Haha. Vi ska inte ta till överord här, då det helt enkelt inte behövs.

Det här var den bästa halvlek ett svenskt fotbollslag gjort sedan a-landslaget var nere på Parken och gjorde 3-1 på Danmark för drygt två år sedan.

Mål och misstag, blod och åska, domarmissar och småskandaler – mer går bara inte att begära. Fantastisk halvlek. Fenomenal halvlek.

Det är en sån här match som hade kunnat vända på fem minuter, men det röda serbiska kortet i slutminuten avgjorde definitivt matchen. Believe it.

Vi tar målen i repris så länge – sedan återkommer vi efter 90.

* 1-0. Marcus Berg drar in en direktvänster på Bajramis inspel.
* 2-0. Samme Bajrami fixar en straff till samme Berg. Inget misstag.
* 3-1. Slarv i serbförsvaret öppnar för en geometrichip av Ola Toivonen.

/Erik Niva 

Det är rätt sällan jag bryr mig om att hänga kvar i de mixade zonerna nuförtiden – det ger väldigt sällan någonting av värde för mig – men efter matchen mellan England och Tyskland igår gjorde jag ett undantag.

Jag ville snacka med Andreas Beck.

Det är en sak att Beck är det tyska a-landslagets näste högerback och att han vann Bundesliga med Stuttgart redan som 20-åring – jag ville snarare prata med honom om Alles ausser Fussball.

Så heter den kolumn om den tyska prestigetidningen Die Zeit publicerar varje tisdag – Allt utanför fotbollen – där antingen Beck eller Philipp Lahm eller Thomas Hitzlsperger får chansen att prata om vad som helst som intresserar dem, så länge det inte direkt har med fotboll att göra.

När Die Zeit gjorde sin introduktionsintervju med Beck så löd rubriken ”Nietzsche känner jag väl till”, men även om litteratur är hans största fritidsintresse så stannar inte hans världssyn i böckerna. De veckor som Beck haft ordet har han bland annat pratat om…
…faran med den Internet-generation han själv tillhör.
…sin relation till det Ryssland där han föddes.
…kärleken till sin Saab 900.

Det sistnämnda var givetvis en tacksam ingång för vårt snack, och än en gång upprepade Beck sin lätt sorgstrukna saknad till sin gamla trotjänare:
– Jag saknar verkligen min gamla Saab. Jag var tvungen att skrota den för några månader sedan, och jag har inte alls lärt mig att gilla min nya modell på samma sätt. Den har ingen karaktär. Min Saab byggdes i Sverige 1989 – innan GM – och hade mycket mer själ än de nya bilarna.
* Du gillar svenska bilar?
– Ja, jag har köpt en Volvo i present till mina föräldrar också. Och jag hoppas verkligen att Saab hittar en ny investerare, men jag har inte kunnat följa affärerna de senaste veckorna.

Vi pratade lite mer om Sverige – ”nästan alla svenskar verkar ha mycket i sina hjärnor, i sina sinnen – ja, förutom Pelle Nilsson då” – och om böcker. Just nu läser Beck en bok av den tyske finansinspiratören Bodo Schäfer, och det var först när han skulle förklara konceptet bakom den som gapet mellan hans halvknackiga engelska och min undermåliga tyska blev lite väl stort.

Men det var värt den där extra kvarten i mixed zone. Jag gillar ju fotbollsspelare som är människor – gärna tänkande människor – och kommer garanterat att följa Andreas Beck genom hela hans karriär.

***

En annan del av U21-EM och ett helt annat levnadsöde. För tio månader sedan stannade jag vid en skola i Fushë Kosovë, några mil utanför Kosovos huvudstad Pristina.

Salih Bajrami mötte upp. Det är Emir Bajramis farbror.

Ute i den stora världen är Fushë Kosovë känt för att Slobodan Milošević höll ett av sina allra mest krigshetsande tal, ett av de där anförandena som fick Jugoslavien att ramla hela vägen ner i kriget. För familjen Bajrami är det hemma.

I en trivsam enplansvilla här levde Emir Bajrami de fyra första åren av sitt liv, men när den politiska  situationen i Kosovo förvärrades alltmer under början av 1990-talet så skingrades familjen. En bror flydde till Tyskland. Avdulla Bajrami tog med sig sin fyraårige son och hamnade i Köping.

Salih Bajrami var äldst, och stannade därför kvar så länge han bara kunde för att se om huset och familjens gamla mamma – men när den serbiska milisen till sist tvingade bort dem så flydde han till Makedonien. När han väl vågade sig tillbaka så återvände han till ett annat hus än det han lämnet.
– Det var en katastrof. De hade bott här, serberna, tagit med sig allt som gick att bära och förstört resten. Hemskt. Vi vågade knappt ens gå in i huset igen.

Idag är familjehemmet återuppbyggt, nyrenoverat – och dekorerat av bilder och tidningsklipp på brorsonen som blivit professionell fotbollsspelare i ett annat land.

Inför den avgörande matchen ikväll har Emir Bajrami flera gånger upprepat att det inte är något särskilt för honom att möta just Serbien. Jag förstår ju att han säger så – och jag förvånas ofta av hur flyktingbarn från Balkan lyckas oväntat bra med att gå vidare från historiens fängsel – men jag tror rätt och slätt inte att det stämmer.

Oavsett vilket vågar jag i alla fall lova att det sitter en hel familj Bajrami nere i Fushë Kosovë och håller tummarna hårdare än de någonsin tidigare gjort för en fotbollsmatch.

/Erik Niva

En midsommarhelg senare.

Efter en midsommarhelg utan vare sig tv eller internet finns det ju behov av att få överblick, att summera. Vad har hänt på transfermarknaden? Och vad har inte hänt?

Som vanligt den här sommaren tycks ju det senare hittills överskugga det förstnämnda. Mycket spekulation, rätt lite substans. Summeringen gick rätt snabbt. Inte mycket har hänt, förutom att Michael Owen lyckats göra sig själv till ett ännu lite större åtlöje sedan sist.

Visst är det väl lite intressant att Ben Sahar har gått från Chelsea till Espanyol – och att Shunshuke Nakamura tycks ansluta till Estadio Cornellá-El Prat – men i en tid då väldigt lite faktiskt händer så ska vi ju tacka reklamgudarna för att vi har en Owen som kan göra stiltjen underhållande.

Och framförallt ska vi tacka de brittiska medieinformatörerna för att den där desperata pr-broschyren som Owens stab cirkulerar bland världens alla nu äntligen är tillgänglig i all sin tragikomiska prakt.

Jag är oerhört svag för framförallt det här uppslaget, där det som påstås vara Michael Owens ”brand values” preciseras. Det här är alltså de kärnvärden som den slocknade målgörarkometen påstås stå för år 2009:
Fit & Healthy. First Class. Succesful. Young. Dynamic. Commited. Sincere. Clean & Fresh. Good Looking. Global. Enthusiastic. Stylish. Devoted. Respected. Charismatic. Articulate. Technical. Instinctive. Aspirational. Cool. Resilient.

Det är så roligt att man nästan önskar att det vore en parodi. Första budordet är alltså ”Fit & Healthy”, och anspelar på en anfallare som varit kroniskt skadad i fyra säsonger. Det tredje är ”Succesful”, efter en säsong då Owen starkt bidragit till att spela Newcastle ur Premier League. Det fjärde är ”Young”, samma år som Owen fyller 30. And it just goes on.

Owens sommar är redan fotbollsvärldens mest pinsamma. Efter att Hull City var den enda klubb som deklarerat ett intresse kände han sig nu tvingad att gå ut till Sky Sports och påstå att det fanns ”ett stort intresse, från klubbar både i England och utomlands” nu i eftermiddags

Jag tror det när jag ser det, Mister Cool.

***

Hursom. Snart dags att traska mot Örjans Vall, där transferstoryn för kvällen handlar om huruvida tyske trollgubben Marko Marin har lyckats sura sig hela vägen till bänken över att hans övergång till Werder Bremen stoppats.

På ena sidan Nissan har jag Örjans Vall. På andra sidan har jag stadens bibliotek. Som Tim Sparv uttryckte det när han presenterade staden för brittiska journalister inför premiären:
– The football people want another stadium for a number of years but they are not getting it. They are spending money on libraries and rubbish things like that.

/Erik Niva

Och vem fan hade kunnat tro att vi skulle få lära oss ordet vuvuzela den här veckan? Den sydafrikanska Confederations Cup-trumpeten är the talk of the town.

Vi hade till och med en helsida om saken i tidningen idag, där jag och ett knippe annat fotbollsfolk gnäller över hur störande det där skärande, ihållande ljudet är.

Och det är det ju verkligen.

Min personliga uppfattning är att jag inte gillar vare sig trumpeter, visslor eller tutejävlar på fotboll. Jag tycker att de låter jobbigt, och har dessutom känslan av att de som brölar på med dem är sånt här eventfolk som är för lata för att sjunga – eller inte kan texten till en enda fotbollssång – men ändå har fått för sig att de ska ”skapa atmosfär” och ”bidra till festen” när de går på årets enda fotbollsmatch.

Men vafan vet jag om Rustenburg?

Självaste Sepp Blatter har fått lov att uttala sig i vuvuzela-frågan, och han är värd att lyssna på (jag är lite orolig för mig själv, eftersom jag måste erkänna att Sepp Blatter allt oftare blivit värd att lyssna på):
– Det är ett lokalt ljud, och jag kan inte se hur det skulle vara möjligt att stoppa. Det här är Afrika. Det är inte Västeuropa. Det är ljud, energi, rytm, musik, dans, trummor. Vi får lov att anpassa oss lite.

Även om jag är instinktivt allergisk mot allt ”rytmen-i-blodet”-snack så har han en poäng. Men det som verkligen får mig att fundera om jag står på rätt sida i den här striden är en kommentar från Lennart Petersson, säkerhetsansvarig på Fotbollsförbundet, i vår tidning. Tydligen har SvFF nu förbjudit tutor:
– Vi sa nej av hänsyn till familjer och äldre på läktarna. Tutorna lät för högt och vi fick så mycket klagomål efter landskampen mot Frankrike förra året.

En gång för alla – en fotbollsarena ska vara en högljudd plats. Och även om jag personligen föredrar brittisk allsång eller latinskt torcidakaos så har ju såklart afrikanerna rät till att trumma igång ett helt jävla soundsystem, om det nu är det som får deras läktarbåt att flyta.

Det är de tysta, döda, sterila arenorna som är det värsta hotet.

Jag är fortfarande ideologisk motståndare till vuvuzelan – min misstanke är att det inte alls är någon särskilt integrerad del av sydafrikansk läktarkultur, utan bara en plastpryl som några krämare prackar på en eventpublik utanför arenorna – men jag börjar allt mer luta åt att jag trots allt hoppas att det inte blir något Fifa-förbud mot dem.

Tro mig när jag säger att man inte vill stå på Sue Watsons sida i kampen om fotbollsläktarna.

***

Appropå fotbollsläktare och appropå Svenska Fotbollförbundet – det här är rätt viktigt.

Det går att tycka mycket om stämningen på våra landskamper, men alla som har varit med ett tag vet att den har höjts något alldeles ofantligt de senaste fem åren. Under såväl 70- som 80- och 90-tal var det verkligen alldeles knäpptyst på i stort sett varenda svensk a-landskamp, och när vi väl började vakna inför hur det såg ut i resten av världen växte det där till ett ganska genant problem för den svenska fotbollsrörelsen.

Det blev bättre. Det blev inte alltid världsklassbra – men det blev satan så mycket bättre. Det blev helt acceptabel stämning på en stor andel av Råsunda-matcherna, och det blev några helt sanslösa folkfester i samband med Sveriges mästerskapsmatcher i Tyskland och Österrike.

Vi har sammanslutningen som kallar sig Camp Sweden att tacka för mycket av det.

Men nu är det tydligen något snille som har bestämt sig för att det ska bli sämre igen. Jag har inte gjort någon journalistisk bakgrundsgranskning av de här turerna – jag går på känsla här, och det är möjligt att jag missar någon betydelsebärande faktor – men kan bara konstatera att Svenska Fotbollförbundet tycks ha bestämt sig för att det här med aktiva landslagssupportrar, det var allt rätt jobbigt, det.

Jag har ju blivit så cyniskt luttrad att jag inte längre begär att förbundsfolket ska förstå värdet av att själva arbeta för att få levande landskamper – men de behöver väl för i helvete i alla fall inte aktivt motarbeta det?! De kan väl i alla fall tacksamt svälja de stekta sparvar som flyger in i munnen på dem?!

Det här borde inte vara den diskussion som SvFF tvingar fram i offentligheten, samtidigt som U21-EM förpestas av tusentals tomma sponsorstolar och Sverige kan göra 5-1 på Vitryssland inför näst intill tysta läktare. 

Funderar fan i mig på att ta med mig en vuvuzela till nästa landskamp, och föra ett satans oväsen i ren protest.

/Erik Niva

First things first. Det officiella spelprogrammet för Premier League är ute, och även om jag inte är helt nöjd är jag för en gångs skull i alla fall inte konspiratoriskt indignerad.

Korkarna i taket, klackarna på bollen – det blev en EM-fest den här sommaren också. Det lär inte stå 8 000 stolar tomma på nästa svenska match.

Vilken massiv, monumental urladdning.

***

För mig slöts faktiskt cirkeln redan här. Jag såg matchen mellan Sverige och Vitryssland på ett hotell på Stortorget i Helsingborg. Tvärs över gatan ligger ett konditori som heter Fahlmans, och för nästan två år sedan – i början av september 2007 – satt jag där i nästan tre timmar och pratade med Jörgen Lennartsson.

Jag skrev på ett reportage om U21-landslaget till Sportmagasinet – det första och längsta reportage som gjorts om den här kullen – och vi resonerade kring en trixig balansgång.

Dels hette det:
– Som hemmanation så går det inte att bara försvara och spela kontringsfotboll. Det finns inte på världskartan. Skulle vi spela mästerskapet på någon ö utanför Grekland – då hade det varit ett annat perspektiv. Nu är det hemma-EM, och vi känner att det finns en viktig faktor i attraktionsvärdet, att det ska vara kul att se U21-landslaget spela fotboll.
Samtidigt gick det inte heller att blunda för verkligheten:
– Många svenskar har inte bilden klar för sig av var vi ligger på skalan. Vad vi än gör, hur mycket vi än tränar, så kommer vi aldrig att kunna skapa ett svenskt fotbollslag som spelar som Valencia. Det går inte. Det finns inte en möjlighet. Men vi kan vinna mot Valencia – och a-landslaget kan slå Argentina och Brasilien – men vi kan inte göra det med deras fotboll. Vi kommer aldrig att kunna utmana Joaquin i teknik eller Vicente i dribblingar. Aldrig. Ska vi vinna måste alla elva spelare i vårt lag springa mer än alla elva spelare i deras lag. Våra spelare måste vinna fler närkamper än deras, vi måste vara bra på fasta situationer och vi måste ha suveränt disciplinerat försvarsspel.

Det vi precis har sett var näst intill den perfekta syntesen mellan den nya svenska fotbollens två kraftfält. Grunden till det offensiva propagandaspel vi bjöds på lades i en tuff, noggrann defensiv – tro intet annat – men när bollen väl var erövrad hade vi äntligen också förmågan att av egen kraft faktiskt göra något konstruktivt med den.

Det var väldigt, väldigt roligt att se, och precis på pricken den injektion av framtidstro som svensk fotboll behövde så mycket den här junidagen i nådens år, 2009.

***

Mina betyg:
Johan Dahlin +++
—
Mikael Lustig ++++
Mattias Bjärsmyr +++
Rasmus Bengtsson ++++
Emil Johansson ++
—
Rasmus Elm ++++
Gustav Svensson ++++
Pontus Wernbloom ++++
Emir Bajrami ++
—
Ola Toivonen +++
Marcus Berg +++++

***

Och för att gå vidare till livets stora frågor – vilket mål höll egentligen allra högst klass? Mitt val är klart. Sergej Kislyaks mörsare är helt ostoppbar – och Gustav Svenssons ännu bättre tekniskt utförd – men samtidigt såna där pärlor som vilken spelare som helst kan få på någon enstaka gång när bollträffen sitter. Bergs slalomdribbling lär ha sina anhängare, men den första portpassagen är lite för sladdrig för min smak.

Nej, i min värld tar Värmlands-samarbetet mellan Toivonen och Berg målmoroten ikväll. Volleyavslutet är distinkt, och lyftningen som leder fram till det är precis den typen av medveten, välutförd lösning i fart som kräver högsta tekniska nivå. Faktiskt – världsklass.

***

Det ska i alla fall sägas – Vitryssland visade sig vara ett riktigt, riktigt ihåligt fotbollslag. Riktigt vad som hände i kvalet vet jag inte, men är ett lag totalt okänt i dagens sönderscoutade fotbollsvärld finns det ofta en anledning till det.

Vi ska ju knappast behöva falla på målskillnad nu, men vi är fortfarande inte riktigt säkra på var Sverige står gentemot Italien och Serbien. Nu tänkte jag ta och knalla upp till Olympia för att försöka ta reda på det.

/Erik Niva

I tidningen koncentrerar jag mig på Finlands sak – de blåvita hockeyhorderna blir mitt bestående minne från premiären – så det lämnar ju lite utrymme för den andra planhalvan.

England, alltså.

They just weren’t very good. Det fanns en sekvens där Stuart Pearce stormade upp från sin avbytarbänk och vrålade så att det mullrade ända upp till pressläktaren:
– PASS THE FUCKING BALL.

Det här U21-landslagets insats igår påminde väldigt mycket om de prestationer vi sett det engelska a-landslaget göra, till exempel under VM i Tyskland. Karaktärslöst eget spel, förvånansvärt lågt tempo. Jag har väldigt lätt att gilla i stort sett varje enskild spelartyp i den engelska U21-truppen – men igår hade jag förtvivlat svårt att tycka om laget.

I alla fall så länge det var spel elva-mot-elva. Efter att Mancienne visats ut, Sparv borrat ner straffen och England tvingats inse att huvudet låg på arkebuseringsblocket så plockade de i alla fall fram sina inbyggda lejonhjärtan. James Milner var bäst på plan, Mark Noble började hitta några kloka passningslösningar och Micah Richards spelade med precis den thou-shalt-not-pass-attityd som han kan bygga en världskarriär på.

Efteråt använde lagkaptenen Noble begreppet ”tournament football” upprepade gånger, och menade på att de lag som till slut vinner ett mästerskap ofta är de som börjar lite trögt. Må så vara – men det där växandet som krävs längs vägen kommer inte per automatik.

Stuart Pearce vet givetvis allt det här, och hans presskonferens efter matchen var en uppvisning i konsten att kalla en spade för en spade och att besvara raka frågor med raka svar.
– The way we played certainly wasn’t good enough to win this tournament, that’s for sure.

Någon undrade varför Theo Walcott blev utbytt redan i paus. Var han skadad?
– No. But I wanted to win the game.

Hade han några klagomål att framföra över domarens beslut att ge Finland straff och visa rött kort till Michael Mancienne?
– None at all. Good decision by the referee. Michael will have to learn.

Var han överraskad över hur Finland hade spelat?
– The only surprise on the pitch was that England played the way that they did.

Pearce summerade med en harang om att det han var allra mest besviken på var den låga passningskvaliteten.
– I’ve watched them in training every day for the last two weeks, and they’ve passed the ball fantastically. But, of course, you will only have my word for that.

Som det brukar heta – the proof of the pudding is in the eating.

Premier League-sättet att slippa en jobbig mixed zone…

***

Tyskland-Spanien då?! Jag kunde bara se den med ett halvt öga, men av det jag kunde utröna såg det väl ut som man kunde väntat sig?!

Spanien började piggt med sitt sedvanliga bollvårdande, men ju längre matchen gick, desto tydligare blev det att det här är en urvattnad version av det riktiga spanska U21-landslaget. Men Sergio Asenjo är en satans bra målvakt.

Tysklands profilstarka multikultilag malde tyngre och tyngre, men visade upp en näst intill imponerande oförmåga att få dit bollen. Özil är en kul kille – och Spurs köpte fel Boateng.

***

Vill förresten passa på att be mina finska kamrater om ursäkt, och rätta mig själv. I tidningen beskrev jag det här som Finlands första mästerskapsmatch i fotboll någonsin – jag menade på så här hög nivå – och den oprecisa formuleringen gjorde så att jag till exempel exkluderade det finska lag som spelade U20-VM 2001.

Daniel Sjölund och hans kompisar var ju ända borta i Argentina, i en turnering som bland annat innehöll Kaká, Essien, Cech, Robben, Maicon, Van der Vaart, Huntelaar, Adriano, Maxi Rodriguez och Saviola.

Argentina vann. Finland åkte ut i gruppspelet.

***

Väldigt finsk scen från pressrummet strax efter slutsignalen. Lite oväntat serveras det gratis öl ur en kyl, och två finska journalister undrar misstänksamt:
– Is this non-alcoholic beer?
Funktionärskvinna svarar:
– No, this is with alcohol. You want non-alcoholic?
Förskräckt ropar de båda finländarna i munnen på varandra:
– No, no, no, no. Just wanted to be sure. 

/Erik Niva

Jamenvafan. Regnet försvann någonstans vld Katrineholm, nya Madness är bättre än jag någonsin trott, det är match ikväll – så det är väl lika bra att kicka igång det här U21-segmentet som utlovades samtidigt som jag annonserade min bloggpaus.

Arbetsfördelningen är uppritade enligt den beprövade mästerskapsmodellen; en visionärt begränsad Simon Bank ägnar sisådär tre veckor åt att följa samma allsvenska spelare som han följer under det övriga sommarhalvåret, en vidvinklad världsman som jag själv har resten av kontinenten som mitt arbetsfält.

Alltså – mot Halmstad, mot Örjans Vall.

Idag ägnar jag mig annars åt den mest grundläggande av förhandsfunderingar i tidningen – den som är lika ofrånkomlig som hopplös – vilka vinner?

Egentligen tippar jag väl mot bättre vetande, men något i mig säger ändå att det här har förutsättningarna att bli turneringen där England till sist börjar kränga av sig sin alldeles för gamla förlorarmantel.

De har spelarna – Hart—Mancienne, Richards, Onuoha, Gibbs—Milner, Cattermole, Noble—Walcott, Agbonlahor, Johnson är en så gott som komplett elva, som enbart saknar en riktig playmaker – och det har den kollektiva drivkraften som kan bli så viktig i en turnering väldigt präglad av individuella ambitioner.

Och krisar det så slänger de väl bara upp Joe Lewis på topp.

I övrigt är det ungefär såhär jag ser på de lag som har en rimlig chans att gå vidare:

* Italien. Kanske det allra mest ”färdiga” laget av alla. En elva i stort sett utan svagheter, och fullpumpade av den taktiska vinnarsmartness som en Serie A-fostran fortfarande ger.

* Spanien. Kommer att styra matchbilden i samtliga matcher de spelar, men herregud… Fábregas, Ramos, Pique, Silva, Mata och Busquets saknas samtliga. Det här är egentligen Spanien B, och att de ändå är en realistisk segerkandidat är en otroligt styrkedemonstration.

* Serbien är, som vi vet, precis hur farliga som helst. Kan vinna varje enskild match, men totalt sett tycker jag ändå att truppen saknar några hack av seniorerfarenhet. Hade velat ha både Kuzmanovic och Subotic i truppen.

* Tyskland är defensivt stabilt, samtidigt som deras nya, multikulturella landslagssammansättning för med sig en ännu större bollskicklighet än de tidigare haft. Saknar bara de riktiga målgörarna – men det är då ett rätt stort aber.

* Sverige har utvecklats enormt under den ”resa” som Lennartsson/Söderberg gillar att referera till, och går nu in i turneringen som ett lag som förtjänar att vara där, snarare än ett värdland som bara fått en friplats. Att vi har ett individuellt sett bättre lag än på länge är väldokumenterat – men jämfört med konkurrenterna ligger vi likafullt ändå efter vad gäller enskilda spelares matchvinnarkvaliteter. Ser semifinal som ett maxresultat.

Vad tror ni själva?

/Erik Niva

På allmän begäran – eller rättare sagt på chefernas begäran – ett tillfälligt avbrott i blogguppehållet.

Sverige förlorar för första gången någonsin en tävlingsmatch mot Danmark, och det är bara att konstatera att om det nu ska gå åt helvete – då ska det göra det med symbolik.

* Kim Källström slår bort en straff på ett sätt som stinker missade mästerskap. Enda chansen för honom att påminna mer om Kennet Andersson mot Österrike hade varit om han hade haft gula skor.

* Svensk fotbollshistorias mest funktionella fotbollsspelare – en spelare som verkligen definierar hela Lars Lagerbäck-erans sätt att göra guld av gråsten – står för en av svensk fotbollshistorias minst funktionella aktioner. Mikael Nilsson för en plötslig övertro på sin egen tekniska förmåga, och Thomas Kahlenberg får öppet mål.

* Henrik Larsson saxsparkar en boll över från fem meter, och ser under hela matchen också ut som just den 37-årige allsvenske anfallaren som han faktiskt är. Naturligtvis finns det saker som är väldigt mycket viktigare än fotboll – och ikväll går alla sympatier till Henrik Larsson och hans familj – men när nu Larsson springer ut på planen så kommer hans insats ofrånkomligen också att bedömas. Och den var långtifrån bra.

***
Matchbilden i stort då? Jo, Sverige led verkligen ofantligt mycket av att Anders Svensson inte kunde spela. Nu tappade vi förmågan att spela bollen genom det centrala mittfältet, och det fick negativa effekter på precis hela laget.

Kim Källström blev återigen överambitiös i sina försök att axla kreativitetsmanteln, och sjönk ner i en felprocent som bara steg och steg. Zlatan Ibrahimovic blev tidigt frustrerad när han inte fick bollarna han ville ha, och droppade ner i precis de sällsynta ytor där han blir så gott som ofarlig. Henrik Larsson föll ut för långt på kanterna, så att vi i stort set helt saknade närvaro inne i straffområdet.

Och så hade vi förstås en vänsterback som tycktes totalbedövad i sin vänsterfot.

Det kommer att heta att vi skapade tillräckligt med chanser för att vinna matchen – och det gjorde vi – men det är ett resonemang som saknar betydelse.

Vi har ett på pappret bättre fotbollslandslag än vad Danmark har. Ändå klarade vi inte av att styra matchen som vi ville. Det berodde till stor del på slumpmässiga misstag i avgörande situationer, visst – men det berodde samtidigt också på en matchplan som inte höll hela vägen och enskilda prestationer som var sämre än de borde varit.
***
Med det sagt – på förhand har det hetat att Danmark har sämre enskilda spelare än de tidigare haft, och att Sverige å andra sidan har vaskat fram en ny generation med större individuell skicklighet än tidigare.

Jag har själv torgfört den åsikten – och jag vidhåller att den är korrekt – men med det inte sagt att förvandlingen är fullbordad. När laguppställningarna blev definitiva kunde vi konstatera att Sveriges startelva innehöll två spelare från Europas tre stora ligor (Ibrahimovic och Mellberg). Danmarks innehöll sju (Sörensen, Agger, Kjaer, Jacobsen, Poulsen, Jörgensen och Bendtner). Totalt sett finns det fortfarande fler bollbekväma fotbollsspelarei Danmark än i Sverige, och den här kvällen var det en sådan skillnad som gav utslag.

**
Spelarbetyg?

Andreas Isaksson ++
Mikael Nilsson +
Olof Mellberg ++
Daniel Majstorovic +++
Adam Johansson +
Christian Wilhelmsson +
Daniel Andersson +
Kim Källström ++
Rasmus Elm +++
Henrik Larsson +
Zlatan Ibrahimovic ++

***
Och bara för att göra kvällsmörkret riktigt komplett – precis alldeles nyss kom så också beskedet att Bruno Alves forcerade in ett sent segermål för Portugal i Tirana.

När vi sammanfattar gruppspelet sent i höst är risken att det målet visar sig vara väl så tungt som Kahlenbergs dolkstöt på Råsunda. Resten av Sveriges kval handlar ju om att säkra andraplatsen, och den uppgiften ser nu så oändligt mycket svårare ut än den gjorde före det portugisiska målet.

***
I tio års tid har Sverige levt på att besegra oddsen och att få ihop ett storlag av spelare som egentligen inte borde kunna bilda ett sådant. Ikväll gick det inte längre. Ikväll han verkligheten till sist ikapp.
***

Förresten – en sak till, medan jag kommer ihåg det, innan det glöms bort. Under stora stycken var stämningen på Råsunda bättre än jag minns den från någon annan landskamp de senaste 20 åren.

Förhoppningsvis var det en del av ett trendbrott, som framförallt folket bakom Camp Sweden ligger bakom med idogt gnet. Förhoppningsvis så slipper vi skämmas för ett av svensk fotbolls sorgebarn framöver. Om inte annat gav det i alla fall mig något att ta med mig från en annars träligt trist kväll.

/Erik Niva

Friends and comrades – that’s that.

Det har blivit dags att koncentrera sig mer på förlossningsavdelningar och förläldraledigheter, mindre på fotbollar. Med en knapp månad kvar av säsongen kliver jag alltså av bloggtåget, trots att många av de största frågorna fortfarande är obesvarade.

* Ska Barcelona verkligen ställa Sylvinho mot C-Ron?
* Håller hela nordöstra England på att sjunka rätt ner i havet?
* Hur kommer det att se ut när Marseille imploderar?
* Är Bengt Andersson aktuell för Milan, i samband med sommarens föryngring?
* Snittar Džeko-Grafite mer eller mindre än fem mål per match under slutspurten?
* Hur fan ska Everton komma runt det absurda ny-fotbollsproblemet att de bara fått 26 000 biljetter till sin största match på 14 år?
* Finns Robert Laul på riktigt?

Jaja, those are all questions for another man – och ni får rätt och slätt klara er med Simon Bank framöver.

Men vafan, det var väl kul det här?! Vi startade bloggen i höstas för att se om det fanns något värde i ett forum där vi tog upp de dimensioner av den internationella fotbollen som inte rymdes någon annanstans. En stor del av tanken var också att verkligen öppna upp torget för diskussion, att i möjligaste mån svara på läsarsynpunkter och för första gången skapa en svensk fotbollsblogg där kommentatorsfältet faktiskt tillförde något istället för att enbart vara deprimerande.

Det har väl gått bättre och bättre – och på det stora hela rätt okej?! Heder åt alla er som har bidragit.

Känn er nu fria att komma med egna synpunkter, funderingar och förslag. För egen del tänkte jag väl göra en utvärdering av det hela nu, och ta ställning innan säsongerna mullrar igång igen framåt sensommaren.

Ska man bygga om bloggen på något sätt? Ska man köra på likadant? Eller ska man helt enkelt packa ihop och lägga ner? Grundkänslan är väl att det är klart att vi ska köra även nästa säsong – varför i helvetet skulle vi inte göra det? – men kanske i en något modifierad form.

Nu är det hur som helst dags att knyta ihop fredagssäcken. Jag förväntas väl säga att ni ska vara snälla mot Simon, men… Give him hell! Det är rätt troligt att jag gör ett blogginhopp under U21-EM, men därutöver tar vi sikte på nästa säsongsstart.

´Til then – ta-ra.

It’s been emotional.

/Erik Niva