Okej att vi skjuter in några rader om de italienska matcher som faktiskt har spelats mitt i alla textblock om matcher som ska spelas?

***

Den senaste veckan har ju förhandssnacket inför Serie A-premiären kretsat kring triangeldramat mellan Marcello Lippi, José Mourinho och Ciro Ferrara. Förbundskaptenen Lippi antydde att han trodde att Juventus skulle vinna ligan, en rosenrasande Mourinho pustade blårök om vilken brist på respekt för hans Inter det utlåtandet innebar, medan Ciro Ferrara undrade om inte allt ståhej inte egentligen bottnade i att Mourinho var rädd för hans Juventus.

På den sista presskonferensen inför Bari-matchen ombads så Mourinho att förhålla sig till det påståendet. Han fnös på det där avfärande sättet som han behärskar bättre än någon annan:
– Rädd? För Juventus?! Jo, säkert…

Jag tror ju inte att karln bluffade. José Mourinho är inte typen som är skraj för några motståndare – men att döma av den här premiärmatchen borde han kanske vara rädd för sitt eget lag istället.

Inter var bedrövliga mot Bari.

Bedrövliga.

Under första halvtimmen såg de mer eller mindre exakt ut som de gjorde ifjol; tungt, trögt, malande. Kruxet var bara att de nu saknade en Zlatan Ibrahimovic, som kunde locka fram inspiration ur en gråsten.

Mourinho var ju inte dummare än att han identifierade den andefattiga tempobristen. Efter bara 28 minuter lyfte han ut en oförstående Sulley Muntari, och ersatte honom med Mario Balotelli. Systemet korrigerades till en sorts anfallsdiamant, med Stankovic i botten, Balotelli och Eto’o på kanterna och Milito längst fram. En kvart senare fick han nog igen, och ersatte statylike Patrick Vieira med Ricardo Quaresma. 

Det blev lite mer energiskt, en hel del rörligare – och klart mycket mer förvirrat.

En störtlöjlig straffavblåsning gav visserligen Inter ett ledningsmål – Samuel Eto’o säker – men det maskerade ändå inte totalintrycket av en olycka på väg att hända.

Lucio och Materazzi hade redan krockat fram Baris vitryss Vitalij Kutuzov till ett friläge (den gången trampade han på bollen), och när Lucio halkade fram ännu en gratisyta till vitryssen så kunde han bara inte låta bli att peta in den.

Sedan återstod en kvart av ostrukturerad Hawaii-fotboll, då båda lagen var precis lika nära att snubbla in ett ledningsmål – fram till det att Baris lille argentinare Emanuel Rivas sköt ett friläge över i 93:e minuten.

Ligamästarna hemma mot nykomlingarna. 1-1 blev det. Ganska rättvist var det. Ett glesbesatt San Siro buade.

Och det hade kunnat vara värre.

***

Nu ser vi Juventus, va?!

/Erik Niva

UPPDATERAT!

Javafan, ska vi nu ändå uppdatera lördagssvepet så kan vi ju på passa på att få med söndagens tidiga väsentligheter.

Top of the league – ’avin a laugh.

Carlton Cole kan få göra drömmål bäst han vill, så länge han kvittar dem med att mata fram genomskärare till Jermain Defoe fem minuter senare.

Och så gjorde Aaron Lennon 2-1, och så har Spurs vunnit tre raka matcher och toppar ligan efter sin bästa start sedan Dubbelsäsongen 1960-61.

Jo, ni.

***

Men tillbaka till verkligheten nu. Simon Bank är fortfarande ur spel, så jag får väl ta mitt ansvar med lördagsmålen.

Serie A kickade hursomhelst igår. Pablo Ovaldo nickade in säsongens första mål mot sitt gamla Fiorentina, innan Adrian Mutu dundrade upp 1-1-målet i nättaket inför betongen i Bologna.

Ronaldinho visade att han kanske kan motsvara det uppumpade förtroende som Silvio Berlusconi bestämt sig för att ge honom. En förstaassist fram till Alexandre Patos första mål, en ännu bättre andraassist fram till samme 19-årings avgörande andra.

***

I England så fick Alex Ferguson se precis de forwardsmål han efterlyst. Wayne Rooney gjorde först sitt 100:ade Man United-mål med en fint tajmad nick, sedan spädde han på sin egen målskörd med ett turmål via Melchiot. Dimitar Berbatov avslutade ett fint litet chipanfall, och Michael Owen gjorde äntligen något rätt med en exemplariskt listig avslutning. Att Nani sedan fick in en frispark bakom en extremt passiv Chris Kirkland var av akademisk betydelse.

Arsenal fortsatte sin ångvältsstart på säsongen genom att rulla över ett hopplöst Portsmouth. Abou Diaby pricksköt omgående in 1-0, och sprang sedan hela planens längd för att rulla in 2-0. William Gallas höll uppe sin mål-i-varje-match-svit; i tisdags gjorde han mål med ryggen, och igår blev det alltså näsan. Och så fick 18-årige walesaren Aaron Ramsey göra sitt första Premier League-mål.

Heder också till domaren, som för ovanlighetens skull inte överbeskyddade målvakten, då Younes Kaboul helt enkelt bara tog plats i luften först för tröstmålet.

Emmanuel Adebayor höll sin och Man Citys fina säsongsstart vid liv, och ett samarbete mellan Hulls två nya anfallsförvärv från La Liga – Jozy Altidore och Khamel Ghilas – gav dem årets första hemmaseger. Kenwyne Jones sprang in kvitteringen – fint akrobatfirande – och nickade in ledningen när Sunderlands anfallsduo gav dem 2-1 mot Blackburn.

***

Efter tre Bundesliga-matcher har inte Bayern München vunnit en enda – och nye managern Louis van Gaal har alltså hamnat mitt i säsongens första riktiga kris. Chockförlust mot nyuppflyttade Mainz, där österrikiske landslagsmannen Andreas Invanschitz och burkinesen Aristide Bancé gjorde målen.

***

De snyggaste lördagsmålen hämtar vi i Frankrike. Jean-Alain Boumsong – av alla människor – fick absurt nog för sig att klacka in bollen när Lyon slog Auxerre, medan Monacos brasse Nene och Valenciennes ivorian Siaka Tiene mätte frisparkar.

***

Ligapremiär i Grekland, och vi noterar att Liverpools sydöstra sektion imponerar. Djibril Cissé gjorde ett och Sebastien Leto gjorde både ett och två när Panathinaikos bortavann mot Ergotelis.

***

Svenskmål då? Nja, inte mycket. Vi har Andreas Granqvists nick mot VVV Venlo, och skrapar vi tunnan hittar vi dessutom Mattias Moströms petmål för Kjell Jonevrets högtflygande Molde mot Ålesund. Men det var också det.

/Erik Niva

När man tippar en säsong finns det en rad mer eller mindre ”dolda” faktorer man måste ta hänsyn till. Den mest uppenbara är de Afrikanska mästerskapen; vilka lag som förlorar vilka spelare under hur lång tid.

En annan sådan faktor träder ikraft idag. Nu inleds nämligen den muslimska fastemånaden, ramadan. Fram till och med den 20 september ska troende muslimer i möjligaste mån avhålla sig från mat och dryck mellan gryningen och skymningen – och det är klart att en sådan kosthållning får konsekvenser för en professionell fotbollsspelare.

Olika spelare förhåller sig till det här på olika sätt. Vissa tillåter sig själva att göra avsteg från grundprincipen, medan mer aktivt troende spelare (som Sevillas skyttekung Frédéric Kanouté) följer den minutiöst.

Att redogöra för alla muslimska spelare i de europeiska toppligorna – och deras matvanor – klarar jag inte av, men här är en sammanställning över de spelare i de tre ligornas tänkta titelkandidater som i alla fall kommer att förhålla sig till ramadan.

 

Real Madrid

Karim Benzema
Mahamadou Diarra
Lassana Diarra

 

Barcelona

Yaya Touré
Éric Abidal
Seydou Keita

 

Arsenal

Bacary Sagna
Abou Diaby
Samir Nasri
Armand Traoré
(Robin van Persie – är gift med en muslim, påstås ha konverterat, men har själv aldrig bekräftat)

 

Chelsea

Nicolas Anelka
Salomon Kalou

 

Liverpool

Nabil El Zhar

 

Manchester United

–

 

Inter

Sulley Muntari

 

Milan

–

 

Juventus

Momo Sissoko
Hasan Salihamidzic

/Erik Niva

Nä, vad säger ni? Klockan börjar ticka mot fem, och det innebär att arbetsveckan är över för de allra flesta av oss.

Ska vi ta och stänga den med en enkel liten frågesport?!

Såhär då.

Första ledet: Sedan Premier League initierades sommaren 1992 har x klubbar spelat i divisionen. Hur många?

Andra ledet: Under samma tidsspann har y arenor använts för Premier League-fotboll. Hur många?

Race on. Jag tippar att jag får det första helt korrekta svaret efter… 18 minuter.

Vinnaren får… Javafan får vinnaren?! Jo, han eller hon får välja mellan ett ex av min bok ”Den Nya Världsfotbollen” och en jävligt ful Sportbladet t-shirt.

Kick it.

UPPDATERAT!!! Tävlingen avgjord. 13 minuter tog det – och my man Martin Bengtsson tog hem det.

Pikanta detaljer:
* Allra snabbast var faktiskt en viss Simon Bank. Det tog honom blott nio minuter att vaska fram rätt svar, men bisarrt nog valde han att mejla in svaret. Vilket naturligtvis inte godkänns.
* Jonas Dahlqvist från Canal Plus försökte blanda sig i – men misslyckades hårresande, trots en bombmatta av vilda svarschansningar och yviga regeltolkningar.
* Dahlqvist trodde sig kunna ett och annat, men gick på några av de enklare minorna. Han trodde till exempel att Coventry hade spelat PL-fotboll på sin Ricoh Arena.
* Den riktiga slamkryparen är dock att både Crystal Palace och Wimbledon spelat PL-fotboll – men tillsammans bara använt en arena.
* Sköna namn bland de mer bortglömda arenornna: Ayresome Park (Middlesbrough), Baseball Ground (Derby County), Boundary Park (Oldham), Burnden Park (Bolton Wanderers), County Ground (Swindon Town). Filbert Street (Leicester City), Oakwell (Barnsley), Roker Park (Sunderland) och Valley Parade (Bradford City) 

/Erik Niva

Ni trodde att jag skulle sätta er på att plöja igenom typ alla mål från gårdagens 38 Uefa Cup-matcher, va?!

Nänä. Jag är en schysst gateway-kille som tar mitt urvalsansvar. Här har ni istället – med reservation för att jag garanterat missat något – de åtta mål från gårdagens Uefa Cup (jaja, Europa League) som ni faktiskt borde ta er tid att se.

9. Pizarro lyfter fram, De Rossi lyfter vidare och Totti sveper in. Väldigt fint lagmål, som gav Roma en 3-1-ledning i slovakiska Kosice.

8. Mladen Petric skjuter hårt när HSV går upp till 2-0 borta mot Guingamp.

7. Nye brassen Nilmar delikatessklackar fram Beppe Rossi i Villarreals bortamatch mot NAC Breda.

6. Costaricanske sensationen Bryan Ruiz byggde på sitt rykte med två mål mot Karabach, det första en läcker lyra.

5. Vansinnig dribblingsrush av Engin Baytar ger gamle Rigobert Song öppet mål, när Trabzonspor likafullt var chanslösa mot Toulouse.

4. Super-super Milenko Acimovic demonstrerar hur en frispark ska slås, för Austria Wien borta mot Metallurg Donetsk.

3. Uruguayanaren Luis Suárez har nu definitivt tagit steget till att bli Ajax nästa jätteexport. Fyra raka mål mot Slovan Bratislava. Det första var en uppvisning i hur perfekta en första- och en andratouch egentligen kan bli.

2. Totalt nio mål, när Werder Bremen visade sitt rätta, Schaafska ansikte genom att slå kazakiska Aktobe med 6-3. Tröstmålet var snyggast. Samat Smakov spikade slutresultatet genom att testa hur hårt man egentligen kan skjuta en fotboll.

1. Jag har nominerat Evertons 18-åring Jack Rodwell till the next big thing i England, och han gör mig inte besviken. Två mål mot tjeckiska Sigma Olomouc på Goodison – och det är svårt att inte gilla det andra bäst.

***

Svenskar då? Tjavars. Elfsborg hade sina chanser, men föll likafullt med 3-0 på Olympiastadion. Alla tre av Lazios mål –Kolarov, Zárate och Mauri – hade väl egentligen kunnat göra anspråk på någon form av listplacering.

Och så höll sig Marcus Berg återigen framme med ett sånt där måltjuvsmål som verkar anspråkslöst när det görs – det var 4-0-målet – men som krävs för att bygga upp säsongsskörden mot 25-strecket.

/Erik Niva

Top of the league – ’avin a laugh.

I min lilla värld var det naturligtvis bara en sak som gällde igår kväll, och det var att se hur Glory, Glory Tottenham Hotspur skötte sig uppe på Humberside. Biljett till matchen hade jag, men hemma satt jag lik förbannat. Ah well, efter lite brottande med någon obegriplig applikation som hette Ultrasurf hade jag en stream som var up and running – och fick se Spurs göra sin bästa bortamatch sedan jag-vet-inte-när.

5-1 blev det. Siffrorna var i underkant.

***

Om vi vidgar cirkeln en liten aning så var ju det standardsvenska intresset riktat mot Barcelona igår. En talangfull långskång skulle debutera, och det blev väl ungefär som man hade kunnat förvänta sig. Z hade någon bra chans, men det var Man City och Martin Petrov som sprang in med det enda målet.

Den andra spanska titanen lyckades bättre i sitt genrep. 5-0 mot Borussia Dortmund på Westfalenstadion imponerar oavsett förutsättningar. Jag gillade Kakás klack fram till Graneros 1-0-mål – och är smått extatisk över Arjen Robben-volleyn som dubblade ledningen.

***

För resten av världen var det ju dock lilla, lilla Burnleys chockseger över Man United som var grejen för kvällen. Stålmannen Robbie Blake dunkade in en drömvolley, besten Brian Jensen räddade Michael Carricks straff.

Liverpool återhämtade sig väl efter premiärsmällen. Ni hinner plöja igenom alla fyra målen mot Stoke, men ni ska ju främst fokusera på Glen Johnsons akrobatiska 2-0-volley och Steven Gerrards fenomenala förspel till Dirk Kuyts 3-0.

Sebastian Larsson fick en knuff, Birmingham fick en tveksam straff och på stopptid hade stackars Portsmouth förlorat ännu en match.

***

Nere i Småland hoppas jag att Kalmar FF sitter och grämer sig riktigt ordentligt. Lottningen har fallit så att det här verkligen var Chansen för ett svenskt lag att ta sig till Champions League – men nu är det Debrecen som är ett ynka hemmakryss ifrån den glittrande huvudturneringen.

Det blev 2-1 borta mot Levski Sofia, och Laszlo Bodnar satte första målet med en sån där 30-metersmörsare som var så hård att man knappt kan se bollen ens på reprisen.

Lyon gjorde sitt för att blanda sig i kanonkampen. Bosniska underbarnet Miralem Pjanic kombinerade kraft och finess med sin frispark i 5-1-segern över ett svagt Anderlecht, Michel Bastos gick mest bara på kraft.

Bästa matchen i CL-kvalet? Panathinaikos-Atlético Madrid, 2-3.

Och svenskinsatsen? Joförtusan. Dusan Djuric fortsätter att baxa sitt Zürich närmare huvudturneringen. Igår valsade han in med det sista målet i en 3-1-seger borta mot lettiska Ventspils.

Åsså gjorde Andreas Johansson ett märkligt mål när Ålborg vann mot Nordsjälland.

/Erik Niva

Ska vi få ihop ett snabbt målsvep från tisdagskvällen då? Såklart att vi ska.

Själv jobbade jag med Celtic-Arsenal – text här, för den lässugne – och kunde stilla konstatera att ett svårt åderlåtet Celtic aldrig var i närheten av att ens rubba Arsenal, trots alla halsdukar, all sång och allt kämpande. William Gallas Ronaldinho-styrde (eller nåt) in 1-0 med ryggen, och Gary Caldwell följde upp sitt avgörande röda kort i Norge med ett avgörande självmål här.

Men om Arsenals mål var turliga så fanns det andra Champions League-håll där det gjordes snyggare saker. Mitt favoritmål för kvällen var Aleksande Hlebs gambetarush i Timisoara, men jag inser att Miguel Veloso också har en legitim rätt att få sin sak prövad efter sin kanon mot Fiorentina. I samma match räddade Alberto Gilardino kryss för Fiorentina – mot ett Sporting nere på 10 man – efter en väldigt begåvad individuell prestation. Olof Mellberg syns i firarvimlet efter att Dudu bultat in ett viktigt bortamål i Transnistrien, och eftersom Konstantinis Mitroglou sedan också valsade in med 2-0 så räknar vi väl in den skäggig västgöten för ännu ett Champions League-år. Eftersom Zdenek Prospech nickade in matchens enda mål när FCK slog cypriotiska APOEL så kan han ha gott hopp om att få med sig en klunga landsmän också.

***

Två matcher i Premier League. Chelsea såg ut att ha problem, efter en första halvlek på Stadium of Light där Darren Bent återigen visade att han är money well spent. Men lo and behold… En kraftdemonstration senare var Ancelotti och hans mannar åter på kurs. Ballack trängde in bollen efter hörna, Lampard hamrade ner en straff i hörnet och Deco borrade in avgörandet via stolpen.

Wolves tog en uppfriskande bortaseger – deras första någonsin i Premier League-sammanhang – efter att Andy Keoghs nick tagit ner Wigan på jorden.

***

Viktigt också att visa det här sena målet från CONCACAF:s Champions League, där honduranska mästarna Marathon tog emot DC United.

Varför? Jo, för att målskytten heter Jerry Palacios. Make of that what you will.

/Erik Niva

En gång i tiden så fungerade medievärlden så att man skrev en artikel. Sedan trycktes den i tidningen. Och sedan försvann den.

Så är det ju inte längre, med något enstaka undantag. Ett av dem är de bilagor som Sportbladet regelbundet ger ut, inför mästerskap och ligastarter. Förra veckan kom ju till exempel den så kallade Ligabibeln, som alltså är den stora guiden inför seriepremiärerna ute i Europa.

Eftersom jag hade semester hade jag nu inte särskilt mycket med den att göra – alla ni som mailar och gnatar på att någon ytterback fått för lågt betyg kan alltså sluta med det – men några små handtag hann jag i alla fall grabba tag i. Och en av de grejer jag knåpade ihop var en sådan här pryl som faktiskt lämpar sig på fler platser än enbart tidningssidorna.

Nu när bilagan är utgången i handeln – och vi lyckats pungslå folk på de slantar som mediehusen faktiskt fortfarande behöver – kan vi släppa ut anden ur flaskan. Konceptet är enkelt. Jag har gått 50 år tillbaka i tiden, och tagit ut varje årtiondes Drömelva från den engelska högstadivisionens spelare. Diskussion, debatt, synpunkter och sågningar – golvet är ert.

 

1950-talet (2-3-5)

Bert Trautmann (Man City)

—

Alf Ramsey (Tottenham)
Roger Byrne (Man United)

—

Billy Wright (Wolverhampton)
Danny Blanchflower (Tottenham)
Duncan Edwards (Man United)

—

Stanley Matthews (Blackpool)
Tommy Taylor (Man United)
John Charles (Leeds)
Wilf Mannion (Middlesbrough)
Tom Finney (Preston)

Coach: Matt Busby (Man United)

Ett årtionde som obönhörligen präglades av flygkraschen i München 1958. Åtta spelare dog, och Manchester Uniteds dubbla ligavinnarlag fanns inte längre. Tre av de förolyckade tar sig ändå in 50-talslaget; lagkaptenen Roger Byrne, målsprutan Tommy Taylor och fotbollsfenomenet Duncan Edwards. I övrigt gör den klassiska gamla WM-formationen konkurrensen om framförallt centerplatsen stenhård. Walesiske jätten John Charles får tröjan, och supercentrar som Nat Lofthouse och Stan Mortenson måste därigenom lämnas utanför. Laget är profilstarkt rätt igenom – anförda av den evige Stanley Matthews, han som spelade i högstaligan som 50-åring och ändå tyckte att han slutade för tidigt – men bästa historien har ändå tyske målvakten Bert Trautmann. Han var ju Luftwaffe-fallskärmsjägaren som blev krigsfånge under Andra världskriget, som blev kvar i England efter att han frisläppts – och som sedan spelade FA Cup-finalen 1956 med bruten nacke.

 

 

1960-talet (4-4-2)

Gordon Banks (Leicester)

—

Jimmy Armfield (Blackpool)
Jackie Charlton (Leeds)
Bobby Moore (West Ham)
Ray Wilson (Everton)

—

Johnny Haynes (Fulham)
Bobby Charlton (Man United)
Dave Mackay (Tottenham)
George Best (Man United)

—

Denis Law (Man United)
Jimmy Greaves (Tottenham)

Coach: Bill Shankly (Liverpool)

Tiden då England tronade på toppen av hela fotbollsvärlden, som en följd av VM-guldet 1966. Ändå platsar inte ens halva startelvan från finalen mot Västtyskland i det här laget. Jimmy Armfield och Johnny Haynes missade båda VM på grund av skada. Skotske stenstycket Dave Mackay konkurrerar ut både Nobby Stiles och Alan Ball som elak bollvinnare – och Manchester Uniteds drömduo mer nordirländske George Best och skotske Denis Law är givetvis omöjlig att lämna utanför. Kvar återstår bara den sista centerplatsen. 1966 drabbades Jimmy Greaves av sin livs chock när han petades från VM-finalen, och hans ersättare Geoff Hurst dessutom gjorde hattrick. Här får han sin revansch – 1960-talets överlägsne engelska målgörare är också given i 1960-talets engelska ligalag.

 

1970-talet:

Pat Jennings (Tottenham) (4-3-3)

—

Norman Hunter (Leeds)
Tommy Smith (Liverpool)
Ron Harris (Chelsea)
Emlyn Hughes (Liverpool)

—

Stan Bowles (Queens Park Rangers)
Billy Bremner (Leeds)
Charlie George (Arsenal)

—

Trevor Francis (Nottingham)
Peter Osgood (Chelsea)
Kevin Keegan (Liverpool)

Coach: Brian Clough (Nottingham)

Ett lag som slits mellan två kraftfält. 1970-talet präglades engelsk fotboll dels av tuffa benknäckare, dels av långhåriga bollartister som kommit fram i kölvattnet av 60-talets Best&Beatles-romantik. Landslaget fick aldrig balansen att stämma – England missade VM både 1974 och 1978 – men här känns det som att blandningen är den rätta. Defensivt har vi den hårdaste backlinjen du någonsin sett. Offensivt har vi enbart spelare med tillräcklig individuell skicklighet för att ensam avgöra en match, trots att vi utelämnat spelare som Rodney Marsh, Eddie Gray, John Robertson, Kenny Hibbitt och Robin Friday. Nyckelspelaren i laget är följaktligen rödhårige skotten Billy Bremner – taggtrådsmittfältaren med uppgift att hålla ihop laget – och nyckelperson i hela sammanhanget är såklart oefterhärmlige managern Brian Clough.

 

1980-talet (4-4-2):

Peter Shilton (Southampton)

—

Viv Anderson (Man United)
Alan Hansen (Liverpool)
Terry Butcher (Ipswich)
Kenny Sansom (Arsenal)

—

John Barnes (Liverpool)
Bryan Robson (Man United)
Glenn Hoddle (Tottenham)
Chris Waddle (Tottenham)

—

Kenny Dalglish (Liverpool)
Ian Rush (Liverpool)

Coach: Bob Paisley (Liverpool)

Mellan 1977 och 1984 vann engelska lag Europacuen sju år av åtta. Efter 1985 gjorde katastrofen på Heysel-stadion så att de inte ens fick delta längre. Bristen på internationell exponering under 80-talets andra halva har gjort så att flera av de här spelarna aldrig fick det erkännande som det förtjänade, men det är ställt bortom alla tvivel att det här också är ett riktigt starkt lag. Svåraste uttagningarna? Att välja Manchester Uniteds skadedrabbade härförare Bryan Robson framför Liverpools lagkapten Graeme Souness. Och att peta Gary Lineker – som vann skyttekungen i VM 1986, och sedan tillbringade resten av årtiondet i Barcelona – till förmån för Liverpools mustaschprydde målmaskin Ian Rush. 

 

1990-talet (4-4-2):

Peter Schmeichel (Man United)

—

Lee Dixon (Arsenal)
Tony Adams (Arsenal)
Jaap Stam (Man United)
Stuart Pearce (Nottingham)

—-

David Beckham (Man United)
Roy Keane (Man United)
Patrick Vieira (Arsenal)
David Ginola (Tottenham)

—

Eric Cantona (Man United)
Alan Shearer (Blackburn)

Coach: Alex Ferguson (Man United)

Årtiondet då brittisk fotboll förändrades för alltid. Premier League skapades, arenorna byggdes om – och utländska spelare började på allvar dominera i England. Nästan halva det här laget är hämtade utanför de brittiska öarna, och då var vi ändå tvungna att utelämna ikoner som Gianfranco Zola och Dennis Bergkamp. I en sammanställning i det ledande fotbollsmagasinet FourFourTwo så utnämndes nyligen 1990-talet till engelsk fotbolls bästa någonsin – alla sportens dimensioner invägda – och när man känner smaken av de här namnen är det svårt att säga emot. Hedersomnämnande till knappt petad spelare? Matthew Le Tissier, Southampton.

 

2000-talet (4-4-2):

Edwin van der Sar (Man United)

—

Gary Neville (Man United)
Rio Ferdinand (Man United)
John Terry (Chelsea)
Ashley Cole (Chelsea)

—

Cristiano Ronaldo (Man United)
Steven Gerrard (Liverpool)
Frank Lampard (Chelsea)
Ryan Giggs (Man United)

—

Thierry Henry (Arsenal)
Ruud van Nistelrooy (Man United)

Coach: Alex Ferguson (Man United)

De stora elefanternas decennium, årtiondet då den engelska fotbollsmakten kom att koncentreras till fyra kapitalstarka dinosaurier. Ingen enda spelare från klubbar utanför ”The Big Four”  är med i elvan – ingen är ens i närheten av elvan – vilket illustrerar hur den engelska fotbollen förändrats. Största bland de stora är återigen Manchester United, med sex ligatitlar under 2000-talet och sex spelare i årtiondets lag. Notabelt är annars att det faktiskt är fler brittiska spelare i 2000-talselvan än i 90-talslaget, vilket någonstans pekar på att de inhemska spelarna fortfarande har längre Premier League-livslängd än de importerade. Elvans enda egentliga frågetecken kretsade kring målvaktspositionen, där det nya millenniet hittills inte lanserat någon överlägsen kandidat.

/Erik Niva

Har bloggen blivit lite förutsägbar på sistone, menar ni?! Mest bara förhandsgenomgångar och målsvep hela tiden? Okej, det är den tiden på säsongen – men visst, vi hör er.

Därför, ett helt random inlägg, förankrat i ingenting alls. Bland vår lilla sekt av internationella fotbollsjournalister har ju Simon Kuper och Stefan Szymanskis nya bok ”Why England Lose” varit sommarens snackis. Den innehåller långtgående ekonomiska teoriexperiment om varför fotbollsvärlden fungerar som den gör – mycket är intressant, annat befängt – men som vanligt fastnar ju jag mest för det anekdotiska och det triviala.

I kapitlet som handlar om just varför inte det engelska landslaget vinner så är uppges en av delförklaringarna vara att brittisk fotboll är socialt diskriminerande i sin rekrytering. Fotbollsspelare hämtas i stort sett enbart från arbetarklassen, vilket blivit ett problem med åren, eftersom det engelska arbetarklassamhället har ersatts av ett medelklassamhälle. Talangpoolen krymper, helt enkelt.

Kuper och Szymanski har rätt i sak, men missar att ta hänsyn till att samma förhållande gäller i nästan alla andra framgångsrika fotbollsländer (de nämner visserligen undantagen Gullit, Bergkamp, Tostão, Sócrates, Ardiles, Valdano, Redondo och Kaká, men det var också allt de lyckades skrapa ihop ur 40 års empiri). Men hursom, nu är det inte tesen i sig som ska vara det här inläggets huvudsak – utan den underbara sammanställningen över vilka yrken som de engelska landslagsspelarnas pappor ägnat sig åt.

Författarna menar att fädrernas sysselsättning är den bästa indikatorn över vilken klasstillhörighet en engelsman har vuxit upp med – och det köper jag – vilket alltså lett till denna utsökt fascinerande lista över fotbollsspelarpappor:

Tony Adams – Father’s job: Roofer
Darren Anderton – Ran removals company, later taxi driver
David Batty – Dustbin man
David Beckham – Heating engineer
Sol Campbell – Railway worker
Jamie Carragher – Pub landlord
Joe Cole – Fruit and vegetable trader
Peter Crouch – Creative director at advertising agency
Stewart Downing – Painter and decorator on oil rigs
Kieron Dyer – Manager of Caribbean social club
Rio Ferdinand – Tailor
Robbie Fowler – Labourer; later worked night-shifts at railway depot
Steven Gerrard – Labourer (bricklaying, tarmacking etc)
Emile Heskey – Security worker at nightclub
Paul Ince – Railwayman
David James – Artist who runs gallery in Jamaica
Jermaine Jenas – Soccer coach in US
Frank Lampard – Footballer
Rob Lee – ”Involved in shipping company”
Grame Le Saux – Fruit and vegetable trader
Steve McManaman – Printer
Paul Merson – Coalman
Danny Mills – Coach in Norwich City’s youth academy
Michael Owen – Footballer
Wayne Rooney – Labourer, mainly on building sites, often unemployed
Paul Scholes – Gas-pipe fitter
David Seaman – Garage mechanic, later ran sandwich shop, then worked at steelworks
Alan Shearer – Sheet-metal worker
Teddy Sheringham – Policeman
Gareth Southgate – Worked for IBM
John Terry – Forklift-truck operator
Darius Vassel – Factory worker
Theo Walcott – RAF administrator; later joined services company working for British Gas

Va? Vad säger ni? Rusar inte er fantasi iväg med er efter en sån här uppräkning, då är ni helt enkelt gjorda av ett annat fotbollsvirke än mig.

/Erik Niva

Tillåt mig att räkna bort en fullständigt betydelselös match på säsongens sista dag 2007-08, och ni ska få höra. Sedan Martin Jol tvingades bort från klubben på ett sjabbigt sätt hösten 2007 har Tottenham tagit emot de så kallade ”Big Five”-lagen elva gånger på White Hart Lane.

Vi har inte förlorat en enda.

9/12, 2007
Man City, 2-1 

22/1, 2008
5-1, Arsenal

2/2, 2008
Man United, 1-1

19/3, 2008
Chelsea, 4-4

1/11, 2008
Liverpool, 2-1

12/11, 2008
Liverpool, 4-1 

13/12, 2008
Man United, 0-0

8/2, 2009
Arsenal, 0-0

21/3, 2009
Chelsea, 1-0

16/5, 2009
Man City, 2-1

16/8, 2009
Liverpool, 2-1 

***

Det är såklart en bitterljuv känsla att sitta inspärrad i en Stockholms-soffa när BAE borrar in säsongens första mål i ”mitt” kryss (Park Lane-Shelsfide-hörnet) – i synnerhet som kommentator Petter Johansson av någon anledning envisades med att referera till aktörerna som ”Stevie G”, ”Carra”, ”Crouchy” och ”Rafa” – men det är som det är.

Jag vinner hellre än jag förlorar, var jag än befinner mig i världen.

***

Liverpool ska jag skriva om i tidningen till i morgon, så i stort lämnar jag dem därhän för stunden. Jag konstaterar bara att startelvan innehöll tre spelare som inte är tillräckligt bra för att vinna ligan med (Lucas, Babel, Insua) och att Torres var fullständigt anonymiserad. Glen Johnson var demonstrerade vad poängen med den värvningen var, och Pepe Reina gjorde vad han kunde.

Vill man välja den vägen så kan man såklart gnata om två straffsituationer i slutet av matchen, men en klubb som Liverpool ska vara större än så. Insatsen var inte tillräckligt bra. Fokus bör ligga på att korrigera det.

***

Glory, glory Tottenham Hotspur då?! This I how I saw it:

Heurelho Gomes ++
Helt fel ute på straffen – a’la Kasey Keller i höstderbyt 2002 – vilket kunde ha kostat oss matchen. Gör det annars bra, men måste stampa bort de här grova misstagen väldigt snart.

Vedran Corluka +++
En så långsam spelare ska egentligen inte kunna ha så gott om tid på sig, men Corluka skapar sig det svängrum han behöver. Utmärkt högerback så länge spelet är framför honom.

Ledley King +++
Har ju inte kvickheten i vändningarna som han en gång hade, men väger upp för det med sitt positionsspel i 97 fall av 100. Ger oss den stabilitet vi behöver.

Sebastién Bassong ++++
The hero of the day. Skötte Kings springande, kom rätt in i praktiskt taget varje duell och nickade in vinstmålet. Ett fynd.

Benoit Assou-Ekotto +++
Har blivit bättre. Målet pratar för sig själv, men fortfarande är det så att alla tre Liverpools straffsituationer kommer som en konsekvens av att BAE fuskar lite i försvarsspelet. Koncentrera dig!

Aaron Lennon +++
Genomgått förvandlingen till en riktig fotbollsspelare. Även om han inte kommer helt till sin rätt med sina sprintlöpingar – som idag – så har han ändå skaffat sig den klokhet som krävs för att göra nytta för laget ändå.

Wilson Palacios ++++
Står näst intill ensam mot Gerrard, Mascherano och Lucas. Och vinner. Tottenhams enskilt viktigaste spelare, skillnaden mellan ett balanserat och ett ihåligt lag.

Tom Huddelstone +++
Hans långa passningsspel är kanske ligans bästa nu när Xabi Alonso försvunnit. Är ett lite rappare steg ifrån att verkligen kunna göra avtryck på den här nivån.

Luka Modric ++++
Vet vi inte vad vi ska göra av bollen? Ge den till Luka. Oavsett hur trängd situationen är så snirklar han sig ur den, och åstadkommer något vettigt.

Jermain Defoe +++
Lite samma sak som med Lennon. Kunde inte bidra med sin specialegenskap – kom egentligen inte till ett enda vettigt avslut – men har blivit så mycket bättre all-round att han ändå mer än motiverar sin plats.

Robbie Keane +++
Ja, han missar en chans som Harry Redknapps fru hade gjort mål på, och ytterligare två som Harry Redknapps son förmodligen satt. Men han tar sig till de lägena, han fortsätter söka upp dem och han spelar länkspel som är alldeles förträffligt.

Avbytare:
Peter Crouch ++
Lider av att vi inte har lärt oss använda honom ordentligt. Bara för att han är två meter lång ska vi inte förvandlas till ett långbollslag så fort han är på planen. Slå bollen på hans fötter, han kan hantera den.

Jamie O’Hara och Roman Pavljutjenko spelade för kort tid.

***

We’re up and running. Happy day.

***

Och förresten, det måste nämnas. Park Lane-läktaren till Steven Gerrard:
– Self defence? You’re having a laugh. 

/Erik Niva