Förresten, ni vet väl vad det är för dag idag?!

Jo, det är dagen då vi firar 50-årsjubileumet av det allra vackraste av alla de 1281 mål som O Rei do Futebol gjorde under den mest fantastiska karriär som fotbollssporten någonsin skådat.

Målet gjordes alltså i en match mellan Santos och (det brasilianska) Juventus i Paulista-mästerskapet, och det som är lite lattjo med just den här magiska manövern är att ingen förutom åskådarna på Javari-stadion någonsin kunnat se det. Söndagen den 2 augusti 1959 fanns det inte så särskilt många tv-kameror på plats på matcherna i de brasilianska distriktsmästerskapen.

Men såhär kunde vi ju inte ha det, insåg de dokumentärmakare som satte ihop filmen ”Pelé Eterno” häromåret. Hur skulle det gå att göra den definitiva dokumentären om Pelé utan några bilder från hans allra mest definierande mål?

De slog alltså ihop de allra mest dataanimerade delarna av sina kloka huvuden – och kom fram till den här sevärda rekonstruktionen av sombrerosaltomortalerna.

50 år har gått. Under en så lång tid hinner alltså ett drömmål både blekna bort och sedan återuppstå igen.

***

Och appropå smått bortglömda bedrifter där borta i Sydamerika – ni minns väl den lilla colombianska anfallaren Antony de Ávila?! ”El Pitufo” (”Smurfen”) var bara 157 centimeter lång, men spelade likafullt VM både 1994 och 1998. Med 201 fullträffar förblir han även den meste målgöraren i América de Calis historia.

Om några månader så fyller Antony de Ávila 47 år. Egentligen slutade han spela fotboll för ett helt årtionde sedan, men i natt var så ”El Pitufo” tillbaka i hetluften. Han fick en kvart som inhoppare i Américas 1-1-match hemma mot Pasto.

Sydamerikansk fotboll förblir sydamerikansk fotboll. Är det inte 12-åriga debutanter som blir söndertacklade i Bolivia så är det alltså 46-åriga dvärgar som tåfjuttar avslut utanför i Colombia.

Long may it last.

/Erik Niva

När inser man att man håller på att tappa greppet?

Jo, då det går upp för en att man planerat in sin Ösel-semester mitt emellan två av FC Kuressaares hemmamatcher – och att man alltså missar den givna chansen att se en match i esternas Meistriliiga.

Det duger naturligtvis inte. Det visar på en oroande förslappning som måste bekämpas – och trots att det återstår tio dagar av min semester känns den enda vettiga åtgärden att så smått börja blogga ikapp.

Slutslöat.
***
Och eftersom jag ju fattar att ni skriker efter information – det här finns att rapportera från den estniska fotbollsfronten:

* Publiksnittet i högstaligan är Europas allra lägsta – drygt 200 personer – trots att fullprisbiljetterna till mitt FC Kuressaare till exempel kostar 25 estniska kronor (ca 20 SEK).
* Den 6 juni gjorde 38-årige Martin Reim sin sista landskamp, i glamourmatchen mot Ekvatorialguinea. Det var hans 157:e landskamp – och esten innehar därmed europarekordet, före Lothar Matthäus på 150.
* Svenskkoppling? Joråvars. Göteborgaren Salvador Vasquez – lillebror till rabona-Andrés – tillhörde länge den där skaran av okända svenskproffs. I två säsonger spelade Vasquez för JK Nõmme Kalju i Meistriliiga – men i mitten av maj fick han sparken.

***
Men nu undrar ju massorna – hur tusan ska det gå att koppla ihop den estniska fotbollen med någonting som någon människa faktiskt bryr sig om? Jo, det ska jag berätta.

Simon Bank har visserligen gjort ett någorlunda adekvat jobb med att hålla bloggen levande de senaste veckorna – även om hans sommarjobb givetvis inte går att jämföra med den heroiska bragdguldsinsats jag själv slet ihop under hans tre månader långa Nice-hiatus i vintras – men jag måste erkänna att jag saknat Målen.

Därför – en enkel 10-lista över sommartorkans allra vackraste mål. And wouldn’t you just know it – två av dem är gjorda av det Flora Tallinn som skakade Bröndby i Europa League. Samma Flora Tallin som på lördag reser till Ösel för en bortamatch mot FC Kuressaare som jag alltså missar.

Så. Let’s kick it. Sommarens mål.
*  Tönis Vanna, Flora Tallinn-Bröndby.
*  Siksten Kasimir, Flora Tallinn-Bröndby.
* Anderson, Man United-Boca Juniors.
* Erik Huseklepp, Brann-Stabaek.
* Alecko Eskandarian, LA Galaxy-NY Red Bull.
* Marcelinho Paraíba, Coritiba-Grêmio. 
* Didier Drogba, Chelsea-Milan.
* Claudio López, Kansas City Wizards-LA Galaxy.
* Filipos Darlas, PAOK-Sparta Rotterdam.
* Ariel Ortega, River Plate-Everton.

Och så – förstås – utom tävlan:
* Falcão, Brasilien-Rumänien.

 Vad tycker ni? Vilka mål har jag missat, och vilket mål är egentligen sommarens allra vackraste?
***
Om vi slutligen ska ta och vara lite mer aktuella – hände det inget kul igår då? Jorå. Först och främst ska vi ju notera att holländska Eredivise signalerat starten för hela den stora europeiska ligasäsongen, och att Ola Toivonen gjorde både ett och två snärtiga nickmål då hans PSV ändå floppöppnade med 3-3 hemma mot Venlo. Fredrik Stenman gjorde trekvarts självmål mot Ajax, även om det bokfördes på Dennis Rommedahl.

Nere i Barcelona invigde Espanyol äntligen sin nya Estadi Cornellà-El Prat, och öppningsfirade med att besegra Liverpool med 3-0. Luis García gjorde premiärmålet – nej, inte Liverpool-García – och Chelsea-släppte israelen Ben Sahar presenterade sig genom att sätta ett friläge och en retur.

Och i norra London gav underbarnet Jack Wilshere – född 1992 – Arsenal-fansen hopp om att Arsène Wenger faktiskt kanske vet vad han gör den här sommaren också. En effektiv vänsteravslutning mot Rangers, en spektakulär. 

U19-EM avgjordes, och som hemmanation lyckades ett smått otippat Ukraina med det som Sverige inte riktigt klarade av i U21-turneringen. Denys Garmash smaskade in en hörnvolley och Dmytro Korkishko skruvade in en frispark. Ett England som i stora stycken såg ut som det bättre laget åkte ännu en gång hem som förlorare.

***
Avslutningsvis, några bilder från hur fotbollsvärlden hedrade Sir Bobby Robson under helgen som gått. The travelling Toon Army hyllade honom självfallet uppe i Dundee, PSV gjorde detsamma nere i Eindhoven, Kieron Dyer sa sitt bortifrån Kina – och hemma i Newcastle besökte änkan Elsie Robson minnesplatsen på St James´ Park.

Det kan verkligen vara en vacker sport.

/Erik Niva 

Simon Bank skriver om matchen, jag skriver några rader om fotbollsintegrationen – och nu har jag bara en enda sak kvar att säga om U21-EM.

Horst Hrubesch har publicerat en bok som heter ”Dorschangeln vom Boot und an den Küsten”, ”Torskfiske från båten och kusten”.

Så. Nu är jag klar.

***

Eller förresten. Det var ju en bild jag ville visa er också, en som jag tog under prisceremonin igår kväll. Och för de som inte förstår – det som gör bilden rolig är alltså uttrycket i ansiktet på den gamle engelske landslagsspelaren Alan Smith, numera Sky-bisittare.

***

För egen del har det varit ett ovanligt lågintensivt mästerskap. Intresset för lagen bortom Sverige har varit ganska lågt från både hemmaredaktion och folk i allmänhet, och jag har därför bara åkt fram och tillbaka till matcherna, snarare än att ligga kvar nere på Västkusten och skriva artiklar däremellan.

Om inte annat har det dock fört med sig att jag åkt en satans massa tåg – minst två timmar på räls 13 av de 17 senaste dagarna – och på så sätt påminde ju i alla fall den här sommaren också om Tysklands-VM 2006.

Nu packar jag hursomhelst ihop och tar semester, och som alla vettiga människor så tillbringar jag den i Kuressaare i den estniska skärgården.

Från Özil till Ösel.

***

Men innan dess – viktigast av allt. Även om den här bloggen i stort hålls ren från annat än fotboll har jag ju inte hjärta att lämna er utan sommarens skivtips. Under 13 dagar på tåg hinner man tillbringa mycket tid med sin Ipod, och därför är jag rätt trygg i att det här urvalet är det som gäller, första halvan av 2009.

Vid sol:

Madness – ”The Liberty of Norton Folgate”
Okej, England vann inte U21-EM, men det minskar väl inte vårt anglofila behov av namedropping från London?!

Jason Lytle – ”Yours Truly, The Commuter”
Det här gamla Grandaddy-skägget borde ha fått vårens Grizzly Bear-hype.

Grand Archives – ”The Grand Archives”
Varje sommar behöver sin inbjudande Americana-skiva. Visst, ”The Grand Archives” kom ifjol, men försvann bakom Fleet Foxes-hysterin, trots att det är en bättre skiva.

Rancid – ”Let the Dominoes Fall”
De är disconnected from the country they love och mörkare än vanligt, men på samma sätt som vi behöver vår sommar-Americana behöver vi definitivt också vår SoCal-dos.

Anti-Flag – ”The People or the Gun”
No war without warriors.

Richard Shindell – ”Not Far Now”
Vi har alldeles för få singer-songwriters som inser att the storytelling är minst lika viktigt som the sobbing.

Vid mulet:

Dinosaur Jr – ”Farm”
Har till sist insett att det är melodierna – och inte ljudexperimenten – som är deras starka sida, och gör därför sina bästa skivor på den här sidan om sitt 10-årsuppehåll.

Bill Callahan – ”Sometimes I Wish We Were An Eagle”
It’s time to put god away.

Isis – ”Wavering Radiant”
Sommar idag, polarvinternatt i morgon.

Wilco ”Wilco (The Album)”
Ur askan av den amerikanska flaggan fick vi – faktiskt – deras bästa album på 2000-talet.

Jay Bennett – ”Whatever Happened, I Apologize”
1963-2009. I’m running out of heroes.

Något därute som jag missat?

***

Tåget passerar nu Mjölby, och en bättre anledning till att packa ihop har jag väl aldrig skådat. Om allt går som planerat så är jag tillbaka i bloggen lagom till ligastarterna i augusti – utgår från att Simon Bank håller fanan så länge – och har inte Harry Redknapp köpt minst en frankofon afrikan vid det laget blir jag oerhört besviken.

/Erik Niva

Same old story.

Lite senare kommer det en ny bok av världens kanske ledande fotbollsjournalist, Simon Kuper. Den heter ”Why England Lose”. En del av undertiteln är ”…and why Germany win”.

Det är en bok som har behövt skrivas.

Ser man till spelarmaterial eller matchbild är det ju egentligen obegripligt att den här finalen slutar som den slutar. England har bollen 61 procent av den första halvleken, de har matchens i stora stycken två bästa spelare i Milner och Muamba, de har ribbskott och klackar som räddas på mållinjen – och de förlorar med 4-0.

Nu är det väl visserligen ändå inte den här matchen som allra mest behöver de där komplicerade idrottsekonomiska modulerna som Kupers bok tydligen bygger på, för den ska vi nog kunna ro i land med lite enklare förklaringsmodeller.

Englands lag var rätt och slätt för ojämnt. De hade Milner, Muamba, Richards och en finaltänd Cattermole – men de hade en reservmålvakt som kostade dem matchen, en högerback som inte kunde positionerade sig, en inhoppande mittback som drog på sig frispark i varenda nickduell, en lagkapten som försvann och en Theo Walcott som aldrig någonsin i hela sitt liv kommer att kunna leverera som ensam center i en stormatch.

De hade ett lag med alldeles horribelt stora hål.

Tyskland hade inga sådana problem. Med en försvarsmur helt utan sprickor och ett lag som i övrigt vet exakt vad som förväntas av dem så bjuder de inte på någonting. Det räckte för dem att göra det de skulle, att sköta sitt – och att vänta på att England skulle trycka på självförstörelseknappen.

Och så hade de ju Mesut Özil.

Tillsammans räckte det till en utklassning. 4-0 blev det, och det är givetvis förkrossande, förnedrande siffror i en match med den här bakgrunden. Det är siffror som samtliga dessa spelare kommer att bära med sig under resten av sina karriärer, på helt olika sätt.

Turneringen som speakern på Madsen Square Garden kallar ”The Uefa Under Tjugo-One Championship” är slut och över, men har ändå lämnat oss med en fråga: Vad hade egentligen hänt om turneringens bästa offensiv ställt mot dess bästa försvar? Vad hade hänt om Sverige fått möta Tyskland?

***

Målen?

1-0.
2-0.
3-0.
4-0. 

***

Det måste nämnas. Jag har aldrig tidigare varit rädd för en fotbollstränare, men den här gången följde jag finalen från en plats fem meter ovanför Stuart Pearces position.

Att Sebastian Boenisch vågade räcka ut tungan åt ”Psycho” efter att ha varit en mikrosekund ifrån att få huvudet inslaget – då han sparkat ner Milner precis framför den engelska bänken – det är en sådan där fotbollsgåta som jag aldrig kommer att förstå.

/Erik Niva

Till sist så hoppade jag i alla fall upp i den sydafrikanska sadeln och skrev några rader om Confederations Cup.

Kul final, kul amerikanskt lag – men i allt fundamentalt likafullt inte min turnering. Men fem små episoder tar jag i alla fall med mig:

* Champagne-Charlie
Spanien var en enda seger ifrån att slå världsrekord i landslagsfotboll. Då klev harpunen från Hammarby in i handlingen. Det här bicycletaförsöket får illustrera USA:s otroliga turnering, och den där underbara amerikanska idrottsattityden som alltid håller lågan levande. Efter matchen stod sedan Davies och gjorde intervjuer där han berättade om hur Puyol och Pique ”genom hela matchen pratat om hur rädda de var för min snabbhet”.

* Elefantkyrkogården
Andrea Dossena styrde in bollen i eget mål, Italien släppte in tre mål på en enda halvlek och om det nu fanns minsta tvivel före turneringen så är de borta nu. Världsmästarna finns inte längre. Italien måste generationsväxla och de måste göra det nu. Men till vad? Det är frågan som vare sig jag, Gianluigi Buffon eller Marcello Lippi kan svara på.

* Walk Like an Egyptian
Alltså, jag vet ju inte exakt vad som hände på spelarhotellet efter att Egypten slagit Italien – men på ett eller annat sätt verkar det ju ha varit ett sjujävla party. En prostitutionsskandal? En medieskandal? Äh, jag följde spektaklet på tillräckligt behörigt avstånd för att tycka att det bara var en sån där underhållande absurditet som ingen fotbollsturnering som spelas i Afrika ska vara utan.

* The Thunder
Det gjordes ju en hel del rätt vackra mål under turneringen, men det är bara ett som jag kommer att minnas om tio år. Katlego Mphela – som för övrigt är lagkamrat med gamle HIF:aren Thando Mngomeni i Mamelodi Sundowns – drog iväg en 30-metersmissil som genuint tillhör de grymmaste frisparkar jag sett.

* The Trumpet
Den där satans vuvuzelan.

Nu hoppas jag att det här tåget har mig framme i Malmö snart.

/Erik Niva 

Kanske är det för att Simon rubriksatte ett inlägg häromdagen med en Jayhawks-referens – den enda konsert vi båda två gått på, oberoende av varandra, var Jayhawks på Nalen för några år sedan – men hastigt har vi nått en ny nivå av samförstånd här i bloggen.

I dagens tidning tar vi därför gemensamt ut U21-EM:s All Star Team, faktiskt utan några som helst svårigheter att komma överens.

Vi kände visserligen att det borde vara med några fler spelare från finallagen, men kunde inte hitta några. Vi tyckte inte att Ola Toivonen var direkt självskriven, men kom inte på ett enda namn som på allvar kunde utmana. Vi funderade på om fyra svenskar inte var någon för mycket, men kom fram till att nä, det var det minsann inte alls.

What you say? Är vi rätt på det?

Målvakt
Manuel Neuer, Tyskland
Vi visste att Manu Neuer var väldigt stabil, och i semifinalen fick vi nu lära oss att han även är en inspirerad improvisationsmålvakt. Halvvolleyräddningen på Balotellis frispark på stopptid är det största tyska ögonblicket i turneringen. 

Högerback
Andreas Beck, Tyskland
Inte så mycket för det avgörande semifinalmålet, utan mer för det outtröttliga bombandet upp och ner för högerkanten turneringen igenom. Lika bra offensivt som defensivt. Kommer att vara det tyska a-landslagets högerback i ett årtionde. 

Mittback
Micah Richards, England
Lika virrig som alla andra under Sveriges galna 15-minutersupphämtning, men det är å andra sidan enda gången i turneringen som det här fysiska fenomenet varit möjlig att passera. Kan ensam bära upp ett helt försvar. 

Mittback
Benedikt Höwedes, Tyskland
Född blott 200 meter ifrån den tyske försvarsgeneralen Christoph Metzelders uppväxthus. Den nye Metzelder, alltså?! Nej, ledarfiguren Höwedes har förutsättningarna att bli en större mittback än föregångaren någonsin blev. 

Vänsterback
Domenico Criscito, Italien
Den gamla skolans vänsterbackar var fysiska, iskalla, defensiva. Den nya skolans är konstruktiva kantkvicksilver. I EM bevisade Criscito i match efter match att det går att vara både och. 

Högermittfältare:
Rasmus Elm, Sverige.
Kom in från A-landslaget och visade precis hur stor skillnaden kan vara mellan dem som är och de som kan bli. Blandar en total pålitlighet med momentan briljans, och är den perfekta syntesen mellan gammalt och nytt i svensk fotboll. 

Innermittfältare:
Gustav Svensson, Sverige.
Kom som en blåvit mittfältsmanglare, men växte för varje match med det spelansvar han fick. Täckte oerhört mycket mark defensivt, men fördelade också boll och skötte uppspel på ett större och oändligt mycket mer lovande sätt. 

Vänstermittfältare
James Milner, England
Har missat två viktiga straffar, och är ändå given i det här laget. Det säger en hel del om hur klokt, förståndigt och kreativt som Milner agerat i alla andra situationer. Englands anfallsspel har ofta varit i stort sett beroende av honom. 

Högeranfallare
Sebastian Giovinco, Italien.
EM:s minste spelare var en av få som verkligen backade upp sin hajp. Trixade runt med sina pigga fötter, men behärskade också det större spelet – och visade Sverige exakt hur mycket en fin fot betyder i inläggsspelet. 

Center:
Ola Toivonen, Sverige.
I en turnering där de stora ”niorna” var rätt misslyckade spelmässig växte han för varje match som gick, i takt med att kombinationsspelet med Berg varvade igång. Lär sluta tvåa i skytteligan. 

Vänsteranfallare:
Marcus Berg, Sverige.
Inte så mycket att snacka om, va? Gick in i EM som en lovande striker från Groningen, men visade att han behärskar ett mycket bredare spektrum än så. Turneringens bäste spelare, utan tvekan.

Så. Nu ska jag ta och fundera på om det är värt att börja bry sig om Confederation’s Cup.

/Erik Niva

Ni begriper vad det här var, va?

Ni inser vad ni just har sett?!

Istanbul. Det här var Istanbul.

Champions League-finalen 2005 mellan Liverpool och Milan är numera allmänt erkänd som den allra bästa fotbollsmatch som någonsin spelats, alla kategorier.

Ni har just sett en repris. En inverterad repris som inte riktigt räckte ända fram, okej, men lik förbannat en repris.

Visst, det här var ingen Champions League-final, det var inte ens någon a-landskamp – men det var en semifinal mot England i ett U21-EM på hemmaplan och det är jävlar i mig inte att förringa.

Och exakt hur ska jag kunna hitta förklaringen till det, om jag så finkammar precis hela mellanrummet som skiljer himmel från helvete? Hur ska det någonsin gå att begripa hur ett svenskt landslag inte bara kan bygga anfall som ett helt, halvt Soanien – och hur ska det överhuvudtaget kunna bli möjligt att förstå att vi plötsligt skickar ut ett gäng gultröjor på planen som har hela Europas största vinnarhuvuden?

Jag har ju försökt följa det här landslaget under tiden som det vuxit fram. Jag har hört Lennartsson och Söderberg berätta om sin filosofi, sina trygghetsövningar, sina grupputflykter och sitt harmonisökande. Räcker det för att förstå? Givetvis inte.

Det som har hänt under de här soliga västkustsveckorna är ett sånt där fenomen som vare sig går att förstå eller förklara, en sån där övernaturlig kraft som… ja, vafan – kärleken. En grupp har klickat på ett sätt som gör att den vuxit och vuxit och vuxit tills den över huvud taget går att stoppa.

Sverige gick inte att stoppa den här dagen heller. Sverige förlorade inte den här matchen.

Det var England – och friskusen Joe Hart – som till allra sist lyckades begrava sina värsta demoner.

Likafullt är vi fortfarande ett helt fotbollsfolk som fått en hel uppsättning nya hjältar. Under det sorgliga VM-kvalet har svensk fotboll varit på väg rätt ner i en ny istid – de här spelarna har ställt sig framför den med solkanonen redan innan inlandsisen hann börja lägga sig.

***

Jag har egentligen bara två negativa synpunkter, och jag kommer inte vara ensam om dem. Varför har vi inte lärt oss att försvara defensiva fasta – och var i hela helvetet var spelare som Toivonen och Harbuzi under straffläggningen? Stämmer det som det sägs – att de själva valt att inte slå – så borde någon ha sagt åt dem att det inte var ett alternativ.

***

Betyg?

Johan Dahlin ++
—
Mikael Lustig +++
Rasmus Bengtsson ++
Mattias Bjärsmyr +
Emil Johansson ++
—
Rasmus Elm +++
Gustav Svensson ++++
Andreas Landgren (45) +
Martin Olsson (45) +
—
Marcus Berg +++++
Ola Toivonen ++++

Avbytare: Labinot Harbuzi (45) +++, Guillermo Molins (45) +++.

***

Och målen? Jodå, målen.

Här har ni alla de – fenomenalt högkvalitativa – svenska spelmålen i ett svep. Straffarna återkommer vi till när vi hämtat oss lite.

Nu ska vi ha fram en finalmotståndare också. Ärligt talat känns det rätt mycket som att det kvittar vilket just nu.

/Erik Niva

Efter att England besegrat Spanien gjorde Stuart Pearce en poäng av att gå fram till Fabrice Muamba i omklädningsrummet. Inför alla de andra engelska landslagsspelarna betonade han:
– Det där var en lika bra insats som defensiv mittfältare som jag någonsin tidigare sett.

***

Jag porträtterar den engelska förbundskaptenen i tidningen idag, tar er med till bakgrunden som gjorde honom till ”Psycho”. Den här lilla historien fick inte plats, men den är extra betydelsefull, då den säger en hel del om både Stuart Pearce och Fabrice Muamba.

Pearce är ju en man formad i ett England som knappt ens längre finns. Han är uppfostrad av en pappa som jobbade 18-timmarsdagar, som smällde till om barnen var olydiga och som ansåg att det var varje engelsmans plikt att ställa sig till arméns förfogande.

En sådan bakgrund kan ta en människa i flera olika riktningar. Dennis Pearce – familjens storebror – blev först yrkesmilitär, sedan fascistoid missnöjespolitiker. I EU-valet häromveckan kandiderade han för BNP, Englands motsvarighet till Nationaldemokraterna.
– Vårt land är fullt. Det är dags att stänga dörren för immigranterna.

BNP har gjort en grej av att inte räkna mål gjorda av färgade engelska landslagsspelare.

***

När Fabrice Muamba var åtta år gammal så lämnade hans pappa familjen.
– Det fanns folk som letade efter honom.

Vid den här tiden bodde familjen Muamba hemma i sitt Kinshasa. Pappan Marcel var politiker i president Mobuto Sese Sokos regering, och hade hamnat i livsfara efter ett kuppfösök som återigen kastade Kongo in i inbördeskrig.
– Pappa var i stor fara, och visste att han kunde bli dödad. Han tog oss till sin bror Ilungas hus, för att det var säkrast för oss. Själv var han tvungen att fly landet, har Muamba sagt till The Guardian.

Tre år senare landade Fabrice Muamba på Heathrow. Äntligen hade hans pappa fått politisk asyl i England, och hans familj hade fått tillåtelse att följa efter honom.
– Det var den 6 december 1999, och jag hade aldrig upplevt en sådan kyla. Jag skakade av köld när jag gick av planet.

Fabrice Muamba var fylld av dubbla känslor. Glädje över att återförenas med sin far, sorg över att hans farbror Ilunga dödats i Kongo – och osäkerhet inför vad som väntade honom.
– Första dagen i min nya skola var jag väldigt förvirrad. Alla pratade så snabbt, och det var bara hemskt. Jag kunde inget annat än franska. Men fotbollen gav mig respekt. När det dök upp en boll var det jag som styrde och ställde. Alla frågade: ”Vem är den där ungen?”. Jag hade aldrig några problem i skolan efter det.

***

Jag känner själv ingen samhörighet med Stuart Pearces enorma patriotism, men det finns ändå en helt avgörande skillnad mellan honom och hans storebror. Stuart Pearce dömer människor efter vilka de är och vad de gör, snarare än var de är födda och vilken hudfärg de har.

För honom är en landsförrädare en sådan som Peterborough-födde David Bentley, en slyngel som sviker sitt landslag när det behöver honom. En sådan som Fabrice Muamba, som tar sig igenom helvetet på jorden för att en dag få dominera mot Spanien i den engelska landslagströjan? Good patriot. Made your country proud, son.

/Erik Niva

Semifinal, alltså.

England, alltså.

Vad är det egentligen vi har emot oss? Jo, det ska jag försöka tala om. Jag har sett alla de tre engelska gruppspelsmatcherna på plats, och fått en rätt bra bild av både lagets och de individuella spelarnas status.

Lagmässigt ser jag England som relativt komplett, men med ett stort problem som jag varnade för redan turneringen och som sedan bara blivit tydligare och tydligare. Det här är ett engelskt lag som vill spela bollen genom mittfältet – men som inte nödvändigtvis är tillräckligt bra för att klara av det.

Hade England haft tillgång till den skadade Tom Huddlestone hade de haft en fokuspunkt som behärskar både det korta och – framförallt – det långa passningsspelet. Nu har de Lee Catermole, Fabrice Muamba och Mark Noble, och när bollen rullas ut till dem finns det jättemöjligheter att pressa till sig bollen i hyperintressanta lägen.

Och även om inte vi erövrar bollen så är halva slaget vunnet bara vi stör de engelska mittfältarna tillräckligt mycket för att de ska släppa enkelt tillbaka till backlinjen. Då kommer den adresslösa långbollen – och även om Walcott, Agbonlahor och Milner är skickliga fotbollsspelare så är de inte några targetspelare som lyckas låsa fast den typen av uppspel.

Presspelet på mittfältet är nyckeln till matchen. Där har ni anledningen till varför det är så extra tråkigt att Pontus Wernbloom är avstängd, och att det inte kommer att bli Labinot Harbuzi inte kommer att ersätta honom.

Individuellt då? Jo, här har ni min bedömning av den engelska startelvan, utifrån betygskriterier som är ett egendomligt mischmasch av grundförmåga, dagsform och plats i spelmodellen.

Joe Hart (Birmingham City) ++++
Stabil målvaktsyp, som petade Andreas Isaksson, men i sin tur blev petad av Shay Given. Tror fortfarande att det här är Englands näste stormålvakt, och att Birmingham har gjort ett kap som säkrat upp rättigheterna till honom. Något yvigt spel med fötterna i turneringen.

—

Martin Crainie (Portsmouth) ++
En svaghet. Pearce gillar Crainie, men han är en mittbackstyp som förvisats ut på kanten. Ganska trög, ganska stabbig och utan offensivt ytterbacksspel. Har aldrig varit i närheten av att ta ordinarie plats i Portsmouth, och hade det inte varit för att Michael Mancienne gjort en så katastrofal turnering tror jag att Pearce hade föredragit honom.

Micah Richards (Man City) +++++
Den störste försvarstalang som brittisk fotboll fått fram sedan Rio Ferdinand. Fysiskt fenomen, med snabbhet, styrka och spänst. Har kastat bort den gångna säsongen med dålig attityd, men har sett nyfokuserad ut under den här turneringen. Stuart Pearce är bra för honom.

Nedum Onuoha (Man City) ++++
Ännu en Man City-spelare som haft Pearce som klubblagstränare. Påminner mycket om Richards, med skillnaden att han inte har riktigt samma vidunderliga atletfysik. Har däremot mer stabil attityd – och är mer bekväm med bollen.

Kieran Gibbs (Arsenal) +++
Ung Ashley Cole-kopia, som säkert kommer att bli a-landslagets näste vänsterback. Bekväm med bollen, bra passningsspelare och frejdig i offensiven. Har fortfarande en del att lära vad gäller försvarsspelets grunder.

—

Fabrice Muamba (Bolton) +++
Bollsamlaren på det defensiva mittfältet. Var katastrofal mot Finland, men fullständigt strålande mot Spanien. Spindellik Patrick Vieira-fysik ger ett bra tacklingsspel. Kan dock vara väldigt osäker med bollen om han får ont om tid.

Lee Cattermole (Wigan) ++
Energispelare som grät på planen när hans älskade Middlesbrough fick storstryk i hans debut. På bra dagar ser han ut som en dynamisk box-to-box-mittfältare utan direkt svagheter. På dåliga dagar ser han ut som en kortvuxen kille utan vare sig passningsspel, snabbhet eller skott. Kan eventuellt ersättas av Aston Villas Craig Gardner eller Evertons Jack Rodwell.

Mark Noble (West Ham) +++
Har samma egenskaper som Cattermole, utökat med ett lite större spel och register. En nyckelspelare för England, så till vida att det är han som måste dirigera det egna bollinnehavet. Ledartyp.

—

Theo Walcott (Arsenal) ++++
Blixtrade till mot Spanien, annars har ju inte Walcott bidragit med särskilt mycket alls så här långt. Ni kan killen. Hög högstanivå, låg lägstanivå. Har förmåga att göra tre mål borta mot Kroatien, men kan precis lika gärna neutraliseras till osynlighet.

Gabby Agbonlahor (Aston Villa) +++
Jag är fortfarande inte övertygad om att Agbonlahor bör spela som ensam centralforward, men nu är det i alla fall så han används. Inte alls kommit till sin rätt så här långt i EM, och trots sin styrka, sin målfarlighet och sin supersnabbhet har England sett ut som ett farligare lag då Agbonlahor ersatts av den mer självuppoffrande Fraizer Campbell.

James Milner (Aston Villa) +++++
”Du kan aldrig vinna något med ett lag fullt av James Milners”, sa Graeme Souness när han var manager för Newcastle. Det bevisar mest bara en sak – Souness är en dåre. Den gamle medeldistanslöparen Milner har varit Englands – och kanske hela turneringens – bäste spelare så här långt. Han har spelat allt mellan högerback och vänsterytter, och dominerat på alla platser. Hade England haft elva James Milners hade den här semifinalen inte ens behövt spelas.

/Erik Niva

Nöjda med det?

Det ska vi givetvis inte vara, för Sverige kan vinna EM. Nu är det liksom inget att tveka om och hymla med längre. Alla lag i den här turneringen har nu visat upp allt de har – och det har inte funnits någonting som någon annan har gjort som inte Sverige har gjort bättre.

Mitt i allt kaos var den första svenska halvleken den bästa som spelats i den här turneringen, tätt före Englands andra halva mot Spanien.

Nu blir det England i semifinal – fler tankar om det har ni när – och vi är ju inte favoriter i vare sig match eller turnering. Alla de andra semifinallagen har fortfarande mer namnkunniga spelare än oss – i synnerhet efter de gula korten på Wernbloom och Bajrami – men det finns inga andra med ett lika bra grundspel.

Och det finns inga andra som spelar en lika flytande anfallsfotboll.

Jag är nu ingen offensivfundamentalist, men det är ändå med en liten rysning som jag skriver de där raderna. Vi har ju längtat så – vissa av oss mer än andra – efter ett landslag som faktiskt kan besegra motståndare med deras egna bolltrillarvapen. Nu har vi det.

De serbiska spelarna kan garanterat fortfarande göra mer halsbrytande konster när de står och trixar på träning, men när nu motståndarna var på plats och presspelet var påkopplat – då var det serberna som såg slarviga och direkt klumpiga ut med bollen.

Funktionell teknik, kallas det, och kan vara alldeles förbaskat vackert att se när gultröjade spelare som Bajrami, Elm, Toivonen och Berg utnyttjar farten för att kombinera sig igenom.

Det känns som att det var länge sedan sist.

***

Allt det där andra då? Jo, det är ju något med kraftfält som kolliderar när ett Skandinavien-Sverige och ett Balkan-Serbien möts då allt står på sin spets. Det blir tufft, stökigt, kaotiskt.

Det är klart att det inte är sådär jättesnyggt att se vissa av satsningarna kommer när serberna bestämmer sig för att bråka istället för att spela, men samtidigt har jag svårt att få det till några direkt skandalscener. I mångt och mycket avgör ju den feldömda 2-0-straffen matchen, och på gott och ont så förblir Serbien ett lag som inte reagerar på det allra mest balanserade sättet på såna domslut.

***

Betygen då? Frågar ni mig:

Johan Dahlin ++
—
Mikael Lustig +++
Mattias Bjärsmyr ++++
Rasmus Bengtsson +++
Emil Johansson +++
—
Rasmus Elm +++
Gustav Svensson +++++
Pontus Wernbloom ++++
Emir Bajrami ++++
—
Marucs Berg +++++
Ola Toivonen ++++ 

Givetvis fem-snudd även på främst Bajrami, men trots allt måste omdömet dras ner av det gula kortet. Berg lufsade väl mest runt under den sista halvtimmen, men det hade han rätt till då han avgjort matchen under den första.

***

Äh vafan… Vi tar väl målen en vända till också?!

Det blev 1-0. Det blev 2-0. Och det blev 3-1.

Svensk fotboll har sett sämre kvällar.

/Erik Niva