriver jag en längre text om Florentino Pérez i tidningen, och häromdagen passade bloggen även på att gemensamt tippa ligan.

***

I början av juli skadades Atlético Madrids vänsterback Mariano Pernía svårt i en våldsam bilolycka hemma i Buenos Aires. Han bröt både nyckelben och revben, han fick en allvarlig hjärnskakning och var medvetslös i nästan tre dygn.

När han till sist kvicknade till hade han bara en sak i huvudet där han låg i sin sjukhussäng:
– Jag måste tillbaka till Spanien. Säsongen börjar snart.

Det är inte svårt att förstå vart han kom ifrån. Den spanska börjar ikväll – och det sprakande spektaklet finns det inte en människa på jorden som vill missa.

¡Vamos!

/Erik Niva

Var han bra? Inte det minsta.

Spelar det någon roll? Ingen större.

Alltså, Barcelonas ligapremiär är inte ens tre dygn bort, och det är klart att det skulle kännas väldigt tryggt om Zlatan Ibrahimovic redan var en inkörd kugge i Barcelonas välsmorda system, att han var helt ikapp fysiskt – men chanserna till det var alltid betydligt mer mulna än halvklara.
– Han ska vara bra under fem år, inte under den första dagen, konstaterade Pep Guardiola häromveckan. 

Vi måste vara ärliga, och det här var en ettplusinsats. Just ikväll väger sidan med de positiva aktionerna väldigt mycket lättare än minuskolumnen.

Huvudspelet sorterar vi ju in i den andra kategorin. En grej som blev tydlig tidigt var hur Barcelona har för avsikt att försöka med mer inläggsspel den här säsongen än tidigare. Både Messi, Alves och Henry lyfte in lyror mot centerforwardsytan, utan att få ut något av det. Zlatan vann inte en enda nickduell mellan matchminut 1 och matchminut 66, och låg ofta så långt ifrån situationen att han inte ens kom åt att attackera bollen.

Sistapassningarna var ytterligare en sak som inte stämde. Vid tre, fyra tillfällen hade Zlatan utmärkta lägen att trä en medspelare till friläge med ganska enkla passningar, men misslyckades varje gång. Två avslut; ett mitt på målvakten då han borde passat Henry, ett halvvägs ut till hörnflaggan. Eller ”halfway to Inter Milan”, som Henry Winter uttryckte det på bänkraden nedanför mig.

Mest oroande är väl egentligen att Barcelona just nu ser så mycket vassare ut när Leo Messi – som ju inte alls är byggd för centerspel – vandrar in centralt. Men det är nu inget stort orosmoln. Det här kommer ju att bli bra, även om det inte är så alldeles säkert att det blir bra och färdigbyggt redan till ligapremiären.

***

Samlingen av stora Zlatan-ögonblick blev alltså inte särskilt mycket större den här kvällen i Monaco, men ett ögonblick tar jag i alla fall med mig till jag-var-där-när-det-hände-kategorin. I den 52:a minuten får Barcelona ett oceanöppet kontringsläge. Zlatan är helt fri ute till vänster, men bollföraren Dani Alves ser honom aldrig och springer in i en återvändsgränd.

Och då kommer de – de första missnöjt utslagna armarna i den nya klubbmiljön.

Värt resan, bara det.

Jaja, nu tar vi väl och tittar på förlängningen.

/Erik Niva

Så är alltså bloggen framme i Europas minst fotbollsdoftande fotbollsstad.

Vi har ju tagit den här kollektivistiska lösningen lite längre, så från och med idag delar vi inte bara blogg – från och med idag huserar vi gemensamt i rum 512 på Marriott Hotel, en refug ifrån Stade Louis II, Monacos parkeringsgarage till stadion.

Om några timmar spelar Barcelona och Sjaktar Donetsk jippomatch. Nu slår Medelhavet in genom balkongfönstret, med sin tång, sin sälta och sina vulgära lyxbåtar. Och frågan måste ju ställas – vad sjutton gör vi här?

Den frågan har en hel rad olika svarsnivåer, men leder hur som helst vidare till nästa undran. Har det någonsin funnits en kompetent fotbollsspelare som vuxit upp här, som faktiskt är monegask? Jag hittar Armand Forcherio – som plöjde runt i lagtet under det titelströdda 60-talet – men kommer inte längre.

Har vi något mer?

/Erik Niva

Javafan, i brist på den faktiska kunskapen om furstendömets born-and-breeding av fotbollsstjärnor så har vi ju alltid närtidsnostalgin.

Senast jag var i Monaco var jag här som supporter. Eller, det är inte helt korrekt. Jag var här som semi-supporter, ni vet den där förhatliga gruppen människor som hoppar på tåg och mimar med i sånger när det passar.

Jag hänger ju i trakterna när det är kallt hemma, och i vintras såg jag OGC Nice så fort som tillfälle gavs (det vill säga, så fort som matcherna inte krockade med bättre matcher). Och när Nissa Bella mobiliserade inför ett av två cupäventyr så hoppade jag på tåget. Det var sudiste-derby i Monaco, Coupe de France, ASM–Le Gym, och jag travade med ner till Louis II för lite cuphets.

Det gick, förstås och som alltid när man engagerar sig, åt helvete.

Nice fyllde sin kurva med människor, Monaco fyllde sin kurva med megabanderoller med texten ”Vi är alltid med er” (och 40 människor), och efter 84 minuters krigande sprang numera Auxerre-löpande Alex Licata in med 1–0. Game over. Lille sköne vingmuttern Yohan Mollo sprang ut mot Nice-curvan i bara kalsongerna och jublade. Ingen reagerade nämnvärt. Själv var jag mest sur över att ha gått miste om en fin bortaresa i nästa omgång: Ajaccio på Korsika.

Det hade vart nåt.

Och nudå – vad händer i kväll?

/Simon Bank

Senast jag var i Monaco så var Lyon här på besök. Les Gones hade åkt ner med ett tusental bortafans, och på gatan som går bakom stadion – jag ser den faktiskt i detta nu, från balkongen – så blev det bråk mellan en av deras falanger och gendarmeriet.

Det här var på den resan då jag tågluffade runt till alla länder som deltog i förra sommarens EM. Att resans första huliganbråk ägde runt i Monaco kändes helt absurdistiskt.

Men hursom, kvällens aktiviteter var det ju. Och givetvis kretsar de kring de bisarra turerna runt Dimitrij Tjygrinskij. Igår kväll träffades alltså Barcelona och Sjaktar på Hermitage-hotellet i Monte Carlo, och kom överens om de sista villkoren runt övergången. På måndag är Tjygrinskij Barcelonas spelare. I morgon är han i Donetsk, för invigningen av nya skrytbygget Donbass Arena. Och ikväll spelar han alltså för Sjaktar, mot Barcelona.

Vad hände om Zlatan Ibrahimovic kommer in sent i en duell, och Tjygrinskij knäcker vristen?

/Erik Niva

Tjygrinskij ska spela enkelt, det är vad han ska göra.

Men visst, situationen är mer delikat än någon jag kan komma på sen… ja, sen Fernando Morientes sänkte sitt alldeles egna Real Madrid med Monaco. Men det här med Tjygrinskij är förstås väldigt speciellt. Pep Guardiola verkar ha scoutat honom noggrant och länge, han beställde honom av styrelsen redan i vintras och får honom alltså nu. Big bloke, big money. Hoppas det går bra för honom i kväll.

Och i väntan på det tycker jag att vi gör vårt bästa för att förbereda oss för en helg som i väldigt mycket ser ut att bli en av de bästa fotbollshelgerna på hela året. Vad i hela världen ska vi välja och välja bort? Försmaken igår var förresten superfin. Den nya, sköna it-världen gav mig möjligheten att lagom till straffarna streama in och se hur Dinamo Bukarest som första lag in the history of the game vände ett 0-3-underläge från hemmamatchen till seger. Dinamo Miracol dundrade rumänsk tv. Och det var precis vad det var.

Äh. Där ligger Medelhavet. Här sitter vi. Då börjar matchen.

Det ska nog bli en bra kväll det här också.

/Simon Bank

Grupp E
Liverpool
Lyon
Fiorentina
Debrecen
Precis som förra säsongen kommer Lyon och Fiorentina att kämpa om den andra slutspelsplatsen. Avståndet mellan klubbarna har minskat – men jag tror fortfarande ändå att Lyon tar det. Och såhär nära var alltså Tobias Carlsson en match på Anfield.
Vidare: Liverpool och Lyon

Grupp F
Barcelona
Inter
Dynamo Kiev
Rubin Kazan
Haha, det var såklart skrivet i stjärnorna. Och när vi väl kuttrat klart över hur suggestivt allt är runt Zlatans återkomst ska vi ju inte glömma att även Eto’os återbesök på Camp Nou kommer att generera känslostormar. Enda lilla glädjedöden är ju att de två utmanarlagen är för svaga för att skapa någon riktig spänning i gruppen. Men nu väntar vi bara på José Mourinhos kommentar.
Vidare: Barcelona och Inter 

Grupp G
Sevilla
Rangers
Stuttgart
Unirea Urziceni
Alltså, det här händer verkligen inte ofta – men här har vi en Champions League-klubb som jag genuint inte har en aning om vad de är för några. FC Unirea Urziceni. Från sydöstra Rumänien, tydligen. Hedersknyffeln Dan Petrescu är tränare. Jaha?! Hur fan har det gått till när de vann rumänska ligan?
Vidare: Sevilla och Stuttgart 

Grupp H
Arsenal
AZ
Olympiakos
Standard Liège
Den traditionella David Dein-lottningen för Arsenal… Nämen, givetvis en väldigt tacksam grupp för ett lag som känns som högintressanta outsiders i säsongens turnering. Wernbloom eller Mellberg? Jag tror på skägget.
Vidare: Arsenal och Olympiakos

/Erik Niva

Väsentligheterna först.

Doncaster Rovers 1, Tottenham Hotspur 5. Spurs are on their way to Wembley.

Har ni bara tid för två mål så tar ni de här. Jamie O’Hara skruvar upp en boll i nättaket med högern, och en disillusionerad David Bentley skruvar upp en boll i krysset med vänstern efter fint förarbete av självaste Giovani. O’Hara är alltså vänsterfotad, Bentley högerfotad. Och förresten, ni måste ju se den totalt bortglömde Kevin-Prince Boatengs första bolltouch i Tottenham-tröja på nästan ett år.

***

Champions League-kvalet? Inget särskilt, egentligen. João Moutinhos bredsidade frispark i Florens var väl kvällens vackraste.

***

Men vafan, nu rullar vi vidare på den här Italia ’90-bollen som Simon knuffade fart på i förrgår. Vi har redan avverkat värdnationen Italien och mästarna Västtyskland – men ni trodde väl inte på allvar att vi skulle lämna alla anglofiler (alltså oss själva) i sticket?!

VM 1990 var ju en av alla de här signifikanta startpunkterna – Hillsborough, Taylor-rapporten Nick Hornby, Premier League… – för det som kom att bli den moderna engelska fotbollen, med alla fel och förtjänster.

John Barnes rappade, Gazza grät och England var bara ett par rena vänsterträffar ifrån att bryta den onda cirkeln innan den hann bli ens 30 years of hurt.

Som alla mjukhjärtade jäklar älskar jag ju faktumet att den sista match som Sir Bobby Robson någonsin såg var den här välgörenhetsmatchen som repriserade den 19 år gamla semin mellan just hans England och Västtyskland.

Shilton, Walker, Steven, Platt, Gazza, Barnes, Beardsley, Hodge och Beasant var där för England, Matthäus, Buchwald och Pflügler för Tyskland. Och tillsammans med 33 000 andra satt alltså Bobby Robson där och tittade på.

Han dog fem dagar senare.

Jag har redan citerat det här i något annat sammanhang, men jag är oerhört svag för hur Arsène Wenger sammanfattade betydelsen av det:
– Look, Sir Bobby Robson just died. Did you see the last game he watched? Just a charity game, but still he had that spark in his eye when he was at a football game. He could have sat at home, yet he chose to go there. He had two, three days to live and that is where he wanted to be. Yet what would he have done at home, sit there and think about dying, maybe be terrified? The way to get out was to go to his passion.

***

Jaja, England 1990. Where are they now? 

* Peter Shilton
Satte rekord med sina 1005 spelade ligamatcher, men ett gravt spelmissbruk gjorde så att han drabbades av stora ekonomiska problem efter karriären. Är idag på fötter igen, och är aktiv som ”after dinner-speaker”, den mest lukrativa engelska föreläsarsvängen.

* Gary Stevens
Har varit physioterapist i Bolton och coach i Chester. Är idag en av de ambassadörer som jobbar för att Liverpool ska bli en av värdstäderna för VM 2018.

* Stuart Pearce
Förbundskapten för det engelska U21-landslaget.

* Neil Webb
Har gjort lite av varje; sålt program vid Reading-matcher, jobbat som brevbärare och försökt sig på tränarlivet med olika amatörklubbar. Arbetar idag i en vitvarubutik.

* Des Walker
Bor fortfarande i Nottingham, och förärades en välgörenhetsmatch av sitt gamla Forest så sent som i våras. Är ambassadör för en av Tescos landsomfattande ungdomsturneringar.

* Terry Butcher
Grundade ett eget försäkringsföretag, men sögs tillbaka in i fotbollen. Är idag manager för Inverness Caledonian i skotska tvåan.

* Bryan Robson
Återvände ifjol till Manchester United, efter att ha varit borta från klubben i 14 år. Har nu titeln som klubbens ”globala ambassadör”.

* Chris Waddle
Jobbar med media, och har regelbundna uppdrag för både BBC och krisdrabbade Setanta. Spelar fortfarande amatörfotboll för olika lag i Sheffields lokala serier.

* Peter Beardsley
Arbetar som anfallscoach för Newcastles juniorer.

* Gary Lineker
Englands mest kände sportjournalist, i sin roll som ankare för BBC:s största sportsändningar. Har fått en läktare på Leicesters nya Walker’s Stadium döpt efter sig.

* John Barnes
Har precis återvänt till brittisk fotboll som manager för Tranmere Rovers, efter att ha varit förbundskapten på Jamaica.

* Paul Parker
Har varit ungdomstränare för klubbar som Tottenham och QPR, men är numera mer involverad i den engelska amatörfotbollen. Får sin lön från sin tjänst som ambassadör för The Conference, alltså femtedivisionen.

* Chris Woods
Målvaktstränare för Everton.

* Mark Wright
Kämpat på som manager, och har vid tre olika tillfällen basat över Chester City. Den senaste sejouren tog slut i våras, och Wright väntar nu på nya jobberbjudanden.

* Tony Dorigo
Har kommenterat italiensk fotboll för olika brittiska kanaler, men alltid satsat mer på fastighetsutveckling. Är med och driver en nöjespark i Leeds, och är också inblandad i ett projekt som satsar på att installera vattenfallsminiatyrer i villaträdgårdar.

* Steve McMahon
Är styrelsemedlem i Profitables Group, ett Singapore-baserat konsortium som sysslar med ”strategiska globala investeringar”, och på senare år gjort misslyckade försök att ta över både Everton och Newcastle.

* David Platt
Blev av med jobbet som förbundskapten för det engelska U21-landslaget för fem år sedan, och har sedan dess ägnat sig åt olika typer av medieuppdrag inom fotbollen.

* Steve Hodge
Ungdomstränare i Nottingham Forest.

* Paul Gascoigne
Being Gazza.

* Trevor Steven
Bor i Edinburgh, är spelaragent, och har även ett eget företag som sysslar med finansiella placeringar.

* Steve Bull
Slog in på managerbanan så sent som förra året, men tiden i Conference-klubben Stafford Rangers varade inte ens ett år. Bor idag i Wolverhampton, och gör bland annat välgörenhetsarbete medan han väntar på en ny managerchans.

* Dave Beasant
Jobbar med den här Glenn Hoddle-akademin nere i Andalusien, den som ska ge sparkade spelare en ny chans i karriären. 

/Erik Niva

Tillbaka från Finland, eller från ”Egentliga Finland”, som Åbo-regionen briljant nog är döpt till. Översatt till engelska blir alltså landskapets officiella namn ”Finland Proper”.

Just språkbruket i den här delvis svenskspråkiga regionen är värd några rader. All svenska låter så förbenat artig. ”Förbundskapten” heter till exempel ”Landslagslots” på Åbo-svenska, och på papperskorgarna uppmanas man att ”vara så hövlig” att slänga sitt skräp.

Och såhär ser till exempel ett riktigt ilsket protestplakat ut i Åbo:

***

Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Istället kastar jag ut frågan till alla er allsvenskar – hur känns det att se Debrecen gå till Champions League?!

***

Men nu var ju inte det heller grejen. Ni förstår, ikväll spelar Tottenham mot Doncaster i Ligacupen. För att ni ska få en känsla för förutsättningarna vill jag bara nämna att Doncaster skrämmer möter upp Premier League-ledarna med en enögd anfallare.

***

Men det var nu faktiskt inte det heller jag tänkte skriva om, utan jag tänkte följa en Simon Bank-tråd från igår. VM 1990. Klassiska lag. Vad hände sen?

Italien i all sin Gianna Nannini-prakt – som vanligt var det ju tyskarna som gick hela vägen. Andreas Brehme slog avgörande straffar med fel fot när det återstod tio minuter av VM-finalen, Kaiser Franz skrävlade och hela nationen firade sådär som man gör ifall man nyss fått sitt land återförenat efter 45 år. 

Men nu då? Jo, Süddeutsche gjorde spårjobbet, och satte rubriken ”Hjältar utan arbete”. Gemensamt för nästan allihopa var nämligen att de misslyckats med sina försök att sadla om till tränare eller sportchefer. Och såhär ser alltså livssituationen idag ut för de 22 män som blev världsmästare för drygt 19 år sedan:

* Bodo Illgner
Har lämnat fotbollen och gått i exil. Lever idag i Alicante på den spanska solkusten, där han tar något enstaka medieuppdrag. 

* Raimund Aumann
 Anställd som supportersamordnare av Bayern München.

* Andreas Köpke
Är målvaktstränare för det tyska landslaget.

* Klaus Augenthaler
Har misslyckats som tränare i Nürnberg, Leverkusen och Wolfsburg. Har letat nytt tränarjobb i två år.

* Thomas Berthold
Har grundat en resebyrå, som bland annat erbjuder VIP-resor till VM i Sydafrika.

* Andreas Brehme
Engagerat sig i ett projekt för att skapa fler fotbollsplaner för ungdomar, och arrangerar även välgörenhetsturneringar i golf.

* Guido Buchwald
Fick sparken efter fem fiaskoartade månader som tränare för Allemania Aachen. Fuskar nu som styrelseproffs, och väntar på en chans att komma tillbaka till fotbollen.

* Jürgen Kohler
 43 år gammal – och still going strong. Jürgen Kohler tacklar fortfarande sönder motståndare i amatörlagt Alemannia Adendorf.

* Hans Pflügler
Är ansvarig för fem filialer av Bayern Münchens supporterbutiker.

* Stefan Reuter
Blev bortkuppad från jobbet som sportchef för 1860 München i våras. Funderar nu över sin framtid.

* Paul Steiner
Jobbar som talangscout för FC Köln.

* Uwe Bein
Arbetar med ungdomsprojekt för ett försäkringsbolag.

* Günter Hermann
Spelar seniorfotboll med VSK Osterholz-Scharmbeck.

* Thomas Hässler
Är ansvarig för FC Kölns teknikträning.

* Pierre Littbarski
Tränar FC Vaduz i Liechtenstein – och har blivit populär seriefigur i Japan.

* Lothar Matthäus
Har misslyckats med en rad tränarjobb. Väntar nu på nya erbjudanden, men de flesta tyskar tycks ha bestämt sig för att Matthäus för med sig för mycket trubbel.

* Andreas Möller
Var tränarlärling hos Juventus, och fick därefter jobb som manager för Kickers Offenbach.

* Olaf Thon
Satt länge som styrelsemedlem i Schalke 04 – med ansvar för sommarens fotbollsskolor – men blev utslängd i somras.

* Jürgen Klinsmann
Först strandraggare i Kalifornien, sedan succétränare för det tyska landslaget, sedan fiaskotränare för Bayern München. Nu har Klinsmann flyttat tillbaka från USA, och bor för stunden kvar i München.

* Frank Mill
Har grundlaget ett nätverk av fotbollsskolar, som idag har fler än 50 förgreningar över hela Tyskland.

* Karlheinz Riedle
Sportchef i Grasshoppers fram till ifjol. Numera ägare för ett fyrstjärnigt hotell i Oberstaufen.

* Rudi Völler
Sportchef för Bayer Leverkusen.

/Erik Niva

Ska jag sammanfatta Christian Wilhelmssons karriär med en enda mening så blir det tyvärr den här: Han tog för många felbeslut.

Jag hade några år då jag stötte på honom ganska ofta. Jag hälsade på honom i hans nya hus i Bryssels utkanter – det var Jan Kollers gamla, och det var ”därför dörröppningarna är så jävla stora” – jag stod med honom i ett kvavt tält på den spanska solkusten och jag satt med honom i en bil utanför Nantes träningsanläggning.

Det var där, vid den franska Atlantkusten, som jag för första gången på allvar började oroa mig för att killen var på väg att kasta bort sin talang och sina möjligheter. Två dagar tidigare hade han blivit bänkad inför matchen mot Olympique Marseille, och demonstrativt protesterat genom att vägra delta i uppvärmningen.

Visst gick det att förstå ilskan – Chippen hade precis lockats till Nantes mot löften om att laget skulle byggas runt honom – men det var samtidigt långt mycket lättare att inse att han givit sig in i en strid som han inte skulle kunna vinna. En ensam spelare kan aldrig besegra en snarstucken tränare, och några få veckor efter den stora landslagsskandalen i Göteborg var hela situationen det absolut sista ”Chippen” behövde.

Han drog på sig ett rykte som trubbelmakare, som fortfarande hänger kvar över Fotbollseuropa.

Agentstallet runt Mino Raiola lyckades visserligen trixa fram en Roma-chans till honom, och han var väldigt nära att baxa runt sin karriär till rätt köl både där och i Deportivo – men han lyckades aldrig riktigt. Ingen av klubbarna var beredd att plocka fram plånboken för att lösa honom från det där Nantes-kontraktet som fortsatte fjättra honom.

Resten kan ni. När de europeiska erbjudandena blev färre och sämre så valde ”Chippen” en flytt till Saudiarabien, och hur bra nu pengarna än var så var det såklart en väldigt lång spik rätt ner i hans karriärskista.

Landslagspetningen är en ännu längre spik, ännu mer definitiv.

Jag är visserligen helt övertygad om att Wilhelmsson är beredd att sätta sig på första plan bort från Riyadh så fort en hygglig europeisk klubb ringer – men när kommer egentligen det samtalet? Jag tror trots allt att vi kommer att få se hans karriär rycka till ytterligare en gång, men det maskerar inte faktumet att han har försatt sig i en situation där han inte borde vara.

Christian Wilhelmsson är några få månader ifrån sin 30:e födelsedag. Han spelar i en skämtklubb i medieskugga, och han har blivit av med sin landslagsplats.

Hade han bara valt annorlunda vid några av de dussintals vägskäl han stått inför genom åren så hade vi aldrig suttit här och sörjt över ett enda stort talangslöseri.

/Erik Niva

Och hur ska man få fart på den här dagen då? Jag undrade, klickade runt – och snubblade in på en sida där 11 Freunde utlovar historiens vackraste bicycletamål.

Perfekt.

Men inte – det var någon sorts jäkla spexlänk, som bara innehöll tre mål och där Carsten Janckers miss mot Man United i CL-finalen ’99 fick någon sorts hedersomnämnade.

Det duger ju inte, men nu hade tanken slagit rot så jag fick helt enkelt göra som vanligt. Jag fick göra det själv. En snabb youtuberafsning senare har vi här den – inte särskilt – definitiva listan över historiens 10 vackraste bicycletamål.

* Roda Antar
Köln-Wehen-Wiesbaden

* Brian Howard
Barnsley-Cardiff City

* Enzo Francescoli
River Plate-Polonia

* Rivaldo
Barcelona-Valencia 

* Marcelo Balboa
Colorado Rapids-Columbus Crew (ja, det är Anders Limpar som slår inlägget)

* Hugo Sánchez
Real Madrid-Logroñes

* Ronaldinho
Barcelona-Villarreal

* Trevor Sinclair
QPR-Barnsley

* Mauro Bressan
Fiorentina-Barcelona

* Marco van Basten
Ajax-Den Bosch

Nu startar vi dagen.

/Erik Niva

Åbo är jag i. Jag släpade mig över Östersjön i förmiddags, och har nu ägnat mig åt presskonferenser och sånt inför morgondagens EM-premiär mellan Sverige och Ryssland. En gång tidigare har jag varit på mästerskap i Finland. Det var U17-VM 2003, och jag åkte till Lahtis för att se och prata med 14-åriga talangvidundret Freddy Adu.

Det fanns liksom inget att tveka över. Alla förhandsrapporter slog fast att det här åtminstone var killen som skulle breaka fotbollssporten i USA, och med alla säkerhet bli den nye Pelé när han ändå var igång. Och tja… Nog var det tydligt att killen hade talang, men jag minns att jag blev ännu mer imponerad av en lite äldre kille med hockeyfrilla som spelade center (!) för Spanien.

Cesc Fàbregas.

Allra mest imponerad blev jag i och för sig av Spaniens lille playmaker José Manuel Jurado, och därför gladde jag mig lite extra i vintras, då han äntligen började få utlopp för sin talang i Mallorca.

Men det var en parentes. Grejen med ungdomsmästerskap är ju att man ska få chansen att se morgondagens storstjärnor innan alla andra gör det. Kruxet är bara att man nästan aldrig tittar på rätt spelare – Freddy Adu blev aldrig den nye Pelé – och med sex års distans sedan inte ens är medveten om vilka spelare man egentligen har sett.

Jag kom ihåg Fábregas, Jurado och Adu – men det var också de enda. Därför satte jag mig nu och tittade efter vilka som egentligen var med i U17-VM 2003. Och tja… Listan över de mest välkända namnen var väl relativt imponerande, utan att innehålla de där riktiga världssensationerna.
* John Obi Mikel (Chelsea)
* Fernando Gago (Real Madrid)
* David Silva (Valencia)
* Alexandre Song (Arsenal)
* Ezequiel Garay (Real Madrid)
* Chinedu Obasi (Hoffenheim)
* Miguel Veloso (Sporting)
* João Moutinho (Sporting)

Trots allt så är det den där gamla sanningen om att de bästa 17-åringarna väldigt sällan blir de bästa seniorspelarna som blir allra tydligast när jag bläddrar elektroniskt i de gamla pappren. Portugisen Vieirinha blev utsedd till turneringens allra bästa spelare, och när jag kollar upp honom ser jag att han tydligen spelar i grekiska PAOK numera. Skyttekung blev colombianen Carlos Hidalgo, som visserligen gjort ett kort gästspel i Sporting Gijón, men nu är hemma i den colombianska ligan igen. Brasilien vann turneringen, men i deras trupp är det i stort sett bara Lyon-spelaren Ederson som jag känner igen.

Jaja.

För mig slutade U17-VM 2003 med att jag satt en sen natt på en finsk krog och drack öl. Vid bordet bredvid satt ett halvdussin spelare från det Sierra Leone-lag som precis blivit utslaget, trots den mest avancerade böneceremoni jag någonsin sett på en fotbollsplan. De såg sammanbitna ut. Morgonen efter hade alla sex rymt, gått under jorden, hoppat av. Jag upplevde aldrig spionmystiken som präglade idrottsturneringarna bakom den gamla Järnridån, så det händer att jag tänker tillbaka hit när jag vill känna mig som John Le Carré.

/Erik Niva